Onsdag ...

Lika kyligt idag och än värre vind! Looog såå när jag hämtade kundvagn på Hemköp (dom står ute i ett skjul) och vi som möttes där, vi var lika våldsamt rufsiga i håret båda två!

Vid delikatessdisken blev det småprat med städaren som jag möter nästan dagligen och alltid känner jag mig i vägen. 

Nu fick jag veta att han kom från Syrien, var 55 år, hade fem barn och att en av dem - en son - läser till ingenjör på Halmstad högskola. 

Hemma i Syrien hade han (pappan, alltså) egen butik där han sålde grönsaker och ja, han pekade med handen mot olivoljor och annat. 

I sju år hade han och familjen varit här; såväl han som hans fru städar lite överallt i Halmstad, men den äldre kvinnan som stod intill och log så varmt, nej, det var inte hans fru, sa han och skrattade gott. Imponerande att börja ett nytt liv i ett annat land, dessutom så långt från hemlandet, och ändå ha lärt sig pass bra svenska. Hade jag klarat att lära mig arabiska? Tveksamt.

Mannen hette Abdullah i efternamn - det trodde jag var ett förnamn - och jag sa mitt namn förstås. Ja, men det var trevligt och intressant. Dessa städare som nästan dagligen finns i butiken, som gör ett så oändligt viktigt jobb, men som ändå är på något sätt osynliga. Nu kanske städpersonalen har paus på något annat vis .., kanske har dom inte ens rast inplanerat i städningen, men jag har nog aldrig varit med om att dom blir inbjudna till gemensamt fika i personalrummet. Inte i en enda butik där jag arbetat.

Julkort nr 2 kom från Stockholm och det var den rara Lisbeth som stod som avsändare. Lisbeth som under bloggtiden var "Londongirl" och senare "Tankevågor". Lisbeth som när jag fyllde 60 år ringde upp och tillsammans med sina elever sjöng och gratulerade på födelsedagen. Sååå vansinnigt glad jag blev och jag blir det fortfarande, bara jag tänker på det. Om jag får gissa, tror jag att bilden är tagen från deras ö i Stocksholms skärgård.

Dagens fönster ...

Och så kom ett fönster från hedgrenskan i Trelleborg. Så här skriver hon: "Godmorgon! Ett fönster dök upp som minne på fb. Fotot togs genom vårt köksfönster för 5 år sedan."

/Tack Kerstin! (Jag tycker ju så mycket om speglingar ...).

Tisdagkväll ...

Har jag någonsin i landet Halland upplevt en sådan iskyla som idag? 

Värst var det i Skallkrokens hamn där jag tänkte mig ta några bilder och alltså nödgades att ta av mig fingervantarna. 

Väl hemkommen igen satt jag ute en stund i trädgårdsstolen, men trots kapuschong på yllekappan och tjock halsduk, så var det hopplöst. Isvindar. 

Lämnade fåglarna åt sitt öde, men funderade var nötväckorna tagit vägen? En liten rödhake tyckte tydligen att havregryn blandat med rapsolja var mumma ., det tyckte nog de flesta, mängder med talgoxar, några blåmesar, domherrar med fruar .., och några få pilfinkar. 

Ibland kommer en duva på besök .., emellanåt någon fasantupp eller höna, men det var länge sedan. 

Upptäckte den här vackra kannan på instagram idag. Den ska jag nog beställa. Tänk, så härligt till sommaren att servera vatten eller flädersaft från den här skönheten!

Tycker även om lampan nere till höger. 

Obs! Fick precis en förfrågan från AP om det är okej att hon kommer med katterna till helgen. Oj, så roligt! 

Hoppas att dom kommer att trivas bara. Det gick ju bra med Nelly, men katter är ju lite mera egna av sig. Eller mycket mera.

Om fullmånen ...  

Klockan 03:58 natten mot idag vaknade jag av att jag hade månljuset rakt i ansiktet. Lämnade sängvärmen för ett ögonblick och försökte fånga känslan via mobilens kamera. 

Dessförinnan hade jag haft den allra mest ljuvliga dröm .., så många helt obekanta och trevliga människor (som alla kändes som nära vänner) som jag mötte! Det har hänt mig förut, detta att känslan att man har levt ett tidigare liv, infinner sig och då är det ofta tack vare någon dröm och själva känslan/glädjen sitter i hela dagen!

Ofta kommer dessa drömmar vid fullmåne. 

Vi pratade om det igår, Eva i Tyresö och jag själv. Nej, att fullmånen skulle påverka oss människor, det trodde hon inte ett dugg på. Själv är jag inte alls förvånad om så är fallet.

När jag berättar om nattens dröm på instagram kommer några kommentarer. Så här skriver Gunnel i Lund: "Har också vaknat mitt i en spännande dröm. För mig kända personer i nya miljöer och överraskande sammanhang. Som du säger .., som att vara på bio. Nu är allt borta!! Men känslan finns kvar."

Annika i Haverdal skriver. "Och jag drömde att jag hade full mottagning ute på landet .. (E. Annika har arbetat som läkare) .., konstiga sjukdomar och en massa folk. Tur att det var en dröm ...".

Dagens fönster ...

..... kom susande till min mobil och den som hade håven redo, var annannan i Portugal. 

Vilken vacker fasad!  Så enkel och så dekorativ! 

Tack! säger jag.

Undrar just hur många ....

... människor som umgåtts med Jeffrey Epstein som nu sitter och oroar sig (eller är kallsvettiga), för vad som ska uppenbaras när fler filer presenteras.

Dagen idag ...

En helt islagd hamn i Skallkroken .., det ser ut som vatten, men är is. Så vackert! På andra sidan - till höger utanför bild - där rör sig ju havet på ett annat sätt och där var det is kanske femtio meter ut, men mindre från land, för övrigt öppet hav.

Stranden brukar vara fylld av sjöfåglar, men nu var där bara KRÅKOR i mängder! 

För övrigt lugnt och fridfullt. Inga husbilar. Alla båtar är förstås upptagna sedan länge. 

Har pratat länge med pv, men ännu längre med Agnetha i Skellefteå. I drygt femtio minuter varade samtalet och det handlade mest om när vi klantat oss - eller när det strulat på annat sätt - oftast på jobbet. Agnetha arbetade under många år på Sparbanken i Malå och var den raraste av rara kassörskor!

S o m   vi skrattade! 

Och så bad jag henne att när hon får tid, så får hon gärna skicka de två återstående böckerna författade av Eivor Hultdin i Malå. 

Den första boken (av tre) som jag läste, var i mångt och mycket skriven på dialekt, i alla fall allt prat mellan olika personer i handlingen. 

Till exempel så här (det handlar om Tomas far som vill ha sonen med till lagården för att hjälpa till att förlösa en ko. Sonen vill absolut inte göra sin far sällskap.

- I tors int, i vell int, försökte Tomas. (Jag törs inte, jag vill inte ....)

- Hä vål ingen frågan, hä jär bara a fåli vä, kalven vål ut! (Du har inget val, det är bara att följa med, kalven måste ut!)

Jag önskar verkligen att ni kunde höra dialekten och jag känner igen den från när min pappa t ex träffade eller pratade med sin kusin Sigge i Kalvträsk. Här har ni ett exempel och det är säkert obegripligt för de flesta som vuxit upp söderut. Mannen (från Burträsk) som intervjuas, hette Fritjof Eriksson, född 1890. Det skiljer åtta mil mellan Burträsk och Norsjö/Åmliden, men dialekten blir åt samma håll. 

Min äldsta syster som förr i världen deltog i bokcirklar och läste kopiöst med böcker, har helt slutat att läsa. Kanske blir det för kämpigt, ja, när man inte kommer ihåg vad där stod i boken? Och som jag önskar att jag hade en bandspelare - en gammaldags bandspelare - så kunde jag läsa in boken till henne, eller så kan man ju, när man besöker henne någon gång, högläsa. Hon ligger ofta på soffan .., jag tror att hon skulle tycka om det. Hennes mamma Gunhild var från Risliden, inte långt från där handlingen utspelar sig.

Upplyst ...

Så här såg det ut igår eftermiddag någon gång. Jag råkade gå ut i garaget och på tillbakavägen upptäckte jag månen, den som mest liknade en stor kräftskivelampa! 

Nej, det var för mörkt för att få någon bra bild, men det må vara hänt. 

Hela natten har mångubben lyst in i mitt sovrum och jag brydde mig inte om att dra för gardinen .., tänkte att .., ja, det må vara hänt. 

Drömde helt osannolika drömmar, vaknade och kände mig yr .., lyssnade till Lundströms Bokradio  och en lång intervju med DN:s Björn Wiman. Somnade ., vaknade - så höll det på - fick backa "bandet" .., och lyssnade till slutet.

Vid 3-tiden på natten kom ett meddelande på familjechatten att Maria nu var hemma i Malå igen .., nya bilen (inte helt ny) hade varit underbar att köra, men mellan Umeå och Lycksele hade det varit mängder med renar på vägen! 

Och så här såg det ut igår när jag vände mig om efter att ha fångat fullmånen ..., då hade solen gått ner där bakom horisonten.

Julkorten ....

På bordet i "mellanrummet" - rummet mellan köket och vardagsrummet - där har jag ställt upp årets alla julkort på rad .., bara för att jag blir så glad av dem! Oj, så många gånger per dag jag kommer från köket och så ser jag korten och ler för mig själv. Eller blir varm inombords.

Det här är ett av dem; det kom från Anne i Mantorp och jag har själv skickat några liknande, minns jag rätt var det Postens egna som man fick alldeles gratis och jag tyckte sååå mycket om motivet! Illustratör var Sabina W. Gustrin.  Upptäcker att hon även designat julfrimärken, det var 2022. 

Och titta här, vilken helt underbar påse hon designat för Postnord!

Dagens fönster ...

Bilden kom till min födelsedag och avsändare var Inger i Skellefteå, som vet hur förtjust jag är i Sune Jonssons bilder. På baksidan av kortet står det: Väntande vid järnvägsstationen, Vännäs, 1952. 

Ja, på den stationen har nog många västerbottningar varit. Där fanns då - på 60-talet - en "korvgubbe" med låda på magen .., som gick på perrongen och sålde varm korv.

Ramlar in på Malåsidan ....

Och upptäcker en till synes så glad och söt tös som numera bor i Luleå och finns med i min länklista.

Dagens fönster ...

... fångades under det senase besöket i Malå och fönstret (kanske det till höger också) sitter i ett hus vilket i min ungdom innehöll en liten kiosk, en barservering, en färghandel och  k a n s k e   en herrfrisering, men det är jag inte hundra procent säker på. Minns jag rätt kallades det hela för Centrumhuset?

Nåväl, bakom fönstret längst till vänster på bilden, till höger om stupröret, fanns kiosken. Där fanns också en "bro" som man stod på och i den kiosken köpte pappa Aftonbladet och gärna en chokladrulle (Cloettas Center) eller en punschflaska, det tyckte han också om. 

Vilken lycka det var att ha pengar så att man kunde stå där vid luckan och peka på diverse olika smågodis som expediten plockade upp med en tång och lade i en papperspåse och ibland, när man inte hade pengar så det räckte - åkte någon liten godisbit tillbaka i sin låda. Det var styckepris på det mesta och "lösviktsgodis" (utan vikt) innan ens begreppet fanns.

Min klasskamrat- tillika kompis Gunilla - var dotter till ägarna av såväl barserveringen som kiosken. Ack, vilken lycka och oj, oj, oj, så jag avundades henne!

Till vänster om huset, nere i backen, fanns ett slakteri, ägt av Axel Karlsson. Axel och hans fru Elin drev i huset intill, fast på gatuplanet, "Karlssons Livs", där vi handlade det mesta. 

På gårdsplanen vid slakteriet stod nästan alltid en mindre lastbil som inte tillhörde Axel, utan någon rundmagad man vars namn jag har glömt - och på lastbilens ena sida, satt en bild av en pinuppa - tänk, att det minns jag så väl -!

Uppdatering: Frågade på Facebook och fick svar direkt: Mannen kallades "Gustav-Kalle". 

Så var det.

Det är på kvällarna man känner av det mest ... 

Ja, att man är ensam hemma, dygnet runt. Tre månader är avklarade. Återstår fyra veckor. 

Vi bor ju så till att jag inte ser några ljus i några hus nära oss. Och närmaste grannarna är mest här sommartid. Ecke och Britt, samt Birgitta bor vintertid inne i Halmstad och friherrinnan i Steninge - fyra kilometer bort - och hon kör inte bil för tillfället. 

Alltså får man roa sig bäst man kan och det gör jag verkligen, tack vare tv:n. (För att inte tala om mobilen).

Ikväll blev det återbesök på S:t Görans Sjukhus i Stockholm och det är så intressanta avsnitt. Det är är axelleder som hoppat ur sitt läge, eller värre än så .., proteser har fått sättas in i någons axel (precis det som hände friherrinnan) och ett nyckelben har läkt fel .., en man har fått foten i kläm under en truck .., ja, det mesta har i det här avsnittet handlat om ortopedi och olika operationsmetoder. 

Förutom detta har det varit kejsarsnitt .., operationer för att underlätta kisseriet för män (den stackars taxichauffören bad om ett sjukintyg, men hur ska han kunna återvända till arbetet efter endast en vecka hemma .., han måste den första tiden ha nära till toaletter och hur lätt kan det vara när du kör taxi???).

Hela tiden medan jag ser programmet, tänker jag på hur många läkare, sjuksköterskor och övrig sjukvårdspersonal som har kommit till vårt land, ja, från alla möjliga håll i världen! Vilken gåva till oss svenskar!  H u r  i all världens dagar skulle vår sjukvård klara sig utan dem? Ja, inte bara inom sjukvården, utan rent allmänt. Stort tack, vill jag säga. 

Programmet sänds på Viaplay och kanal 3.

Fredag i landet Skåne ...

Tänk, så roligt det är att finna ett vykortställ med kort som lockar till inköp!

Det här fanns utanför en bokhandel i Berlin.

Nu har jag ju dålig syn, men kort nr 5 och nr 7 i mittenraden, hade jag säkerligen betalt en slant för. 

Men ..., den sistnämnda .., är det månne Musse Pigg jag anar på bilden? 

Frånsett detta; att minnas vackra vykort, så har inte dagen varit särskilt spännande. Det behöver den ju inte vara heller - spännande -. 

Gick på promenad i isande kall vind (särskilt hemåt), såg ett tjugofemtal svanar simma  i det säkerligen iskalla havet .., hörde en hackspett trumma ihärdigt och snickarna som renoverar Ecke och Britts före detta sommarhus, hördes hamra där inifrån. 

Stranden hade förändrats en hel del medan jag befunnit mig hemma i Malå. Starka vindar hade norpat nästan en meter av stranden, den mot söder. Och så långt ut isen låg! Vid en första anblick påminide det om en höststorm!

För övrigt ..?  Ringde exet i ett annat ärende och fick veta att han då var på väg till Hässleholm (glashalt väglag!) med sin trilskande stortå. Han fick olika alternativ, bland annat någon slags steloperation. Äldsta dottern träffar ikväll före detta IVA-kollegor från Karolinska - samling på Berns i Sthlm  - och AP ligger däckad i någon slags underlig influensa, precis som lille Viggo. Och min syster skriver i morgonmejlet om hettan som aldrig tycks ge sig. Plus 41 även idag i Adelaide.

För övrigt har dagen i landet Halland varit vilsam.

Skillnader ....

Ärter eller ärtor - välj själv - tillhör mina favoriter. Flera gånger i veckan får just dessa gröna små pärlor ligga på min tallrik. 

Idag skulle jag köpa ny förpackning, men den var slut - eller så har Hemköp sagt tack och hej åt den jag i vanliga fall köper, dvs Findus svenska ärtor.

Nu blev det Eldorados och hur man kan tillverka en förpackning som är så bedrövligt lite lockande, det övergår mitt förstånd. 

Ärtorna kommer från Frankrike, Belgien och Nederländerna.

Findus ärtor av sorten Ebba är betydligt dyrare, men oj, så mycket mer lockande den förpackningen är! Och så otroligt goda ärtorna är! 

The Pitt .... 

Kanske var det för en vecka sedan eller två, som Maria tipsade mig om en sjukhusserie - inte en dokumentär - med det underliga namnet The Pitt. Amerikansk dessutom och jag brukar inte vara särdeles förtjust i amerikanska produktioner. Lägg därtill att jag hade fullt upp med gallstensoperationer och annat i dokumentären från S:t Görans Sjukhus i Stockholm. 

Men så en kväll tänkte jag .., att ja, jag kan väl kolla lite på den där serien och det ska jag säga, att sedan dess har jag varit fångad. Hela första säsongen har jag sett och känner mig nu som väldigt bekant med såväl överläkaren som ST-läkare och annan personal och det är sån fart och fläkt och så mycket som händer och allt känns dessutom tämligen trovärdigt. 

Serien sänds  på HBO Max och kostar mig 85:-/månad och det ska jag väl överleva. Kanske säger jag genast upp Viaplay och S:t Görans Sjukhus?

Rob .., överläkaren. Spelar nåt så vansinnigt bra.

Bara för att ...

Tittade på tv 4 i morse där det handlade om vad hundar får i sig av onyttigheter; knappnålar och annat elände. Hunden som var med i programmet, påminde sååå mycket om Harry, då, när han hade svans. 

Alltså får Harry vara med på bilden idag. 

Fina, fina Harry .., s o m  jag saknar dig!

Dagens fönster och sånt man funderat på ..

Fönstret fångades på lilla Halmstad City Airport (ja, det låter nånting det, precis som Skellefteå City Airport), när jag igår satt och inväntade flygbussen som skulle ta mig in till stan. 

Lämnade ett kylslaget och rimfrostigt Malå och kom hem till .., gröna gräsmattor! Det var så absurt och så härligt! 

Från det lilla flygplansfönstret kunde jag, några minuter innan landning, skymta Stensjö! Jag såg Fågelholmen där pv simmade runt, runt inför Vansbrosimmet och jag kände sån glädje! 

Avdelningen "Sånt man funderat på" - eller som jag själv funderat på, kan ju t.ex handla om hur platser i flygplan "numreras". För mig hade det logiska varit att t.ex på vänster sida av planet (om an nu sitter med ansiktet mot cockpit) så borde det väl stå A och B, ovanför sittplatserna, ja, om det är två platser, plus ett C, om det är tre platser. Men så var det absolut inte. På min biljett stod att jag hade sittplats F och det visade sig vara vid fönstret, men något F stod inte att hitta.ovanför sätena. Så förvirrande! 

Annat som inte förvirrat, men väl förundrat mig under dagarna hemma, jo, det är att vattnet i Malå är så otroligt "mjukt", så när man tvättar håret, känns det som om man använt massor av balsam - och jag använder aldrig dylikt -! 

Likadant när jag handtvättat mina strumpor (inte strumpbyxor, utan vanliga strumpor), så är dessa så vansinnigt mjuka och lena att ta på sig när dom torkat! Här hos oss i Stensjö, blir strumporna hårda och inte alls så sköna!

Att vattnet är överjordiskt gott hemmavid (och iskallt, förstås ...), det har jag alltid känt till och vilken fröjd det är att dricka direkt från kranen!

Om man vill känna sig mindervärdig, då kan man till exempel välja att flyga med SAS. När det är dags att borda planet, ropas först guldkunderna upp och så är det dags för silverresenärer och i grupp 4 eller 5 hamnar vi som köpt billiga biljetter. Vi hamnar då längst bak i planet och det känns nästan som om man får sitta och skämmas. 

Jo, jag förstår upplägget .., människor som reser ofta i jobbets vägnar, dessa vill flygbolagen såklart värna om, men känslan är att man (vi på slutet) är lite som "skräpet". Den känslan infinner sig aldrig när man valt att åka tåg. (Många "man" här, jag menar min egen känsla förstås, andra upplever det kanske annorlunda.)

Nu är det torsdag och sju minusgrader. Pv ringde i morse och konstaterade att nu är det exakt fyra veckor kvar, innan han tar sin packning och ger sig av mot Sälen och därefter till Stensjö. Med buss och tåg och flera byten, såklart.

 Bunkeflostrand idag ...

En enda minusgrad, men känns som sex, står att läsa hos SMHI. 

Hos min syster i Australien är det nu klockan 20.00 på kvällen  26 grader varmt. 

Och här i Malå är det minus 21 grader ute. 

Klarblå himmel och rimfrostiga träd. 

Vilken otrolig tur jag har haft med vädret!

I mejlet från min syster ....

..., fick jag veta att det idag varit plus FYRTIOFEM grader varmt. 

Hon hade tillbringat det mesta av dagen inomhus, med full ac igång och även takfläkten. Det har idag varit en skillnad på hela sextio grader mellan Adelaide och Malå. 

Så här skrev hon: 

"Idag är det Australia Day, alltså vår nationaldag och allmän helgdag.  Det är soligt och 45C, så någon utedag blir det inte, men redan före frukosten så gick jag ut och vattnade det viktigaste i hopp om att det skall klara sig i värmen.  Den lär ska vara veckan ut. 

I Victoria är det stora bränder, men här i Sydaustralien har vi hittills klarat oss någorlunda. Största risken lär ska komma på tisdag då det då dessutom skall bli väldigt blåsigt. 

Trots att det är totalt eldningsförbud så finns det ju alltid idioter som går och tuttar på eller använder vissa maskiner som sänder ut gnistor och på så sätt tänder eld på gräs etc. Igår fick man dessutom rädda över 6 små barn runt om i landet som lämnats ensamma och fastspända i parkerade bilar medan föräldrarna gjorde nåt annat, som t.ex. att gå på puben och ta en öl. Det kan ju bli hur varmt som helst i en bil som står i solen och förra året var det 2 barn som omkom, just på grund av detta!!!!"

Dag 6 ...

Minus sjutton grader, sol, och ljust blå himmel. . Tänk, att detta har jag bjudits på så gott som varje dag. 

Och solen går idag ner 15:04.

Maria arbetar eftermiddag, men har dessförinnan storstädat hela lägenheten.

Jag åker till Skellefteå i morgoneftermiddag, övernattar hos Agnetha och flyget går vid 6-tiden på onsdagmorgon från Skellefteå. 

Maria i sin tur tar bussen till Lycksele och flyget därifrån till Arlanda, också på onsdag. Hon ska hämta bilen (den nya, eller den som hon har köpt efter kraschen). Kvar här i Malå blir herr Göransson med  hundarna.

Pv ringer och säger att dagens lektioner har gått över förväntan - inget strul -! Så bra! Förra fredagen var det stort möte i gamla Forumbiografen, med föräldar, elever och lärare. Det delades in i olika grupper och frågan var bland annat hur språket kunde förändras bland eleverna? Hur få bort alla f ... you, könsord och hemskheter som singlar i luften.

Själv har jag blivit bjuden på lunch på hotellet av Birgitta; mamma till Marias bästis genom skoltiden och även nu. Där sitter vi bland gul-jackklädda män som har lunch och så är där också tyska turister från Hannover. En kvinna menar att något vackrare än dagarna här, även om det varit väl bistert, har hon nog aldrig varit med om. 

Frågar dom rara flickorna i receptionen om dom - flickorna alltså - pratar tyska? Nej, absolut inte, men personalen i köket gör det, ja, kanske var dom t.om från Tyskland. Engelska går bra .., så var det inte för trettio år sedan när vi hade tyska turister i kassan på Ica. Kanske har det nu förändrats .., t.om finska skidåkare pratar ju bra engelska numera, ja, även en del ryssar.

Kommer hem efter lunchen. Det ringer på min mobil. 

"Maja", står det i displayrutan. Jag tänker att det kanske är barnvaktande på gång. Nej, inte alls. Det är Viggo som vill prata med sin farmor. 

"Ja vill vaaa me dig ..", säger han, lite puttrigt.

Jag säger att jag minsann längtar efter honom också och nästa gång vi ses, kan vi ju leka doktor, det tycker han om, särskilt att plåstra om. 

"Nää,, ja vill va polis!" säger han bestämt. 

"Okej, då kan jag vara tjuv", säger jag. 

Sen är samtalet slut. 

Mer behövs inte heller.

Dag 5 ...

Men bilden är från igår, då vi gick och tittade på starten på Malmfältsloppet. Femton minusgrader och skidåkare i trikåer och tejp i ansiktet och åkarbrasor .., ja, ni kan ju tänka er. 

Och i backen åkte småttingarna pulka. 

Går man uppför den här backen, kommer man till husvagnsområdet där många vagnar står året-om-parkerade. 

Och så finns där ju Laven, med restaurang av lite enklare modell, samt ett servicehus för husvagnsägarna, ja, kanske för andra också. 

Precis som på Vasaloppet läggs skidorna ut prydligt på rad. Förmodar att elitens skidor ligger längst fram. Vi var där en halvtimme innan och allt eftersom fylldes det på med tävlande. 

Ingen häftig musik i högtalarna som i Sälen, men roligt ändå att titta på. Och vi var i alla fall två som hejade när startskottet gått. Fyra mil är loppet, men man kan välja kortare sträckor också. 

Efteråt gick vi hem och tittade på skidor på tv (men bra mycket roligare i verkligheten!) och på kvällen blev det middag på Laven, tillsammans med tre av Marias vänner. Där var skidåkare eller bara turister från andra länder och Maria, som anmält sig som inhoppare i restaurangen - om där behövs hjälp - hoppade in på en gång! Jag kände igen mig själv från affären .., då jag ofta - som kund - styr undan kundkorgar när det samlas på hög .., i ett huj hade nu Maria börjat ta undan från borden, fyllde på med glas och allt möjligt annat. Ja, det blir nog bra. 

Idag var det andlig spis i kyrkan, samt körsång av Cantus Equmenica där pv är en av två män. Träffade återigen bekanta från förr och nu börjar polletterna (läs:namnen) falla på plats. Tröstar mig ofta med att somliga har jag inte sett på långt mer än fyrtio år, nej, det är inte alldeles enkelt att känna igen dem alla. 

Nu mot sägen. Har bjudits på ljuvlig stek på av reninnanlår .., vilken middag!

Dag 4 ...

Rimfrostig morgon, ja, allt är inbäddat i rimfrost. 

Och igår såg det ut så här ..., Steven som låg på sängen och tittade ut mot Kärleksstigen där det ofta passerar hundrastare och ibland strörenar .., vi såg flera stycken i höstas som spankulerade omkring där. 

Steven är den av hundarna som är mest kelig. Charlie, den svarta, har integritet och krusar inte, han bara lever för sin matte. 

Pv tycker nog att den kelige är favoriten; själv föredrar jag Charlie, då han är mer som en självständig kattherre.

Om någon timme tänker vi bege oss till idrottsplatsen/fotbollsplanen där Malmfältsloppet ska gå av stapeln. 

I min ungdom var den skidtävlingen tämligen stor .., pappa var speaker, jag gullbad honom att sluta, men han tyckte att det var jätteroligt och min äldsta syster var stolt som en tupp över pappa Ivar som stod liksom på någon slags "tribun"/mindre älgtorn och bad publiken heja på åkarna och berättade om åkarnas tider ovs.

Här pappa som intervjuar en för mig obekant man. (Vilken snygg kofta han verkar han ha!)  

Bildgooglade och fick svaret att det var Sir Edmund Hillary, den berömde bergsbestigaren, men se det kan vi nog avskriva ,-).

Ett annat förslag var författaren Johnn Steinbeck .., nix pix, han hade nog annat för sig.  

När alla åkarna gått i mål, blev det prisutdelning på Malåborg. Då var pappa också speaker och priser från Stenbergs Elektriska, Bergströms Järn och allehanda butiker vilka då fanns att tillgå, delades ut. Vinnaren fick först välja och sedan fortsatte det. 

Under Malmfältsloppet var det liv och rörelse i samhället och det hände flera gånger att någon skidåkare övernattade hemma hos oss. 

Ja, det var då det. Om en timme är det dags för start.

Allt blir blått ...

Men egentligen .., så är hela världen - i alla fall här - vitare än vitast.

Kritvit. 

Och snöhögarna är flera meter höga.

Dag 3 ...

Klockan är kvart i åtta och såväl Maria som pv har givit sig av till respektive jobb. Nu, när Maria inte har någon bil (hon hämtar den i Sthlm nästa helg) promenerar hon till sjukstugan (båda döttrarna går med väldig fart!). För Maria tar det ungefär tio minuter att gå till jobbet; att jämföra med tiden när hon bodde i Upplands Väsby och skulle köra hem i värsta rusningstrafiken. Eller när hon skulle TILL jobbet och väl framme leta parkeringsplats.

Själv - totalt arbetsbefriad - sitter jag nu vid hennes köksbord och utanför fönstret är det svart som på natten. I Halmstad går solen idag upp klockan 08:23 och här i Malå 09:03. 

Från ovanvåningen hörs småbarns-steg i trappan .., det är familjen från Lund (med ursprung i Peru) som är på språng till skola och arbete. En trappa ner bor kvinnan med den hårlösa katten som heter Svante. Så tryggt det känns att höra ljud från andra människor. 

Bilden togs igår och visar utsikten från vardagsrummet. 

- 11 C nu på morgonen.

Den studiecirkeln hade jag gärna deltagit i. 

Ser att Malå´s dialekter  stavas på två olika sätt i annonsen, 

Snyggt med de röda linjerna som delar upp stycket, är det i alla fall. och Stellan Larsson blir nog en trivsam cirkelledare.

Det här med dialekter är ju bara så intressant. Vare sig min pappa eller mamma talade någon utpräglad malådialekt. 

När pappa telefonsurrade med sin kusin Sigge som hela livet bodde i Kalvträsk eller just utanför, då kunde man höra hur  pappa föll in i den ursprungliga dialekten; lite som en blandning av hur det pratas i Norsjö och Burträsk.

Pappa - uppvuxen i Kalvträsk (sydöst om Malå, mer mot Skelleftehållet) och mamma från Dikanäs. längre västerut i fjällvärlden, nej, ingen malådialekt alls för någon av dem. Tänker på dig Gunnel i Luleå .., har du kvar några språkspår från åren i Malå? 

Sånt funderade jag på, då när jag stod och läste om detta på anslagstavlan. 

Antalet sparkar utanför biblioteket har ökat betydligt sedan jag var hemma i början av december. 

Just nu måste det vara helt perfekt sparkföre!

På väg hem från affären igår. Stannar till och tar några bilder - ingen blir riktigt bra - men det må vara. 

Så här såg det ut i alla fall. 

Fyra hela dagar kvar i Malå. Känner mig helt utvilad. Rofylld.

På väg hem till Malå ...

Obs: Bilden - som är fri att uppladdas från Wikipedia - visar Norsjö kyrka i försommarskrud. Inget namn på fotografen. En enda gång har jag besökt den, nämligen när Mia-Marianne och Per Filip hade någon slags konsert just där. Måhända sjöng de då den här sången ..., det var på den tiden jag var aningen "hällörad" som smålänningen kallar det. 

Nåväl, igår när jag satt i bussen och vi passerade Norsjö - 5 mil hemifrån - lade jag särskilt märke till den stora träkyrkan som i viss mån påminner lite om kyrkan som flyttades i Kiruna i höstas. 

Googlade snabbt och det var minsann mycket att ta del av - väldig dramatik också -. Fina interiörbilder fann jag på bloggen Sverigeinspiration, så jag mejlade och undrade om det var okej att länka till den sidan. Det var det. Tack Lasse! Och här är länken!

Och här en bild från Skellefteå Museum som visar den gamla kyrkan, den som stod på Näset.

Ringde min äldsta syster och frågade om hon visste var pappa och mamma hade gift sig? Var det möjligen i Norsjö kyrka? "Absolut inte!" sa hon tvärsäkert. Hur i fridens dagar får man reda på sådant? Pastorsexpeditionen? Jag vet datumet, den 29:e april 1951, men  v a r?  "Kanske pingstkyrkan i Malå?" föreslog min syster. "Aldrig i livet, det hade inte pappa gått med på!" svarade jag. 

Mina båda systrar kanske inte var närvarande vid vigseln? Rigmor var då 9 år, skulle fylla 10 om några månader och Birgitta var 3 år yngre och deras mamma hade - då vid giftermålet - varit död i nästan exakt 1 år.

Torsdagsfönstret ...

... speglade sig i det gamla ekskåpet som en gång tillhört pv:s föräldrar eller far, - eller morföräldrar. Jag hade gärna bytt ut det, han vill ha kvar det. 

I skåpet finns fint porslin som aldrig någonsin används. 

Nåväl. Bilden visades i slutet av januari för tio år sedan och så här hade jag skrivit under den: 

Nu väntar en sån fin tid!
Solstråleskuggor ..., blommor mot en skåpdörr.
Kanske kaffe mot söderväggen.

Mycket på gång ....

Ja, så är då resan till Malå avklarad och det kändes att det varit mycket nu. Först Bunkeflo .., hemfärden från Västerstad och allt krånglet .., och så nu stressen med att hinna med byten från flyg till nytt flyg, och från flyg nr 2 till flygbussen för att hinna med regionbussen nr 27 från Skellefteå till Malå. 

Bråttom  - och långt var det - till gate C D 14  på Arlanda (precis som i t.ex Grekland fick vi passagerare tränga in oss i en buss som körde oss från flyget till inrikesterminalen!) och det blev till att bums inta sina platser på planet. 

Där var mest män som skulle med flyget och många hade fina, välputsade skor och portföljer i läder, i matchande färg med skorna. Den flygturen, mellan Arlanda och Skellefteå, blev på slutet ett äventyr. Planet krängde fram och tillbaka och ömsom gasade piloten likt den värste racerförare. Lägg därtill att jag satt med motorerna där utanför fönstret. Jag tänkte att detta kan aldrig gå vägen. 

Dessutom satt jag ensam vid fönstret; den långe unge mannen som först satt intill mig, ja, han ombads av en vänlig flygvärdinna att sitta vid nödutgången, kanske för att han skulle vara stark och smidig nog för att öppna dörren om det nu skulle behövas,

Att plötsligt sitta helt elena, det kändes aningen otryggt. Då såg jag en äldre herres stora och kraffulla händer; högst otroligt att han hade tillbringat arbetslivet vid ett skrivbord, tänkte jag. Den mannen satt också ensam. Och jag tänkte ännu mera .., att skulle vi till att störta och jag skulle hinna, ja, då hade jag skyndat mig att ta sätet intill honom, mest för att det då hade känts aningen tryggare. Nu förstår jag plötsligt varför; händerna hade lika gärna kunnat vara min pappas. 

Med knappt tre timmars sömn natten mot idag, var jag totalt färdig efter att med nöd och näppe ha hunnit med bussen till Malå. 

Tre resenärer var vi, varav en var en kvinna på knappt sjuttio år. Hon var född i Norsjö och berättade livfullt om sin mamma som hade många syskon och en stor del av dem hade namn som började med bokstaven S. 

Och här hos dottern och pv? Jo, jag har duschat i det mjukaste vatten jag vet .., i ett huj blev mitt hår superlockigt och så  lent. 

Pv har kört 1.3 mil på skidor efter dagens värv och totalt nästan 11 mil på den korta tid som där funnits bra skidspår. I morgon är det föräldramöte efter skolans slut, (tillsammans med barnen) det handlar bland andra om de hårda ord som - kanske framför allt pojkarna - använder mot andra elever.  Fem veckor kvar nu för herr Göransson.

Dagens fönster ...

... speglar sig i hallväggen och fångades när jag den dag i förra veckan råkade titta upp från tangentbordet och det händer ju inte alltför ofta ,-). 

Ljusstaken i järn inhandlades under ett besök i Skagen, i Danmark. Den är massiv och jag tycker så mycket om den. 

Det som på bilden ser ut som en rutig matta, är en tjock ullfilt. När det var som kallast här för en tid sedan, såg jag ingen annan utväg än att filten fick bli matta. 

För barfotafötter på väg ner från sovrummet, blev den filten en alldeles perfekt lösning!

Kväller ....

... efter en bra dag. 

Skjutsar friherrinnan och A-M till affären, packar i varorna och så hem till Steninge med såväl damerna som all maten. Telefonsurrar med Eva i Tyresö som - om det nu inte räckte med allt det andra hon drabbats av - har fått ett våldsamt kliande eksem runt halsen. Den Halvlånge maken som i år fyller åttiotvå, är i stan (Sthlm) och spelar badminton. Det gör han två gånger per vecka och pv har spelat mot honom och det var kämpigt .., en är tämligen storvuxen, den andre kort i rocken. 

Satt därefter ute i solen en stund, men omgavs hela tiden av den grå katten; den med teddypäls. Jag har nog aldrig varit med om en sån pratig katt och till slut uthärdade jag inte längre .., gick in  (den sprang före och visste tydligen precis, som hade den bott hos oss i åratal!), så skar jag rökt skinka i bitar tillsammans med lite ost och allt gick ner, nästan genast. Att man inte bör mata främmande katter, det vet jag, men det hjälps inte .., den är ju uppenbarligen hungrig. 

Efteråt blev jag så trött .., så det blev helt sonika en "gubbvila" på soffan och den grå katten (jag vet inte ens om det är hon eller han)  hoppade upp i fåtöljen, kurade ihop sig på den gröna Klippanfilten och så låg vi där på var sitt håll och vilade i någon timmes tid. Sedan hade den fått nog och skyndade sig ut genom dörren. För mig är detta livskvalitet av allra bästa slag.

Hade dessförinnan pratat med den rara ellem i Skellefteå, vars make Mats dog i lördags efter att ha drabbats av lunginflammation, ja, dessförinnan hade han fått amputera sitt andra underben, så det har varit mycket nu. Tanken var att skicka ett kondoleanskort, men det kändes så .., tomt, så det blev ett samtal i stället. 

Ellem känns som en stor, trygg ek, med rötterna rejält i jorden. Jag frågade vad hon hade tyckt bäst om hos Mats och hur han var som människa. Och hon berättade om hur sjuk han hade varit den sista tiden och hur det blev och när allt tog slut. 

När vi sagt hejdå, kom efter en stund ett litet sms. Så här stod det  ..., och jag läste och log: "Hej igen! Jag tänkte på dig när jag plockade ihop kläderna till Mats. Såg framför mig bilden på din mammas strumpklädda fötter och tänkte att strumpor och skor behöver han inte ha". (Ja, han var ju som sagt amputerad). Bilden är från 2008 i april när mamma lämnade jordelivet.

Och ellems rader skrevs apropå när mamma skulle läggas i kistan och personalen på boendet frågade vilka skor hon skulle ha på sig? "Skor ....? sa jag häpet. Varför skulle hon ha skor när hon ligger i en kista? 

Personalen förklarade att .., ja, men det var det vanliga tillvägagångssättet, men för mig kändes det helt absurt. Vi struntade i skorna.

Så mamma fick ligga så vackert i sin kista, med blå kjol, nylonstrumpor och fötterna pekandes åt var sitt håll. (Vi hade nämligen öppen kista i Pingstkyrkan i Ystad). 

Ellems Mats, som vi aldrig hann träffa, blev sjuttiotre år. 

Men vad har då bilden längst upp med texten att göra? Jo, jag tänkte på den värme som ellem utstrålar och hur jordnära hon är. Så var den här dagen.

Dagens fönster ...

... fångades i Malmö i helgen. 

Fönstret satt i en liten, liten stuga i Slottsparken - närmare bestämt på "Sagolekplatsen", byggnad 618". 

Undrar verkligen hur det var gjort .., själva bilderna på fönstret.

Visst är det läckert ...!

Efteråt .... 

Så här blev det. Härlig lördag tillsammans med Anders, Maja och pojkarna och på kvällen kom Sara, före detta klasskamrat till Anders från Ystad, samt hennes son Oliver. Full fart blev det  på framför allt 3-åringarna som sprang och var läskiga figurer och hade svärd och absolut inte ville leka med dockor. 

Elliot och jag själv låg i dubbelsängen och jag frågade om vi skulle be kvällsbön och det tyckte han var en bra idé. Sen höll vi varandra i handen och jag tänkte att detta är ju pricken över i, i tillvaron. 

Söndagmorgon, det vill säga idag, var det tidig handbollsträning klockan 09:00. 

"Farmor! Jag vill åka med dig!" ropade Elliot och så satt han där intill mig och sa plötsligt - när vi såg en flock kajor flyga iväg - "farmor, är det där STANNFÅGLAR ..:?" ¨

Det var knappt att jag trodde mina öron.

I hela mitt vuxna liv har jag försökt få först två döttrar och en son intresserad av fåglar - utan resultat -. Helt ärligt har vare sig Edvin, Elliot eller Viggo (inte heller Emil och Emma) visat minsta lilla intresse, men detta tog jag som att litet, litet frö kanske såtts! Hurra! 

Körde sedan till Västerstad till min syster med familj för att gratulera systerdottern Rita på hennes bemärkelsedag. Min äldsta syster såg trött ut och någon koll på varför vi skulle fira, det hade hon inte. Inte heller att hon själv ska fylla åttiofem år i september. Och varför var nu inte Harry med? 

Hämtade hårborsten från badrummet och borstade hennes hår som mest liknade Einsteins .., det stod åt alla håll och kanter och jag kände att kanske skulle det vara tovigt, men inte alls! Det var mer som änglahår .., sånt som vi hade i julgranen i vår barndom och  det var långt och sprött, men hon vägrar i sten att uppsöka ny frisörska - hennes tidigare har flyttat eller helt enkelt slutat med sitt värv -. 

Så skulle det bli hemfärd för min del. Om denna kan man göra en kortfilm eller långfilm som visar hur en kvinna på 72 år och som har alldels för bråttom skriver in "Halmstad by" på gps-displayen (eller jag skrev enbart Halmstad och då kom väl någon slags valmöjlighet upp, men det såg jag inte) och som sedan irrar Skåne runt och till slut tror att hon har tappat allt förstånd. Tanken från början var att fylla på el i Mellbystrand vid Ica Maxi, men med alla extramil längs småvägar i skogen och ute vid leriga åkrar, och upptäckten att man inte kör åt rätt håll .., ja, så sinade det raskt i bilens batteri. 

Allt löste sig till slut (kunde fylla på hos Q8 på Hallandsåsen), men innan dess tyckte jag mig höra att det susade i huvudet. Lättnaden, när batteriet efter laddning visade på 12 mil kvar .., var oändlig. Och allt var som sagt mitt eget fel. (Å andra sidan fick jag njuta av ett oehört vackert landskap och ställen där jag aldrig någonsin satt min fot!)

Bilden från min systers kylskåpsdörr.

Dagens fönster ...

Ett fönster fångat av Ulrika i januari 2016. Då var det nog kallt ute.

Dagen därpå ...

Igår blev en sån känslosam dag. Först lunch hos Ecke och Britt och deras Jonas och innan dess hämtade jag upp Birgitta inne i centrum och med hjälp av gps:en blev det en ny, mycket enklare väg, till henne. 

Vi bjöds på halverad krabba med tillbehör .., en fisksoppa som var himmelskt god (och i en ugnsform på bordet fanns mängder med färska räkor att skala och ha till soppan!) och till efterrätt den tårta jag hade med mig. 

Som vanligt mycket småprat och lite storprat också. Trump, Grönland, barndop i Lund, en snäll granne, pv och hans tid i Malå och mitt i alltihopa ringde Birgittas granne; hon hade nämligen tappat sina lägenhetsnycklar och var alldeles över sig av oro.

Nå, allt ordnade sig till det bästa. Sen hemåt. Tittade på reprisen av skidskyttet ..., gick på promenad ner till havet .., satte mig i trädgårdsstolen och det nästan snurrade i huvudet .., det hade varit en sån känslostorm hela dagen. Senare på kvällen kände jag hur det susade i skallen .., och jag tänkte att så mycket enklare det skulle vara om man vore mera ..., ja, så där så att känslorna inte rusar iväg på det viset! 

Tänk, att Ecke som hade så besvärligt i sitt vänstra öga .., att det nu fungerar så bra. 

Det var hornhinnan som hade brustit, men tänk .., innan dess, förstå hur ont han måtte ha haft! 

Lite otänkt av mig var det allt  med tårtan, garnerad med physalis och passionsfrukt .., det är inte det enklaste att hantera när man är totalt blind. 

Nå, det löste sig. 

Och Jonas var så fin, hade på sig jultröjan .., en röd historia, inköpt i Skottland. 

Birgitta, samt Ecke och Britt är alltid tjusiga. 

På kvällen blev det telefonsurr och jag fortsatte att titta på suveräna "Line of Duty" från många, många år tillbaka. Hela första säsongen såg jag nu - uppdelat på två kvällar -  det var så omåttligt spännande, så det var inte klokt. Och inte blev jag mörkrädd heller. 

Det bästa med den serien är att ingen är enbart ond eller god. Det finns alltid förklaringar. 

Idag .., ja, jag hämtade ut Henning Trollbäcks kalender för 2026 och i kartongen låg ett typ .., reklamblad för hans keramiska alster (han har haft utställning i Japan av alla ställen!), ja, men det tycker jag var genialiskt. Smart, helt enkelt. 

På hans hemsida kan man titta på fler alster. Och tänk, han illustrerar frimärken också! 

Nu ska jag snart köra till Sonja och bjuda henne på en semla från Solhaga bageri. Man får passa på innan klockan blir 18.00, ty Sonja är - till skillnad från undertecknad - oerhört ståndaktig och äter ingenting efter det klockslaget. /Elisabet

Idag ...

... fyller den här tösen sjuttiotvå år. 

Vilken oändlig tacksamhet att man har fått bli så pass till åren kommen! 

Pratade nyss med friherrinnan och vi var helt eniga i att efter sjuttio, då minsann går det undan! 

Men tänk .., alla gånger man kunnat snava i trappan .., ätit mat som fastnat i halsen .., kunnat drunkna ..., tänk, att ha klarat av covid och varit så sjuk eller hjärtgrejset som jag inte kallar hjärtinfarkt .., eller bilolyckan för evigheter sedan! 

Pappa blev sextiosex .., mamma åttiosju (men till vilket pris ..?) .., farfar och farmor knappt fyrtio .,  min morfar trettio! Långlivade är vi inte. 

Just därför känns det som en enda stor n å d, detta att få fylla år och bli äldre. 

T a c k! vill jag säga.

Ps. Min äldsta syster sa en gång att jag hade världens längsta överläpp ..., jaaaa, det ser jag ju tydligt nu. Och så föddes jag utan hals. Det också ,-). Ds.

Dagens fönster ...

Bilden togs av Turtlan/Annica i Karlstad och så här skriver hon: "Bilderna är från Fårö. Det där fiskeläget vi kom förbi som gjorde mig så betagen. Färgerna och stillheten." 

Så fint, Annica!