Efter frukosten (onsdagmorgon) som kommer upp på en gång, blir det gångträning i korridoren.
Det är rena rallyt där ute; dom flesta har fått nya höftleder och struttar omkring nästan utan bekymmer, lite värre är det med oss knäopererade som inte har riktigt samma fart.
Och sjukgymnasten kommer och visar hur vi ska använda "jordnötsbollen", något som kirurgen själv har hittat på och som är ganska finurlig.
Så här ser det ut när jag använder den i sängkammaren.
Man drar bollen mot sig och ifrån sig - sträcker och tänjer - jo, det blir nog bra.
En syster Rachel finns nog överallt och även här, på sjukhuset där jag då befinner mig.
När det är dags för lunch säger hon att jag måste gå till matsalen och sätta mig där och jag säger att nej, jag vill inte, tänk om jag får upp även lunchen och där inför alla andra och då blir Rachel sur och pekar på ett anslag som sitter på väggen där det står "Alla måltider ska intas i matsalen. Detta är ett led i din träning."
Men så blir det inte.
Jag blir kvar på salen.
Några timmar senare - då mår jag bättre - idkar jag trappträning och det går fint och då bestämmer jag mig för att åka hem. Mest beror det på syster Rachel, men också på att det känns så stressigt på avdelningen, ungefär som om man är på ett träningsläger. Och jag är så vanvettigt trött.
Jag vill hem till trygghet och lugn och ro.
Och här är jag nu.
Övar med bollen .., kan lyfta benet från plant underlag, men inte helt och fullt .., mår lite illa ibland, mår bra andra stunder. Tittar på tv .., slötittar .,. tänker på vikten av underbar personal ....,äter färsk ananas ...,dricker vatten och har harry som sällskap i soffan.
Fick finbesök av friherrinnan igår, som hjälpte mig med kaffe och fika och hundarna som fick mat.
Idag strålar solen.
Men jag är fortfarande sååå trött.
Kram till er alla för uppmuntrande tillrop och glada hälsningar ., för kort som kommit hem och för att ni är så himla rara!
Nu ska jag lägga mig och vila igen!
Ajöken, sa fröken.
5 kommentarer:
Det är så härligt att få läsa dina små rapporter! Heja dig!!
Den där tröttheten ja. Den är envis. Jag minns hur lång tid efter min hysterektomi jag var så där infernaliskt trött.
Förstår att det är skönt att vara hemma, där du kan slappna av mer.
Kraaaaaam!!
Jag hoppas att det finns en särskild plats i helvetet för folk som tror att reglerna är det viktigaste! Och en särskild plats i himlen för en syster som skulle sagt att okej, om du lovar att gå till matsalen coh tillbaka efter maten.
Heja!
Jag bara måste få berätta om en liten historia ur boken jag just läst. Den utspelar sig under andra världskriget (ja, det är en verklighetsskildring), och en av de många små stora berättelserna handlar om en ovanligt hängiven soldat som mot alla order hämtar sin kapten som tros vara död och för honom till sjukvårdstältet. Där är det många betydligt mer levande före i kön, men soldaten drar helt sonika sin pistol och hotar läkaren som inte har mycket annat att göra än att lyda order från en underordnad. Det visar sig att det faktiskt går att rädda kaptenens liv och hälsa. Men läkaren måste naturligtvis agera mot soldatens grovt regelvidriga förfarande. Så han för honom till militärpolisen och kräver att han ska arresteras - i tio sekunder.
Visst är det skönast hemma!
Barnbarnets pappa gjorde en sån där knäoperation före jul. Mentalt klättrade han på väggarna innan knäet hängde med i hans rastlöshet. Han var himla medtagen av operationen även om han är mycket yngre. (Fotbollsskadat knä)
Så skönt att du har så många änglar omkring dig!
Det är ju inte konstigt att du är trött. Det blir ju ett otroligt stresspåslag för kroppen att bli skuren, petad i och ihopsydd igen - och att hantera smärta. Det enda som gäller är att inte streta emot utan vila.
Hoppas att du inte har alltför ont!
Kram
Skicka en kommentar