fredag 12 december 2014

Ett alldeles omåttligt fint julkort ...


Nej, jag glömmer inte hur oerhört förvånad jag blev, när jag satt och tittade på ett fotografi som vunnit första pris och nu skulle hamna på National Portrait Gallery i London.

Vilket ljus det var i bilden!
Men ..., såg inte en av männen lite bekant ut ...?
Och den andre också ...!
Va?
Kunde det möjligen vara pv:s brorsöner?


Jodå, så var det.
Bilden togs på midsommardagen efter en somrig fest i Rataryd i Småland.
Fotografens lille son presenteras här för Hannes hund Kasper.

Inte är det ju konstigt att Hannes tvillingsyster Joanna - som för övrigt bor och arbetar i London - nästan köpte upp hela lagret av vykort och jag looooog så häääär mycket när hon på facebook eller Instagram berättade om när hon besökte galleriet och hörde människor kommentera bilden och hur hon ville ropa ut till hela världen att ååå, det här var ju hennes bror och kusin som var på bilden!

Nu ska jag sätta den inom glas och ram!
Tack Joanna!
Och så blev det fest igen ...

Friherrinnan ...

På sedvanligt vis ordnade snälla Lena luciafrukost på jobbet, ja, trots att hon numera kan
titulera sig friherrinna och i stället hade kunnat ligga raklång i sängen och gotta sig.

Allt bröd och även havrekexen och pepparkakorna var bakade av den idoga pensionären .., risgröten hade hon förstås gjort själv och så var där kokta ägg och kaffe och ja, det var liksom ingen ände på det hela!

Luciakronan fick stå på bordet, i stället för på lucians huvud.


Alldeles fullt blev det runt bordet!

Som trea från vänster sitter chefens mamma Anna-Lisa och där var även chefens svärföräldrar, Elvy och Sven-Åke .., och så dom flesta som skulle arbeta dagpass och som därför kommit någon timme tidigare för att få vara med och frukostera i lugn och ro.

Härligt blev det!
Och trevligt var det!

Tack friherrinnan!

Och nu är jag hemma och pv ska snart bege sig till vårdcentralen för nytt läkarbesök.
Han är i stort sett helt utan röst ..., stackars krake.

I två veckors tid har han varit hemma - det är rekord för honom under alla åren som lärare - och inte ett dugg bättre blir han, men vad läkekonsten kan göra åt detta, det återstår ju att se.
En borttappad röst ..., hur får man den åter?
Det undrar jag.
Dagens fönster ...


ellem i Skellefteå fångade två bagarstugefönster häromsistens, här är ett vävstuge-fönster från samma fönsterfångerska.

Tack och bock! säger jag.


torsdag 11 december 2014

Plötsligt händer det ...


Kanske är det efterdyningarna av Nobelfesten .., jo, så är det nog.

Det är nog därför halsbandet kommer fram, lagom tills det är dags för julbord med arbetskamraterna.

Om jag säger att det är första gången på fyrtio år som jag bär halsband, så överdriver jag inte.

Pärlörhängen till, jodå, självklart.

Man är väl stilikon.

(Och Rexxie .., som pricken över i får anoraken vila ikväll).


Ett eftermiddagsfönster från Frankrike ..


Här får du ett fönster från mig om du har lust att använda det. 
Decembersolen lyser äntligen in genom det lilla vardagsrumsfönstret på ena väggen. 

Här ser du tydligt att alla franska fönster går inåt och att man inte har fönsterbrädor. 
Orkidéen står därför på ett litet bord nedanför för att få lite ljus. 

Hälsningar Monet.

//Elisabet säger: oj, oj .., vad jag skulle sakna fönsterbrädor!!   
Ja, nu råkade jag sätta in det här fönstret idag, det var inte meningen, då får det bli en eftermiddagsvariant. Tack och bock! säger jag.
Det bästa för Monet i Frankrike ...


Det roligaste i veckan har varit att göra djupdykningar bland gamla familjebilder. Ett av mina barn har börjat intressera sig för fotografering och också därmed släktbilder. Jag är också väldigt glad för min nya kamera som utan åthävor tar så här bra bilder av mina gamla kort. Det ena är på mig och min mamma och det är taget mitt under andra världskriget så det är en stund sen.  




Och den andra bilden är på min tuffa farfar, pionjärlygaren som landade i Kiruna och träffade min farmor där. Bilden är kanske tagen under första världskriget av den då mycket berömde fotografen Borg Mesch som dokumenterade Kiruna med omgivningar vid förra seklets början. 

Hälsningar Monet. 
Andra lediga dagen ...


Och jag tar bilen och kör dom 22 kilometrarna in till Halmstad och hela tiden (ja, i alla ibland) tänker jag att nu blir det nog svårt att hitta parkeringsplats, men se, det visar sig finnas gott om dylika, faktiskt till och med alldeles nära slottet.

Sen blir det raka spåret till olika affärer och det är inte alls någon julrusch att tala om, tvärtom, torget ligger nästan öde och ingenstans behöver jag stå i kö för att betala.

Träffar några kunder från affären och hejar lite .., får en knack på axeln av pv:s kollega Caroline som undrar hur det är med herr pv och jag berättar att han inte har någon röst alls ..., sen blir det inköp av pärlörhängen - fyra olika storlekar -, två nya läppstift .., mildare ledlampor till hallen (känslan när ljuset var så skarpt, jo, det var precis som när jag skulle få knäprotes i Hässleholm och lades på operationsbordet och någon ställde in lamporna i rätt vinkel ...) och så en sväng förbi Haverdal för inköp av synålar och sist av allt hemåt.

Ikväll är det julbord på Ringenäs golfrestaurang tillsammans med chefer och arbetskamrater, ja, vi är ju alla arbetskamrater.
Gösta - för övrigt kund i affären -, är den som driver det hela och som ska ta emot oss alla.
Spännande"


 Bilden visar en del av Halmstad slott, byggt under tiden när Halland hörde till Danmark.
År 1615 stod slottet klart, men trettio år senare, vid freden i Brömsebro, hamnade Halland i svensk ägo och nu ser det ut så här.



 Och där, på andra sidan Nissan, men något hundratal meter till höger, bor pv:s moster Sonja.


Det bästa för Anne i Mantorp ...

Hej!
 
Det bästa är att jag äntligen har varit till stan och köpt mig en modern telefon, en iPhone. Nu ska jag bara lära mig att hantera den och det är verkligen inte så bara för mig. Jag har ett så oerhört stort motstånd mot att läsa manualer och få in ny teknik i min teflonhjärna.
 
Så har vi också det allra, allra bästa, som är Musikhjälpen  som jag ser och lyssnar till på svt flow. 
Jag får ännu mindre nytta gjord här hemma, men vad gör det när man är pensionär och har all tid i världen att göra sådant som man tycker riktigt mycket om att göra.
 
Jag har helt tappat bort när det är dragning och vilka vinster som är, men bara jag får ligga i byttan och skvalpa med andra kamrater är jag nöjd.
 
Kram till alla i det gula huset.
 
Anne i Mantorp med Morris
 
//Anne, pv är nästan stum just nu och så risig, så dragningen som jag tänkt ha idag, med en tyst NP, ja, vi ser om det är bättre i morgon?
MBB för Eva i Tyresö ...


MBB betyder Min bästa blomma 
Mitt i vintermörkret blommar den och står sig minst en månad!
Fantastiskt!! 

 Kram från Eva i Tyresö
Torsdagsfönstret ...


Ett bagarstuge-fönster från julmarknaden på Nordanå i söndags. 

Här bakades det mjukkakor som sedan såldes och det var lååååång kö för att få köpa, hälsar ellem i Skellefteå - det var hon som hade håven med sig -.



Helt underbara bilder ellem! säger bloggmadamen.
Noterat från den stora festen ...


1. Kungen har börjat spara ut sitt hår i nacken .., kanske blir det snart tofs där bak, så där som Zlatan.
(Jag håller med Rexxie som på Facebook uppmanar kungen att trimma frisyren ...).

2. Men verkligt trevligt tycktes han - kungen -,  ha det tillsammans med norska pristagaren May-Britt Moser.

3. Väldigt pratsjuk verkade kvinnan på kungens vänstra sida vara. Helst hade hon nog velat ha honom för sig själv mest hela kvällen.

4.  Charmigast .., ja, men det var väl ändå den tyske pristagarens tre barn, må så vara att en trött lillasyster inte alls hade lust att svara på frågor.

5. "Ha nu en rolig kväll!" uppmanade någon av SVT:s reportrarna de två systrarna Moser fra Norge.
Rolig i Norge betyder lugn. Jo, jo.

6. Den franske pristagarens tal på modersmålet - tack och lov för översättning - sååå ömsint, men hans mjuka röst gjorde nog sitt till.

7. Bästa talet: ja, men det höll väl ändå kemipristagaren Stefan Hells.


8. "Oj, oj, oj, så snygg hon är i håret!" - tänkte jag om Stefan Löfvens fru Ulla när jag såg henne.
Ja, hon var stilig hela hon.

9. Dom som det strålade mest om: Carl-Philip och hans fina Sofia Hellqvist!

10. Såg lite blek ut: vår kronprinsessa.

11. Nästan oigenkännlig: centerledaren Annie Lööf.

12. Rapp och rolig i kommentarerna om hur samtalen flutit kring bordet: KD:S Göran Hägglund som menade att dom nu löst dom allra största gåtorna.

13. Vackraste klädseln: alla kimonos.

14. Gav mig tårar i ögonen: talen vid den norska fredsprisutdelningen och hur otvunget Kailash Satyarthi hanterade det borttappade talpapperet. I en intervju sent på kvällen berättar han hur hans vänner blev så förfärligt nervösa, men inte han inte. Härligt!

15. Mest imponerande: Malala, 17 år, som säger sig vilja bli premiärminister och man tror att det kommer att ske.

16. Stoltast av dem alla: Malalas pappa - jag tänkte ett tag att nu spricker han -. 
Varje gång kameran tog in honom i bild, kom jag på mig med att smajla!

17. Tittade upp - lite leende - på servitrisen när hon serverade: Sofia Hellqvist och Stefan Löfven.

18. Proffsigast: SVT som sköter den här bevakningen helt excellent! Jag är aldrig så stolt över vårt land och våra tv-förmågor som den tionde december varje år. Helt fantastiskt!  Tack SVT!




onsdag 10 december 2014

Ibland ....


... får man vara med om stora saker.

Som idag, till exempel.

Sällan - för att inte säga aldrig - har jag gripits av två talare, som just idag vid fredsprisutdelningen i Oslo.

Först Kailash Satyarthi från Indien (som hade kunnat vara min klasskamrat, åldersmässigt alltså), som med humor och en hel svärm patos - allt i en härlig blandning - höll ett tal som gick rakt in i mitt hjärta! 

Att han hade förlorat ett papper i sitt tal, löste han elegant och med värme. 

Och därefter den blott 17-åriga Malala med så oändligt mycket klokskap, så där så man undrar om hon ändå inte är beviset för reinkarnation .., nog måtte hon väl ha många kloka människors tankar samlade i sin själ! 

Vad månde bliva av den tösen, om hon klarar sig undan rabiata talibanmän?

Thorbjörn Jagland - en gång norsk statsminister - skötte sig även han med den äran!

(Mindre ärofyllt var förstås att en man kunde ta sig upp på estraden och ända fram till Malala! Hur kan nåt sånt hända ...!?)
Dagens fönster ...


... finns i ett kök i ett gult hus beläget på en kulle, allt uti ..., just det: landet Halland.

Det fönstret ska, liksom två andra, bytas ut till våren.
Så även arbetsbänken och diskhon, men det vet inte husägaren om.
Ännu.

Som vanligt är det lite rörigt på alla lediga ytor.
Där står inte bara fruktskålen som inhandlades i Limhamn förra sommaren, nej, där finns även mina blodtryckstabletter .., tiduret som jag bara  ä l s k a r ..., (inhandlat i Varberg), en gammal Ikea-ljusstake som jag tycker om (men som har världens kortaste sladd) och så en inköpslista.


Inköpslistor hittar man lite överallt i det här huset.

Och har ni inget annat för er, kan ni ju lyssna lite till den här mannen.
Jag tycker om den här sången.

Kanske för att jag själv en gång vid 3:e december besökte Svenska Kyrkan i New York.
Det var isande kallt och snöstorm  .., vi hade tillbringat en månad i Argentina hos min mamma och nu bara längtade jag hem till småtöserna!

tisdag 9 december 2014

Planering, planering ...


Två veckor kvar till julafton, knappt.

Jag sitter vid stora ekbordet och försöker pricka in vad som ska göras.

Den här helgen består av arbete, nästa är fulltecknad .., det är barndop och lillejulafton och packning inför resan och vad som ska tillagas - det blir nämligen stort knytkalas på julafton, äldsta dottern har fördelat uppgifterna och jag ska göra Janssons, som för mig är det godaste av allt på julbordet! - och dom som kommer hem på besök från Ghana fixar ljuvliga citronsillen och någon annan sort .., jag måste köpa nya skor (detta har sagts i två års tid, tror jag, men nu  m å s t e  jag ...!) och så är det annat som ska förberedas.

Någon större stress (inte mindre heller) känner jag inte.

Det är länge sedan vi skippade julklappar, annat än till barnbarnen och det är så befriande ljuvligt skönt! Förra julen bestämdes att vi alla skulle slå in nånting vi gärna ville bli av med och så blir det ett slags lotteri där man kan vinna någon annans klapp .., ja, det var jätteroligt och hur många skratt som helst och vår gamla jordglob gjorde stor succé bland småbröderna från Väsby!

Nu är klockan snart halv ett.
En timme till här hemma, innan det är dags för arbete.
Sen tre dagars ledighet :)
En hel massa fönster från Gävle ...


Och den som fångade alla dessa guldskimrande fönster och den så oändligt fina halmbocken .., det var Kerstin i Dalarna.

Ni hittar henne på Instagram under namnet lifelivingitnow.

Tack snälla! säger jag.

måndag 8 december 2014

Kväller, tända ljus och Modiano ....


Nu börjar det märkas tydligt att julen närmar sig, i alla fall på jobbet.
Två postburar i stället för en .., stooooora paket från firmor som säljer leksaker .., trångt i posthyllorna!
Som man välsignar kunder som snabbt hämtar ut sina försändelser!'

Arbetar tillsammans med Felicia, denna rara tös som ska bli lärare.
Varje måndag med henne.
Allt flyter på ..., det behövs liksom inget prat, inga överläggningar.

Vi får veta att affärens klippa har sagt upp sig för en annan - högre befattning - i en annan butik.
Som en stor ledsnad är det som singlar runt bland oss övriga ..., även om vi säger lycka till och det blir nog bra.
Ingen människa lär vara oersättlig, men ibland undrar man....

Väl hemkommen - med ett värkande högerknä - blir inte mycket gjort.
pv har återigen tappat rösten ..., och själv ligger jag ensam på soffan Ektorp och tittar på Nobelstudion där kemipristagarna presenteras.

Inte ett uns begriper jag, men det är intressant ändå ., kanske mest det här att man får se människorna bakom olika upptäcker.


Sist av allt presenteras litteraturpristagaren Modiano, vars böcker är okänd mark för mig.
Hans dotter - för övrigt gift med en blond, svensk man - berättar ömsint om sin far ..,  men säger att det inte pratades så mycket känslor i hemmet, ja, i hennes barndom.


Barndom. Framme t.v. min australiensyster och hennes kusin. Själv är jag bara 1 år.

Jag tänker tillbaka på min egen barndom och konstaterar att pratades känslor, nja, det gjordes det inte hemma hos oss heller.

På spiselhällen stod ett inramat fotografi av mina systrars mamma, på bilden var hon märkt av sin hjärntumör och hade en turban runt huvudet -, och så hade hon en lusekofta ..., fotografiet stod där i säkert tjugofem år - hon fanns där, men ändå inte -.

Ibland följde jag mamma när hon gjorde fint på graven.
Ivar Nilssons familjegrav stod det på stenen ..., och jag hade sån oro över var min mamma skulle hamna? Skulle hon få ligga ensam i en annan grav, medan pappa och hans första - unga - fru , skulle vila tillsammans, intill varandra?

Och om dom kom till himlen (betänk att jag gick i söndagsskola), vem skulle han då välja?
Skulle mamma då bli ensam?
Ratad?

Mina systrars mamma och så pappa, förstås.

En gång frågade jag pappa om han någonsin hade pratat med mina äldre syskon om deras mamma, hon som dog så ung?

"Nej, det har aldrig blivit av ..., jag vågar inte .., dom frågar inte heller ..", sa pappa.

"Men det är kanske för att du inte tar upp det, dom var ju så små när det hände ..., det blir måhända nån slags rundgång av rädsla eller hänsyn ...?" sa jag och pappa sa att så kanske det var.

Det hände ofta att han drömde om sin första fru; att han nattetid vaknade badandes i kallsvett ...,  och han skrek högt .., då hade han - i sömnen - , sett henne i kistan eller levande ..,  och jag tänkte ..., så mycket ångest!

Allt det kommer jag att tänka på medan den till synes så vänlige herr Modiano intervjuas.

Och nu är det nästan midnatt.






Det bästa för Ulrika i Dalarna ...



De "pärlor" som gjorde mig allra gladast den här veckan var:

- att min systerson (25 år) blev pappa inatt! En ljuvlig liten krabat, född några veckor för tidigt men allt gick bra!

- att vi fick besök av min syster, hennes man och deras yngsta igår. Mys!

- att gardinen jag virkade blev färdig.

- att jag haft 2 dagar i rad nu då jag inte haft något så där riktigt hemskhugg i ryggen. Skönt!!
Veckans vinster ....


Det blev lite upp-och-ner med lotteriet, ja, i och med att herr NP förlorade rösten alldeles helt och hållet, men nu är han på banan igen, så nu ska det bli ordning och någorlunda reda på torpet.

Från den storartade sångerskan Ann i Göteborg kom ett brev, där hon meddelade att dom här små domherrarna, dom kommer nog med posten när som helst.

Det blir förstapriset.
Tack snälla, rara Ann! 



Tröstpriset vore väl nånting för dig, Ulrika .., nånting att syssla med mellan stickprojekten?
Den fina Pilotpennan är skänkt av Anne i Mantorp .., suddgummit från friherrinnan i Steninge och tidningen har Harry skänkt. Tack Anne och tack Lena! Ja, Harry också.

Nu vet ni precis!

När blir det dragning då?

Ja, allt hänger om jag får in en ställföreträdande NP .., det är så mörkt när pv kommer hem, så dragningen måste bli i dagsljus, men det ordnar sig nog.

Hur som helst har ni fram till onsdagkväll på er.

Några har redan varit på alerten och bidragit:

Mormor Barbro och barnbarnet ...

Barbro i Uppsala berättade om glädjen i att ha lilla barnbarnet från Norge på besök, ja, Barbro hade till och med skaffat sig en norsk-svensk ordbok för att riktigt hänga med.




Ulrika i Dalarna har blivit gammelmoster och så har hon pysslat till höger och vänster; virkat en gardin, torkat apelsinskivor (titta, så fint!) och gjort pappershjärtan och sluppit ryggeländet under två dagar. Glädje! Glädje!


Eva i Tyresö har länge kämpat med dålig hörsel, nuuuu .., ska hon få hörapparat på båda öronen och man kan ju bara  a n a  glädjen!



Ann i Göteborg har nu haft final på sjungandet i kören och vilken avslutning det blev, med Martin Stenmarck som solist! Inte illa! Nu längtar hon redan till nästa vår och mera sång!

Lena i Östersund berättade följande:
Om man som jag gör, bor i samma lilla stad som sina vuxna barn och deras familjer så är det inte helt ovanligt att man oväntat och oplanerat träffar på varandra på stadens gator och torg eller som i detta fall på ICA.Glädjepirret som kändes häromdagen när jag oväntat hörde ett av barnbarnen diskutera med sin syster om VEM som egentligen skulle få äran att köra mjölken i sin lilla varukorg det pirret var STORT. Dramat utspelades samtidigt som jag funderade över sådana viktigheter som röd eller blå jästförpackning. Leendet från barnbarnet som fick syn på mej mitt i köramjölkdisskusionen, det leendet var härligt. 
-Mooormoor, hördes och så var diskusionen om VEM som skulle köra mjölken på en gång glömd och slut.
 
Bild: Eva på Frösön

Eva på Frösön  hade varit på Adventsgudstjänst ute på Rödön, i samma kyrka där hon och maken gifte sig, där barnen är döpta och komfirmerade och när den här psalmen sjöngs, då kände hon verkligen glädje.
Oväntat tillskott på bankkontot gjorde också sitt till för att sprida eva-glädje!

Fler som vill vara med?
Jo, kom igen nu! 

Mejla bara glädjen till bisse151@gmail.com .., så är du också med i byttan.



Dagens fönster ...


Ny vecka, ny giv.
Bara lite mer än två veckor kvar till julafton .., det är ju helt ofattbart!

Och herr pensionatsvärden tog bussen till stan för att arbeta .., jag hoppas att han fixar det.
Inte bussen, men jobbet.
Oj, så mycket kraft han tappade under förra veckan!

Själv har jag min Bästa-Vecka .., det vill säga tre lediga dagar på raken och i alla fall onsdagen ska ägnas åt Nobelfestligheterna och på kvällarna ska jag titta på Nobelstudion, där man får veta det mesta om pristagarnas upptäckter.

Igårkväll, eller egentligen vid midnatt, låg jag och tittade på Vetenskapens Värld i SVT. Det handlade om priset i fysik, det som handlar om led-lampan och vad det har kunnat åstadkomma!
Helt fantastiskt var det!

Där visades bland annat ett inslag från Ghana där en svenska driver en skola.
I Ghana är elavbrott mer regel än undantag och om strömmen uteblir i timmar och dagar, är det ju svårt - för att inte säga omöjligt -, att bedriva undervisning och även att laga mat till alla skolbarnen.

Ett litet enkelt vindkraftverk ordnar då ström till ledlamporna och allt blir så oändligt mycket enklare! 


söndag 7 december 2014

Livet ...


Vid sjutiden på morgonen kommer sms på familjechatten från två av barnen.

Den ena har arbetat natt på en neonatalavdelning och skriver lyriskt om sitt arbete; aldrig någonsin har hon trivts så bra på en arbetsplats, aldrig funnit jobbet så  intressant.

"Full fart hela natten!" skriver hon som nog mer än gärna hade arbetat på en akutmottagning.

Den andre har också arbetat natt.

Han berättar om en vandaliserad ambulans i Malmö och skriver att nu är han trött och ska sova, ett nytt pass börjar om inte allför många timmar. Nästa höst blir det flera månaders sjukvårdsutbildning för hans del, innehållande bland annat praktik på såväl ambulans som akutmottagning.

"Ååå, du kommer att älska det!" skriver hon som är storasyster.

Själv ligger jag under täcket och lyssnar till P1:s nyheter.
Det handlar om brandbomber och stenar som kastas.
Och Jihad i Rågsved som ser sin lastbil brinna upp.

Sen väljer jag detta.
Mest för att lugna själen.