Elisabet

Hur gör du ...?

Det har, mer än en gång, hänt att jag t.ex.tittat på Gokväll och där lyssnat till en bokrecension som får ett sååå fint omdöme och då tar det inte mer än tio minuter, så kanske jag tittar in hos Adlibris och beställer boken. Sååå många gånger har jag blivit besviken!
(Ja, jag är impulsiv).

Jag tror att de var i början av veckan som boken "Vi möts på museet" recenserades i just Gokväll och det var kvinnan som har exakt samma dialekt som Hildas mamma Mymmel, som berättade om boken. Nåväl, jag beställde den och den kom hem bara några dagar senare.
Omslaget påminner om nånting som Maeve Binchy skrivit (och jag tyckte om många av hennes böcker, det är inte det ...) och här får man veta vad det hela handlar om

Än så länge har den inte fått mig i sitt grepp, men det kanske kommer.

Ann-Christine med dottern Ester Roxberg.

Enklare var det med den här boken.
Det var Eva från Tyresö som lånade ut den och sa att "jag tror verkligen att du kommer att tycka om den!" Många har säkert läst eller sett far och dotter i något kvällsprogram där dom berättat om resan som inte varit alldeles enkel; en pappa som är präst i svenska kyrkan och som allt eftersom åren går känner att han vill vara kvinna och allt vad det innebär.
Eller kanske mera att han alltid har känt det, men nu blir det nästan ohållbart att hålla upp fasaden av att vara man. Slutligen tar han steget fullt ut.
Han heter Åke, men byter namn till Ann-Christine.

Vilken tänkvärd bok detta var, författad av dottern Ester Roxberg!!

Och jag tänkte på hur jag själv skulle ha reagerat, om jag hade varit i samma situation som dottern.
Min pappa var för mig en riktig karla-pappa.
Han var varm och trygg, åkte tidiga höstmorgnar iväg med geväret på axeln och kom hem med nån skjuten hare som sedan hängde i bakbenen - och med granris i magen - ute på altanen.
Egentligen var han hela vår familj; han var den som höll ihop oss. Och inuti var han mjuk och känslig, men det visste jag inte då, när jag var riktigt ung.

Ja, jag inser att det här väl är schablonbilden av en man i Västerbottens inland, men det var ju det jag växte upp med. Pappa var ..., pappa. Beständig. Tryggheten. Pappa var doften av skogsrök och talldoft .,. han tyckte om att köra bil och var en bra talare och hade massor med humor och skratt inom sig. Han var nylonskjortor, skogskläder och björnskinnshandskar .., han var dansant och doftade Tabac herrpparfym. Och han var alltid noga med att tvätta öronen.

Men tänk om pappa en dag plötsligt hade sagt att han hellre ville vara kvinna och gå klädd i klänning.
Tänk, om han plötsligt började låna mammas läppstift (det som hon aldrig använde) och örhängen och så skulle vi tillsammans ha gått till Pressbyrån för att handla Aftonbladet och en rulle Center choklad. Jag hade förmodligen skämts ögonen ur mig. Hela min värld hade nog rasat.
Och vilken uppståndelse det skulle ha blivit hemma i samhället!
"Har ni hört, att Ivar Nilsson kom klädd i klänning igår ...!"
Och tänk, om han meddelade att han ville heta Ulla.

Det är såna känslor den här boken handlar om och jag läste den rakt av och tycker att den var helt enkelt fantastiskt bra! 
Och hur ofta läser man en bok som sååå stämmer till eftertanke och rannsakar ens eget samvete?
Ja, den var verkligen bra.

Så nu undrar jag ., hur gör ni?
Faller ni för recensioner, eller går ni mer på känsla?
Litar ni mer på era vänners omdömen?
Och har ni läst dom här två böckerna och vad tyckte ni?
Berätta, om ni vill!