Han som inte bara bär en grön väska,
utan även sin morfars namn.
När sonen skulle döpas i kyrkan hemma i Malå, var det tänkt att han skulle heta Per Anders.
Anders, som tilltalsnamn.
Prästen hade skrivit namnen på dopljuset och på något papper, allt var klart för själva dopceremonin.
Då .., plötsligt .., översköljs jag av nån slags vemod.
"Näää, han måste få heta Ivar också, som min pappa ..!" säger jag.
Och prästen bara gapar .., men .., han har ju redan skrivit dit namnen och ..., ja, det var ju bestämt?
"Ja, men gör en klammer .., skriv dit Ivar också .., jag vill att pappa ska få vara med!" säger jag.
Och så blir det.
I tio år hade då min pappa varit död, men ååå, det kändes som om han tittade in så där lite-lite i kyrkan.
Som om han stod där intill.
I smyg.
Och oj, så svårt jag hade att hålla tårarna borta, då, när prästen läste upp den lille gossens namn: Per Ivar Anders.
Så var det.
4 kommentarer:
Å min son hade vi tänkt skulle heta Fredrik i bredvid-namn, precis som min farfar hade.
Men rätt vad det var, när han låg där i magen, så kom det som en blixt: Nä, han ska heta Oskar.
Så då fick det bli så. Oskar efter ingen.
Fint!
Om du och pv vill roa er med På spåret-frågelek så kan ni titta in till mig och gissa på staden.
(kanske lite väl enkla frågor för er, men nåt mer invecklat kom jag inte på så där lite "hastigt o lustigt")
Hoppas veckan blir bra!
Cecilia N: när min förstfödda låg i magen och alltså inte var född alls .., bestämde vi att han skulle heta Fredrik.
Det blev Maria.
Och när sonen kom fjorton år senare, då hade min australiensyster döpt sin son till ..., jaha, Fredrik .-)
Då blev det Anders.
S o F: vi tog det på 8 båda två. Men jag fick tänka lite .., få se .., var var han nu ifrån, sko-mannen. Så kom jag ihåg vilket fotbollslag han höll på ... och då ...!
Skicka en kommentar