Litet brev från sigge nilsson

"Hej!

Det är jag, sigge nilsson, som skriver.

Idag har jag lärt mig att skutta i snön .., tvärs över hela gården och tillbaka!

Det tog inte mer än fyra sekunder kanske.

Och igårkväll, när matte och pv hade kommit hem från sin resa till ett annat land, då slickade pElle mig på pannan, det har han aldrig gjort förut och det var jättejätteskönt.



Så här ser pElle ut.

Ja, lite av honom.

Han är ofta ganska sur och puttrig, men det är för att han är gammal, säger matte.

Ibland leker vi .,. eller .., tja, mest jag .., jag hoppar på hans rygg och så och då blir pElle jättesur och morrar åt mig.

Nu ska jag se om jag hittar honom!

Jam-jam från er vän sigge nilsson."

Klockan fem på morgonen ...

På stranden i Tyskland.
Och hotellboendet är billigt.
Ett rum med plats för 4 personer kostar 409:- i slutet av juni.
Ingen frukost ingår, men i pentryt finns allt för att fixa frukost, ja, t.om. middag!


... lämnar herr pensionatsvärden sängvärmen och gör sig redo för ännu en ny arbetsdag.

Själv - sjukskriven ännu en månad - ligger jag kvar och försöker att somna om.

Alldeles innan han ger sig av, brukar jag få en högljudd påminnelse om att elda!

"Jag har lagt i en omgång, men om en halvtimme - fyrtiofem minuter får du lägga på mera ved!" hojtar han då.

"M mmmm ...." svarar jag då, måttligt inspirerad att behöva lämna täcket ., gå ner för trappan .., in i köket .., och slutligen agera elderska i pannrummet.

Och detta om och om igen.

Ofta ringer herr pensionatsvärden när han nått skolans värld .., ja, han säger sig förstås bara vilja småprata, men jag vet nog .., det är för att kolla så att jag inte glömmer pannan.

Så där så att jag inte förslappas och ligger kvar för länge under täcket.

Det har hänt att jag helt enkelt har struntat i att lyda order; att jag har legat kvar och låtit elden falna, för att sedan börja om från början två timmar senare .., så där vid åttatiden.

Sånt tycker inte pensionatsvärdar/magistrar om.

Idag, efter helgen strapatser i Tyskland, var jag om möjligt ännu mera obenägen att kliva upp vid kvart över sex för att lägga på ved.

"Du behöver inte ringa när du kommer fram!" säger jag då ytterst vänligt.

Nu ska jag väl ändå få min behövliga vila.

Nej, då hörs från hallen där nere pensionatsvärdens listiga stämma: "jag har precis släppt ut lille Sigge, hejdå!"

Det är vinter och kallt.

Gissa, om Sigges matte kan ligga kvar under täcket och sova i timmar och låta honom vara ute?

Näää.

Och gissa om samma matte får in Sigge vid första inkallelsen?

Näää.

Vid tredje?

Näää.

Och nu är klockan 06.37 och här sitter en trött bloggmadame och väntar på att lille Sigge ska behaga komma in och hon har lagt ved i pannan och tänker att den där pensionatsvärden, han ska minsann ...!

Ungefär så.

Dagens fönster ...

... finns i Helsingborg, på Knutpunkten.

Järnvägsstationen.

Hur många gånger har jag inte varit där?

Varannan helg i nästan tre års tid och nu, var gång jag besöker tandläkerskan.

Söndagsfönstret ...

... finns i bussen som tog oss från Burg i norra Tyskland, till Ystad.

Och allt är bara så bra ...

"Mitt i alltihopa säger Helene: "å, Bettan, jag älskar dig!" och jag säger att "men jag älskar dig också!" och så blir allt bara ett stort smajl. (Ja, vid 23-tiden på kvällen har vi nått just det där ... "vi-älskar-varandra-stadiet" .-)
Helenes man (t.h. på bilden) är ingenjör och säger att på en skala mellan 1 och 10, så trivs han nästan så där som en 11 och alltså skulle han absolut välja samma yrke om igen.
Joanna, pv:s brorsdotter, nämnde ett citat som löd som så ..., att "det är lika svårt att beskriva vad en ingenjör sysslar med, som att hitta G-punkten .." och det berättar vi och det blir många leenden.
Lasse som så kärleksfullt kysser sin fru, han sade en gång i fikarummet att det han tyckte bäst om hos Eva, ja, det var att hon var så ordningssam och .., ja, noggrann.
I tjugofyra år har Lasse (charkansvarig) och Eva (arbetar på H&M) varit ett par.


Om man har varit borta från sin arbetsplats i tre månader och ska vara hemma ytterligare en månad, då kan det lätt kännas som om man .., ja, liiiite i alla fall, nog ska ha ramlat ut ur den där gemenskapen.

Men tänk .., så behöver det inte vara!

Från att vi startar från Ystad blir det bara en massa glädje.

Reseledarna - Sjöbochefen och en annan man från Ystad - (vår chef var sjuk) meddelar redan från start att någon servering av alkoholhaltiga drycker, det ska vi inte förvänta oss förrän vi når brofästet.

Klockan 8.37 når vi brofästet, dvs, rondellen vid Sturups flygplats.

"Ja, det har nu gjorts ett nytt brofäste .., varsågoda .., vill ni ha Jägermeister, konjak eller rött/vitt vin ..?" frågar de två manliga servitriserna och sedan bjuds det friskt till alla som känner sig hågade.

Man tror kanske inte att någon ska vara just hågad vid en så arla tidpunkt, men då tror man fel.

Och vi är ju i Skåne.
Bland skåningar.
Och mer festglada människor än skåningar, det kan omöjligen finnas.

Strax innan ankomst till Rödby i södra Danmark, bjuds vi på kaffe och macka och vid tretiden kör vi genom den lilla staden Burg där alla människor, prick alla, har vita tunna gardiner i sina fönster och vi pratar om gardinlagen och hur den kan ha kommit till?

Och så hotellet och vi får våra nycklar och pv och jag själv hamnar på åttonde våningen, ungflickorna på den femtonde!

Därefter middagsbuffé klockan 18.30 i stora matsalen (men först gratis drinkar i en liten pub på hotellet) och där, i matsalen, befinner sig även halva Skåne i form av stressade pensionärer som gärna knuffar och puttar undan för att komma först till varmrätterna.
(Vi kommer att prata om detta, varför riktigt gamla människor alltid har så bråttom? Det är samma sak i kassan, ingen blir så irriterad som den som har all tid i världen. Eller det är kanske det man inte har?)



En äldre gentleman spelar keyboard med den äran och som medmusikant har han en släkting som är såväl läkare som pilot och som om det nu inte räcker, kunde han dessutom ligga på rygg och spela piano baklänges!

Det är den ekvilibristen ni ser vid pianot.

Underbart god mat är det (fria drinkar hela kvällen) ..., och så r o l i g t!



Vad gjorde vi?

Jo, vi pratade om allt möjligt .., om vad vi skulle vilja arbeta med om vi finge välja fritt ..,(någon frågar förstås ...) och en skulle vilja bli brandman eller polis ..., en annan har länge haft en dröm om att få arbeta med delfiner ., en tredje skulle läsa till kurator .., och så är där mina små "kycklingar", flickorna som jag har lärt upp i kassan och som jag tycker sååå mycket om .., Hannah, Hanna och Emelie .., en av dem studerar till socionom, en läser u-landskunskap och har nyss kommit hem från Indien och Sri Lanka och en tredje drömmer om att börja plugga igen.

Han som är pensionatsvärd, han säger att han skulle ha satsat på eget företag, gärna ett bussbolag, ja, en gång i sin ungdom körde han buss i såväl Stockholm, Göteborg som Lund.

Och dom som hade friska ben, dansade och skuttade.
Den rundlätte manlige servitören, ja, han lämnade helt sonika serveringsbrickan och deltog glatt i fågeldansen!
Inte visste jag att den låten spelades ännu, år tvåtusentio, men det gör den, i alla fall i Tyskland.

Och från arbetskamraterna i Ystad strömmar som en liten bäck med värme och kärlek och när vi vid midnatt bryter upp (dom yngre blir uppe till två), så känner jag mig som den lyckligaste människan i världen och att berätta om glädje och lycka och svämma över, det är ju det värsta man kan göra, ingen människa är intresserad av sådant dravel, det säger alla stora författare, men nu är jag ju ingen sådan, jag är bara en vanlig kvinna på femtiosex år som har varit hemma i tre månader och som trodde sig ha tappat mycket av självkänslan och kanske även gemenskapen och efter en kväll i norra Tyskland, så känner hon att så är det inte alls.

Allt finns kvar.

Och det är då hon blir så innerligt, innerligt, innerligt tacksam.

Hemma igen ...

.... efter personalfestresan som tog oss - en busslast ica-supermarketkollegor från Sjöbo och Ystad - till Burg i norra Tyskland.

Alldeles vid stranden bodde vi, i ett av tre höghushotell och med havet inom brushåll.

Allt var mer än underbart!

Vi fick ett stort rum på åttonde våningen med dubbelsäng, bäddsoffa, två fåtöljer .., bord med fyra stolar .., fullt utrustat litet pentry och ett fint badrum.

Lägg därtill balkongen mot havet.

Åååå, alldeles inutivarm är jag efter den här helgen!

Lördagsfönstret ...

I fönsterfångarhåven fanns hur många fönster som helst och när jag har skakat den riktigt noga, ramlar det ut ytterligare några exemplar.

Det här, till exempel!

Man kan fundera över vem som har förfärdigat det vackra insynsskyddet?

Fönstret finns i Portugal och den som höll i håven .., ja, det var förstås den här madamen.

Jahapp.


Då åkte mina favoriter i På Spåret.

Ut, alltså.

Synd.

Tillbakablick ...

Jag letar nånting helt annat.



Men hittar Gunvor.



Och alldeles varm blir jag.

Fredagkväll ...

Och vinet rekommenderas varmt!

Jättegott var det.

Sist jag besökte Systemet bad jag en vänlig expedit om hjälp och vips, hade han plockat fram en flaska rött vars namn jag inte längre kommer ihåg.

Åååå, vi tyckte inte alls om det!
(Labouré Roi - Bourgogne Rouge/Pinot Noir 2007).

Vilken besvikelse!

Men detta var .... kalas!

Pris: 69:-

Ojdå ....


Igår .., i danska butiken, hade blusrocken en helt underbar rödorange färg.

Idag .., i ett rum på pensionatet ...,har den där härliga färgen förvandlats till tomterött.

Det var liksom inte vad jag hade tänkt mig.

Insikt nr 210 ....


Varför det ibland fungerar så bra.

Kan det vara därför?

Annorlundadagar ... eller s.k. ketchupeffekt.


Igår Helsingborg.

Idag lunch här, i Heberg, tillsammans med vännen Anna-Karin som hämtar upp.

I morgon Tyskland med halva icagänget.

Nästa onsdag Hässleholms sjukhus.

Där nästa torsdag Helsingborg igen - r o t f y l l n i n g -.

Mellan varven händer just ingenting.

Knappinköp ...

Från svarta (som raskt sprättades bort) till nån slags hallonrödfärgade.

Och världens minsta trådrulle fick göra knapparna sällskap.

Pensionatsvärden tyckte att bytet var till jackans nackdel.

Tycker jag synd om dem ...?

Nä.

Faktiskt inte.

Arbetar man i butik ser man så mycket av stöld och snatteri och när någon ertappas, blir man häpen och tror inte sina ögon .., ty då visar det sig att den man minst hade anat .., den man hade litat på till hundra procent, är den som sviker och är tjuvaktig.

Hur svårt kan det vara att skilja på mitt och ditt?

Och här är paret som inte får min sympati - sår på fötterna eller inte -.


(Om personen i fråga vore drabbad av Alzheimers eller någon annan sjukdom som gör dem oförmögna att tänka klart, då är det en annan sak. Men inte fullt friska människor.)

Mera Halmstad ...

Och hela tiden medan jag promenerar på moddiga trottoarer,

hörs småfågelkvittret.

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Alltid lika trevligt med ett snabbt mobbesamtal "on the fly"!

Hoppas du tog dig hem safe and sound.

Bifogar ett litet trevligt fönster, hämtat från en frisersalong som ligger nästan vägg i vägg med den eminenta pizzerian V.E.S.P.A i Lund.

Vi hörs!

Torunkramar."

Halmstad idag ...

Nej .., Halmstad är inte lika vackert som Ystad - enligt mitt sätt att se det -, men det finns kvarter där man stannar till och tänker ..."ja, men så tokigt är det ju inte ändå?"

Sankt Nicolaikyrkan skymtar där längst borta.

Någon har vårkänslor ...

Halmstad, torsdag 4:e februari vid tretiden.

"Hör du småfågelsången ..?" frågar jag mannen i den röda jackan som just kommer gående.

Jo, det gör han.

Och så står vi där och lyssnar och smajlar.

Ut i själva livet!

P1 från bildradion och massor med polska bilister som kör om mig.

Efter tre månader i det gula huset på en kulle, ska jag ta mig söderut, på alldeles på egen hand.

Till Helsingborg.

Och jag backar ut bilen från uppfarten och fastnar efter tre meter i en snödriva och jag skottar och har mig, tills snälle grannen Göran leende kommer ut agerar Hjälpare i Nöden.

En stor kram får han som tack.

Och så tar jag motorvägen söderut och jag kör ovanligt sakta .., inte mer än nittio och ibland åttio ..., och jag tänker att under tre månader tappar man en hel del av sin självkänsla när man inte är där man brukar vara .., faktiskt känner jag mig som Bambi på hal is.

Nej, inte så mycket med bilkörningen, som med allt det andra.

Det är mer det att jag har tappat lite av det där inutimodet som så ofta har tjoppat fram under tågresor och annorstädes.



Men det går bra.

Allt går bra.

Jag hittar till Väla och handlar en blus och därifrån ner till centrala delen av Helsingborg, parkerar vid danmarksbåtarna .., och gågatorna är moddiga och sörjiga och när jag kommer fram till min älsklingsbutik Uno, den med danska kläder och även sådana från "Olars Ulla", då ramlar jag nästan ihop i en hög inne i affären och expediten som talar norska, frågar hur det står till och jo, men det är okej, säger jag.

Lunch på Knutpunkten .. nåt thailändskt.

Efteråt promenerar jag sakta, sakta i det som känns som vårluft.

U n d e r b a r t, är det.

Och så hemöver igen.


Vid Nissan.

Väljer fel avfart till Halmstad centrum och hamnar nästan i Getinge .., vänder om .., parkerar vid Nissan, inte långt från pv:s morbror och moster som bor så centralt och så tar jag sikte på torget, där jag ska fråga en kvinna var närmaste sybehörsaffär ligger, för jag behöver eller vill ha nya -läckrare - knappar till den där härliga blusrocken, som närmast kan liknas vid en målar-rock.

"På Karl den elftes gata .... där ligger Pfaff, dom har miljoner knappar!" säger damen vänligt, hon som jag frågar.

"Du verkar vara en som kanske syr och har dig ..?" säger jag och hon ler.

Jovisst. Det är precis vad hon gör.

Och tänk, jag hittar.

Expediten är ett under av vänlighet och när jag fallit pladask för tre knappar i helt annorlunda färg än dom svarta som sitter på, förklarar damen att knapphålen är för trånga.

"Men det ordnar jag .., vänta bara .., det finns sprättmån här ...!" säger hon.

Butiken är pytteliten och mot ena väggen sitter ägarna och arbetar, - det är ett äldre par som drivit rörelsen hur länge som helst -, och jag får veta att mest utförs reparationer .. ja, så där som att sy i nya blixtlås och sånt.


På väg till sybehörsaffären passerar jag det gamla fattighuset.
Teglet är handslaget och såå vackert!

Sist av allt köper jag fyra semlor på konditori Regnbågen alldeles intill och jag slås av hur vänlig en av expediterna är .., hon ler så varmt hela tiden och mot alla kunder och jag hoppas så att när nr 61 ska ropas upp, så ska det vara till henne jag får gå, men så blir det inte.

Så vacklar jag iväg längs en liten gata och jag blir stående och lyssnar till en symfoni av pilfinksglädje och en man i röd jacka kommer gående på trottoaren och jag tittar på honom och säger ..."men hör du småfågelsången!?" och mannen nickar och stannar upp någon halvminut och det känns bra ., jag tänker att åååå, nu har det där livsmodet kommit seglande åter, ja, precis så känns det!

Och sedan över Nissan och höger mot järnvägsstationen till och jag knappar in koden på Sonja och Göstas dörr och gud, jag nästan svimmar av trötthet när dom öppnar!

Det blir semlor och kaffe och pv kommer från arbetet och ansluter och där sitter vi runt bordet och pratar om Sirius-orden och hur och varför ("jamen, vad gör ni egentligen där ???!" frågar jag) och det blir surr om resan till Tyskland med mina arbetskamrater och Sonja berättar att hon och hennes f.d. distriktssköterskekollegor minsann ska åka buss till Göteborg och titta på Carin Mannheimers "Sista dansen" och ååå, så Sonja gläder sig åt detta!

Vi beslutar också att Sonja ska göra mig sällskap till Helsingborg om två veckor, när det är dags för rotfyllning, ja, som en liten utflykt får det bli.

Och nu är vi hemma i det gula huset på kullen.

Och javisst, jag är tröttare än tröttast och halt-går och kommer nog att vara förfärligt stel i morgon, men det gör inget, för idag har jag känt livsandarna susa rakt in i hjärtat och då står man ut med det mesta.

Just så.