onsdag 17 januari 2024

Dagens fönster ...

... speglar sig på väggen och dörren här i vardagsrummet och solljuset - som faktiskt visade sig någon timme på eftermiddagen - gör ju att man får hopp om livet! 

Lars Lerins stora bok "Naturlära" plockade jag fram efter att ha läst hos Babsan i Uppsala; hon har nämligen boken, den med  Lerins bilder/målningar från Lofoten. 

Naturlära-boken köpte jag på Akvarellmuseet i Skärhamn. Jag hade nyss slutat arbeta och stod länge i muséets butik och bläddrade i boken, men tyckte mig inte ha råd. 

Så upptäckte jag att jag fått pengar insatta på mitt konto; det var som en överraskning .., från någon slags försäkring (jo, AFA, var det!) via jobbet, det var efter en lång sjukskrivning i alla fall. 

Tjopp, sa det, så gick jag raka vägen till kassan och boken blev min. 


 På sidan 155 är detta vad man ser. 




tisdag 16 januari 2024

Tisdagkväll 20_45

Nu, när pv är på körövning i stan, tar jag mig an den här boken; den som Inger tyckte att jag skulle läsa långsamt. 

Ibland lyder jag henne, men ofta läser jag precis som jag brukar .., går kanske tillbaka lite ., slår av tv:n för att inte bli distraherad och tycker så mycket om sättet författaren skriver på. 

På samma sätt som jag ännu rabblar plu-nummer för mig själv, skriver huvudpersonen som arbetar på en kyrkogård i Frankrike, om de som ligger i sina gravar och efter varje namn som hon räknar upp, står att läsa när dom föddes och senare avled. 

Så här, t.ex: "Charlotte Boivin (1954-2010), Olivier Feige (1965-2012) och då måste jag snabbt räkna ut hur gammal Charlotte och Olivier blev, det blir en tävling med mig själv, ungefär som när jag försöker minnas plu-nummer. Kan detta vara intressant, kanske ni tänker. Ja, jag tycker om det. Och denna Valérie Perrin berättar om deras anhöriga och hur begravningen var och det är ju som att läsa dödannonserna i DN om helgerna, hur intressant som helst!

Det är som när jag stod i kassan och frågade ut människor vad han eller hon hade för yrke .., det blev ju på ett sätt som en liten roman, eller i alla fall en kortnovell, särskilt om där inte var några andra kunder. 

Mellan varven har jag lämnat boken en stund och gått in i pannrummet och fyllt på med ved. 

"Se till att det i alla fall kommer upp i 60 grader!" sade pv innan han åkte in till stan för årets första körövning.

Där finns flera runda termometrar på de båda tankarna och han visar vilken som gäller. 

"Den här .., ser du ..? Den är det!" säger han,

Därefter går jag tillbaka till soffan Ektorp och fortsätter att läsa. Harry har lagt sig på sängen i gästrummet och han har rafsat ner täcket och två kuddar på golvet. I loppisfåtöljen här intill mig, ligger Sigge ihopkurad och sover gott. Hela dagen har båda varit på helspänn .., stått i köket och spanat  in mot pannrummet där de två rörmokarna arbetat för att få tanken på plats. 

"Var är ni från egentligen .., jag tycker att ni har lite ovanlig dialekt ..?" säger jag till herrar rörmokarna. 

"Det tycker du .., jag tycker nog att det är ni som är lite ovanliga vad gäller dialekter!" säger en av dem, han som är någon slags chef, eller det är vad vi tror. 

Det visar sig att den ene är från Heberg och den andre från Getinge. Jaha, ja. Nästgårds.

Så ringer AP som är på väg till stallet och en stund senare Den Äldsta. Själv råkar jag trycka på fel tangent och min äldsta syster ringer upp. Hon frågar om jag fickringde och det kan man väl kalla det. Hon tittar på Gokväll, säger hon. Pratar också med en f.d kund i affären där jag arbetade i Ystad. Hon heter Ingalill och vår bekantskap började med att jag tog en bild av hennes dotters gravsten; den var så vacker och med fin text, på franska, tror jag att det var? 

Så småningom fick jag ett mejl eller möjligen en kommentar från denna Ingalill, som råkat googla på sin dotters namn och då hamnade på min blogg. Nu bestämmer vi att nästa gång vi kommer till Ystad, då ska vi ses, om inte annat för en kopp kaffe. Kanske blir det när vi ska till Karlshamn och ta färjan till Litauen.

Plötsligt händer det ...

Det brummar i marken och när jag tittar ut upptäcker jag två skåpbilar - det är rörmokarna -! Tänk, att man kan bli så lycklig  över att få yrkesmän på besök! 

Pv står som en liten gosse och följer - tillsynes hänfört - deras jobb i pannrummet. Själv får jag telefon från en distriktssköterska/barnmorska hemifrån, en som nu extrajobbar i Bräcke. 

Egentligen är jag ingen större telefonpraterska, men det är mycket som avhandlas .., om åren i Malå, släktskapet med mina barns pappa, hennes tre hundar, hur vi önskar att ett bra äldreboende bör vara .., om respekt .., och inte minst när hon arbetade tillsammans med mamma och bland annat förklarade för mamma hur hon skulle förfara, ja, om det vid en förlossning blev kris och moderkakan inte ville lossna, ja, lite sånt. Det är alltid trevligt med samtal hemifrån.


Det kom så fina presenter till födelsedagen. Tänk er skönsång från Hallsberg ,, en sjal, flera postens vykort, hemgjord ringblommesalva, tulpaner och hembakad mjuk kaka, småfåglar på rad i ett långt snöre, en sidensvans i trä, flera flaskor Prosecco, en konstnärligt utformad väska sydd av grannen Birgitta, en stor bukett blommor från Familjen, presentkort hos Antjes blomsterverkstad och två böcker. Hälsningar på fina kort följde med dem båda och i ett av paketen låg ett fint invirat tuggben till Harry. 

Det var här ett av korten som kom. Och detta är såklart någon som känner mottagaren och vet att hon ofta har bråttom. 

"Läs sakta och länge varje gång så du inte blandar ihop personerna", skriver avsändaren som är Inger i Skellefteå.

Som jag log.


Så här ser kortets framsida ut.

I den nya hagen ... 

Ja, det blev en trivsam gårdagseftermiddag tillsammans med Ecke, Britt och Birgitta. 

Ett par timmar i uterummet blev det och Britt hade författat ett vänligt brev till jubilaren; ett brev som jag själv fick läsa upp och jag tänkte senare .., att det här att fylla år och bli firad, det är lite som att gå på sin egen begravning och få ta del av vad som sägs om en. Himla trevligt, faktiskt! 

(Minns pappas 60-årsdag, då han bjudit de män som han basade över .., skogsarbetare från utbyarna och dom var så finklädda allesammans och inte alls lika bullerpratiga som ute i skogen - på deras hemmaplplan - och mamma och jag själv befann oss i köket - och så hörde vi hur en av männen (han hette Sveren Stenberg) bad pappa att resa sig upp och övriga ställde sig i en ring runt om honom och såå många fina ord sades om hur han var som bas; det var ord som handlade om rättvisa, rättframhet och humor och jag stod och kikade i dörrspringan och såg pappa ta fram sin blå-rödrutiga näsduk från byxfickan med vilken han torkade tårarna ..., och detta blev en superlång mening, men så var det och jag är så innerligt glad att han fick uppleva den där dagen! Tidigare hade jag bara sett honom som "pappa", nu plötsligt fick jag en annan bild och jag blev så  s t o l t  över honom!)

Ja, det blev tankeflykt det. Tillbaka till gårdagen.Knappt hade gästerna bylsat på sig för att åka hem, så kom Sonjas dotter med sina tvillingpojkar och så började det hela om igen, men då var jag så trött ., så jag lade mig raklång på soffan. 

Bra med gäster som sköter sig själva .., Maria hade dessutom tagit med sig en nybakad Sverigekaka och kaffet fixade pv.

Perfektamtente!

Utsnitt från brevet från Britt och Ecke. Så fint och roligt. Sen var det tydligen slut på stillheten.

Idag är det en stor dag: äntligen, äntligen kommer rörmokarna och fixar den nya ackumulatortanken! Klockan tio är det dags, men det är mycket som ska göras innan det är klart. Den gamla tanken ska plockas bort (rör kapas etc) och den nya ska på plats. Tur att vi fick en reservnyckel till Ecke och Britts sommarhus, så finns nödtoalett om det blir kris.

Nu ska jag hoppa in i duschen, så där så man inte skrämmer slag på rörmokarherrarna! Såååå skönt det ska bli att kapa kalufsen! Att pv inte svimmar av fasa var morgon när han ser mig, det är ett smärre mirakel. Håret - som tre år efter tappet i covid - nu är tjockt som en ryamatta, står dessutom åt alla håll och kanter, men egentligen mest rakt upp! 

Längtar efter lite solbränna. Nog är det otroligt vad lite färg kan åstadkomma!

Tisdagsfönstret ...


... fångades av madamen i Portugal, nämligen annannan. 

Tack för ett härligt vintrigt fönster! Man kunde nästan tro att det var en bild hemifrån.

måndag 15 januari 2024

I den nya hagen ...

Jaha, nu på morgonen öppnades så grinden till den nya hagen. Nja, jag hade egentligen ingen lust alls att byta hage, det var ju så himla trivsamt i den jag nu befunnit mig i under tio års tid - sextioårshagen -!

Det var alltså med ganska mycket tvekan som jag stegade in, men så upptäckte jag att där var ju många bekanta ansikten! 

I ena hörnan skymtade jag Agnetha från Malå ., och där var ju exet minsann (han har, precis som Agnetha varit i den hagen i snart två år och det tycks ju gå bra ...) och där var flera bloggvänner och i en hage en bit ifrån, där upptäckte jag min syster Rigmor! Min andra syster - Birgitta - visade sig vara i min hage, i alla fall i ytterligare tio månader! 

Jo, men det kanske blir bra ändå, tänkte jag och försökte finna mig lite tillrätta. Jag räknade också ut (ja, datorn räknade ut ...) att just idag har mitt liv varat i 25567 dagar! Tänk, så mycket som kunnat hända under tiden, ja, så många trappor jag har gått i; den hemma i Malå, den vansinnigt branta trappan i Bjäresjö och så en vinklad trappa här i gula huset! Hur lätt hade det inte varit att ramla och bryta nacken?

Och om man är matglad .., hur många tillfällen har det inte varit att sätta något i halsen? En riktigt eländig bilolycka har jag varit med om - Västerbottenskuriren skrev typ .., att "det måste betecknas som änglavakt att ungdomarna klarade livhanken!"

Vid sex års ålder bet grannens tax mig i ansiktet och tänk, man hade ju kunnat drabbas av sepsis, jo, det har jag minsann sett i flera Ambulansprogram, att det är är inte att leka med!

Covid fick jag också och låg på sjukhus och trodde att hädanfärden stod för dörren .., och ett halvår senare började hjärtat krångla, men det fixade sig någorlunda det också. 

En mammografi i Falkenberg visade förändringar i vänster bröst, vilket genererade åtskilliga samtal med Vår Herre eller Fru och det blev operation och någon vecka efteråt fick jag ett sååå rart mejl från läkaren som skrev att "Kära Elisabet, tumören visade sig vara något annat, inget malignt"! Tala om  t u r !

Så .., tack någon eller livet och tack alla rara människor som så till den milda grad har förgyllt dom här sjuttio åren! Vilken ynnest att få vara med, så länge det nu varar! 

Dagens fönster ...


 .... är ett av mina favoritfönster under de här nitton åren som jag bloggat. 

Rubriken var "bror i hytte" och jag kommer inte för mitt liv ihåg vem som tagit bilden.

söndag 14 januari 2024

Just så är det ... 

Jaha, så är detta nu sista dagen som sextio-nånting. 

Det känns .., så där. Som ett litet motvilligt skutt in i en annan hage. Ungefär som om någon står där och håller upp grinden och säger "Ja, ja, men kom nu Elisabet .., här är det såå trevligt, vi är många som är här, du kommer säkert att trivas!"

Dagens fönster ...

Från Gotland - kan de ha varit på Fårö möjligen ... - och det var min systerdotter som i somras tog fram håven! 

Tack Rita! 

lördag 13 januari 2024

"Att vandra i glömskan ...."


 ... är en helt fantastisk dokumäntär gjord av Kåge Jonsson och Håkan Pieniowski, en dokumentär som berättar om människor på ett demensboende i Blackeberg. Det hela utspelades för tjugo år sedan, men är förstås lika aktuellt idag.

Vi såg den ikväll, pv och jag själv och jag önskar att jag hade sett den medan mamma levde. Det är ingen direkt uppmuntrande historia, men ändå .., vi satt mest tysta och tittade och tänkte att det är sannerligen inte värdigt människan att förlora sitt minne. Att ständigt känna sig förvirrad. Att bli helt utlämnad, om än med aldrig så vänlig och ömsint personal, ja, om man hamnar på ett demensboende, alltså. 

Jag sade - efteråt till pv - att skulle han hamna på ett sådant hem och jag vore frisk, så lovar jag att komma med semlor och en korg med ved, så blir han nog lycklig.

Här en länk om någon är intresserad.

Här och nu ....


Regn och rusk. Lite vind. 

Igårkväll blev det långtittning på en brittisk krim-serie, med det underbara (jo, jo ...) namnet "Seriemördaren i Wales". 

Det slog mig, att efter den svenska succén "Bron", utspelar sig många liknande serier i någon slags halvmörker. 

Likadant i gårdagkvällens film, det är knappt att det finns belysning i polisens lokaler .., allt vilar i dunkel. 

Detta till trots var det en bra serie med trovärdiga skådespelare, vilka såg ut som helt vanliga människor.

Foto: Tom Jackson, BBC. 

Här en bild från serien .., gissa om det är många tidsmarkörer från 70-talet! Det hela baseras på en verkliga händelser.

Dagens fönster ...


En av de sisa dagarna i december, kom den här bilden från Portugal. 

Från annannan, förstås. 

Så här skrev hon: "Kvällsfönster! Förberedelserna har börjat, men restaurangerna har ännu inte öppnat."

// Tack annannan! säger jag.

fredag 12 januari 2024

December 2023 ...


En kort sammanfattning av december: 

Besök i Malmö, rikligt snöfall  i Halland .., besök av äldsta dottern med hundarna Charlie och Steven .., loppisfynd - en helt ljuvlig adventsstake! 

December är också Julspel i Nicoalikyrkan .., Hilda och Edvin som flyttar till underbar lägenhet i Vallås (stadsdel i Halmstad), pv agerar flyttkarl. Lillejul blir just där i fina lägenheten, vegansk mat och en glad och lycklig Hilda med käresten Martin. Edvin har fått eget rum!

Julafton firar vi i Bunkeflo. 

Den sedan tidigare planerade julträffen på Ikea i Helsingborg - tillsammans med min syster och systerdotter - får ställas in, då min syster kraschat sina glasögon och väntar på nya. Det känns ledsamt.


Från Önskefoto beställer jag kylskåpsmagneter gjorda på mina egna bilder.

Några sitter nu på vår kylskåpsdörr och eftersom jag är dålig på att enbart leva i nuet, utan lika ofta lever såväl bak,- som framlänges (alltid denna reslängtan ..), blir jag glad, närmast lycklig, när jag ser bilderna från sådant som fastnat i minnet. Små, små fragment av händelser. Korta ögonblick fångade, så där tjopp, bara.

Bra vind på segelbåten .., små stenar på klipphällar .., en förtöjningsring i en hamn någonstans. 

  

I början av månaden, det är när äldsta dottern är på besök, kommer även sonen med sina två pojkar och överraskar! Elliot får ligga hos mig på soffan Ektorp - vi tar var sin del - och detta tycker han är så spännande - ja, som ett äventyr - så därefter, när dom återvänt hem igen, vill han fortsätta att ligga på en soffa, nu den i gästrummet. (Bilden nere till vänster). Alldeles ensam också! Hejdå eget sovrum och våningssäng!

Under besöket här hos oss tar vi en promenad längs havet. Barnvagnen hade lämnats hemma, men sonen är påhittig .., upptäcker skottkärran och där hamnar minstingen som sover inbäddad där i timmar!

Under vårt besök i Malmö - på juldagen - frågar jag sonen om han vill ta ett dopp i poolen med mig?Det vill han. Jag - som doppat mig först och vet hur iiiiiskallt det är - gullber att han inte ska HOPPA i (tänker på hans hjärta som säkert är hundra gånger starkare än mitt, men ändå ....), utan ta stegen. Tänk, han hörsammar sin mammas önskan.  

Efter doppet känner jag mig pånyttfödd.

Anna och Micke firar också jul i Bunkeflo och Micke blir mäkta poppis hos minstingen. Anna tar med Elliot på bio, bara dom två, och oj, så spännande han tycker att det är!


Ett litet ps: Under ett lördagsbesök i Varberg tillsammans med Sonja, faller vi nästan baklänges vid åsynen av den alldeles omåttligt vackra julgranen, den som står på torget! 

Det visar sig att ett syskonpar några mil utanför Varberg skänkt granen till kommunen, som tackade och tog emot. Granen hade stått på deras föräldrars tomt. 

Ja, så värst kort blev det ju inte det här inlägget.

Men ungefär så här var december månad.

Dagens fönster .... 


 Så här skriver avsändaren, som är Monet: 

"Innan jul och vinter är över får du en bild av vår batteridrivna tavla med julmotiv. Vi köpte den för flera år sen i det snöfattiga Provence och trots sitt lite banala motiv har den blivit en kär tradition att hänga på väggen eftersom den då påminde så mycket om svensk jul och vinter.


De gula lamporna i fönstren fladdrar illusoriskt och stjärnorna blinkar i omgångar medan tomten släpar upp granen och barnen far nerför backen. Och skorstensröken stiger mot himlen - precis som det ska vara!"

//Tack! säger jag och undrar om du Monet vet vem som illustrerat bilden?

torsdag 11 januari 2024

"Man åtalas för mord på grill i södra Stockholm

En man i 20-årsåldern åtalas för att ha skjutit ihjäl en annan ung man inne på en snabbmatsrestaurang i Rågsved i södra Stockholm i maj 2023."


Från DN idag. 

Stackars grill. Undrar vad den hade gjort för ont.

Reflektioner från en trädgårdsstol ...

Nästan varje morgon efter frukosten, går jag ut och sätter mig i trädgårdsstolen en stund. Den står några meter ifrån eken, den där det hänger en fröautomat och ytterligare några meter ifrån ytterligare en fröbehållare. En grön Viola-Gråstenfilt får vara sittunderlag, så där så det inte ska bli så kallt om rumpan. 

Att sitta där, det är för mig ett sätt att rensa hjärnan. Har sömnen varit dålig - för att inte säga urusel - blir det här någon slags "rensa-ut" och börja om. Det brukar alltid fungera. 

Vad tittar jag på? Jo, men alla fåglarna förstås och det är hur intressant som helst. 

Jag kan då konstatera att de absolut mest aggresiva och egenyttiga matgästerna, det är utan tvekan koltrastherrarna. Det är ett ständigt kiv om äppelskivorna och ofta, när en koltrasthane hittar denna läckerhet, då är det sååå viktigt att jaga bort eventuella konkurrenter om maten och jakten kan pågå ett bra tag och när den egenyttige återvänder, då har någon annan norpat äppelskivan! 

Nötväckorna har alltid bråttom .., hu, vilken stressig tillvaro för dem! 

Domherrarna tycks sävliga .., håller sig oftast på marknivå där dom sprätter omkring tillsammans med sina gelikar. 

Rödhaken är den mest försiktiga .., tar ingen plats .., försynt och fin. Håller mest till på marken under grannens nyponroshäck. Hade den suttit vid ett matbord, hade den säkert haft servetten i sitt knä och garanterat inga armbågar på bordet. 

Pilfinkarna är kaxiga .., flaxar och har sig .., flera stycken trängs vid  fröautomaten!

Talgoxar och blåmesar kommer - tillsammans med nötväckorna - lika gärna till den lilla träbehållaren, den som sitter på vardagsrumsfönstret, men den blir fort tom och jag får i omgångar gå ut och fylla på. 


Minst rädd är den större hackspetthonan. Hon tycks totalt obekymrad om att jag sitter där på stolen och att jag tar upp mobilen stör henne inte alls. 

Skatorna är de som håller mest koll. Om jag slängt ut ett antal små korvbitar, tar det inte mer några minuter - knappt det - förrän skatorna kommer flaxande och sätter sig i den höga boken och så .., långsamt, långsamt .., hoppar dom ner gren för gren .., för att till sist landa på uppfarten och komma smyyyygande under syrénhäcken i tron att jag inte ska se hur dom norpar sig en bit falukorv. Så brått-brått iväg igen! Skatans luktsinne måtte vara fenomenalt!

Bergfinkar kommer i flock .., herr eller fru Stenknäck sitter ofta ensam .., duvorna som brukade sitta på gamla altantaket - tretton, fjorton stycken - är numera helt försvunna, ja, jag har inte sett dem sedan i somras. 

Herr Fasan kommer dagligen, men är så skygg och råkar jag närma mig, springer den skrikande iväg som hade jag stuckit kniven i honom! Hans tre hustrur är försvunna, kanske har de lämnat maken för någon annan och bara undantagsvis ser jag någon enstaka höna i tuppens sällskap.

Kråkorna sitter för sig själva i höga björken på andra sidan vägen .., högljutt kraxandes. Ytterst sällan ser jag dem sittandes på marken här intill.

Kajorna, de som oftast sitter på det stora ladutaket på andra sidan vägen (och om våren på skorstenen hos Ecke och Britt) kommer aldrig på besök.

Nu höll jag på att alldeles glömma ekorren! Men den är också skygg och kommer oftast så tidigt på morgnarna, så där så vi hinner inte träffas. Så är det här hos oss på kullen.

Dagens fönster ...

Tänk, att min systerdotter Rita har blivit en sån flitig fönsterfångerska! Det här fångade hon under sommarens cykelsemester på Gotland. 

Tack Rita!

onsdag 10 januari 2024

Återseende ....


 

I min barndom tyckte jag att Ris á la Malta var det värsta som fanns, möjligen bruna bönor undantaget. 

Om jag ätit någon av dessa rätter sedan dess? Svar: ALDRIG. 

Idag var vi ju bjudna till Ecke och Britt på lunch. Laxpaté till förrätt, en viltgryta från Gudmundsgården till huvudrätt och .., tadaaa!, Ris á la Malta till dessert! 

Hjälp, tänkte jag .., ty Britt kom med var sin assiett och då kan man ju inte tacka nej. 

Hur det smakade? 

Himmelskt. 

November 2023 ...


Det börjar med att elementet i badrummet tackar för sig. 

Som om det nu inte vore tillräckligt, visar det sig att även ackumulatortanken i pannrummet säger tack och hej! 

I mer än två månaders tid ska vi så få skruva av huvudvattenkranen var gång vi t.ex diskat, spolat på toaletten eller duschat. 

Ni anar inte hur många gånger man vrider på vattenkranen i köket, utan att tänka på det! NU .., vet man. 

Bara detta att skölja ur wettextrasan .., eller att ta sig ett glas vatten (snabbt lär vi oss att alltid ha en tillbringare fylld med vatten).

Sigge hade noll koll på detta. Han bara sov.

I november månad bokar jag ett hotellrum i Vilnius - Litauens huvudstad -. Hotellet som heter Rinno, lär ska ligga lugnt och tryggt till och jag tycker att receptionen påminner om "Pang-i-bygget", ni vet, den brittiska tv-serien med John Cleese. När jag visar bilden för min syster i Australien, skriver hon att aldrig i livet att hon skulle välja ett sånt boende! Hon vill ha det modernt! Ja, ja, men jag tycker att det ser hemtrevligt ut. I april ska vi - hopefully - komma just hit och presentera oss för den som sitter bakom receptionsdisken och få nyckeln till vårt rum. 

 

Bor man i Halland känns november som en höstmånad. Gräsmattan är ännu närapå somrigt grön.





I november har vi en tillfällig (billig) prenumeration på DN och jag fascineras av en illustration som visar allt vi människor ska hinna med. Livets karusell, liksom.

Illustratörens namn är Josefin Herolf.


Ett besök i Skåne blir det också. Den här bilden visar hur en trött liten kille sitter i sin mammas famn. Ordet trygghet är vad jag tänker på. 

Och pv .., han sitter timmavis vid pianot och övar på sin basstämma inför den stundande adventskonserten. Om och om och om igen.

Det händer att jag stänger dörren mellan pianorummet och köket. Det händer också att harry, som legat på sängen intill pianot, lämnar rummet och i stället lägger sig på soffan Ektorp. 

Stackars pv. Han har det inte lätt.

En kommentar att minnas ...

Så här skrev Båthuspernilla och jag tycker att det var så fint beskrivet .., det handlade om sjöfåglar. 

Bilden togs av mig själv. 

"Även om det bara är ett sommarställe så har jag tillbringat varje sommar vid vattnet och intresserat sett sjöfåglarna och lärt mig deras egenheter. Knipan som är så skygg att den lämnar sina ungar när vi kommer med båten, oavsett hur försiktigt och tyst vi kör med elsnurran. Ljudet från vingarna när de flyger.

Viggen som får sina ungar senare än de flesta andra. Det var en upplevelse den sommar när en gräsandsfamilj utökats med en viggunge. Det var ett nöje att ligga på bryggan och titta på medan gräsandsungarna betade från ytan och bonussyskonet simmade längs botten i tångskogen.

Jag saknar de stora ejderflockarna och deras kockande på sommarmorgnarna. Numera blir jag glad om jag ser mer än 7 ejdrar samtidigt.

Storskraken som har stora kullar, uppåt 16 ungar är inte ovanligt, jagar tillsammans i familjen. De simmar i bredd med huvudena under ytan och för småfisken in i en vik där buffén sen är uppdukad.

Ett antal somrar hade jag en knölsvan som kom när jag visslade och åt ur min hand. Det var en hane och när ungarna kläckts kom han förbi med hela familjen och visade upp dem. Jag döpte de vuxna fåglarna till Lennart och Naomi."

Dagens fönster ... 


... speglar sig i tavlan hemma hos Sonjas dotter Maria. 

Konstnären heter Kerstin Cedell och är gift med Marias bror Mats. 

Ser ni så fint med de levande ljusen nere till höger ...?

tisdag 9 januari 2024

Oktober 2023 ...


Pv har som ambition att ta ett dopp per månad i havet. Så blir det även i oktober. 

Till min förvåning badar även jag själv, men numera är det pv som driver på.


I oktober har Eva i Tyresö i födelsedag. 

Här sitter hon i vårt uterum och är så fin med pärlhalsband och sjalen som klär henne så .., den som en gång var min, men som Eva fick överta , då, när hon frös så hemskt under ett besök här.

 

Från Eva kommer den här bilden av en liten söt mus som har lägenhet under ett lagom tjockt snötäcke. Där samlar musen ihop nedfallna solrosfrön och annat gott som den hittar. Ja, som ett litet skafferi blir det.

Eva tillhör den grupp av mänskligheten som fortfarande skriver brev för hand. Dessutom är hon en fena på att teckna och i ytterkanterna av brevpapperet finns ofta några av hennes alster.  

 

Och vi hälsar på i Bunkeflo och jag högläser om Petter och hans fyra getter. Åtminstone lillkillen är intresserad och sitter alldeles  stilla i farmors knä.

 


I oktober får vi veta vem som får Nobelpriset i medicin.

Den kvinnliga pristagaren -  Katalin Karikó - lär ha vuxit upp under enkla förhållanden, men detta till trots hade hennes mor stor tilltro till sin dotters möjlighet att en gång tilldelas Nobelpriset. 

Så ledsamt att denna, då så hoppfulla mamma, inte  fick leva och uppleva dotterns framgång.

Glädjen över pristagaren firar jag med en kopp Arvid Nordquists kaffe i favoritkoppen.

Harry bryr sig föga.

I oktober hälsar vi även på hos Ecke och Britt och som vanligt får Harry godbitar av Britt .., som nästan genast går till kylskåpet och ser om där finns nånting smarrigt att ge honom. Det gör det alltid.

Om hon är populär hos Harry? 

Det kan ni tro!

Dagens fönster ...

Så här skriver Monet, som var den som fångade bilden: "Underbart vackert - bilden tagen 2015 på vår rundresa i Bretagne, hortensiornas högborg!"

// Vi bilade ju till Bretagne - det måste väl ändå ha varit när vi bodde i Ystad, jo, det var 2002 när exet fyllde 50 - vi hade hyrt något som kallades för "fiskarstuga med utsikt över Atlanten", det var väster om Brest, i just Bretagne. Fiskarstugan visade sig vara ett stort hus och någon utsikt över Atlanten .., ja, möjligen från taket på huset! 

Det var där som husuthyraren, när vi var tackade för oss, gav mig en röd ros och sa "Madame, your eyes are iceblue like the sky, but your heart is verrry hot!" Det ni. Det levde jag länge på. Rosen fick ligga på instrumentbrädan och göra mig glad, hela vägen till Skåne. (Ja, jag vet att jag har berättat det flera gånger, men det tål att sägas ,-).

Och det var där i Bretagne, som jag var så häpen över dessa jättehäckar med hortensia, utanför vart och vartannat hus!! Det var otroligt vackert!

måndag 8 januari 2024

Hoppsan ...!


När hände detta senast i Skallkroken ..? 

Har jag varit med om det?

Nej, det tror jag inte. 

Det blåste iiiiiiiiisvindar när jag lämnade bilen för att ta bilden .., jo, det blev brått att komma in i värmen igen!

September 2023 ... 


September är en månad som jag tycker sååå mycket om.  Månadens första dag, då fyller såväl pv som min äldsta syster år. Två veckor senare mina barns pappa. 

Och i mitten av september har det sedan i mitten av augusti lugnat ner sig. Parkeringen vid havet är inte längre proppad med bilar och ja, det blir ett helt annat lugn helt enkelt. Behaglig temperatur i havet. Många eftermiddagsdopp.

Och i september ser jag en film som av mig får högsta betyg, nämligen den här. 

Filmen finns att streama från youtube för 39:- och jag tror att jag själv hyrde den hos triart.se för 49:-. 

Helt fantastisk film, med lika fantastiska skådespelare, inte minst den unga flickan, spelad av Catherine Clinch. Regi: Colm Bairéad. 


Den här månaden bjuder vi in grannarna för att kalasa på surströmming. Det är Ecke och Britt, deras son Jonas, Birgitta Bengtsson som bor snett mitt emot oss och så Annelie som bor i huset, det på pålar mitt emot Eckes. Å, så roligt att äta middag tillsammans. Finns det egentligen nånting som är mera trivsamt?


Så här såg det ut. 

En dag att minnas. (Inte minst för att Britt satte en brödbit i halsen .., det var gräsligt hemskt, men ordnade sig, mycket vare sonen Jonas!)


I snitt var sjätte, sjunde vecka besöker vi småttingarna i Skåne. Ofta är det då för att vara barnvakt, men ibland bara för att det är så intressant att se hur fort små barn utvecklas, allra helst den som är 1,5 år i februari. 

Ibland, när pojkarna är på förskolan, får vi egentid. Då kan det se ut så här.

I slutet av februari är det dags igen. Vilken ynnest att få vara barnbarnsvakt.


I september reser vi till Riga. Vi kommer fram till hotellet tre timmar innan det är incheckning, men en underbart vänlig receptionist säger att vårt rum är klart, varsågoda ., här är nyckeln. 

Jag vill bara gråta av lättnad! Det har inte blivit många timmars sömn natten innan - vi lämnade sängen vid 3-tiden, blev skjutsade till Hyllie station och tog tåget över till Kastrup, flyget gick vid 7-tiden - och jag var såååå trött vid ankomsten! 

Det visar sig vara någon slags högsommarvärme i Riga och vi har gått långt och kånkat på bagaget och att då få tillgång till sitt rum flera timmar tidigare .., det är som en den allra bästa present! 

S o m  vi ska komma att trivas i den lettiska huvudstaden! 

Vi tar lokalbussen hit och dit, vi besöker en jättelik marknad, tar en guidad båttur tillsammans med ett par från England och vi tillbringar timmavis på stranden, den vid floden Daugava. 

Och vi badar och har med oss kaffe och kex och tittar på gymnastiska män i 75-80-årsåldern, vilka sprätter med benen och har sig på stranden.


Dagen efter att vi kommit hem, är det båtupptagning i hamnen. Från Fallnaveka utanför Ljungby har pv:s storebror anlänt för att bistå med detta, men allra mest hjälp får vi av mannen i röd jacka och som också har en Hallberg Rassy - exakt likadan - och som heter Tim. 
Så är det ofta vid båtupptagning .., män kommer och går och plötsligt är man fler än från början. Underbart! Som synes kan även mindre herrar hjälpa till - som den rare Edvin, 5 år - till exempel. 

Nu ska jag berätta någonting som ni säkert har upptäckt: nu när jag skrivit detta hänger hela stycket ihop, men om några timmar när jag tittar in, då har ofta bilderna hasat iväg och ligger låååångt ifrån varandra! Jag  f a t t a r  inte vad som händer! Om ni läser bloggen via era mobiler, då rekommenderar jag er att välja webbfunktionen. 



Så här ser det ut .., inringat i grönt. Den använder jag alltid när jag kollar från min mobil. 

Men om någon tekniskt kunnig människa kan förklara för mig varför bilderna, efter att jag publicerat inlägget, ändrar läge .., så vore jag tacksam. 

Over and out!

Dagens fönster ...


Så roligt! En fönsterhälsning från Ulrika i Dalarna. 

Så här skriver hon: "Plötsligt händer det - jag kommer ihåg att fånga ett fönster. :-)

Detta är "storstugan" på gården där jag bor nu, i Skattlösberg.
Bilden tog jag häromdagen, en januaridag med -19 ute."

//Tack Ulrika! Du verkar ha det det bra där uppe i Dalarna och lycka till nu med jobbsökandet!

söndag 7 januari 2024

Sjunde januari. August och Augusta har namnsdag.


Även om dagarna inte har blivit särskilt många minuter längre, så är det så vanvettigt livgivande när solen visar sig.

När det blir ljust ute! 

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur mycket den biten - själva ljuset - betyder. 

Först tog sig solen över åsen och nu, tittar den fram mellan bostadshuset och Friggeboden hos grannarna från Täby. 

Det är inte många gånger vi sett skymten av familjen, inte sedan Jockum gick bort i mars eller april förra året. 

Femtiotvå år. Så kort hans liv blev!


Och så här ser det ut i vardagsrummet - eller såg ut - för en stund sedan. 

Har läst DN på nätet tidigare idag och fick närapå blodstörtning, då, när jag kom till en artikel där en snöröjare i Gävle blev misshandlad av en missnöjd husägare. 

Jag fattar inte vad som har tagit åt delar av  mänskligheten.