söndag 11 januari 2009
På jobbet....
Mannen är en av de allra första kunderna på morgonen och egentligen räknar han sig som "norrlänning" och tycker därför att vi liksom "hör ihop på nåt vis", ja, vi är av "samma slag".
Nu har han handlat det vanliga och berättar om den tänkta promenaden nere vid havet och så frågar han om jag har tittat på tv-programmet, det som sändes igår, "ja, du vet, Stjärnorna på slottet"?
"Jo, åååå, vad jag tyckte om Gardell igår!" säger jag.
Det är då allt tar sin början.
Mannen säger att denne Gardell .., ja, faktiskt blir han kräksjuk bara vid tanken på honom och hans partner..., och inte bara på dessa män, nej, alla män som håller på så där, det är lika hemskt!
"Men man måste ju förstå att han är sjuk .., det är inte friskt det där ...!" säger han.
Det är knappt jag tror mina öron.
Och jag håller inte alls med.
"Men ..., det viktiga är väl ändå att människor älskar varandra .., om män älskar män och kvinnor faller för kvinnor .., det har väl ingen betydelse alls och inte hur dom älskar heller .., sånt bekymrar mig inte det minsta!" säger jag.
Det är nämligen detta som mannen tycker är värst av allt .., för då är man nästan som dom här som idkar umgänge med getter eller hästar .., "är det så du är .., är det så du menar ..?!"säger han och himlar med ögonen.
Och han vet nog.
Hemma i Norrland har han en gång träffat en man som "hade den läggningen", men den mannen blev botad, ja, just det .., han blev b o t a d och visserligen påstod mannen som tillfrisknat att han då inte längre kände lust till vare sig män eller kvinnor; ja, han blev på något vis neutral .., ett neutrum .., men hellre det .., säger mannen och skrockar belåtet.
Det är nästan hopplöst att diskutera; vi har som en enorm ravin mellan oss .., ja, vi är så långt ifrån varandra som hade vi befunnit oss på olika planeter och där är inga andra kunder, bara han och jag ..., och jag tänker att det verkligen inte är underligt att världen är som den är .., om vi människor är så begränsade i vårt sätt att se på våra medvandrare; om bara det egna sättet är det enda rätta .., om bara vi själva bär på Sanningen.
Det är vad jag tänker.
Och sen tackar i alla fall mannen för sig och säger att han nog struntar i strandpromenaden, för det är alldeles för snåla vindar där ute.
Och det är just vad det är.
Precis så.
lördag 10 januari 2009
Det gjorde jag.
Och: jag bara älskar Jonas Gardell och jag kände igen allt han berättade om sin dementa mamma, ja, det var vi nog många som gjorde och Loffe Carlsson, den mannen har jag helt omvärderat efter det här programmet!
(Inte att förglömma bilderna från Ystad Teater med massor av bekanta ansikten som flimrade förbi ...).
Och ännu mera ..., mannen som ska försöka bli av med fyra ovälkomna kilon vilka oförhappandes dykt upp under det långa jullovet .., (läs: lussekatter, pepparkakor, julskinkemackor, dajmtårtor och semlor ...), han drog först med bloggmadamen på en 45-minuters promenad och därefter har han klämt i sig en påse lösviktsgodis.
Ja, jag hjälpte kanske till med två sega fiskar och några ynka Briobitar.
Har intresseföreningen noterat?
Bra.
Just det.
Om ett äventyr ...
Havet finns förstås nära Lissabon också.
Det här havet hittar man i landet Halland.
"Vi går i regnet genom gatorna i närheten av hotellet. Målet är Velho Páteo de Sant`Ana, en restaurang som har uppträdanden av Fado sångare.
Det är mera än kvällens mål, det är för min del hela resans höjdpunkt.
Jag hörde en låt på bilradion en gång när jag åkte från Moskosel till Arvidsjaur och den talade direkt till mitt hjärta. Jag skrev upp artistens namn och började lyssna mer till musikstilen."
Så skriver Jom som har varit på resande fot, tillsammans med sin äkta hälft.
Läs om målet för hans resa .., och läs och smajla åt hans frus härliga kommentar om modern konst ...!
Flera eftermiddagsfönster från Nora.
"Hej!
Här kommer några fönster till dig från Nora.
Det var så stark sol idag så bilden blev lite konstig.
Dom här fönstren sitter så fint placerade på en rundad hörna på ett hus som för inte så himla länge var ett varmbadhus.
Numera är det ett kontor.
Det är ett så gulligt litet hus, och om du tittar riktigt noga så har någon klottrat längst ner på väggen "Jag älskar dig!".
Jag brukar inte gilla klotter på hus, men det här upplever jag nästan som en kärleksförklaring till själva huset, så det får godkänt ;-)
Christina."
Flera bilder som Christina har skickat!
// Egentligen har madame Alvner skickat ännu flera bilder, men några av dem får jag av någon för mig obegriplig anledning inte upp. Det får bli dom här och det är ju inte illa. Tack snälla! säger jag.
Ojojojdå ....
Nej, mina läppar äro förseglade.
Icke, att jag säger hans namn.
Jag känner en man som med fasa i rösten meddelar att han har ökat fyra kilo i vikt under december månad.
Ja, kanske lite i januari också.
Mannen i fråga låter chockad.
"Och låren slår i varandra där uppe, det har jag aldrig varit med om tidigare!" utbrister han med nånting som liknar förfäran i rösten och om man inte visste bättre skulle man kunna tro att han anser att denna viktökning är orsakad av bloggmadamen.
"Jaså ..., på det viset ..?" säger jag stillsamt.
Lår som nuddar varandra är ingen ny upplevelse för undertecknad och man kan trösta sig med att det i alla fall känns mjukt och lent.
"Äsch, så farligt är det väl ändå inte och jag tycker att du är fin ändå .." säger jag som för att trösta.
Inte ett dugg hjälper mina ord.
"Å, näää, försök inte .., jag vill inte bli nån gubbe .. jag vill hålla mig i trim!" säger mannen vars namn jag inte får yppa.
Det är inte långt ifrån att han har svettpärlor i sin panna.
Och nu ska det bli andra bullar av, säger han.
Absolut.
Jodå.
Jag säger ingenting jag.
Om morbror Örjan, råttor i en ryggsäck och Bin Laden.
Häromdagen begravdes moster Lisbets man, Örjan.
Han var alltid just .. "morbror Örjan".
Lite stillsamt filurig.
Glad.
Mamma tyckte sååå mycket om sin svåger!
Och så hittar jag ett mail som har kommit just idag, där min kusin Barbro berättar om hennes bild av denne man som inte längre finns.
Han var hennes morbror också.
Så här skriver hon.
Jag var på morbor Örjans begravning i torsdags och du må tro att jag blev förvånad hur många han var morbror för.
Det måste ha varit minst 30 stycken som gick runt kistan och sa tack morbror Örjan.
Det var jättefint och så roligt att träffa kusinerna och se deras vackra söner och döttrar.
Ulrikas yngste son är som en kopia av moster Lisbeth.
....
Morbror Örjan var nummer elva av fjorton barn och hans mamma dog i barnsäng när hon fick sitt fjortonde barn.
De två yngsta adopterades bort och jag fick höra en sällsam historia av ett av syskonbarnen som satt bredvid mig på bussen hem.
Det blev storasyskonen som fick ta hand om de yngre.
Fadern som var rättare kunde vara borta länge från familjen och det blev goda människor av alla och jag har en historia från min barndom om morbror Örjan.
Det var på slåttern på Näsmyra och vi barn fick inte ta hem de råttungar vi hittade.
Vi gjorde ändå ett försök och tog en tom bitsockerkartong och la i råttungarna i morbror Örjans ryggsäck.
Vid fikadags tog han upp en korvbit som var äten av, och när han såg ner i säcken såg han den stora råttmamman som nu funnit sina kidnappade ungar.
Jag har alldrig sett någon som var så arg.
Vid besöket hos moster Lisbeth i december så pratade vi om händelsen och jag fick då veta att morbror Örjan var jätterädd för råttor, därav det vilda temperamentet på slåttermyran.
När jag la handrosen på kistan så bad jag om förlåtelse för vårt tillgrepp ....
På tisdag ska jag till Östersund för examination på min c-uppsats i rättsvetenskap. sen får jag se om jag får min efterlängtade slutexamen.
Jag bifogar en bild på Bin Laden, den katt som numera huserar hos oss. .
Det är egentligen grannens sons katt som är störtförälskad i min man,
Han kommer in vare dag på vintern och äter, men i mars så försvinner han, vi ser honom ibland, men han bryr sig inte om oss hur mycket vi än lockar på honom. I oktober kommer han tillbaka jättemager och äter upp sig under vintern innan han försvinner igen under mars månad.
....
Barbro."
Kvinnan är i 40-årsåldern och står intill sin man som är i färd med att lägga varorna på kassabandet.
"Nej, nu gör du fel .., du ska lägga dem med streckkoden mot dig .., näää, nu blir det fel .. så här, du måste lära dig .,. det är ju hemskt att du inte kan!" säger kvinnan till sin man.
Och så går hon på andra sidan och tar emot varorna och packar prydligt i kassarna.
Dom är av tyg, förstås.
Varorna kommer lite hipp som happ och så värst noga med streckkoden är det inte.
Jag tänker att mannen nog är en lillebror som har fått tillräckligt av uppläxning i sina dagar.
Och så säger kvinnan att han ska ta det tunga först.
"Så där, ja ...".
"Du är lärare, va ...?" säger jag till kvinnan.
"Jaa! Men hur kunde du veta .., ja, jag är småskollärare?!!" utbrister hon häpet.
Just det, ja.
Och så ler jag lite för mig själv.
Det gör hennes man också.
Fler små möten ....
Hasse från Ö-vik får illustrera lillkillen.
"Du .., vet du vad jag heter?" frågar lillkillen som står intill sin pappa just i min kassa.
"Jo, du heter förstås Pelle ..?" säger jag tvärsäkert.
Då smajlar lillkillen.
"Näää, jag heter Max Albin Pålsson och jag är fyra år!" säger han bestämt.
Och så frågar han om jag vet vad hans pappa heter?
"Ja, men han heter i alla fall Pelle, det tror jag alldeles säkert!" svarar jag.
"Nä, det heter han inte alls .. han heter ....", säger lillkillen och jag hör inte svaret, men Pelle var det i alla fall inte.
En sak är säker: det finns inte nånting så ljuvligt i mitt jobb, som alla dessa småbarnsmöten.
Ett lördagsfönster från Lissabon ...
"Detta fönster, och det som du fick tidigare, tog jag i stadsdelen Alfama där husen står tätt, gatorna är smala och huvuddelen av byggnaderna är i behov av reparation."
Jom tog bilden.
Förstås.
fredag 9 januari 2009
Om man vore gift eller sambo med en sån allmänbildad och skärpt människa som herr Wester i "På Spåret" .., vad skulle man då prata om vid köksbordet?
Han kan ju allt.
Jag kunde möjligen dra till med några PLU-nummer eller fråga honom om han kan namnen på Isaks tolv söner, ja, i åldersordning förstås?
Det kan jag.
Nämligen.
(Å andra sidan kunde pensionatsvärden svaret som var "Den heliga stolen". Klart impad blev jag. Men jag kunde döner kebab och det kunde inte han. Ja, ja .., det handlade om mat.)
Synd för er.
Del 2 kommer i morgon.
Burn Up
Brittisk dramathriller. Om det höga spelet bakom en miljökatastrof.
Den internationella oljeindustrin ställs inför en serie avslöjanden och våldsamma händelser som sliter isär vänskap och politiska lojaliteter.
Del 1 av 2: Samtidigt som Tom hastigt blir ny styrelseordförande i Arrow Oil, mördas ett team geologer i Saudi-öknen.
Masud tar ensam hand om en mycket brännbar hemlig forskningsrapport.
För att vässa miljöprofilen har Arrow Oil tillsatt Holly som ansvarig för förnyelsebar energi, men vet inte att hon är miljöaktivist och infiltratör.
En ung kvinna bränner sig till döds i protest mot Arrow Oils miljöförstöring i hennes hemland och Tom börjar inse sin makt över liv och politik.
I rollerna: Rupert Penry-Jones, Bradley Whitford, Neve Campbell, Mark Warren, David Calder.
Litet möte. Eller stort.
Plötsligt kommer den lilla tösen som står med sin mamma vid kassa 2 och ställer sig precis mitt framför mig eller snett framför .., och så tittar hon mig rakt i ögonen och ler lite.
"Hej på dig du ....., och vad heter du då?" frågar jag.
"Andersson ..", svarar lillflickan allvarligt.
"Oj, vilket fint namn! Ja, jag heter Nilsson jag ...", säger jag.
Och så frågar jag hur gammal hon är.
"Får jag gissa .., du är nog ... fem år ...?" säger jag.
"Aaaa ...", svarar hon och ler.
Och så pekar hon liksom på sin mamma som står och betalar i kassan mittemot, så där som för att visa vem det är.
Mötet varar i kanske en minut.
Inte mera.
Men ..., i flera timmar efteråt blir jag glad bara jag tänker på lillflickan.
Och jag som trodde att dom var så lyckliga ..
Mannen har hittat en annan kvinna; en som han tycker passar honom mycket bättre.
Nu kommer hans före detta hustru och handlar och hamnar i min kassa.
Och jag får veta att hon snart ska flytta från huset till en trerumslägenhet och allt är förstås annorlunda.
"Men det blir nog bra ...?" säger hon.
Blicken säger nånting helt annat.
Långt efteråt tänker jag att det finns ett enda ord som beskriver hennes uppsyn.
"Vingklippt".
Just så.
Dagens fönster ...
"Hej Elisabet!
Nu är jag tillbaka från min Lissabonresa, och jag har med mig några fönsterbilder som jag lovat.
Den här bilden torde uppfylla högt ställda krav på patina.
/Jom."
//Det är så här att Jom vet precis att jag tycker om bäst om fönster som är lite .., ja, lite .., eller inte så eleganta. Så är det egentligen med allting här i livet .., jag är en sån som hellre sitter i köket och äter mat än i matsalen med hur vacker dukning som helst.
Aldrig i livet att Nobelfesten skulle locka mig!
Men att sitta på en stentrappa med kaffekoppen intill och en katt på gräset eller en hund som viftar på svansen och koltrasten som flöjtar .., ååå, sicken lycka!
Och det där har Jom insett och filurskickar därför skruttiga fönster till Ystad och vet att jag blir sååå glad!
(Men jag är så tacksam för alla sorters fönster .., bara så ni vet!)
torsdag 8 januari 2009
En Riktig Människa
Kunskapskanalen i SVT är en outsinlig källa med hur många intressanta program som helst!
Ikväll har jag tittat på detta ...., så här står det i programförklaringen, läs och förundras:
Bunden till sin rullstol, hans högra sida förlamad, hans hjärtas kapacitet ligger på bara 17 procent, och han lider av obotlig cancer i struphuvud, doktor Sharadkumar Dicksheet utför 50-70 operationer per dag på vanställda fattiga i Indien.
Det är nästan surrealistiskt.
Plastikkirurg Dr Sharadkumar Dicksheet kan inte ta tre steg utan en käpp, kan knappt prata och har problem att andas.
Men han har utfört över 57000 rekonstruktiva kirurgiska ingrepp gratis, för att korrigera kluvna läppar, gomspalt, ansiktsärr efter syraattacker, hängande ögonlock och andra deformationer sedan 1968.
"Operationslägren är mitt tempel", säger Dr Dicksheet, "och jag ser Gud i mina patienter.
Varje gång jag kommer till lägren i Indien är det en pilgrimsfärd. Jag har gjort det i 33 år nu."
Den 71-årige kirurgen tillbringar fem månader varje år i Indien i 30 läger som anordnas över hela landet, vilket ger gravt vanställda patienter ett nytt ansikte och nytt hopp.
Fem gånger har han varit kandidat till Nobels fredspris - han var senast nominerad 2001 - och han är högt hedrad i Indien för sin insats på lägren och det han gör för barnen.
"Jag tycker inte om kändisstatus, säger Dr. Dicksheet. "Dessa utmärkelser betyder inget för mig om de inte åtföljs med en betydande summa pengar för att hjälpa min sak.
Nobelprissumman kan användas för att öka lägrens omfattning."
Stort grattis till en bloggmamma!
Tillbaka i Sverige igen!
Äntligen, har den här mannen återvänt till nordligare breddgrader och i morgon, då må ni tro att det kommer ett härligt avskavt fönster som han har norpat till bloggmadamen!
Just så.
Vardag - Liv ....
Hos den eminente Slottsträdgårdsmästaren ramlar jag över den här lilla filmen och jag blir alldeles salig!
Den tittar jag på, medan jag äter frukost i form av en uppvärmd palt med lingonsylt.
Sedan kan man vira den rosa älsklingshalsduken om sig och gå till jobbet.
Ps. Titta även på dom andra filmerna som tjoppar upp längst ner! qi, du kommer att älska dem! Ds.
Om Petras baby:
Har kollat hennes tips om väninnan som är uppdaterad och lämnat information på sin blogg.
Petra, som vi alla tycker skulle fått sin bebis för länge sen, har nu "levererat" tydligen.
En Alexander, 4 kg (måntro det så som han verkat böka runt i magen), och 52 cm lång.
Mamma och pappa trötta men Ok står det.
Ja, det är som det ska.
Men lyckligt måste det ändå kännas, den största dagen av alla!"