torsdag 2 februari 2017

Och så blev det torsdag ....


Varning! 
För den som inte vill läsa ett långt inlägg, går det bra att genast skutta till sammanfattningen längst ner på inlägget.

Igår blev det så besök i Hässleholm. Jag hade fått ett brev där det stod att jag skulle träffa den kirurg som för sju år sedan satte kniven i mitt högra knä, men så mycket mer visste jag inte.
Tidig uppstigning, framme vid kvart i tio, anmälan i receptionen som syns på bilden och överallt ser man då människor med kryckor eller rullatorer .., det är så härligt absurt allting, ja, som om vi alla just då befinner oss i en värld enbart bestående av krånglande leder.

Nästan varenda sittplats var upptagen i ortopedens väntrum och jag slog mig ner i det "inre" rummet - det som är mycket mindre - och hamnade mitt emot en rundmagad och pratglad herre från Perstorp. Han hade lyckats med konststycket att kapa fyra av ena handens fingrar - det var tolv år sedan - och om det pratade vi en stund, men det var inte för fingrarna han var där.
Så glad och trivsam han (jag hann tänka att jag faktiskt älskar skåningar!) var och med sig hade han sin svåger; en magerlagd - och ständigt leende - man som hela tiden satt med benen i kors.

"Ja, du vet .., han kanske inte hittar så bra här, han är van vid lasarettet i Kristianstad ...", sa svågern och plir-log.

Och så kom en effektiv sköterska av den något äldre modellen in i väntrummet och sa med hög röst att vi som hade besökstid hos doktor Sören, ja, vi skulle i alla fall veta att det blivit förseningar - "vi är jätteförsenade!" (jag trodde först att hon skulle meddela att doktorn var sjuk) och jag frågade vad som menades med "jätte", var det timmar?
Nej, trettio minuter ungefär.
Jaha, ja, men det är ju ingenting, men det var smart det där med "jätte", för nu tycktes alla hur nöjda som helst. Där ser man vikten av information.


Tjugofem minuter senare var det min tur.
Den alltid så vänlige kirurgen slog sig ned på just den här pallen och så pratade vi en stund och han frågade om jag litade på honom och jag sa  "absolut, utan någon som helst tvekan" och så bestämdes det att protesen ska bytas ut.

Fort iväg till provtagning (blodprov, EKG, blodtryck etc) och så lika snabbt iväg till röntgen där en vansinnigt rar kvinna kämpade med att få bra bilder från knäet i olika vinklar. Det visade sig (jag frågade) om hon var från Sydamerika och då skrattade hon och sa "du är den första som gissar rätt, många frågar om jag är från Thailand, hur kan dom tro det, vi har inte alls samma sätt att prata!"

Sen undrade jag om hon misstyckte att jag frågat.
"Nej, inte alls! Jag tycker om när människor vill veta och ännu roligare när nån gissar rätt!" sa hon och så fick jag - medan hon pekade på en bildskärm och visade mig hur protesen sitter - veta hur oändligt mycket hon tycker om det här landet som heter Sverige.




Var hon kom ifrån?
Venezuela.
(Senare googlade jag genast och läste på om hennes hemland och där dök den här - något ruggiga - filmen upp).

Aldrig har jag varit på ett sjukhus - jag har skrivit om det förut - där det vimlar av så många olika nationaliteter! Härligt, är det! Och hennes kollega hade en namnskylt på vilken det stod Agnierszka och då anar man att hon kanske är från Polen.

Bilden har jag lånat från Region Skånes hemsida.

Sist av allt blev det möte med en rar kvinna (kolsvart hår i page, så vacker och så varmt leende, hennes namn började på Z ...) som tog alla uppgifter inför operationen och efter henne ett besök i rummet intill, till en sympatisk narkosläkare som hette Anders. Å, vilken salig blandning! Och kirurgen är dansk.

Ja, i alla fall ..., nu blir det narkos och inte ryggmärgsbedövning, just för att man som patient ska komma igång på en gång, så snart operationen är överstökad. I princip ska man då börja träna med en slags boll som liknar en kokosnöt och det har sig visat sätta igång blodcirkulationen och hela rubbet på ett helt annat sätt än tidigare; då, när man mest låg raklång med kräkpåsen intill, ja, den där första dagen ,-)
Nu är det andra bullar!
Opereras man på måndag, åker man hem på tisdag.

Receptet finns längst ner i inlägget

Och tack och lov för goda vänner!
Besöket blev mycket längre än förväntat, så jag sms:ade friherrinnan och undrade om hon kunde släppa ut hundarna mitt på dagen och det kunde hon.



När jag körde hem var jag helt slut på - mest mentalt - och jag svängde förbi affären och berättade vad som gällde och att det blir tre månaders sjukskrivning och operation kanske om någon månad eller två? Inte mer än tre månaders väntan i alla fall. Alltså tre månaders rehabilitering.

Och så förbi hos friherrinnan; denna omtänksamma människa som bjöd på kaffe och skickade med middagsmat till den som var så trött! 

Den som nu tycker att detta med någon eller några månaders ytterligare väntan är bedrövligt, får i alla fall inte medhåll av mig.
Där fanns gamla tanter som knappt tog sig fram trots hjälp av kryckor och har jag väntat tills nu, kan jag vänta ytterligare en tid - det viktiga är att jag vet att det blir av -.
Mitt ben fungerar ju någorlunda i vardagslag när jag är hemma - jag kan inte gå som vanligt nerför trappor eller nerför backar och jag kan inte gå långa promenader i rask takt - men jag går inte med kryckor.

Drömmen ....

Men tänk .., att kanske att jag en dag ska kunna gå på en vandringsled i Skottland, om än i sakta mak!
Och tänk, att jag en gång kanske kan gå som vanliga människor nerför en trappa!
Eller gå lång-långrundan med harry och nelly!
Och tänk, att inte behöva ha överdjävulskt ont var gång man kommer hem från jobbet!
Å, så underbart!

Det här inlägget hade kunnat sammanfattas så här: 
Hässleholm och ortopeden. Möte med underbara människor. Värme. Vänlighet. Omtanke.
Väntan och lite mera väntan. Provtagning och många plåsterlappar på armarna. EKG och skratt.
Hängbröst som faller åt sidan. Igenkänning. "Har inte vi setts förut på avdelningen .., jaha, 2009, ja,men då arbetade jag där!" Hemfärd. Trötthet. En friherrinna som skickar med hemlagad soppa till middag."

Och här är länk till receptet på soppan!
Lena hade inte timjan och inte selleristjälkar i sin variant och färre jordärtskockor än i receptet.
Ja, den var makalöst god!

Tack också till alltid så omtänksamma och rara Solbritt i Ystad (solupp på instagram), för det fina uppmuntringskortet! Hon fyller förresten år i morgon, bara så ni vet! Kanske vi skulle love-bomba henne med gratulationer då!

14 kommentarer:

Evas blogg sa...

Vilken tur att det är på gång nu!!

Bert Bodin sa...

Ja, vad skulle vi göra utan våra invandrare. Jag har haft "förmånen" att nyttja vården det senaste halvåret väldigt frekvent. Ja, förr var det aldrig, så allt är relativt. Men inte har jag träffat många "ursvenskar". Var det inte Kryzstyna, Alexandar eller nu senast Octavianus, och några till, så inte var det Sven, Jörgen eller Börje! Och alltid med glatt och trevligt bemötande. Skratt och seriositet i skön förening.

Imorgon däremot, ska jag träffa Johan. Det blir nog bra det också.

cruella sa...

Åh vad jag håller tummarna för att du ska få rörligheten tillbaka och kunna göra sånt du vill! Det ska vi hoppas på:)

Anna-Lena sa...

Hurra! Hoppas nu det nya knäet blir lika bra som det andra. Mitt fungerar utmärkt, förutom att det knakar och knäpper, och jag går upp och ner för trappor utan problem. Har till och med småsprungit till bussen. Däremot behövdes kräkpåsen även efter narkos...

Elisabet. sa...

Evas blogg: ja, verkligen!!

Bert Bodin: instämmer! Hoppas att Johan skötte sig med den äran!

cruella: ja, men du förstår ....!

Anna-Lena: egentligen blev jag mest förvirrad, för första gången i H-holm, då fick jag ryggmärgsbedövning, men jag fick också välja om jag ville vara vaken och jag valde att så domna bort just när dom hamrade som värst. Men hjälp, så jag kräktes .., på post-op och uppe på vårdavdelningen och morgonen därpå. Det var vedervärdigt. Vid en tidigare operation (hysterektomi) var det samma sak, enbart narkos, och ungefär lika lång tid med kräkningar. Senaste gången - i Halmstad - enbart ryggmärgsbedövning och då blev det bättre. Ja, det är väl bara att ställa in sig på att må illa. Fy sjutton.

Anonym sa...

Jag bara njuter av dina små berättelser och din positivitet!!!!Du ger mig energi.
Jag har ju reumatism och känner att jag gnäller emellanåt ,,vissa dar är inre roliga men ska börja tänka som du jag går inte med kryckor
/Basban

Elisabet. sa...

Babsan: men du må tro att jag också gnäller! När man kommer hem från jobbet och har så ont, så ont! Jodå! Det är ju lätt att vsra positiv när man vet att man får hjälp. Kram på dig!!

Turtlan sa...

Skönt att höra att det mu är på gång. Effektiv dag må jag säga!!!

Förvarnade du till narkosläkaren om dina kräkningar? Tror de kan anpassa vad de ger utifrån det och även efter operationen. Tror så.

På mitt jobb är vi en salig blandning av folk från olika håll men man tänker inte på det när man jobbar. Alltifrån Brålamda till Chile och Bulgarien. Sen så är det både roligt och utmanande när vår nyaste kollega från annat land undrar vad olika ord och uttryck betyder. Tex uttrycket Pigg som en lärka. Då fick vi ta fram Google översätt och resultatet blev att på bulgariska säger man på exakt samma sätt.

Håller nu alla tummar att det blir en Skottlandsvandring framöver!

Elisabet. sa...

Turtlan: jodå, jag berättade och fick då veta att jag skulle få medicin mot illamåendet. Det har jag fått förut och ändå kräkts, men det överlever man väl .., det är ju en begränsad tid. Men inget nöje.

Ruta Ett sa...

Så skönt att det äntligen är på gång! Det är ju också lättare att vänta när man har ett datum. Nu hoppas jag bara att tiden ska gå riktigt fort och att det är nåt stort
idrottsevenemang under tiden som du ska vara sjukskriven. Var det inte så förra gången du blev opererad?

Anna-Lena sa...

Ja det där med kräkningar... jag har också blivit lovad att det finns medicin som hjälper, men pyttsan. Det är lika illa vad de än gör. Tål inte morfin helt enkelt.

Elisabet. sa...

Ruta Ett: det tror jag inte .., det var ju i april nån gång, men det var fint väder hela den våren och vi satt på badstranden friherrinnan och jag fick ständiga förmaningar om att jag skulle få ett fult ärr av solen, men det fick jag inte ,-)

Anna-Lena: usch, så hemskt! Det här med att må illa efter en operation är gräsligt. När jag för femton år sedan opererades för endometrios och det då blev en bukoperation, kräktes jag hejdlöst efteråt. Då trodde dom att jag hade ont och gav mig mera morfin och till slut gullbad jag att dom INTE skulle ge mig mer och då gav dom sig. Det var bara så hemskt. Anders och Tommy kom upp på kvällen, men gick lika snabbt, jag bara kräktes.Huvva. Och nu vid operationen i H-stad, då fick jag för mycket blodstillande och började må illa medan jag låg på operationsbordet. Flera gånger kom hon med en rondskål och att ligga på rygg och kväljas .., å, så hemskt!

Anonym sa...

Det är väl inga bekymmer med långa texter, snarare tvärtom, när en kan skriva så underhållande och trevligt som Du gör! Jag arbetar själv inom vården och blev väldigt glad av Dina reflektioner. Lycka nu till med operation och rehab! Jeanette

Elisabet. sa...

Jeanette: tack snälla, rara!