Sånt här.
onsdag 21 maj 2014
tisdag 20 maj 2014
Och så här blev det ....
Det blev dålig skärpa så här i kvällningen, men det kan inte hjälpas.
Ni skulle veta så fint och skarpt det blev i mobilen ,-)
Grattis till er tre som vann och tack igen till er som stod för vinsterna!
När detta ska postas, så är det Kattis som står för portot!
Tack till dig också.
Det blev dålig skärpa så här i kvällningen, men det kan inte hjälpas.
Ni skulle veta så fint och skarpt det blev i mobilen ,-)
Grattis till er tre som vann och tack igen till er som stod för vinsterna!
När detta ska postas, så är det Kattis som står för portot!
Tack till dig också.
Nyss ...
Med kryckan i höger hand och kopplet i vänster hand, så gick jag ner till stranden.
Det var bara en ung kvinna och jag själv och så harry ..., som var där.
Plus en svan på höger sida .., och några gravänder längst till vänster.
Det var mer än underbart .., det var himmelskt.
Och jag gick lååångt ut och funderade på att doppa mig med klänningen på, men avstod.
Med kryckan i höger hand och kopplet i vänster hand, så gick jag ner till stranden.
Det var bara en ung kvinna och jag själv och så harry ..., som var där.
Plus en svan på höger sida .., och några gravänder längst till vänster.
Det var mer än underbart .., det var himmelskt.
Och jag gick lååångt ut och funderade på att doppa mig med klänningen på, men avstod.
Kraschen kom i New York ...
.... säger mannen som är lång och har lockigt mörkt hår.
Och han berättar om en hektisk finansbransch .., hög lön .., stress och mera stress .., och till slut hur hjärnan tackar för sig av pur utmattning .., han berättar om respiratorvård i New York där det hände och sedan: ett helt nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Sjukskrivning.
Rehabilitering.
Vila.
"Aldrig mera som förut, nej, det är inte värt det!" säger han.
Nu gräver han i jorden och lyfter tunga stenar, allt medan harry sitter en bit ifrån och tittar på.
Bakom oss går hästar i en hage.
Svalor pilar förbi.
Vad han ska göra sedan ...?
"Jag skulle nog gärna bli bonde ...", säger den mörklockige.
.... säger mannen som är lång och har lockigt mörkt hår.
Och han berättar om en hektisk finansbransch .., hög lön .., stress och mera stress .., och till slut hur hjärnan tackar för sig av pur utmattning .., han berättar om respiratorvård i New York där det hände och sedan: ett helt nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Sjukskrivning.
Rehabilitering.
Vila.
"Aldrig mera som förut, nej, det är inte värt det!" säger han.
Nu gräver han i jorden och lyfter tunga stenar, allt medan harry sitter en bit ifrån och tittar på.
Bakom oss går hästar i en hage.
Svalor pilar förbi.
Vad han ska göra sedan ...?
"Jag skulle nog gärna bli bonde ...", säger den mörklockige.
Ikväll blir det dragning ...
Just det .., ikväll smäller det och här är ni som har delat med er av glädjen:
Det är .....
Gerd i Norsjö
Eva på Frösön
Monet i Frankrike
Bloggblad i Söderköping
Eva i Tyresö
annannan i Portugal
Anna-Lena i Tumba
Barbro i Uppsala
Ulrika i Närke
Den STORARTADE Ann i Göteborg
PV vill också vara med
Och Turtlan i Karlstad
Vinsterna då?
Jo, det är en bok av Anna Jansson .., en disktrasa/norrlandsparlör, samt en liten bricka, perfekt för två koppar. Bok och disktrasa från ellem i Skellefteå och brickan från Kattis.
Tack snälla rara!
Några axplock från glädjekällan ...
"Bara alldeles enkelt och just precis nu. Lördagsmorgon och jag vaknar tidigt av ljus och fåglar (ja strax efter klockan 6, på våra breddgrader är det inte ljust tidigare) och vi har sovit med fönstret öppet som jag nästan aldrig får P med på att göra. Jag går upp och stoppar tvätt i maskinen och öppnar fönstren och gör te. Pratar en stund med pappa i telefon; han känner sig pigg och rask trots behandlingar han har gått igenom och idag ska han arbeta i trädgården tillsammans med min faster. Katten kommer in genom det öppna fönstret och somnar bakom min rygg i soffhörnet medan jag äter frukost. Jag har fortfarande pyjamasen på, den med blommiga byxor som jag känner mig fin i. Inte ett skvatt måste jag göra den här lördagen men ganska mycket vill jag göra. Solen skiner en liten morgonstund på pelargonerna på balkongen på norrsidan mot gatan. Nu börjar dagen."
"Snart så kommer båten i sjön. Det har putsats och fejats i helgen. Oljat relingen och lackat lister blev också gjort. Så snart snart så. Nu väntar vi bara på att båtmotormekanikerfirman ska fixa med drevet. Där propellern sitter ska något fixas. Vi pratar om var vi ska åka i sommar. Planerar och funderar. Snart snart. Längtan är också en glädje!"
 |
| På rumsbordet prunkar nu dessa syréner ... |
Just det .., ikväll smäller det och här är ni som har delat med er av glädjen:
Det är .....
Gerd i Norsjö
Eva på Frösön
Monet i Frankrike
Bloggblad i Söderköping
Eva i Tyresö
annannan i Portugal
Anna-Lena i Tumba
Barbro i Uppsala
Ulrika i Närke
Den STORARTADE Ann i Göteborg
PV vill också vara med
Och Turtlan i Karlstad
Vinsterna då?
Jo, det är en bok av Anna Jansson .., en disktrasa/norrlandsparlör, samt en liten bricka, perfekt för två koppar. Bok och disktrasa från ellem i Skellefteå och brickan från Kattis.
Tack snälla rara!
Några axplock från glädjekällan ...
"Det bästa denna vecka var att jag vågade använda cykeln. Äntligen!
Om jag tänker mig för ordentligt vid på- och avstigning så går det bra.
Ända sedan knäskadan 7 nov har cykeln varit helt omöjlig.
Nu gick det bra och jag susade ner till affären och inget var tungt på hemvägen.
Helskönt!"
"Bara alldeles enkelt och just precis nu. Lördagsmorgon och jag vaknar tidigt av ljus och fåglar (ja strax efter klockan 6, på våra breddgrader är det inte ljust tidigare) och vi har sovit med fönstret öppet som jag nästan aldrig får P med på att göra. Jag går upp och stoppar tvätt i maskinen och öppnar fönstren och gör te. Pratar en stund med pappa i telefon; han känner sig pigg och rask trots behandlingar han har gått igenom och idag ska han arbeta i trädgården tillsammans med min faster. Katten kommer in genom det öppna fönstret och somnar bakom min rygg i soffhörnet medan jag äter frukost. Jag har fortfarande pyjamasen på, den med blommiga byxor som jag känner mig fin i. Inte ett skvatt måste jag göra den här lördagen men ganska mycket vill jag göra. Solen skiner en liten morgonstund på pelargonerna på balkongen på norrsidan mot gatan. Nu börjar dagen."
"Snart så kommer båten i sjön. Det har putsats och fejats i helgen. Oljat relingen och lackat lister blev också gjort. Så snart snart så. Nu väntar vi bara på att båtmotormekanikerfirman ska fixa med drevet. Där propellern sitter ska något fixas. Vi pratar om var vi ska åka i sommar. Planerar och funderar. Snart snart. Längtan är också en glädje!"
Tisdag i maj ...
Mitt första möte med kaprifol, det var i mitten av 70-talet när vi tillbringade några semesterveckor på Tjörn i Bohuslän. Överallt växte vildkaprifol!
Det blev väl någon slags förälskelse förstås och även i Halland finns hur mycket som helst av den här varan ; bara uppe i vår slänt kan man trassla in sig i horder av kaprifolslingor.
Att jag med emfas hävdade att vi skulle ha kaprifol på spaljé här på kullen .., det var kanske inte mitt allra mest lyckade projekt. Kaprifolen blir visserligen fin upptill, men nertill spretar det tomt och ödsligt.
Nej, mycket bättre är det med klematis!
Den här klipps ner varje vårvinter och innan sommaren är tillända, ja, då fullkomligt VÄLLER den ut över väggen .., nerifrån och upp .., och den är så otroligt tacksam!
Till höger om stuprännan skymtar det lilla huset som är till salu.
Och så har vi ju humlen ..., lika tacksam den, men i slutet av sommaren brukar den drabbas av nån slags ohyra så att det blir bara trådar kvar. Sååå synd, för oj, vad jag tycker om humle!
Ännu en kaprifol finns och så här blir den .., som ett skuggande tak och det var väl kanske inte riktigt meningen.
Bilderna togs nu på morgonen och dessförinnan hade jag plockat mördarsniglar .., jag tror säkert ett tjugotal som antingen slogs ihjäl eller dränktes, ja, det är hemskt, rent av förfärligt, men äckligare djur har jag väl sällan varit med om och jag ser nog hur dom börjar ta sikte på växthuse!
Mitt första möte med kaprifol, det var i mitten av 70-talet när vi tillbringade några semesterveckor på Tjörn i Bohuslän. Överallt växte vildkaprifol!
Det blev väl någon slags förälskelse förstås och även i Halland finns hur mycket som helst av den här varan ; bara uppe i vår slänt kan man trassla in sig i horder av kaprifolslingor.
Att jag med emfas hävdade att vi skulle ha kaprifol på spaljé här på kullen .., det var kanske inte mitt allra mest lyckade projekt. Kaprifolen blir visserligen fin upptill, men nertill spretar det tomt och ödsligt.
Nej, mycket bättre är det med klematis!
Den här klipps ner varje vårvinter och innan sommaren är tillända, ja, då fullkomligt VÄLLER den ut över väggen .., nerifrån och upp .., och den är så otroligt tacksam!
Till höger om stuprännan skymtar det lilla huset som är till salu.
Och så har vi ju humlen ..., lika tacksam den, men i slutet av sommaren brukar den drabbas av nån slags ohyra så att det blir bara trådar kvar. Sååå synd, för oj, vad jag tycker om humle!
Ännu en kaprifol finns och så här blir den .., som ett skuggande tak och det var väl kanske inte riktigt meningen.
Bilderna togs nu på morgonen och dessförinnan hade jag plockat mördarsniglar .., jag tror säkert ett tjugotal som antingen slogs ihjäl eller dränktes, ja, det är hemskt, rent av förfärligt, men äckligare djur har jag väl sällan varit med om och jag ser nog hur dom börjar ta sikte på växthuse!
Det bästa för Eva på Frösön ...
Hej Elisabet!
Det bästa i veckan:
Att få skura vårt utedass vid skogsbrynet, då är sommaren i antågande.
Dessutom helgens arbetsdagar då svåger med fru hjälpte oss att lägga nytt däck utanför stugan. Så underbart med människor som erbjuder sin hjälp! Igår åt vi fyra och våra hundar ( fyra stycken) frukost på den nysnickrade altanen, sommarvärmen hade med ens infunnit sig.
Björkarna slog ut under dagen och när jag och vår hund kom till stan igår kväll satte vi oss vid sjön och njöt av den ljumna kvällen.
Kram Eva
Hej Elisabet!
Det bästa i veckan:
Att få skura vårt utedass vid skogsbrynet, då är sommaren i antågande.
Dessutom helgens arbetsdagar då svåger med fru hjälpte oss att lägga nytt däck utanför stugan. Så underbart med människor som erbjuder sin hjälp! Igår åt vi fyra och våra hundar ( fyra stycken) frukost på den nysnickrade altanen, sommarvärmen hade med ens infunnit sig.
Björkarna slog ut under dagen och när jag och vår hund kom till stan igår kväll satte vi oss vid sjön och njöt av den ljumna kvällen.
Kram Eva
måndag 19 maj 2014
Om Alfred och Shirley ...
Som lillflicka tillbringade jag hur många timmar som helst sittandes på ryamattan framför tv:n och med mammas läroböcker från sjuksköterskeskolan i Umeå som bästa lektyr.
Åååå, vad jag tyckte att det var intressant!
Där fanns bilder på olika sjukdomar .. , förfärliga bilder med människor som drabbats av elefantiasis och där var bilder på flera meter långa inälvsmaskar och där var utsträäääckta tungor och allt möjligt annat!
Nu, femtio år senare och mer än så, sitter jag återigen framför tv:n, men nu tittar jag på program som heter "Det kungliga lasarettet" (från Australien), 112 och ett danskt sjukhusprogram.
Det kungliga lasarettet visar ALLT .., och är oerhört intressant.
Såväl 112 som det danska akutprogrammet är mer ..., ja, det späds med häftig och vad någon nog tror är spänningshöjande musik .., det är ett evigt upprepande om vad som har hänt och vilka som arbetar och jag blir ofta sååå less på att titta eller lyssna.
Men brittiska Akuten, har allt!
Där får man också följa patienterna, men på ett helt annat sätt .., där träder personligheten hos anhöriga eller den sjuke själv fram .., män och kvinnor berättar om sina liv och drömmar .., allt vävs samman .., det blir inte bara en diagnos eller en häftig olycka med mycket blod .., och nästan alltid sitter jag med tårar i ögonen när eftertexten rullar.
Mest av glädje.
Någon häftig musik för att förhöja spänningen finns inte.
Det behövs inte.
Äldsta Dottern och jag själv sms:ar ofta där vi sitter - femtio mil ifrån varandra - men båda framför var sin tv och så skriver vi ..."åååå, han är väl underbar, den där Alfred!", eller ..."vilken snäll doktor!"
Idag såg jag reprisen av gårdagskvällens Akuten.
På bilden här ovanför ser ni Alfred, som en gång i livet arbetade som militär, nu är han kommen långt upp i åren och arbetar vidare som fönsterputsare -åååå, det trivs han med - och han visar hur man ska göra .., "det gäller att vara snabb och effektiv med fönsterskrapan!" säger han leende.-
Eller den unga tösen Shirley som sitter i väntrummet och tänker på sin morfar och allt vad han kom att betyda för henne och hur hon saknar honom, nu, när han inte längre finns! Hon berättar också om sitt liv och sina tankar om framtiden.
Och kvinnan som alltid har så bråttom och ramlade nerför trappan för att slutligen landa mot ett bord där hon närapå slog ut alla sina tänder .., och maken som sitter vid hennes sida på akuten och ber att hon ska ta det liiiite lugnare och när hon väl har blivit utskriven, ja, då får vi veta att den snabbfotade madamen har ramlat och brutit handleden igen!
Sånt.
Det är som att titta in i helt vanliga människors liv, tänk, vilken ynnest!
När jag i september åker till London, då skulle jag vilja besöka Kings College Hospital och dela ut stooora, stooooora fång med rosor till den här fantastiska personalen som så generöst delar med sig av sitt arbete och sina tankar, för att inte tala om patienterna som gör samma sak!
Det är vad jag skulle vilja göra.
 |
| Alfred som skötte om sin dementa fru intill slutet. |
Som lillflicka tillbringade jag hur många timmar som helst sittandes på ryamattan framför tv:n och med mammas läroböcker från sjuksköterskeskolan i Umeå som bästa lektyr.
Åååå, vad jag tyckte att det var intressant!
Där fanns bilder på olika sjukdomar .. , förfärliga bilder med människor som drabbats av elefantiasis och där var bilder på flera meter långa inälvsmaskar och där var utsträäääckta tungor och allt möjligt annat!
Nu, femtio år senare och mer än så, sitter jag återigen framför tv:n, men nu tittar jag på program som heter "Det kungliga lasarettet" (från Australien), 112 och ett danskt sjukhusprogram.
Det kungliga lasarettet visar ALLT .., och är oerhört intressant.
Såväl 112 som det danska akutprogrammet är mer ..., ja, det späds med häftig och vad någon nog tror är spänningshöjande musik .., det är ett evigt upprepande om vad som har hänt och vilka som arbetar och jag blir ofta sååå less på att titta eller lyssna.
Men brittiska Akuten, har allt!
Där får man också följa patienterna, men på ett helt annat sätt .., där träder personligheten hos anhöriga eller den sjuke själv fram .., män och kvinnor berättar om sina liv och drömmar .., allt vävs samman .., det blir inte bara en diagnos eller en häftig olycka med mycket blod .., och nästan alltid sitter jag med tårar i ögonen när eftertexten rullar.
Mest av glädje.
Någon häftig musik för att förhöja spänningen finns inte.
Det behövs inte.
Äldsta Dottern och jag själv sms:ar ofta där vi sitter - femtio mil ifrån varandra - men båda framför var sin tv och så skriver vi ..."åååå, han är väl underbar, den där Alfred!", eller ..."vilken snäll doktor!"
Idag såg jag reprisen av gårdagskvällens Akuten.
På bilden här ovanför ser ni Alfred, som en gång i livet arbetade som militär, nu är han kommen långt upp i åren och arbetar vidare som fönsterputsare -åååå, det trivs han med - och han visar hur man ska göra .., "det gäller att vara snabb och effektiv med fönsterskrapan!" säger han leende.-
Eller den unga tösen Shirley som sitter i väntrummet och tänker på sin morfar och allt vad han kom att betyda för henne och hur hon saknar honom, nu, när han inte längre finns! Hon berättar också om sitt liv och sina tankar om framtiden.
Och kvinnan som alltid har så bråttom och ramlade nerför trappan för att slutligen landa mot ett bord där hon närapå slog ut alla sina tänder .., och maken som sitter vid hennes sida på akuten och ber att hon ska ta det liiiite lugnare och när hon väl har blivit utskriven, ja, då får vi veta att den snabbfotade madamen har ramlat och brutit handleden igen!
Sånt.
Det är som att titta in i helt vanliga människors liv, tänk, vilken ynnest!
När jag i september åker till London, då skulle jag vilja besöka Kings College Hospital och dela ut stooora, stooooora fång med rosor till den här fantastiska personalen som så generöst delar med sig av sitt arbete och sina tankar, för att inte tala om patienterna som gör samma sak!
Det är vad jag skulle vilja göra.
Pensionatsvärden har bytt jobb ...
Medan jag själv drömmer om att jag befinner mig hemma i Malå och ska till att arbeta på Ica Nilahallen och då har glömt koden till butiken eller har missat att räkna kassorna, har pv mer storslagna drömmar.
Ibland är han uttagen till världslaget i längdskidåkning (och han finner det inte alls helt ologiskt heller .... tvärtom!), ibland är han nära att vinna Vasaloppet.
Och i natt har han bytt karriär; han fick nämligen order om att dela ut Hallandsposten till prenumeranter boendes på planeter i yttre rymden .., lydde ordern och gav sig iväg i en raket!
Åt detta har jag skrattat högt för mig själv hela morgonen.
Medan jag själv drömmer om att jag befinner mig hemma i Malå och ska till att arbeta på Ica Nilahallen och då har glömt koden till butiken eller har missat att räkna kassorna, har pv mer storslagna drömmar.
Ibland är han uttagen till världslaget i längdskidåkning (och han finner det inte alls helt ologiskt heller .... tvärtom!), ibland är han nära att vinna Vasaloppet.
Och i natt har han bytt karriär; han fick nämligen order om att dela ut Hallandsposten till prenumeranter boendes på planeter i yttre rymden .., lydde ordern och gav sig iväg i en raket!
Åt detta har jag skrattat högt för mig själv hela morgonen.
söndag 18 maj 2014
Det bästa för mig ...
.... det är när telefonen oförhappandes ringer - just som hockeymatchen är slut - och i andra änden av luren hör jag rösten av en vänlig kund som vill höra vad som har hänt .., har den där norrländskan slutat i affären och flyttat hemöver, har det hänt något allvarligt .., eller vad i all världens dagar ...?
En trivsam pratstund blir det och när samtalet är tillända, sitter jag och smajlar så mungiporna når frön det ena örat till det andra!
Vilka underbara människor det finns på vår jord!
.... det är när telefonen oförhappandes ringer - just som hockeymatchen är slut - och i andra änden av luren hör jag rösten av en vänlig kund som vill höra vad som har hänt .., har den där norrländskan slutat i affären och flyttat hemöver, har det hänt något allvarligt .., eller vad i all världens dagar ...?
En trivsam pratstund blir det och när samtalet är tillända, sitter jag och smajlar så mungiporna når frön det ena örat till det andra!
Vilka underbara människor det finns på vår jord!
Igår ...
Match i Elitettan mellan Halmia och Bollstanäs Bollklubb - BSK - från Upplands Väsby.
I det laget, med nr 2 på ryggen, spelar Emma Elisabet.
Matchen börjar klockan tre och vi är där en stund innan .., sitter på läktaren och jag säger att en mer vackert belägen fotbollsplan har jag nog aldrig skådat och solen flödar och det är varmt och skönt och bakom oss flyter Nissan.
Vi slår oss ner intill Jennie som skickar grupp-sms till BSK-tösernas föräldrar och berättar hur det går och det är inga roliga meddelanden som susar iväg, ty halmstadflickorna vinner stort.
Det var Jennie och hennes mamma som åkte till London tillsammans med Äldsta Dottern och jag själv .., några dagar av skratt och härliga samtal blev det och om det pratar vi .., och även om annat .., om anhöriga som blir svårt sjuka och om livet i stort.
Och om tacksamhet.
När matchen är slut kommer Emma och pratar en liten stund - "hej mormor!" -och sen blir hej och tack.
Match i Elitettan mellan Halmia och Bollstanäs Bollklubb - BSK - från Upplands Väsby.
I det laget, med nr 2 på ryggen, spelar Emma Elisabet.
Matchen börjar klockan tre och vi är där en stund innan .., sitter på läktaren och jag säger att en mer vackert belägen fotbollsplan har jag nog aldrig skådat och solen flödar och det är varmt och skönt och bakom oss flyter Nissan.
Vi slår oss ner intill Jennie som skickar grupp-sms till BSK-tösernas föräldrar och berättar hur det går och det är inga roliga meddelanden som susar iväg, ty halmstadflickorna vinner stort.
Det var Jennie och hennes mamma som åkte till London tillsammans med Äldsta Dottern och jag själv .., några dagar av skratt och härliga samtal blev det och om det pratar vi .., och även om annat .., om anhöriga som blir svårt sjuka och om livet i stort.
Och om tacksamhet.
När matchen är slut kommer Emma och pratar en liten stund - "hej mormor!" -och sen blir hej och tack.
Vaknar vid femtiden nu på morgonen.
Nu är eken utanför vårt vardagsrumsfönster snart utslagen .., den planterades av pv:s pappa Viking, han som för övrigt hade födelsedag igår och skulle ha fyllt 92 år.
Jag ligger vaken länge .., går ut med harry så pv får ha sovmorgon ..., lyssnar till P1, Andliga Sånger Tankar vid dagens början (helt underbart!) och Språket ..., somnar om .., drömmer de mest otroliga drömmar (äter ingen smärtstillande medicin längre) .., räddar i drömmen en liten hamster från döden .., ser min storasyster iklädd en one-piece-dress och jag fattar ingenting.
Och nu, flera timmar senare, har solen gömt sig.
(Det ljuvliga lilla programmet som gjorde mig så rörd, sändes 06:45 i P1. Man kan ta fram det via den här sidan.)
Dagens fönster ...
Ja, herre du milde .., vilken arbetsmiljö somliga har!
Det här (bilden och länken) är Ulrikas.
Ja, herre du milde .., vilken arbetsmiljö somliga har!
Det här (bilden och länken) är Ulrikas.
Och här ....
... kan ni ta er en titt på den filurige Sven i Luleå.
Ni vet, Promenader och Utflykter.
Och jag tänker att han påminner så alldeles oerhört om en äkta man i Frankrike.
Ja, inte min.
... kan ni ta er en titt på den filurige Sven i Luleå.
Ni vet, Promenader och Utflykter.
Och jag tänker att han påminner så alldeles oerhört om en äkta man i Frankrike.
Ja, inte min.
Olikheter i vården ....
Häromdagen bad jag Monet i Frankrike att berätta lite om hur eftervården i Frankrike fungerar, ja, för alla dem som fått knäprotes.
Igår fick jag svar, i form av ett långt och intressant mejl och även om mycket är ungefär likartat, finns det vissa områden där det skiljer sig markant och man kan undra vad det beror på?
Har den franska sjukvården outsinliga resurser?
Hur finansieras det hela; jag fattar det liksom inte, ty Frankrikes ekonomi lär ju ändå inte vara världens bästa?
Det här pratet intresserar kanske bara mig själv och någon annan som genomgått samma sak .., ni andra med friska knän, kan ju gå ut i solskenet!
Har någon av läsarna med knäprotes lust att tillföra diskussionen något, så varmt välkomna med era synpunkter!
Nu ska jag försöka att jämföra lite.
1. Blodförtunnande får även vi. I Hässleholm fick man sprutor som man själv injicerade, ungefär som vid diabetes, i Halland var det piller.
2. Ispåsar att kyla det opererade knäet fick man i Hässleholm, inte här, men jag har ju kvar mina sen förr, så dom används.
3. Tandinfektioner .., ja, har man sånt blir man inte opererad. Frågades efter i Hässleholm, inte här.
4. Sjukgymnastik har man rätt till, men särskilt avancerad är den inte.
5. Antibiotika (som enligt Monet ges rätt frikostigt i Frankrike) har jag inte fått alls.
Så här skriver Monet:
//Redan första dagen får man med hjälp av en särskild mekanisk/elektrisk skena som benet läggs i för att börja flexa knäet. Man är OERHÖRT noga med att det ska vara i rätt vinkel och i många fall förordar man också - för stabilitetens skull en särskild ortopedisk skena som stöd. Det finns ett stort antal instruktioner om hur man sen INTE får göra det ena och det andra med sina ben men jag antar att du fått information om sånt av sjukgymnasten? Inte ligga med knäna ihop, inte lägga benet på kudde, sätta sig på rätt sätt, resa sig på rätt sätt, inte vrida sig eller böja sig framåt etc.
Vårdtiden är mellan 4-7 dagar här och sedan rekommenderas vårdhem i cirka tre veckor. Inte alla har råd med det (har man en tilläggsförsäkring kostar sånt ingenting). Man kan också komma till ett sådant hem som dagpatient. Man går annars 3-4 gånger i veckan till sin sjukgymnast och är man gammal och har svårt att komma dit själv så kommer sjukgymnasten hem till dig. Hem kommer också distriktssköterskan de första två veckorna VARJE DAG för att sköta och lägga om såret. (Det gjordes på Bengt också så det är rutin)
Man får instruxer av sjukgymnasten om det man inte får göra och det man kan göra själv. Men det är de som är utbildade och ser till att man gör på rätt sätt och de följer också utvecklingen på ett helt annat sätt än vad jag tror görs i ditt fall. De arbetar tillsammans med en i simbassäng, på motionscykel, behandlingsbordet och med olika typer av hjälpmedel som man inte har i hemmet. Här hade du heller ALDRIG själv fått bestämma om att bada eller KÖRA BIL. Det får man göra här mycket sent i läkningsprocessen, då ska man ha varit kryckfri i flera veckor och ha tillräcklig styrka för att både kunna gasa, bromsa och växla. Ett sånt beslut tas av kirurgen som man träffar vid flera återbesök, det första redan efter 2.4 veckor. Samma sak gäller bad, det bestämmer kirurgen och lika gäller när man får lov att gå upp och ner i trappor. Det är väldiga instruxer kring just det verkar det som.
Det finns mängder med information till anhöriga - allt från att se till att det blir en halkfri och snubbelfri hemmiljö till att de måste ta över ett stort antal hemuppgifter. Det du skriver om att du diskar, putsar fönster, hänger tvätt (och böjer dig ner för att lägga in tvätt) håller på i trädgården etc skulle INTE ha varit tillåtet här. Det är för tidigt och är för stor risk att man snedvrider benet när man håller på med den sortens vardagssysslor. Det är också viktigt hur man sitter och ligger och framförallt får man inte korsa benen eller luta det opererade benet mot kryckan när man sitter vilket tydligen många gör. Man får heller inte lyfta tungt under de första månaderna och ledordet är som vanligt här: FÖRSIKTIGHET.//
Ja, så helt olika skiljer sig alltså den här biten av vården i våra länder.
Nu kan det ju vara så att i andra delar av Sverige är det annorlunda och även i andra delar av Frankrike?
Vad tycker jag själv?
Jo, det jag verkligen saknar är återkopplingen till den kirurg som opererade mig; det hade jag önskat .., kanske två-tre veckor efter operationen och det hade inte behövt vara världens längsta möte, men ändå, jo, ett möte hade varit önskvärt.
Det är möjligt att det är så att man inte ska hänga tvätt eller diska etc, men det kan jag på en gång säga, att skulle jag leva efter den franska modellen i DET avseendet - dvs - att i princip inte ägna mig åt något annat än rehabilitering, då hade jag i gengäld hamnat på psykiatrisk klinik och det är ju inget fel i det, men det hade ju också krånglat till det.
Inte ligga med knäna ihop är ju en omöjlighet om man gör det naturligt?
Jag vaknar alltid på det viset ,-)
Att köra bil efter 5 veckor, det beslutet tog jag själv, eftersom jag kände mig helt okej med att använda vänsterfoten - egentligen skulle sjukgymnasten säga ja, men han vet ju inte mer än vad jag vet själv -, så där utgick jag från mitt eget omdöme.
Det skulle vara intressant att veta hur utfallet blir på såna här operationer i respektive land.
Har Sverige fler patienter med bekymmer efteråt, än t.ex. Frankrike?
Och är jag kanske är en ovanligt olydig patient?
Hur som haver: stort tack Monet som tog dig tid och berättade!
 | ||
| Töser i Falkenberg .., hopefully friska knän på dem alla! |
Häromdagen bad jag Monet i Frankrike att berätta lite om hur eftervården i Frankrike fungerar, ja, för alla dem som fått knäprotes.
Igår fick jag svar, i form av ett långt och intressant mejl och även om mycket är ungefär likartat, finns det vissa områden där det skiljer sig markant och man kan undra vad det beror på?
Har den franska sjukvården outsinliga resurser?
Hur finansieras det hela; jag fattar det liksom inte, ty Frankrikes ekonomi lär ju ändå inte vara världens bästa?
Det här pratet intresserar kanske bara mig själv och någon annan som genomgått samma sak .., ni andra med friska knän, kan ju gå ut i solskenet!
Har någon av läsarna med knäprotes lust att tillföra diskussionen något, så varmt välkomna med era synpunkter!
Nu ska jag försöka att jämföra lite.
1. Blodförtunnande får även vi. I Hässleholm fick man sprutor som man själv injicerade, ungefär som vid diabetes, i Halland var det piller.
2. Ispåsar att kyla det opererade knäet fick man i Hässleholm, inte här, men jag har ju kvar mina sen förr, så dom används.
3. Tandinfektioner .., ja, har man sånt blir man inte opererad. Frågades efter i Hässleholm, inte här.
4. Sjukgymnastik har man rätt till, men särskilt avancerad är den inte.
5. Antibiotika (som enligt Monet ges rätt frikostigt i Frankrike) har jag inte fått alls.
Så här skriver Monet:
//Redan första dagen får man med hjälp av en särskild mekanisk/elektrisk skena som benet läggs i för att börja flexa knäet. Man är OERHÖRT noga med att det ska vara i rätt vinkel och i många fall förordar man också - för stabilitetens skull en särskild ortopedisk skena som stöd. Det finns ett stort antal instruktioner om hur man sen INTE får göra det ena och det andra med sina ben men jag antar att du fått information om sånt av sjukgymnasten? Inte ligga med knäna ihop, inte lägga benet på kudde, sätta sig på rätt sätt, resa sig på rätt sätt, inte vrida sig eller böja sig framåt etc.
Vårdtiden är mellan 4-7 dagar här och sedan rekommenderas vårdhem i cirka tre veckor. Inte alla har råd med det (har man en tilläggsförsäkring kostar sånt ingenting). Man kan också komma till ett sådant hem som dagpatient. Man går annars 3-4 gånger i veckan till sin sjukgymnast och är man gammal och har svårt att komma dit själv så kommer sjukgymnasten hem till dig. Hem kommer också distriktssköterskan de första två veckorna VARJE DAG för att sköta och lägga om såret. (Det gjordes på Bengt också så det är rutin)
Man får instruxer av sjukgymnasten om det man inte får göra och det man kan göra själv. Men det är de som är utbildade och ser till att man gör på rätt sätt och de följer också utvecklingen på ett helt annat sätt än vad jag tror görs i ditt fall. De arbetar tillsammans med en i simbassäng, på motionscykel, behandlingsbordet och med olika typer av hjälpmedel som man inte har i hemmet. Här hade du heller ALDRIG själv fått bestämma om att bada eller KÖRA BIL. Det får man göra här mycket sent i läkningsprocessen, då ska man ha varit kryckfri i flera veckor och ha tillräcklig styrka för att både kunna gasa, bromsa och växla. Ett sånt beslut tas av kirurgen som man träffar vid flera återbesök, det första redan efter 2.4 veckor. Samma sak gäller bad, det bestämmer kirurgen och lika gäller när man får lov att gå upp och ner i trappor. Det är väldiga instruxer kring just det verkar det som.
Det finns mängder med information till anhöriga - allt från att se till att det blir en halkfri och snubbelfri hemmiljö till att de måste ta över ett stort antal hemuppgifter. Det du skriver om att du diskar, putsar fönster, hänger tvätt (och böjer dig ner för att lägga in tvätt) håller på i trädgården etc skulle INTE ha varit tillåtet här. Det är för tidigt och är för stor risk att man snedvrider benet när man håller på med den sortens vardagssysslor. Det är också viktigt hur man sitter och ligger och framförallt får man inte korsa benen eller luta det opererade benet mot kryckan när man sitter vilket tydligen många gör. Man får heller inte lyfta tungt under de första månaderna och ledordet är som vanligt här: FÖRSIKTIGHET.//
Ja, så helt olika skiljer sig alltså den här biten av vården i våra länder.
Nu kan det ju vara så att i andra delar av Sverige är det annorlunda och även i andra delar av Frankrike?
Vad tycker jag själv?
Jo, det jag verkligen saknar är återkopplingen till den kirurg som opererade mig; det hade jag önskat .., kanske två-tre veckor efter operationen och det hade inte behövt vara världens längsta möte, men ändå, jo, ett möte hade varit önskvärt.
Det är möjligt att det är så att man inte ska hänga tvätt eller diska etc, men det kan jag på en gång säga, att skulle jag leva efter den franska modellen i DET avseendet - dvs - att i princip inte ägna mig åt något annat än rehabilitering, då hade jag i gengäld hamnat på psykiatrisk klinik och det är ju inget fel i det, men det hade ju också krånglat till det.
Inte ligga med knäna ihop är ju en omöjlighet om man gör det naturligt?
Jag vaknar alltid på det viset ,-)
Att köra bil efter 5 veckor, det beslutet tog jag själv, eftersom jag kände mig helt okej med att använda vänsterfoten - egentligen skulle sjukgymnasten säga ja, men han vet ju inte mer än vad jag vet själv -, så där utgick jag från mitt eget omdöme.
Det skulle vara intressant att veta hur utfallet blir på såna här operationer i respektive land.
Har Sverige fler patienter med bekymmer efteråt, än t.ex. Frankrike?
Och är jag kanske är en ovanligt olydig patient?
Hur som haver: stort tack Monet som tog dig tid och berättade!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)