|
På väg hem igen. Blåklockor i mängder. |
I fem timmar blir jag nere på stranden.
Gör ingenting.
I n g e n t i n g.
Jo, läser en bok som jag en gång har fått av en bloggvän ..., och brassestolens handtag går sönder ..., och jag dricker medhavd saft och sitter där och tittar på världen omkring mig.
|
"Möjaliv med Emmy och Enok", är bokens titel. Den jag läser på stranden. |
Där är småbarn som gör sandslott och där är pappor som stänker vatten på sina små söner och där är andra pappor som säger att .."nu ska vi fånga krabbor, kom här!"
Sista timmarna vänder jag solen ryggen och tittar ut över havet och horisonten.
Det känns som när jag bodde hemma i Malå och satt nere vid sommarstugan och såg över sjön .., bort mot Franks till. Och Bjurhs. Och vassruggen där mitt ute på sjön där pappa brukade släppa stövarna och så rodde han hem igen och dom fick simma.
Jag tänker på 60-tal och sommar och minns en film som mamma tagit .., vi sitter i motorbåten, pappa håller i rodret och ler mot kameran och han har beigefärgade shorts och där är mina systrar och jag själv - jag är kanske sex år och håller i en docka som heter Margareta - och jag viftar lite med dockan och i nästa sekvens har vi gått i land och är på en holme och pappa har ordnat längdhoppstävling och alla utom mamma hoppar och pappa vinner förstås och nu är han ännu gladare.
Alltid dessa tävlingar!
Kappspringning och längdhopp och stå på händer eller på huvudet.
Och jag tänker på lekkamratens mamma - Margareta - som lärde alla gatans barn att spela kort.
Femhundra och vist och annat viktigt och hur hon nästan alltid hade en tryckkokare på spisen och Burda-mönster på köksbordet.
Hennes pappa eller mamma hade hängt sig när Margareta var ung - det visste man på något konstigt vis - vi pratade aldrig om det hemma hos henne och jag kände mig så älskad av denna människa; det var som om hon behandlade oss ungar som vuxna.
Ofta såg man henne stå ute vid klädstrecket och ordna med fisknäten.
Eller på knä vid rabatten, den mot gatan till.
Hon cyklade alltid, hade kanske inget körkort?
Och hade beigefärgad kappa, mer som en trenchcoat och alltid, alltid ytterdörren låst.
Inte en enda gång på alla år såg jag henne bära kjol eller klänning!
Margareta brukade säga att "vissa män var så v i r i l a".
När hon sa det, var det som om hon såg
så glad ut.
Min pappa var en sån man, förklarade hon.
"Jag brukar se honom när han kommer gående längs vägen vid femtiden, ja, när han slutat för dagen och ryggsäck har han nästan alltid, jo, han är en sån man ..." sa hon.
Viril - det lät som namnet på en blomma; en slingerväxt ..., och jag såg som pappa i ett nytt ljus.
Och den där advokaten från Skellefteå som Margareta sett i byn, han var
också en sån, fast utan ryggsäck.
Femtio år senare sitter jag på en strand i landet Halland och när jag tänker på allt det här,
översköljs jag av värme över dessa människor som kom att betyda så mycket i ens barndom och på ett sätt också i ens
vuxna liv.
Grannar som bara fanns där och som gav av sig själva.
Människor som - utan att dom tänkte på det - blev till viktiga bitar i det pussel som bildar en människas liv.
Det var väl ungefär vad jag tänkte på idag.