Dagens fönster och lite till ...
En seg morgon.
Kommer ner i köket och ska göra i ordning frukosten.
Kokar ägg .., brickorna är färdigdukade sedan igårkväll .., nu fattas bara min plastbytta med müsli och jag letar som en besatt och begriper inte var jag kan ha ställt den?
Öppnar skåpdörrar .., tittar noga .., t.om i kylskåpet.
Ingen bytta.
Frågar till sist pv, har han möjligen sett den?
"Ja, men den står ju här, rakt framför dig!" säger han.
Plötsligt känns det som om jag befinner mig i filmen "Gasljus" med Ingrid Bergman .., ni vet, där mannen försöker driva henne till vansinne, genom att medvetet förvirra henne.
Så fruktansvärt obehagligt det var .., den där känslan av att jag inte begriper hur det hela har gått till. Har jag själv tagit fram byttan ur skåpet? Hur kan jag inte ha sett den?
Vid tiotiden ger sig pv iväg till ett möte med Vägföreningen.
Han säger att jag ska se till att hålla elden i kaminen vid liv .., då det tog sådan evinnerlig tid att få fyr på densamma.
Tittar på reprisen av På spåret. Tänker att Johan Glans ser så snäll ut; ja, hans medtävlare också.
Mellan lägga-på-mera-ved-varven går jag ut och ställer undan allt som kan tänkas flyga iväg när ovädret ikväll ska komma över oss. Trädgårdsstolar, ett bord .., räfsor .., en svart plasthink ., en mindre Höganäskruka. Sånt.
Dörren till växthuset har pv redan surrat fast rejält.
Skriver därefter en inköpslista.
Tulpaner och ingredienser till en grönsakssoppa.
Säkert annat också.
Tittar upp.
Regndroppar på fönsterrutorna ., en vind som friskar i.
Ungefär så.
9 kommentarer:
Sånt där med plastbyttan händer mig ofta,alltför ofta att jag blrjar bli lite konfunderad🤔🤔🤔
Det där med byttan händer också mig, och har gjort i hela livet. Det är ju så med vanor som tar order från ryggmärgen istället för från hjärnan.
Ungefär som att skriva på datorn. Man behöver inte titta på tangenterna, men texten blir till ändå. Pianospelare har nog samma "åkomma". Jag tror inte de funderar: - Vilken tangent ska jag ta nu?
Det där att duka för frukost kvällen innan, tillämpas även här i hushållet.
Det där händer mig också!
Letar efter mobilen och den ligger framför mig på bordet. Det är nog mer vanligt än ovanligt ♡
Det är klart att vi alla till mans både glömmer och förlägger och blandar ihop. Och inte ser det vi har just framför näsan. Men om man själv innerst inne känner att det där börjar dyka upp lite väl ofta så är det bättre att inte skoja bort det eller skämta om att så är det för alla.
Lyssna på podden idag med Nina Gunke på AlzheimerLife med Henrik Frenkel så framgår det varför jag tycker så. Hon säger själv: gå i tid! (Jag jobbar med det här och ingår i stiftelsens team som medicinsk researcher vilket framgår på hemsidan så jag kan säga det här med visst eftertryck).
Babsan, Bert Bodin och Mian: känns ändå liiiite tryggt att vi är flera som upplever samma sak.
Monet: tack för tips och omtanke! Jag slutade läsa hos Henrik Frenkel när det visade sig att han inte hade Alzheimer, vilket ju var underbart för honom.
Elisabet: om du verkligen vill hålla dig àjour med vad som händer när det gäller kognitiva sjukdomar (inklusive Alzheimer) tycker jag du ska kika in på Henriks sida igen. Det som sägs och skrivs där är det absolut främsta när det gäller både sjukdomsbeskrivningar, forskning och otroligt intressanta och berörande intervjuer med både kända och intressanta människor. Du som tycker om människoöden skulle nog uppskatta att lyssna till både Drottningen, Lena Hallengren, Magdalena Andersson, många forskare och politiker och nu sist Nina Gunke.
Att Henrik själv fått en förändrad (annan typ) av diagnos betyder inte att hans budskap och folkupplysningsvilja har ändrats. Precis tvärtom!
Monet: nej, det tror jag inte alls, att han vilja att upplysa oss har förminskats, men det är säkerligen en slags självbevarelsedrift att inte gräva för djupt i detta med Alzheimer, särskilt som jag ju har det i släkten. Då tänker du säkert att "just DÄRFÖR skulle hon ju göra det!"
Men jag tänker att då det ännu inte finns någon egentlig bot, så tar jag det när det kommer. Så illa ställt tycker jag inte att det är. Nina Gunke lyssnade jag till i någon intervju - eller om det var ett pratprogram - i tv.
Min kommentar var mest avsedd att belysa att om man ’”skojar” bort för mycket av den naturliga åldersglömskan kan man hamna i att vänta för länge med att lyssna på egna upprepade signaler om att minne och annat börjar svika. Det sker nu mycket på forskningsfronten och nya lovande läkemedel kommer troligen att finnas tillgängliga inom bara några år. Men de ska sättas in i tid! Det Nina Gunke vill berätta är att just därför inte vänta för länge med att göra enkla första kontroller. Hon och många andra har just gjort det. Vilket förstås är en naturlig självbevarelsedrift. I övrigt gör man som med allt som har med den egna kroppen att göra självklart precis som man vill!
Monet: jo, det förstår jag .., men jag tror nog - jag utgår ifrån mig själv - att man anar när det blir helt galet. Eller när tecknen liksom hopar sig. Och så får man hoppas att ens närstående säger till. Lyssnade till Nina Gunke på internet - det har jag lyssnat till tidigare - och det är bra att människor är öppna med sin sjukdom. Minns två sjuksköterskor - inte ens sextio år - vilka båda fått diagnosen och berättade det när vi var ensamma i kassan. Jag hade anat det tidigare, då det plötsligt blev hopplöst att slå in rätt kod. Om det händer en gång eller två, men om och om igen ...
Skicka en kommentar