Kraschlandning ...

Under besöket i landet Halland, visar det sig att pensionatsvärden är svårt sjuk.

Han är förkyld.

Mest hela tiden snorar och snyter han och så vidare mycket romantik blir det minsann inte.

Så jag ordnar med frukosten och blir skjutsad till tåget i Halmstad och på väg dit tänker jag tankar om män som är förkylda.

Tåget avgår 9.04 från spår 3 och två timmar senare är vi framme i Malmö.

Jag köper en kopp kaffe och en frasig croissant med citron/vaniljfyllning och inväntar pågatåget till Ystad, med avgång 11.19.

Och så iväg.

I Svedala meddelar lokföraren att det är något fel på tåget, "ett tekniskt fel", men han ska försöka ta oss till Ystad.

Två gånger till stannar tåget mitt ute i ingenstans och det är som en bil som inte vill starta.

Mobiltelefoner plockas upp från innerfickor.

Jag ringer jobbet och säger att jag kanske blir lite sen.

Det är okej, säger Roffe.
(På bordet i personalrummet ligger ett kuvert med texten: "Skriv era namn här, pengar till present till Roffe som nu går i pension ...")

Till Ystad kommer vi en 20 minuter försenade, men det är ju ingen fara, för jag har cykeln stående vid järnvägsstationen och jag kommer att hinna.

Det är vad jag tror.

Då visar det sig att någon har skurit sönder cykelns bakdäck och det är med nöd och näppe jag hinner hem för att byta om och sedan iväg till affären!

Och en alldeles vanlig torsdageftermiddag på jobbet, ja, det visar sig bli en helt ovanlig torsdag, ty där är så många kunder att man bara gapar och jag säger till Anna mitt emot mig mig att vad i fridens dagar .., har jag totalt missat att det är någon helgdag eller nåt sånt ...? men det har jag inte, det är väl påsklov och massor av turister, så är det nog.

Vid femtiden börjar jag att må urdåligt.

En timme senare konsulterar jag herr Treo.

När jag, efter stängningsdags, får skjuts hem av den alltid så rara Maria Hansson, mår jag som skrutt.

Och idag är jag hemma från jobbet och är väl ungefär lika döende som en pensionatsvärd (som dock vid sjutiden ringer och säger sig vara återuppstånden, men han hostar så man kan tro att han ringer från ett sanatorium) och ingen resa till landet Halland blir det och nu ska jag inta liggande position på soffan Ektorp och så är det med den lediga helgen.

Jaa.

Så går det när man raljerar över svårt sjuka medelålders män.

Det var sista gången jag gjorde det.

Dagens fönster ...

... finns på en inglasad altan i ett gult hus på en kulle.

I landet Halland.

Ett kvällsfönster från ...

Annas mamma, ni vet, Anna i Sheffield.

Bilden togs Annandag Påsk och så här skriver Annas mamma.

"Hej Elisabet!

Ute faller snön, tralalalalala.....vet inte om jag sjunger direkt men vet att det var detta du kände i ben och fötter och hela kroppen:-)

Kram Monica."

Igår ....


... hängde jag ut tvätt på tork.

Första gången för i år.

Blå och röda klädnypor höll fast mina vita blusar.

Idag .., på väg hem igen, doftar det solsken i min ryggsäck.

Och ett pyttlitet morgonfönster ...

... från Portugal.

Från Anna.

Så här skriver hon:

"Jag blir glad av det här fönstret.

För att det är vackert i sig och för att jag tycker om kompositionen med de röda nyanserna mot den gråbruna stenväggen.

Och för att det sitter på ett hus på en gatstump som såg ut som rena slummen för fem år sedan och nu är helt upprustad.

Här i Porto, förstås, i mina lördagsmorgonkvarter.

Många hälsningar Anna."

Ett kvällsfönster från Ungern ...

Grottkyrkan Gellerthöjden Budapest

Tänkte att det kunde passa så här i påsktid.

Lena.

Alltid samma sak .....


Hela dagen ute .., räfsar .., kånkar och bär.

Planterar vildkaprifol.

Solen skiner.

Himlen är blå.

Alldeles totalt glömmer jag bort mig.

På kvällen är mitt högra knä ballongstort.

Och jag har o n t.

Och får, för första gången på länge, leta fram två Strong Pills.

Det godaste i brödväg jag har smakat ...


Ni vet, det där fullkomligt underbara bageriet där jag har köpt så vanvettigt gott bröd ..?

Idag hittade jag deras blogg.

pElle är nöjd ...

Och glöm reklamen på pv:s tröja.

Från tanke till handling ...

"Har du aldrig funderat på att isolera den inglasade altanen, ja, men tänk vilket härligt stort rum det skulle bli med utsikt åt andra hållet och så mycket större huset skulle upplevas ...?" säger jag till pensionatsvärden.

Det var för ett par månader sedan.

Så där kan jag ofta säga .., ja, man sitter och filurtänker och plötsligt har man en idé och man berättar om den där tanken och sedan kanske man rentav glömmer bort den.

Det finns ju så många idéer.

Men med pv är det lite annorlunda.

Tjopp, sa det, så började han på allvar att planera för det där härliga rummet och nu, innan man ens har hunnit tänka tanken klar, ska själva takplåten upp (ser ut som rött tegel och taket syns inte från vägen, så det är helt okej ..., annars är i alla fall bloggmadamen allergisk mot plåttak .., inget är så vackert som tegelpannor!) och mellan varven står vi och tittar på hur det tar sig ut och pratar om hur mycket jobb det blir.

Isolera väggarna ..,måla dem vita .., byta ut fönstren .., kanske blir det hel vägg in mot vardagsrumme, ja, där det nu finns ett fönster, (halleluja! jag skymtar därmed en möjlig plats för min bokhylla ...,-) , ja, det tar liksom aldrig slut.

Och jag förundras över hur praktiskt påhittig han är, pv.

Lösningsinriktad, skulle man också kunna säga.

Och nu blir det kvällskaffe.

Idag .....

... har det blivit en hel del utomhusarbete.

Jag har räfsat så gott som hela tomten, burit ris och kvistar och röjt så där rent allmänt.

Pensionatsvärden kämpar med yttertaket.

"Du har skrivit fel, det är inte innertaket jag håller på med ...!" säger han.

Så nu vet ni.


På Plantagen köper jag små penséer som planteras så snart vi kommer hem.
Och Fröken Pelargonia som har stått på köksbänken, får nu komma ut och lufta sig.


Mitt på dagen tar vi bil och släp och svänger förbi Gunvors sommarhus; det som så småningom ska säljas.

Åååå, där finns hur mycket som helst att fylla släpen med .., det är gamla trädgårdsdynor och gud-vet-allt och det kommer att ta lång tid innan bröderna har tömt såväl själva sommarhuset som Friggeboden och diverse små bodar och skrymslen!

I rabatten blommar krokus och snödroppar.

Och tänk, på altanen står Gunvors vita träskor, så där som hade hon bara nyss klivit ur dem.

Plus sjutton i solen ...

I flera dagar har pv kämpat med takbygget.
Då blir det skönt med paus.

Pensionatvärden spikar innertak och jag räfsar och räfsar.

Solen värmer.

Luggen blir lockig.

Och på altanen ligger sigge nilsson och pElle och gonar sig i solstrålarna .., grannarna bjuder på elvakaffe och vi hör bofinken flöjta.

Morgon i broccolidjungeln ...

Det är nog dags att låta dom små stänglarna få eget boende, tror jag.

Onsdagsfönstret ...

.... visar utsikten från Anitha och Per-Eriks köksfönster.

Det var igår det.

Och i landet Halland är det helt snöfritt.

Kanske dags för 112 .....


Pensionatsvärden visar sig vara förkyld och snorar och har sig.

Jaha, ja.

"Ja, jag ska ta med dig i testamentet ...!" ropar han bedrövat från sängkammaren.

Det är nära-döden-upplevelser, som ni förstår.

Lika så gott man tar med sig kvällslektyr till sänggåendet.

Tåg mot Malmö, var god ...

Snart stundar avfärd till landet Halland.

Framme vid åtta och sedan en hel natt, en hel dag och ytterligare en hel natt i det gula huset på kullen.

Vad gör man på den tiden?

Jo, jag ska plantera buskar vid altanen och kanske på något fler ställe.

Göra fint, helt enkelt.

Och jag ska sitta i fåtöljen och ha pElle mot mitt bröst och jag ska ligga intill pensionatsvärden om natten och ha fönstret på glänt, så där så koltrastflöjtandet hörs in i sängkammaren och kanske också herr Stares sångkonster?

Och jag ska äta frukost nere i köket och ge sigge nilsson några ostbitar så där som vanligt.

Det är vad jag ska göra.

Och idag har jag haft besök av älsklingssonen, han den ende sonen jag har, och där stod han i affären och berättade om hur det var att vittna i en rättegång och tack Eva på Frösön ...., för att du var med igårkväll när jag bad om hjälp!

Och om elva minuter lyfter planet till Stockholm och med sonen som passagerare och om femtio minuter sitter jag själv på tåget till Malmö.

Livet är rikt.

Livet är så o ä n d l i g t rikt.

Det är vad jag tänker.

Dags för charmkurs, kanske ....?

Secondhand-affären har fått ny ägare.

Och nu står hon där, den nya, och pysslar med nånting vid disken.

Jag har upptäckt en linnetunika som jag vill ha och frågar vad den kostar?

Då sneglar kvinnan på mig och säger att ..."men den är ganska liten i storleken ...".

Jaså, på det viset.

Det var ju en trevlig upplysning.

Nej, men är det inte ...!

Idag när jag står i kassan och som bäst berättar för en kund om hur oerhört nyttigt granatäpplet är, ja, jag har minsann läst en artikel på nätet och sett en film på Youtube som visar hur man bäst skalar/delar/äter ett dylikt äpple .., ser jag i ögonvrån en kvinna som väntar på sin tur.

Hon står lite till vänster om kassan.

Och när jag har pratat klart om granatäpplenas hälsobringande effekt, då ..., upptäcker jag vem det är, ja, fast jag aldrig har sett henne i levande livet!

Åååå, det är en såååå söt madame med varma och glada ögon!

En bloggerska!

Vem?

Jo, den här madamen!

Sååå roligt att du tittade in!

Och så ett soligt fönster från Torestorp ...

Från pensionatvärdens brorsdotter Joanna, hon som bor på Irland, kommer det här fönstret.

Och i det medföljandet mailet, berättar hon om något som rör vid mitt hjärta.

Så här skriver Joanna:

"Var uppe en sväng i Torestorp, utanför Kinna, mellan Varberg och Borås och hälsade på min fina vän Klara. Tog den här fönsterbilden då.

Klara, jag och Miriam bodde ihop hela gymnasiet och dom är mina allra allra bästa finaste vänner. Det är vi tre mot resten ungefär.

Vi bor ju alla ganska utspritt så vi försöker ses en helg två gånger om året, i våras var i i Stockholm hos Miriam.

Det var Klaras mamma Inger som gick bort i oktober, och samma dag dom gravsatte urnan så får Klara bekräftat att hon är gravid.

Livets cirkel i ett nötskal!

Hon och sambon Alex har tagit över föräldrarnas hus, Klaras barndomshem, Fönhult Lövhaga, och fönsterbilden tog jag på morgonen när jag och Miriam skulle hem, på självaste påskafton.

Om du tittar ser du både påskmust och påskliljor på bordet :-)

Och strålande solsken utanför!

Kramar!

Joanna."

Morgon i landet Skåne ...

Blå himmel.
Lite väl mörkt blå, kanske.

Och solstrålar från öster mot husväggen mitt emot.

Jo, men det känns bra.

Och i eftermiddag reser jag utomlands.


Till landet Halland.

Tisdagsfönstret ...

"Hej Elisabet!

Här kommer ett vackert fönster - ett riktigt Gudinnefönster - beläget i Veberöd, på Mossagården, där man i helgen kunde beskåda fantastiska målningar av Sveriges första graffittikonstnär Johan Liljemark, och hans fru Stina Areschoug, som bland annat ställde ut med sina Gudinnebilder.

Hon har en speciell teknik där hon blandar foto och digital konst.

Fantastiska bilder!

Hälsningar från Torun."

Ja, inte i min bokhylla, i varje fall ..

I min bokhylla finns titlar som "Europas fåglar" och "Blombok" av Sune Jonsson.
Ingen erotisk litteratur så långt ögat når.


På eftermiddagen ringer pensionatsvärden och berättar att hela dagen har varit fylld av röjningsarbete, ja, i hans föräldrars sommarhus i landet Halland.

Alla tre bröderna har hjälpts åt.

Den yngste - musikern - har kommit från Lund .., den äldste - energispararen nummer 1 - har kört från Fallnaveka utanför Ljungby och herr pv själv bor ju alldeles i närheten.

I höst ska sommarhuset säljas och nu finns precis hur mycket som helst att ta hand om och vad ska vara kvar och vad ska slängas?

Och bokhyllor töms och ser man på .,. bland alla böckerna hittar bröderna ett vältummat och förfärligt slitet exemplar av en välläst bok, ja, det visar sig att alla tre bröderna har ägnat just den här boken ett osedvanligt stort intresse, i alla fall när dom var yngre, typ ..., i tonåren.

Ja, det är knappt att den håller ihop.

Man kanske inbillar sig att tre småländska arbetarklasspojkar ska ligga i sitt rum och med allra största intresse sträckläsa skönlitteratur av Vilhelm Moberg eller Ivar Lo-Johansson, men icke.

Nej, den vällästa bokens titel är "Mitt liv i lust" och visar sig vara en erotisk skildring av en ung mans fantasier.

"Du förstår, att vi alla tre har läst den i smyyyyg!" säger pensionatsvärden och skrattar så innerligt gott.

Jo, jo.

Jag undrar jag var den hamnar till slut ....?

Ett kvällsfönster från Norrbotten ..

"Hej Elisabet!

Solnedgången efter en strålande vacker Påskdag speglar sig i fönsterrutan till stugan vid Storavan.

Hälsningar från Jom."

I tv-rutan.


"Tusentals tjejer slåss om rollen som Julia", säger den kvinnliga spekaerrösten.

Och så ser man männen som tydligen ska utse henne, ja, till musicalen.

Morgan .., Måns och herr Wester.

Jaha, ja.

Nu gäller det att bli v a l d.

Det är inte långt ifrån att jag blir illamående.

En annan liten pojke.


Fyra år, kanske?

Han sitter i kundvagnen och jag småpratar lite med honom.

Och så tittar han på mig med allvarsam blick och säger ..."jag kan räkna till ö."

"Nej, det heter inte att räkna till ö ...!" tillrättavisar pappan aningen generat.

Jag säger att det går hur bra som, man kan visst räkna till ö om man vill.

Precis lika lätt är det, ja, som att lilla Alicia nu i april vill ha pepparkakeklänningen, den hon hade i julas.

"Fast det får hon inte ...", säger hennes pappa som för övrigt kommer från Norrbotten och är sambo med Sigge Nilssons före detta matte.

Då frågar jag honom var den lagen finns .., pepparkakeklänningslagen?

Men se, det vet han inte.

Avtryck ....

Han sitter i kundvagnen och tittar på mig, den lille gossen.

Jag lägger huvudet på sned och försöker uppskatta hans ålder.

"Hmm ..,. jag tror nog att du är ..., kanske tre år ...?" säger jag.

Näää, det är han inte alls.

"Jag är så här många år!" säger lillkillen och håller upp tre fingrar.

Just det.

Tre fingrar.

Och jag frågar vad han heter?

"Jag heter Love ...", svarar han.

Och så undrar jag om han har någon katt?

Jodå, han har en katt.

"Den heter Tiger och är randig."

En gång hade Love en annan katt, som hette Panter.

"Men den är uppe i luften ...,", förklarar han bedrövat.

Och mamman ler och jag ler och jag tänker att småttingarna, åååå, dom är minsann dom allra, allra bästa kunderna.

Och nu ....

... bär det iväg mot jobb, igen.

Sju till fem.

Vid halvfyratiden nu på morgonen, vaknade jag av herr Koltrasts flöjtande.

Så helt ljuvligt var det och jag låg där under täcket och tänkte att nog är livet generöst som låter en lyssna till sånt här, alldeles gratis, dessutom.

Och jag somnade om och drömde att min mamma och pappa återuppstod från de döda och mamma berättade att jag hade tumörer i min mage och jag blev rosenrasande på henne för att hon inte hade sagt nånting förut ...., och pappa - som jag inte har drömt om på evigheter - han stod där trygg och varm som förr om åren, då, i ett annat liv.

Och plötsligt befinner jag mig vid en hög mur och pensionatsvärden är där och håller i sigge nilsson och vi klättrar upp för en stege och längst där uppe kurar en uteliggare som helt sonika blir skjuten.

Det är väl ungefär då som jag vaknar och tänker att det är lika så gott att man stiger upp.

Så det gör jag.

Och nu iväg på cykeln.

Ajöken, sa fröken.

Annandagpåskfönstret ....

.... fångades av madame Hedgren under sin vistelse i Dublin.

Det var i förra veckan det.

En stilla undran ....


Ju äldre jag blir, desto mer känner jag av när det blir lågtryck.

Jag får värk i lederna och sjunker som en sten psykiskt.

Jag blir omåttligt trött.

Det var likadant med min mamma.

Nu undrar jag: finns det bloggvänner som har det på samma sätt?

Förslag på botemedel?

Frisk luft .., det inser jag redan, så det är avprickat.

Men mera ..?

Någon som har kommit på något knep ...?

Kl. 19.00

Kunskapskanalen.

Världen: På väg till skolan

Vi följer nyutexaminerade Emre Aydin under hans år bland elever som inte är vana att det finns någon lärare i skolan. De kurdiska barnen blir så småningom bra på att läsa, skriva och räkna. Men allt sker på turkiska då den officiella policyn är att aktivt förhindra användandet av det kurdiska språket.

Detta har jag tittat på.

Hur intressant som helst!

På jakt efter kraft ...

Rosa pil = sothöna.

Så snart jag kommer hem från affären, är det som en förlamande trötthet bara väller över mig.

Och in i mig.

Det är som om den där tröttheten letar sig in i minsta por och skrymsle .., som om den puttar undan allt vad kraft och ork heter.

Jag lägger mig på soffan Ektorp och tänker att kanske man skulle vila?

Det är då som dottern som är på hemväg, ringer.

Och därefter pensionatsvärden.

Han har, i ett par dagars tid, ägnat sig åt att lägga reglar och råspont på det som ska bli den inglasade altanens nya tak och han är ledbruten ("lämmen" är ordet som gäller för mig ...) och ojar sig när han böjer sig ner för att leta efter rivjärnet.

"Aj och oj ...! Det här är värre än efter Vasaloppet!" säger han.

Efter allt pratet tar jag cykeln och susar iväg mot regementet till, ja, i ett försök att hitta kraften.

Vid skridskodammen parkerar jag cykeln och kliver av.

Om en månad kanske ska den dammen k r y l l a, ja, fullkomligt koka av kärlekskranka grodor och på lilla slingervägen ska man hitta grodherrar som totalt har glömt bort att se sig för och så ligger dom där - platta som pannkakor med spretande ben - överkörda av bilar.

Döda.

Men nu är där lugnt.

Allt jag ser är en Sothöna som simmar lite fram och tillbaka och i vassruggen kurar herr och fru Gräsand.



Och så cyklar jag någon kilometer eller två och vänder åter .., stannar till vid det gamla logementet ..., nu är där inte en endaste värnpliktig, nej, allt är förvandlat till rymliga lägenheter med högt i tak och de allra ljuvligaste fönster!

Det är här Fru Grå bor.

En bra stund står jag där med kameran redo, ja, tanken är att fånga den allra vackraste skönsång av en för mig helt okänd liten fågel, men se, så snart jag närmar mig talldungen där den sitter så osynlig för mig, tystnar sången.

Alldeles tyst blir det.

Sista biten hem ...., hör jag hela tiden koltastens flöjtande.

Det går det med.

Och någon kraft hittade jag inte.

Intryck och avtryck och resor hit och dit ...

Tjamstanberget hemma.


Arbetskamraten packar för sin resa till Paris.

Och Fru Grå, kund i affären, susar idag iväg till London!

"Glöm inte fönsterhåven!" säger jag innan hon försvinner ut ur affären.

"Jag lovar!" säger hon leende.

Och yngsta dottern ringer från bilen .., nu på väg från Malå till Stockholm.

"Nu passerar vi Vormsele ..", säger hon och vi pratar om kärngrädde med tunt kornbröd och hemslöjdsutställningen varje sommar.

Alldeles lyrisk är hon .., ååå, så underbart det har varit att komma "hem" och hon bubbelpratarberättar om alla mänskliga möten som har gjort henne så lycklig.

Glädjen smittar.

Nej, absolut inte!

AP i snön. AP är lika med AnnaPanna.

Från dottern som är på besök hemma i Malå, kommer den här bilden.

Och så texten till: "Nej, jag vill inte åka hem (hem = Stockholm) igen! Jag vill stanna!"

Det låter bra det.

Uthärdbart.

Faktiskt.

Söndagsfönstret ...

... finns på en badhytt vid stranden i Ystad.

Och en hälsning från ...

En isig sjö hittade hon också...


"Glad Påsk Elisabet!

Här i södra delen av stockholmstrakten är det vintrigt fortfarande men idag var det en vacker dag med sol som värmde.

Så otroligt skönt!



Skickar några foton från promenaden idag, letade vårtecken och fann en blåsippa, den är tyvärr lite suddig ...



.... och så hittade jag sälg mot himlen.

Må så gott och kram från Annas mamma.

Monica."

Hälsning hemifrån ...

"Man kan göra mycket under påsken, trots 120 cm snö.

Igår först fisketävling och på kvällen knytkalas i byalokalen med över 40 personer och idag det mest spännande: hundslädesutflykt med Pelle Renlings från Lövberg, samt släkt från Malta och andra släktingar och vänner där även jag får räknas in.




Skickar några foton.
Så du kan längta hemåt.



Även jag fick åka hundspann och satt främst så jag kunde fota.

Det var jättekul.

Kram Kerstin."

Efter påskalammet ...

I det som en gång var mitt hem, sitter jag nu och äter tårta.


... frågar jag sonen om vi ska ta en promenad vid havet, ja, innan efterrätten?

Jo, det vill han gärna, men först vill han hem och hämta Meja, hunden.

Så jag gör honom sällskap och väl framme tittar jag in till mina barns pappa och hans fru och det blir en längre paus än vad vi har tänkt oss, för Karin bjuder på en jättegod tårta som hon plockat fram ur frysen och så sitter vi där och småpratar och det blir mycket skratt.



Det finns människor - jag säger inga namn - som har tur när det gäller hästar och spel.

Men ingen vinst idag.



I soffan sitter Karins mamma Ingrid.

Det är hennes hand ni ser här ovanför.

"Å, vilken vacker hand du har!" säger jag och stryker lite försiktigt över den.

Alldeles len och mjuk är den.

(Ingrid är för övrigt nummer tre bland fyra syskon, höger tumme upp och Kräfta.)

"Är du från Västerbotten ..?" frågar hon leende när jag har surrat en stund och så är det ju.

Och det visar sig att Ingrid är född i Håsjö, Jämtland, men har tillbringat många år i Kiruna.

Ingrid fyller snart 90 år och har ett krånglande hjärta.

Snart, om Ingrid vill, vankas operation, men helt riskfritt är det inte och om det pratar vi också.


Vid en av alla badhytterna ligger en röd borste.

Sen blir det promenad längs havet och Anders kastar pinnar åt Meja (läs: en stock ...) och Meja skuttar hit och dit och vi möter en man som kommer cyklande och han hejar och säger att ..."ja, nu är det väl bara att göra upp eld ...", han menar att Meja har ordnat med veden.



Det är en helt underbar kväll.

Alldeles helt underbar.

Påskaftonsmiddag med sonen ...

Och mammahjärtat blir alldeles varmt.



Från innergården plockas vintergäck och snödroppar.



Och i fönstret ett så fint litet påskkort.

Här och nu ....

Doft av vitlöksspäckad lammstek.

Påskliljor.

En fläkt som surrar.

Fotsteg mot trottoaren.

Förbisusande bilar utan tak.

Sommarkänsla.

Och två av tre fönster i mitt vardagsrum står på vid gavel.

På Tjamstanbergets topp ...

Bild: en flitig Anna-Panna, som minsann har håven med sig.


... står Nilagubben och spanar ut över världen.

Det är brant på den sidan av berget, ja, det stupar rätt ner mot sjukstugan.

En gång i min barndom satt vi - mamma, pappa och några goda vänner - och fikade just vid klippkanten, då kaffetermosen råkade rulla iväg och mamma glömde bort sig och rusade fram .., jag minns ännu hur pappa skrek av någon slags fasa, ja, vi såg förstås för vår inre syn hur mamma skulle falla rakt ner och slå ihjäl sig.

Nilagubben är snidad i trä, bara så ni vet.

Mer att läsa om denna skulptur finns här.

På anslagstavlan ...

Och ja, i Skåne är det "påfyllat".

Cowboy-Maria, hon som har ett inre lugn som verkar grundmurat, är makalös på att hinna med precis hur mycket som helst.

Hennes hälsning från långfredagens kväll, kan vi läsa vi som kommer lördagmorgon vid halv 7.



På en annan anslagstavla handlar det om kassan och vad som dit hör.



Detta med att få undan travar med kundkorgar är kämpigt.

Det är tungt nåt hemskt .., särskilt korgarna som man drar efter sig, så där som en liten hund.

Och å, vad mina arbetskamrater ska bli glada när jag slutar, ty då upphör det ständiga tjatet om ..."du får gärna ta korgarna om du vill ...?" när jag själv inte kommer ifrån p.g.a evighetslånga köer.

I torsdags drog jag undan korgstaplar säkert femton, tjugo gånger.
(Det är inte tungt att dra dem, men att lyfta upp och ställa samman bland de övriga.)

När jag kom hem var knäet i dubbel storlek och jag hade så ont så jag knappt kunde röra mig.

Idag, känns det avsevärt bättre.

Dagens fönster ...

Kerstin har varit i Dublin och tänka sig, att hon hade fönsterhåven i bagaget!

Det här är det första fönstret av tre.

Ringvägen 29 och 31 ...

Bilden är tagen av Anna idag eller igår.
Bakom huset finns sjön.


Huset till vänster är mitt barndomshem.

Ett hus som inte alls är - eller har varit - i min smak.

Och bara ett enda fönster på hela långväggen!

Inflyttning 1955, då var jag ett och ett halvt år.

Och så såldes samma hus 1993 när flyttlasset gick till Skåne.

Då fick huset också ett delvis nytt utseende, med panelklädd överdel.

Och det vackra trähuset till höger, där har bloggvännen Leina bott tillsammans med sin familj.

Och titta så mycket snö!

Grannarna brukade le stillsamt när jag varje vårvinter började skotta snö som slängdes ut på gatan .., allt för att fortare få en skymt av grönt gräs.

Ännu ett kvällsfönster ...

"Hej!

Inte kul med regn men snart blir det vårvärme får man hoppas.

Hittade detta fönster som togs på Mallorca i höstas.
Fem regndagar av sju ,lagom kul men ett fint ställe,Port de Soller.

I höst blir det Kreta och hoppas då på 14 härliga dagar.

Ha det så bra
Kram Babsan."

Ett kvällsfönster från ...

"Hej Elisabet!

Hoppas du har en lika bra påsk som vi.

Sol och fint.

Visst duger väl ett "inifrånfönster" också?

Det här är från vår stuga på Långfredagen.

90 cm snö och äkta snödroppar från taket.

Påskhälsningar

//Bert."

Såja.


Nu har jag sett sex avsnitt på raken av den här totalt underbara serien och nu är den slut.

Det första såg jag då det sändes, de övriga alltså ikväll, i SVT-play.

Och om jag finge bestämma, då skulle den här dokumentärserien få vilket stort filmpris som helst.

Tack ”kvartersdoktorerna” Magnus Eriksson och Lotta Brohult och tack till dokumentärfilmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren och tack till alla härliga patienter, däribland trummisen -tillika åttioåringen -, som jag genast sa måste ha sina rötter i Skellefteå.

Dethade han också.