Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland. Då våra elektriska adventsstakar ligger och deppar i en låda på krypvinden (en månad per år är deras .., nu blir det inte mycket av den varan!), ja, så har jag i stälet öst på med hyacinter och andra småblomster. Det går det med. 

Fortfarande grönt och fint ute, nej, jag saknar inte snön. 

Pratade med pv morgonen och fick höra att nu kände han sig  s ä m r e  igen! Och själv låg jag och lyssnade till Naturmorgon i P1 och där uppenbarades förra veckans fråga och svaret var "kokospalm". Som ledtråd hade man bland annat en gök som gal. Aha ...! Då förstår jag! Jag hade förstås legat i gästrummet hos Emma och lyssnat till Naturmorgon och hörde då ledtråden (gökens galande) spelas upp och trodde då att det var på riktigt Ingen hallucination, alltså. 

Inväntar nu dagsljus, då höger halvljus/helljus tackat för sig och att byta lampa fixar jag bara inte på vår Kia, utan jag får höra med någon verkstad i närheten om någon där kan åtgärda detta elände. Det är ytterst sällan jag hör pv använda sig av svordomar, men när han en gång skulle ägna sig åt lampbyte; jag tror att det var på vår Toyota Yaris, höll han på att gå upp i atomer, innan det var klart. Nej,det får vara för min del. 

Ska för övrigt skjutsa friherrinnan till Flygstaden för diverse inköp, kanske köper jag fisksoppa till mig själv (det är nu det godaste jag vet), mera värmeljus måste jag ha .., och lite annat smått och gott.

Carina Bergfeldt ...

Vilka underbara gäster hos ovan nämnda Carina B ikväll! 

Ett riktigt livgivande program blev det, tycker jag.

Och i morgonbitti klockan 07:00, då är det Luciamorgon från Visby. 

Tjamstaberget idag mitt på dagen ...

Solen mot bergväggen och Maria som  kommer till sjukstugan efter att ha rastat hundarna på lunchen. 

Där uppe hördes berguven förr i världen.

Så ringer hon: "Ååå, mamma .., det är så vackert, så vackert!" utbrister hon.

I morgon är det Lucia ...

Vid halv sju på morgonen ringer pv. Jag berättar om hur kolsvart det är utanför fönstret; han säger att där - i Malå - är det vitt-vitt-vitt! Skidspåren är klara, men ännu vågar han inte ge sig ut, först måste hostan försvinna. 

Vi pratar om DN:s båda quiz; orddelen och veckans händelser. Lika många rätt eller fel på nutiden (sju av tio), men på orddelen vinner jag, vilket gör mig aningen lycklig. 

Frukosten är avklarad och kaffet har ännu inte återfått samma smak som tidigare; smakar enbart blask. Helt övertygad är jag att detta måtte ha varit någon form av covid.

Nyhetspanelen hos tv4 just nu och i skrivande stund avhandlas vårt lands allt sämre rykte utomlands; eller kanske främst vad den amerikanske presidenten anser om tillståndet i vårt land. 

Ja, ja. Så länge läser jag en bok som jag köpte av bara farten, under ett besök på Ica Maxi. När jag läste på bokens baksida tänkte jag att .., ja, att den kanske kunde bli lite väl banal (det är ofta omslaget som gör att jag får den känslan ...), men så tokig är den inte. Författarinnan heter Katarina Widholm och titeln är "Räkna hjärtslag". 

För övrigt? 

Jo, ofta åker åtminstone mitt blodtryck i höjden var gång jag lyssnar till nyheterna. Att den amerikanske presidenten aviserar att han inom kort ämnar invadera Venezuela .., såna rättigheter anser han sig ha, det var en blodtryckshöjande sak. En annan är att man i Kina nu höjer priset på kondomer,  allt för att det ska födas fler barn. Så enbarmligt dåligt! Kan man gissa att det är äldre herrar som beslutat om detta ...?  

Sånt kan man tänka på när man sitter här på soffan Ektorp skriver lite.

Dagens fönster ...

Ännu ett fönster från helgturen med båt till Lurö belägen mitt i Vänern, om jag fattade det rätt. Så här skriver Turtlan: Hej!

"Håven hade att göra på vår tur till Lurö. Det här fönstret fanns på övervåningen till huvudbyggnaden där restaurangen finns. Där fanns ett litet bibliotek och ett litet konferensrum.
Kan gissa att det måste vara mysigt sitta här när vinden viner på utsidan."

/ Tack Turtlan för alla fönster du kommit med!

Snart helg ...

Ja, det blir många dagar i ensamhet när man är så förkyld och inte vågar hälsa på eller bjuda hem. 

Vad gör man då?

Tittar i annonsblad .., pratar med Sonja och med friherrinnan .., tittar lite på tv - men inte mycket - man hör regnet smattra mot fönsterblecket .., fyller på med solrosfrön till fåglarna, ja, lite sånt. 

Åker till Lantmännen och köper små sticklingar som får samsas på ett lerfat. Alltid lika vackert dekorerat hos Lantmännen ..., någon har sannerligen Den Rätta Känslan. 

På väg hem upptäcker jag ett sträck sjöfåglar som flyger hit och dit, i mjuka, böljande svängar. Tänker på när det blir vårvinter och tranorna kommer. Blir varm i hjärtat. 

Ett tecken på att kropp och själ börjar komma igen, är väl att jag - i hastigheten - hämtar en sekatör och klipper ner den stora klematisen, ja, av bara farten ryker torra myntakvistar och resterna av kattmyntan och i dess ställe läggs granris. 

Kollar till timern som skickar ut värme. Idag har det varit helt perfekt. Arton grader inomhus - för mig är det rena drömmen -. 

Ungefär så ser tillvaron ut.

Dagens fönster ...

"Hej!

Ännu ett fönster och kanske som en tavla på samma gång. Taklampan kom visst med också.

Ett fönster fångat i stugan Ensamheten på Lurö mitt i Vänern.

En pärla till ö även i december, hälsar Turtlan."

Kväller framför tv:n ...

Nobelbankett på tv och jag har tittat på en hel del, men tycker att det i år känns aningen andefattigt. 

Tyckte att det var så härligt förut med fin musik när servitörerna kom på parad nerför trappan, nu var det ingen musik alls. 

Uppdatering: Musiken kom ju såklart till desserten och var helt magisk! Hade ju varit en dröm att få smaka denna efterrätt!

Nåja, det kanske är ett sjukdomstecken, detta att jag inte följer det hela slaviskt längre. 

Andra skulle måhända anse det vara ett friskhetstecken .,-.).

Har pratat med pv som alltid är så trött efter dagens arbete och går i säng långt tidigare än vanligt. Nu skulle han gå och lägga sig, fast klockan bara var kring 20.00.

"Sex arbetsdagar kvar bara ..., sen blir det jullov", konstaterade han.

Och så ett eftermiddagsfönster ...

"Ett kvällsfönster. Eller decembermorgonfönster. Om en timme blir det ljust här."

Så skriver annannan, då var klockan 07:32. 

Här gick den upp 08:33.

Tack annannan!

Onsdag .....

Det blir tidiga kvällar och tidiga morgnar. Upptäcker att jag helt har missat nyheterna den senaste veckan och ser nu förfärliga bilder där kor lever i misär och elände. 

Ibland undrar man hur det så kallade djurskyddet fungerar. Uppenbarligen inte alls i det här fallet. Sååå bedrövligt!

Pv räknar ner dagarna tills han kommer hem. Åtta dagar kvar. 

Sonja ringer. Hon är bekymrad över hur allt förändras när man blir äldre, bland annat drabbas hon av synvillor/hallucinationer och tycker sig se personer inne i lägenheten nattetid och ibland berättar hon om tv-personligheter som hälsat på. 

Det händer att vi - tillsammans - kan le åt det hela, särskilt när jag säger att hon ju tycks få ett rikt inre liv med alla nya kändisar som kommer på besök. Om detta - det som hon upplever händer på riktigt - pratar vi länge och väl. Jag berättar om mamma, som i början av sin demens upplevde såna här fenomen. 

Plötsligt när vi satt i trädgården i Bjäresjö rusade hon upp och ropade att "Å, nu kommer hästarna rusande!" eller så kunde hon, till Anders oerhörda förvåning, säga att hon såg en apa i trädet intill. När hon väl hade hamnat på gruppboendet, tyckte hon sig nattetid se sin fars kista i rummet. Hon var fyra år när hennes far dog; men oj, vilka spår det måtte ha satt i hennes hjärna. 

Ja, hu, det måste vara förfärligt, när hjärnan börjar göra lite som den vill; när kopplingarna får spader och tillvaron blir svår att få grepp om. 

"Tänk på att din hjärna har varit med länge .., det är ju inte underligt Sonja om den börjar ta sig friheter ..", säger jag.

Idag ska hon tillsammans med sin dotter på läkarbesök. 

Idag ska även min äldsta syster på läkarbesök, tillsammans med sin dotter. 

Kanske känns det så här, som på bilden? Ja, apropå när hjärnan börjar trilskas, att man liksom är fångad i något som man inte kan styra? Och tänk, så förvirrande det måste vara!

Ska idag ägna mest hela dagen åt Nobelfirandet. Enligt mitt sätt att se det, är SVT mästerliga på inför-programmen .., där man som tittare får "lära känna" nobelpristagarna och får ta del av deras väg fram till priset. Det förunderliga är att så många inte varit genier från början .., en del har haft det struligt i skolan och ja, jag tycker att det är så fascinerande! 

En som verkligen tog sig in i mitt hjärta var den japanske pristagaren Shimon Sakaguchi och inte minst hans fru; ja, jag såg dem båda i en härlig intervju! Eller tänk, kemipristagaren Omar Yagi - född i en flyktingfamilj, ursprungligen från Palestina - som vid 15 års ålder och alldeles ensam, skickades till New York för att utbilda sig; helt ensam var han och att inte lyckas, fanns inte på kartan! Vilka  livsöden!

Det här blir nog en bra dag, det tror jag.

Dagens fönster ...

Ännu flera fönster från Lurö och Annica. 

"Hej!

På ön Lurö möttes vi av en stuga där det brann i  braskamin och på bordet låg en påse hemgjort julgodis.

I fönstret hängde julstjärnan så fint.
Runtomkring började det mörkna och det gällde se var man satte fötterna på de hala stigarna.

Så det fönstret fångades in."

/Tack Annica! säger jag.

Hemma ...

Steg upp klockan 06.00 igår .., packade och gjorde allt klart .., kände mig bättre men inte bra. 

Lång väntan på Centralen. Vänliga människor. 

Tio i elva avgick VR-tåget och jag kom att få plats vid ett bord för fyra, vilket kändes helt galet, när jag nu inte var alldeles kry. 

Tåget tog en annan rutt på slutet; vi passerade då Vänersborg och Trollhättan och jag HÄPNADE .., men vilka ställen! 

Fyra timmar senare framme i Göteborg och hann precis med tåget till Falkenberg. En så vacker kvinna som suttit snett framför mig på VR-tåget, log igenkännande när vi gick mot samma perrong och vi slog följe. 

Kvinnan var så där naturligt vacker som somliga är .., i min ålder kanske .., berättade att hon bor i Paris men hennes man har via släkt hus i Morups Tånge, bara några mil härifrån, längs kusten. Hennes mamma var född i Narvik. Under ynka 1 timmes tid hann vi prata om så mycket; om barn och glädjen - rent av nåden - med barnbarn och detta att vi båda blivit mammor i unga år. 

Mitt emot oss satt en man och en kvinna och en till synes döless tonårig son och med sig hade dom en nästan emigrant-väska. Vi satt liksom i bagagedelen - mitt emot varandra - och jag frågade "Är ni på väg till eller ifrån ...?" och sen var det pratet igång. Å, så underbara människor! Mannen hade påbrå från Sollefteå, kvinnan från Varberg och nu hade dom varit i Uppsala. Vad pratade vi om? Jo, mycket dialekter. 

"Säger du kiosk eller tjosk ..., kex eller tjex .., presenning eller "pressenning ..."? undrade mannen. 

Så där gick pratet mellan oss fyra (sonen satt tyst och önskade sig nog till en annan planet). 

Framme i Falkenberg önskade vi varandra en riktigt God Jul och jag tutade lite extra med bilen när jag såg kvinnan från Paris stå och invänta sin make, då vi lyckats komma med ett tidigare tåg. 

Körde hem till Stensjö .., och tänkte att det är ju tur att jag - enligt egen utsago - blivit en sån hejare på att använda timer på pannan, oj, så skönt! Jo, jo .., termometern i köket visade på 11 grader inomhus och nåt hade jag förstås gjort fel. Tog bort timern och började köra ut värmen från tanken .., åkte och handlade livets nödtorft .., svängde förbi friherrinnan som hade aviserat att där fanns middagsmat att hämta och dessutom en säck med den allra finaste kaminved (plus en hyacint) och jag kände hur oändligt trött jag var. Jag kände också en oändlig tacksamhet över omtänksamma vänner.

Blev innan dess stoppad av polisen längs vägen. Alkotest och körkort. Himla sympatisk polis. Blåste grönt och fick åka iväg. Tänkte på vad det betyder att bli bemött med ett leende när man vevat ner rutan. 

Kom hem. Gick till sängs tidigt; somnade bums och sov till fyra i morse. Är så tät i bröstet så det låter som vore jag inlagd på ett sanatorium. Efter covideländet är mina lungor såå bedrövliga. 

Femton dagar kvar till julafton. 

Och bara så ni vet: I år kommer jag för första gången någonsin, att begränsa mitt julkortsskrivande. Det har gått så mycket pengar i avbokade tågbiljetter (nej, jag hade inte flexbiljett, satsade på den billigaste, kunde väl aldrig drömma om hur det skulle bli ...) och alla småresor till och från. Det är inte för att jag inte bryr mig.

Nu ska jag gå ut och ge fåglarna mat ..,. och så säger jag återigen: GRATTIS till er som heter Anna! Vilket vackert namn ni har! 

Redan i tonåren hade jag bestämt att om jag någonsin skulle få barn (vilket jag tog för givet - så dumt - !), då hade jag Anna och Maria klara som namn. Oj, så exotisk man var! Sveriges vanligaste flicknamn kanske, men i mina ögon sååå vackra! Och tänk, att långt senare fick jag veta att min farmor hette Anna Elisabet och mormor Anna Fransiska Elisabet, f. Hansson. Det tycks ha varit ett enjängt släkte.

Dagens fönster ...

Så här skriver avsändaren, som är Monet: "Hej, Efter min stroke har jag börjat på ett fantastiskt rehabcenter här i Danderyd som heter Olivia. Där gör man allt - gym, yoga, mindfulness, datastyrd synträning. Och också målning.Till min förvåning har mitt eget måleri kommit tillbaka efter 20 års uppehåll så här får du min senaste egna fönsterbild. Du som kommit tillbaka från ett vintermörkt Norrland känner dig kanske hemma här?"

//Tack Monet! Ja, möjligen igenkänning på det blå ljuset. Roligt för dig med måleri-uppvaknandet!

Måndag ....

Hemresedag. Steg upp vid sextiden, tänkte att nu får det bära eller brista, nu ska jag ta mig hem. Fabian kom igårkväll åter från Sevilla, träffade Emma i dörren, fick med sig fräscha kläder och åkte sedan till sin mamma Ulla för att övernatta där. 

Nu vågar han sig hem igen, men jag förstår inte riktigt HUR han vågar .., även om jag är borta, ty Emma är ju inte helt pigg. 

Vilken pärs detta har varit! Maria har tack och lov ledig dag och börjar inte förrän imorgon vid två, pv tänkte ta två lektioner på morgonen, därefter gå hem och vila på håltimmarna och så åter när det är dags. Och deras snälla mittemot-granne hade skottat bort snövallen som plogen lämnat efter sig, så behövde sjuklingarna inte syssla med detta. 

Det var den mannen jag såg skotta sin och familjens uppfart så fint, med jämna kanter .., så jag ropade och sa hur imponerad jag var,., ja, så där gjorde min pappa och det såg så prydligt ut. 

Då log han och sa att "Ja, det är då tur att nån ser det hela." 

Jo, att jag såg det! 

En timme kvar nu innan Emma skjutsar mig till Mörby Centrum, där jag tar tunnelbanan till T-Centralen. Anders som tillbringat helgen i Sthlm på någon övning, skickade följande SMS igårkväll: "Kom hem till kräksjuka. Viggo har haft, nu kräktes Elliot i bilen."

Vad är det allra första jag ska göra när jag kommer hem? Jo, jag ska ge småfåglarna frön. 

Ajöken, sa fröken. Och grattis till alla som heter Anna och har namnsdag idag! Min egen Anna förstås och Anna i Portugal! 

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan som var Turtlan: 

"Ett fönster med jul och båttema på väg ut till Lurö mitt i Vänern. Vi tuffar ut i 7 knop från hamnen på Ekenäs, längst ut på Värmlandsnäs. Så härligt att få åka båt och nu i december! hälsar Annica på tur." Och jag säger tack Annica!

Fredag .... och lördag i ett. 

Kortfattat blev det så här. Blev allt sämre under resans gång till Sthlm .., började skaka hejdlöst på planet ., mötte Emma på  den jättelika parkeringen bland hundratals andra människor .., översköljdes plötsligt av våldsamt illamående .., försökte hitta en buske där jag kunde kräkas i smyg .., och sen in i bilen till Emma. 

Oj, så långt det kändes att köra från Arlanda till Danderyd! Kom hem ., duschade och stöp i sängen. 

Underbara Emma servade allt hon kunde, så  omtänksam, så omtänksam. 

Allt eftersom idag har det känts bättre, men långt ifrån bra. Nå, i morgon måste jag hem, då jag står på en gratisparkering där antalet dagar är begränsat till sju .., och nu blev det överskridet, så jag vill verkligen ta mig till Falkenberg. Kan tala om att nu ligger även pv. Så är det alltid; jag kommer först, sen däckar han. Den här gången var dock Maria först ut. 

Lördag förmiddag och Dagens fönster ...

Nej, det blev ingen hemresa idag, till detta fanns helt enkelt ingen ork. Så darrrigt, men så UNDERBART att börja känna sig som en någorlunda normal människa igen! Dåligt med sömn natten mot idag, men det spelar ingen roll, bara man slipper illamåendet. 

Har fått i mig frukost .., har för tredje gången bokat biljett till Göteborg och valde nu att åka i morgon förmiddag, då det - inte förvånande - visade sig vara väldig prisskillnad mellan söndag och måndag. Nu blev priset 263:- för en enkelresa, det tycker jag är helt otroligt billigt och då är det avgång kl.10.53 och framme i Falkenberg vid 17.tiden. 

Fönstret visar utsikten från vardagsrummet. Här är fönster åt tre olika väderstreck, ni kan ju tro vilket ljusinsläpp det blir!

Idag är det fyrtionio år sedan min pappa Ivar stilla somnade in, mer som i mammas armar. 

Fyrtionio år sedan. Känns som en evighet.

Dagens fönster ...

.... fångades av Turtlan i Karlstad och så här skriver hon: "Hej! Här kommer ett fönster fångat på väg till kvällens konsert. Där längs vår promenad i stadsdelen Inre hamn så finns en blomsteraffär som lyste upp så fint. Så då åkte håven fram." 

// Tack Annica! säger jag.

Dagens fönster ...

..... förfärdigade av Britta Holmlund i Malå. Det var Britta som förgyllde lyktstolpar och annat med sina stickade eller virkade alster, eller med poesi att läsa och grunda när malåborna var ute på promenad längs Kärleksstigen. 

Britta träffade jag på allsången i tisdags och hon berättade att hennes hus - med utsikt över sjön - det hade hon lämnat och nu tillbringade hon sin tid på ett äldreboende här i Malå. 

"Det är så här Elisabet, att jag har blivit dement och ganska skröplig för övrigt också ...", förklarade hon. 

Jag undrar om jag har träffat någon enda människa som vittnat om sin situation så ärligt och rättframt. 

Denna härliga Britta som - tillsammans med sin make - drev apoteket i Malå under många, många år. Ja, där var någon fler anställd också.

Britta är god vän med Ingrid i Falun och bilden tog jag egentligen till Ingrid, som ofta frågar om jag har någon kontakt med Malå. 

En vacker brosch hade hon också, den rara Britta. 

"Det är sameslöjd, jag har köpt det här i Malå någon gång ..., men det är länge sedan ..", sa Britta som talar skånska. 

Bara en sån sak, detta att ha behållit sin egen dialekt under alla år! 

Jag tror att hon var född i Malmö. 

Ett av flera Britta-alster, fångat på bild när vi var hemma sommartid.

Så här såg Britta och Fred ut på den tiden då det begav sig.

Sista dagen i Malå ...

Förhoppningsvis inte för alltid, men för den här gången. 

Såklart kom förkylnings-hostviruset susande även till mig och mest hela natten har jag hostat nåt hemskt. Vid tre-fyratiden steg jag upp och värmde glögg, mest för att få hostan att lugna ner sig. Det hjälpte!

Nu har vi ätit frukost och pv håller på att göra sig klar för dagens värv och hundarna har lagt sig hos matte. Tur att hon har en jättestor säng!

Bjöds igårkväll på himmelskt god middag; älgfärsbiffar med ljuvlig sås .., potatisgratäng, grönkålssallad och gott rött vin till. 

Två och en halv vecka kvar tills det är jullov, då blir det mycket vedkapning för pv och då ska han få åla sig in i krypvinden på övervåningen, så vi kan få liiiite advent-julstämning, även om det blir på sluttampen. Nå, det överlever man ju.

Nio minusgrader just nu när klockan närmar sig sju, men det känns ändå varmare än igår, berättade Maria som för någon timme sedan tog hundarna på första rundan. 

Passerade detta igår. En spark med en sparklåda. Glöm den den blåaktiga lådan  där uppe ..., det är den undre som gäller En sån hade vi när Maria var några månader .., väl nedbäddad i en fäll!

Så praktiskt detta var!

Idag ...

Gick Kärleksstigen som går längs sjön - som nu är isbelagd - och då såg det ut så här. 

Såg och hörde en skoter fara fram som en raket på isen. 

Luften rå och fuktig. 

Det kan bli kallt ikväll.

Näst sista dagen hemma ...

Vaknar tidigt. Maria ligger sjuk och pv tar ut hundarna på morgonrundan, allt medan jag dukar fram frukost. 

Nu är klockan 07:00 och pv ropar hejdå .., han är på väg till jobbet. 

Vilken härlig dag det blev igår; det var då det var Sing-a-long i församlingshemmet, det som ligger alldeles vid kyrkan. 

Så här såg det ut när jag passerade, på väg till allsången. 

Det är underligt att man kan se saker på helt annorlunda vis, när man blir äldre. Eller, det kanske bara är jag själv som upplever det så. 

Plötsligt tycker jag att kyrkan är så fin!

Och sympatiskt att det bara är att hämta nyckeln till kyrkan i församlingshemmet, men så kanske det fungerar överallt?

I den stora salen i församlingshemmet, lite i skymundan nästan, hänger den här tavlan, målad av Torsten Nordberg. Egentligen är tavlan avlång, men när jag tar bilden, blir den närapå kvadratisk. Åååå, så jag tycker att den är fin! Färgerna .., och ljuset och blommorna nere till höger och Jesus som nog har varit hos frisören och fått kortare hår! Och jag tycker om allt det som är blått uppe i högra hörnet, ja, till och med räfsan fick ny färg!

En ovanligt snygg Jesus, tycker jag. Och långa, nästan pianofingrar, har han begåvats med. 

Och här den högra sidan. 

Och konstnärens signatur. Om denne Torsten Nordberg, kan man läsa här.  Eller här. 

Altartavlan i Tärna kyrka, målad av denne Torsten Nordberg. Sååå vacker, tycker jag!

Nåväl. Vi var väl ett tjugotal besökare vid allsången; alla tycktes väldigt hemtama och hade nog varit med hur länge som helst på detta! 

Många bekanta ansikten var det och allt inleddes med Härlig är jorden ..., och Denny, den musikansvarige och som även leder kören där pv sjunger, satt vid pianot och styrde upp det hela. 

Kanske sjöng vi tio sånger .., mest psalmer. Jag hade så svårt att inte börja gråta och jag kan inte förklara varför .., bara att det blev så känslosamt! 

Denne härlige Denny med sitt långa hår och örhängen och med en karisma som inte går av för hackor, han hade gjort lunchen. Det visade sig vara någon slags gryta/soppa .., i en jättekastrull såg det ut som gulaschsoppa med små korvar och grönsaker i och så i en annan, lika hög kastrull, låg ris som kokats i buljong och med hela lökar i! Receptet kom från hans mormor - om jag förstod det rätt var hon från Ungern - och jag kan säga att det var STARKT, men så otroligt gott och smakrikt! 

När vi sjungit klart och ätit upp lunchen, bad jag om ordet. Berättade då vad det betydde, detta att efter trettiotvå år i Skåne/Halland få komma hem och vara med om detta ., att helt enkelt få känna sån gemenskap och sitta och sjunga bland bekanta och mindre bekanta och så passade jag på att framföra mitt innerliga tack, för en sak var ju säker, min tanke på att inhandla Nezeril nässpray, den tanken kunde skrinläggas, ty efter den här lunchen var det "fritt blås" hos de flesta av oss. 

Det blev ett par timmars samvaro och Denny, som nu ska flytta, tackade för den fina buketten och hälsade välkomna till hans sista träff i församlingshemmet och då minsann skulle det bli knytkalas - alla var välkomna, "ta med vad ni vill, mat eller bakverk och så ska vi ha riktigt trevligt och kanske fälls det en tår!" sa han och log. 

Nåväl. Då är jag redan hemma i landet Halland. På grund av den extrema halkan här i länet, tar jag en tidigare buss till Skellefteå, blir hämtad av min väninna Agnetha som lär ska bjuda på köttsoppa och så skjutsar hon mig den korta sträckan till flygbussen. 

Så var det.

Tisdag i Malå ...

Och Maria ligger nerbäddad och är krasslig och jag håller tummar och tår att jag ska klara mig. Minns med fasa tågresan upp hit förra året, då, när jag blev så dålig. 

Så här såg det ut igår. Läste någonstans att 121 personer kommit till akuten i Skellefteå! Det var brutna handleder och armar och annat elände, allt pga halkan!

 Fortfarande varnas det gör ishalka längs kusten i Västerbotten 

Vaknade till snöfall! Den kom på tvären, tycktes det. 

Pv tog hundarna på första rundan, allt medan jag fixade frukosten. Adventsljuset tändes. Åt upp det sista av det mjuka tunnbrödet (mer som mjukkakor) som M:s f.d. klasskompis Linda hade bakat, eftersom hon visste att jag älskar detta bröd. Så enormt vänligt!

På agendan idag står "Sing along!" klockan halv elva  i församlingshemmet. Vem som helst kan komma dit och sjunga tillsammans och jag ska i alla fall testa. I 1.5 timme pågår det, men det är kanske kaffe i mellanakten, eller ..? I församlingshemmet finns en helt underbar stor tavla, mer som en altartavla i förgrunden av lokalen. Det är för mig fullständigt obegripligt att den tavlan liksom står i skugga! Tänk, om dom hade haft en mjuk spotlight, så mycket mer levande hade då tavlan blivit! Ska försöka få till en bild, så ska ni få se. 

Det händer ofta att jag berättar om hur vänliga människor är här uppe. Kanske är det enbart genom mina ögon .., ja, varför skulle människor norröver vara extra snälla? Eller lättillgängliga.

Ja, det kan man fundera över, men igår kom samma tanke över mig. 

Det hade snöat och dessutom under natten rasat från taken; stenhårda snövallar blev det - helt omöjliga att rubba med  vanlig snöskyffel -. 

Jag gjorde ett tappert, men ack, så lönlöst försök att forsla undan snövallen, men ..., så kom en annan av Marias f.d. klasskompisar; - den underbare Jocke Broberg - och med sin traktor var det ju skottat och fint i ett huj!

Här sitter han och gör tummen upp , då, när jag frågade om jag fick ta en bild av denne gårdagens hjälte!

Pratade häromdagen med den peruanska familjen som bor på våningen ovanför. Dom hade allltså flyttat hit från Lund, mest för att dom ville testa något nytt och sade sig älska snö och kyla. Ibland om kvällarna hör jag småbarnsspring från lägenheten ovanför (två barn finns i familjen) och får då en sån våldsam längtan efter småttingarna i Skåne. 

Ungefär så är det här i landet Lappland. Tittar - samtidigt som jag skriver detta - på ett nyhetsinslag om Donald Trump. Jag kan för mitt liv inte begripa hur en president kan vara så oförskämd mot särskilt kvinnliga journalister, ja, det finns liksom ingen hejd på alla negativa omdömen vad gäller dem. Min avsky för den amerikanske presidenten, den har nu vuxit sig till oanade höjder.

Dagens fönster ...

... fångades här från Marias vardagsrum och om ni visste hur vackert det är när lamporna i slalombacken tänds! Det blir som ett litet pärlband av ljus. 

Norrsidan av backen syns inte och är våldsamt brant; jag vågade mig aldrig ner där. 

Det som ser ut som icke-färdig balkong, är just det. Hennes balkong/altan ska bli dubbelt så lång, men det blir nog till våren/sommaren.

Måndag i Malå ...

Vaknar till snöyra och blåst och ljudet av traktorer och andra snöröjningsfordon som far fram likt illrar längs Storgatan! 

Innan jag går till affären sopar jag trätrappan ut mot gatan och går sedan med myrsteg och försöker undvika akuten-besök. 

En bruten handled, då blir det till att åka de nio milen till Lycksele. Nej, tack.

Det är lite folk i affären och det mesta är påfyllt. Fruktdisken jättefin! Grillade kycklingar väntar på att bli middagsmat (eller lunch), och betingar ett pris av 92:- styck, men jag tycker att dom är STORA. Kollar vikten, ja, 1 kg. På Hemköp i Haverdal kostar en kyckling 79:- om jag minns rätt. 

När jag arbetade på Ica i Malå, hade vi alltid grillade spjäll .., tunna eller tjocka och himmelskt goda. Även grillad karré fanns att köpa och så klart dom grillade kycklingarna.

Klockan 11.00 går jag till Nystedts Kläder och inväntar Irene Lundmark - Alm från Norsjö. Hinner prata en hel del med en av ägarna och när norsjöborna (Irene har med sig maken, ja,han vägrar låta henne köra då hon haft foten justerad i flera veckor) väl kommer, blir det två timmar av surr. Namn från förr singlar i luften .., jag kommer ihåg allt mera. När en polett har trillat ner, trillar fler ner av bara farten!

En annan av ägarna går omkring och inventerar. Inte kan det vara enkelt i dessa tider, nu när människor beställer i princip allting på nätet, att då kunna ha en klädbutik och ett säljande sortiment, utan att det blir för betungande, rent ekonomiskt. Kvinnan säger att det har varit lite tungt det här året och riktigt varför vet hon inte. Tack och lov för cafédelen, men den kan ju omöjligen försörja det övriga. 

Jag upptäcker en ljuvligt vacker stickad kofta, nästan gräddvit, nej, inte så vit .., och jag frågar vad den kostar ..., tänker på Gudrun-Sjödén-priser och förbereder mig på 1500:-. Nej, den kostar mindre än hälften, men finns bara i M och L. Jag vill nog ha XL, men slår till ändå .., tänker att det kommer väl ljusare tider, kanske får jag ha koftan som målbild. (Tror jag ens på detta själv ...?)

När jag väl kommer hem (nu är Ringvägen 13 hemma ....) provar jag koftan och tycker att den blir sååå fin, så fin. Jag kan ju ha den öppen, inte knäppt, alltså.

Och snart kommer såväl pv som Maria hem från dagens slit. Allt är förberett. Bordet dukat .., har gjort matlåda till M för i morgon, men först ska hon ut med hundarna.

Dagens fönster ...

... fångades i Malå kyrka igår. Kyrkans inredning går i någon slags blått och mjukt rosa och aldrig har jag tidigare tänkt tanken att den är såå fin kyrkan, men det gjorde jag igår. 

När jag igårkväll berättade om kyrkobesöket och allt vad där hände, så skrev hon så här: "Sista gången jag var i Malå kyrka var på pappas begravning och två år tidigare på farbror Mauritz begravning. Då satt jag bredvid pappa och han höll mig i ena handen och tårarna rann hela tiden nerför hans kind. Så sorgligt."

Denne Mauritz Brännström var från Norsjö och var pappas allra bästa vän. 

Det var en kall vinterdag som Mauritz körde bil i samhället, plötsligt blev sjuk, parkerade vid sidan av Mörttjärnvägen och där hittades han död, ja, någon noterade förstås att bilen stod parkerad lite underligt, vid sidan om. Detta var dagen efter att han och frun bjudit mamma och pappa på kaffe och då var allt till synes som vanligt. Nu hade hans stora, varma hjärta plötsligt bara stannat. Såväl pappa som Mauritz dog i början av december, Mauritz den 14:e 1974 och pappa den 7:e, två år senare. 

Om denne alltid så vänlige Mauritz kan man läsa här.

Söndag i Malå ...

Så var konserten i kyrkan avklarad och det gick ju bara bra. Förutom pv kände jag igen i alla fall ett par, tre stycken, kanske fyra till och med, ja, bland körsångarna, alltså. 

En ny kyrkoherde skulle installeras och den gamle tackas av. Oj, oj .., det kan inte vara enkelt att vara efterträdare i det här fallet, så himla trivsam präst som det var!

Nåja, det blir säkert bra och jag loooog för mig själv när jag hörde den nya predika lite - på västerbottniska -!

Det var närapå fullsatt i kyrkan och mitt i det högtidliga välkomnandet (till den nye) kom en äldre kvinna fram i mittgången och tog sikte på nykomlingen. 

Vad skulle nu hända?

Hon hade stickemössa och kofta och bar på en plastblomma, typ hortensia och förklarade att han var välkommen och sen hörde jag inte så mycket mera, men hon gav honom i alla fall en kram och han kramade henne tillbaka. 

På väg tillbaka till sin bänk sa hon högt till oss övriga: "Ja, ursäkta .., men nu är jag ju så här .., hä vet ni ju!" Jag var nog inte den enda som log. 

I själva ceremonin deltog företrädare för Malå församling, kommunen, pingst, - och missionsförsamlingen, samt för samerna. Minns jag rätt var kontraktprosten där också och välkomnade den nye, som för övrigt även hade namnsdag idag (Anders). 

Samerna representerades av Stefan Larsson , legendarisk hockeyspelare i Malå, på den tiden det begav sig, och så omtyckt. 

Någon - det kan ha varit denne Stefan - frågade var mina föräldrar kom ifrån och när jag berättade att mamma växte upp i Dikanäs (södra Lappland), så sa han "Ja, då har du ju mest troligt sameblod i dig du också". 

Aldrig i hela mitt snart sjuttiotvååriga liv har jag fått så många kramar som idag; en del visste jag inte riktigt vem det var, utan fick fråga rakt av. Träffade två före detta klasskamrater .., Jenny Lilian Viktoria, samt Gudrun Linnéa (alla klasskamraters namn kan jag utantill) och en kvinna som jag arbetat med på Konsum i Malå, det måste ha varit sommaren 1978 eller 1979, ty året därpå hade jag fått jobb på Ica Nilahallen.

Har man arbetat i samma butik i många år, eller kanske varit lärare på skolan eller öht haft ett arbete där man har haft med människor att göra, då kan det bli så här. 

Och där var Siggan Stenlund - en gång kyrkvärd, men inte nu längre - och hennes mamma Stina arbetade som vårdbiträde (så småningom till undersköterska) på sjukstugan i Malå och var helt underbart snäll och rar - ja, henne minns jag så väl. 

Och snett intill mig satt Ture Lindblom och sjöng så vackert .., så vackert, han är säkert 83-84 år numera. Gick fram och kramade om honom och sa hur fint han sjöng med i psalmerna och Ture sa: "Få se nu .., vem är du?" och jag sa .., "Jaa, du Ture, Elisabet Nilsson, f.d. Eikedahl, du vet, dotter till Ann-Gerd", och då började han nästan att gråta. Det var nog trettiotre år sedan vi sågs. 

Sen sade jag rakt ut att egentligen borde man införa en lag, så där så att malåborna borde bära en brosch på vilket det står deras namn, vad deras föräldrar hette/heter eller eventuella syskons namn. Såå mycket enklare tillvaron då skulle vara för såna som flyttat hemifrån för mer än trettio år sedan! Å andra sidan borde kanske det gälla även vi som flyttat och inte längre har samma hårfärg som tidigare och förstås har åldrats på alla möjliga sätt. 

Just så var det.

Tidsmaskinen ....

Igår på eftermiddagspromenaden med hundarna, valde vi att gå längs Ringvägen. Och så kom vi då till mitt barndomshem och där jag (och Tommy och barnen ) bodde från 1978 till 1993. Huset stod klart sommaren 1955 och frånsett garaget som skymtar till höger, det som Tommy byggde, såg det väl ungefär så här. Nej, inte helt. Träpanelen på vardera gaveln, fanns inte. 

Borta är också häcken som löpte längs tomtgränsen och alla buskarna och någon björk och jag undrar om inte flaggstången också är försvunnen? Och den jättelika syrénen vid husknuten. 

"Vänta, jag ska bara knacka på och höra hur det är med Kurt!" sa jag till pv. 

Kurt och hans fru Gerd, var de som köpte huset.

Var jag alls inne och tittade för något år sedan? Nej. Det hade blivit för känslosamt. 

Det blev det nu också. 

Kurt föreslog att jag kunde gå en trappa upp och se hur det nu såg ut, men då kunde jag inte prata .., skakade bara på huvudet. 

Men här i hallen stod vi och jag förundrades över hur likt sig det var. 

Trappan upp (eller ner), den där härliga trappan som var ovanligt bred och där pappa brukade sitta på ett av trappstegen där nere när han knöt skorna eller där satt jag själv och pratade i telefonen, den som stod på hyllan som skymtar längst till höger i bild. 

Tre sovrum fanns - och finns väl ännu - där uppe, plus ett badrum som var tämligen enkelt. 

Min kusin Agnetha Kulander kommenterade så här, när hon såg bilden på trappan: "Förstår att det blir känslosamt, jag kommer ihåg den fina trappan där vi barn åkte på rumpan när vi hälsade på i Malå.  Vägen till Malå från Vilhelmina var spännande, då det vimlade av renhjordar och pappa Örjan fick åka slalom mellan renarna!"

Och där inne i vardagsrummet står Kurt och Pv. Rummet var ett enda ett (på ritningen fanns möjlighet att dela av det i ett sovrum och ett vardagsrum) och jag älskade det! 

Det var bara köket, hallen och vardagsrummet där nere och det vardagsrummet användes verkligen till vardags, ja, alltid. Inget "finrum" där man inte fick gå in, annat än när det vankades besök.

Tommy rev ut altandörren och ett av fönstren (stora, fyrkantiga ..,) och satte in ett slags panoramafönster som gav oss sååå ljuvlig utsikt över sjön och solnedgångar som värmde hjärtat. 

Dörren till höger om den ovala spegeln på väggen, var varmgarderob när jag växte upp, ja, även när vi hade huset. 

Perfekt för att hänga in iskalla och snöiga jackor och skor! Och perfekt för småttingar att gömma sig bakom jackor och ligga på ribbrädorna där värmen kom upp och där skorna trängdes. 

Nu hade den garderoben förvandlats till en liten toalett och det var ju vettigt; att med stigande ålder knata upp och ner för trappan - hur härlig den än var - är ju tämligen opraktiskt. Nytt golv i hallen, ser jag också, ja, så mycket finare än vårt plastgolv.

På byrån i hallen stod detta underbara och fångade i alla fall min blick  b u m s! Sååååå fint! 

"Det var min mamma som målade på glaset och pappa, han gjorde ställningen ...", förklarade Kurt. 

Och där ovanför hängde en underbar tavla, målad av Sune Lundgren, konstnär från Malå/Lainejaur och jag undrar i hur många hem i Malå hans alster hänger? Sune är numera saligen hädangången. 

Ja, det där ganska korta besöket hos Kurt, det värmde verkligen hjärtat och själen och hela alltet! 

"Den tavlan fick Gerd (hans fru) i 50-årspresent ...", sa Kurt och log. 

Nu hör jag pv sitta och spela på sitt lap-top-piano; han övar sig inför konserten idag. Inte en enda julig sång står på programmet .., å, så ledsamt, men kanske får publiken/kyrkobesökarna stå för den delen. 

Hundarna är rastade .., det är kolsvart ute nu när klockan närmar sig åtta.

Dagens fönster ...

.... fångades här hos Maria på Ringvägen i Malå. 

Igår rasade snön från taken och stackars Steven blev livrädd och hoppade upp i soffan och lade sig nära, nära och undrade väl vad det rörde sig om.

S o m  jag minns dånet från barndomen när snön rasade ner och skidorna som stod lutade mog husväggen (som var i betong) liksom skrapade längs väggen och låg som pinnar på marken, då, efteråt.

Lördag i Malå ...

Klockan är lite drygt nio och pv har givit sig av till körövningen, den som ska ta hela sex timmar! 

Själv är jag här hemma med hundarna och tittar på längdskidåkning, allt medan jag tittar ut mot Tjamstaberget och ser hur det vajar lite i tallarnas grenverk här utanför. 

Bilden visar verkligheten. Hundarna nära oss när vi sitter vid matbordet. Charlie inriktar sig på pv. 

Steven är helt klart keligare än sin pappa Charlie. Steven vill alltid vara nära-nära. Charlie, han ligger på Marias säng och väntar på att matte ska komma hem från Umeå, men se, då får han vänta, det blir inte förrän i morgon. Så ljuvligt med hundar i ens närhet! 

Fick igårkväll av Maja den allra mest underbara lilla videosnutt som visar hur gosigt det är att ha katt. 

Viggo förundras över hur långa ben katten har och hur skönt den tycker att det är att bli kliad på magen (något som Sigge HATADE). Så här fint ligger Blixten då! 

Jag är sååå glad över att det kom djur till familjen i Bunkeflo och man märker tydligt hur Viggo lärt sig att vara försiktig och inte så "våldsam" med nykomlingarna. Här är det han och pappa Anders som gosar, medan mamma Maja filmar.