Minnesbilder ...
Det slog mig när den här bilden kom till familjechatten (Maria med någon kompis tog en kvällstur längs Vindelälven och gjorde upp eld och fikade ....), att ofta när man ser bilder från begravningar, då finns ett stort porträtt av den som gått bort, ja, det brukar stå framför urnan eller kistan.
Och då slog det mig, att om jag hade fått göra om min pappa Ivars begravning, då hade jag haft den här bilden rejält uppförstorad och så hade den fått stå där framme.
För mig symboliserar den verkligen min pappa. Alldeles exakt kan jag minnas hur han kupade handen när han måttade kaffet och hällde det i den där sotiga pannan!
Och hade det inte varit en iskall och snörik decemberdag som vi tog farväl av honom, då hade jag plockat mossa, grankvistar och kottar och lagt som dekortation på kistans lock.
En bild på honom får vara med också. Tagen av mig, med min första egna kamera. En Kodak Instamatic.
Karl Gustav Ivar Nilsson. Född den 25:e mars 1910, död 7/12 1976. Nr två av sju syskon, varav fem överlevde till vuxen ålder. Fem bröder och två systrar. Tretton år var han när hans mamma Anna dog. Pappan, Anders, dog året dessförinnan, båda i 40-årsåldern och av TBC. Mamman hade gullbett honom att hjälpa till med småsyskonen, Alice och Anna-Maria och brodern Gösta.
Den äldste, Erland, gav sig snabbt av hemifrån och de övriga syskonen hamnade då hos en farbror och faster (ett barnlöst syskonpar) där även en kusin till dem redan fanns som fosterbarn. Alldeles enkelt kan det inte ha varit för syskonparet att plötsligt få sina brorsbarn i huset.
Och så en bild från när den äldsta är ute med hundarna på kvälls, - eller morgonrundan. Från sin lägenhet har hon själv utsikt över såväl Tjamstaberget, som över vattnet.
I morgon får hon besök av sin väninna med hennes dotter, vilka kommer med flyget till Skellefteå. Så roligt för henne! Det lär vara Samehelg i Malå också, med diverse tävlingar (var det förr i alla fall) i lappstan (där kåtorna finns).
Här en liten film som handlar om sameåret i Malå. Hur många gånger har man inte stått och tittat på t.ex kalvmärkning, särskilt när långväga bekanta kom på besök. Pratar alla så här brett hemmavid? Nej, absolut inte, men ganska många, särskilt män, tycker jag.
6 kommentarer:
❤️
Förstår precis din tanke om kistdekorationen.
Så gjorde vi när pappa dog för några år sedan. Vi köpte inga dekorationer från blomsteraffären (för tusentals kronor) utan tog en gren från en av pappas äppelträd, som växte i trädgården.
Det kändes så rätt och så passande för just honom.
(han tyckte inte så mycket om "köpe"blommor, utan tyckte att de som växte vilt var de vackraste)
Walkaboutsweden: Men ååå, så fint och omtänksamt (och inte minst personligt!) det måste ha varit! Minns också Eva från Tyresö, när hennes lillasyster begravdes för ett antal år sedan. Framför kistan hade då Eva gjort som en liten skog med stenar, mossa, en liljekonvalj .., kvistar och svamp .., (systern liksom Eva var en hängiven svampplockerska) och det var helt underbart! En slags kartongbotten och så allt detta då. Systerns son hade tovat samman en koltrast som placerats på kistlocket. Själv var jag för ung - bara 22 år när pappa dog - och hade säkert velat ha en "vanlig uppsättning av blommor". Nu är det helt annorlunda. Tack Barbro som berättade!
Så tragiskt att din far och hans syskon blev föräldralösa så tidigt. Din far och min far var verkligen jämngamla. Pappa var född den 29 mars 1910.
Apropå kistdekorationer; när vi för någon vecka sedan begravde B:s bror, var kistan prydd med björkruskor. Sådana man använder i traditionellt bastubad. Det var fint.
Gunnel: Ja, verkligen! Men Sven blev väl betydligt äldre? /Elisabet
Bert Bodin: U n d e r b a r t! ❤️ / Elisabet
Skicka en kommentar