Och så akuten igen ...

Fredagmorgon.

Vaknar av att ljuden är annorlunda.
Visst är det förunderligt .., att man kan ana oråd just för att det är för  t y s t.
Att andningen hos den som ligger intill inte är som den brukar.
Inte mer högljudd eller bullrig, utan tvärtom.

Gröna digitalsiffror på klockradion visar på halv fem.

"Du har väl inte flimmer ...?" säger jag försiktigt.

Jodå, just så är det och jag är inte ett dugg förvånad.
Den här terminen är värre än på länge, säger pv ofta.
För få lärare .., övertid ..,  en ständig stress.
Och så nu då, omdömen och utvecklingssamtal.

Innan klockan är sex är vi på väg till sjukhuset och den där pensionatsvärden sitter intill mig och har med sig en bok att läsa (det brukar ta tid det där ...), läsglasögonen och plånboken.

Mörkt ute, för att inte säga becksvart.

Sen hejdå och puss och kram och lycka till och jag kör hemåt och nu har världen liksom vaknat till .., lyssnar till P1:s nyheter om den lyckade insatsen i Boliden och tänker återigen på den där mannen som uttalade sig i något slags media och sa att risken ju ändå är mindre i Skellefteå än i våra stora städer. Nu greps den efterlyste i lilla Boliden, hemma i Västerbotten!!

Rikspolischefen öser guldstjärneberöm över insatsen och att allt gick så lugnt tillväga, men det beror förstås också på att poliserna inte möttes av ett hav av eldstorm/beskjutning, så där som i Paris.
Sonen har flera gånger vittnat om hur eländigt skydd svenska poliser har .., om skyddsvästar som möjligen täcker pistolskott men inget mera.

Sånt kan man som mamma till en polis tänka på såna här gånger.

Dagens fönster ....

"Härligt! Det snöar!" skriver Ulrika och fångade samtidigt ett litet, litet fönster ..., ser ni det?

Tack snälla! säger jag.

Mitt eget bästa ...

Först middagen igårkväll tillsammans med bästa grannarna som snart har tömt sitt hus och nu är inne på sluttampen av kanske fyrtio års sommarboende här i Stensjö.
Ååå, det blev så trevligt!
Fisksoppa i järngrytan .., gott vin och mycket prat och skratt.
Och sen kaffe med dopp och lilla Nelly som tycker sååå mycket om Göran, men det tog tid.
I ett par månader vägrade hon att hälsa på honom .., nu springer hon glatt svansviftande var gång hon upptäcker den där snälle mannen där ute.

Och så idag på jobbet.
Förmiddagspasset.
Jag hade så ont i knäet att jag bara ville gråta, ja, det kändes som om det skulle sprängas och flyga i bitar och jag bet ihop och höll gråten och till slut satte jag mig en tio minuter i personalrummet, tog Alvedon Gel och smorde in där det gjorde mest ont och en vanlig Treo efteråt och senare, när smärtan liksom klingade av .., ville jag återigen gråta, men nu av en alldeles oerhörd lättnad; en känsla som är obeskrivlig .., jag ville ropa högt att ååååå, jag har inte ont, jag har inte ont! och jag kunde gå nästan som vanligt.

Arma människor som har värk som aldrig upphör! Arma människor som bor i länder med fattigdom; människor som inte har råd med medicin!
Å, vilken glädje det var att känna sig som en vanlig människa! 

I vanliga fall är jag alltid ensam i fikarummet.
Alla har gått hem, vi är bara två som arbetar kväll.
Men varannan torsdag får jag fika med dom övriga och det är också en sån glädje!
Jag bekostade själv skinka till pålägg och nybakat bröd (som regel äter vi bara utgånget-datum-bröd-ost etc), tände ljus på bordet och så kom Joakim som egentligen hade ledig dag, men ägnade sig åt fruktbeställning då den som i vanliga fall sköter den biten, ja, hon befinner sig på holiday i Santa Monica i Californien .., och Erik anslöt och chefen själv, Magnus.
För ovanlighetens skull hade jag alltså tre arbetskamrater vid fikabordet!

Till Marie i charken - som inte kunde lämna sin plats - gjorde jag två mackor och bar in på en tallrik, tillsammans med en kopp kaffe.

Erik som gått ut gymnasiet arbetar extra hos oss.
Oj, så duktig han är!
Nu fyllde han på fruktdisken och tog sig därefter an kolonialleveransen från igår - det som inte hanns med -, men när bilden togs, då kämpade han med att få ut marmelad ur den lilla flaskan.

Sen hemåt och sen till stan, där jag köpte mig en sticketröja, en halsduk och fingervantar, plus ljusslingor som drivs med batterier - helt perfekt -.

På väg hem stannade vi till hos friherrinnan som bjöd på underbart eftermiddagsfika och hon har fullt upp inför sitt kalas i helgen - hon fyller nämligen sextiofem på lördag -.
Nu gladdes hon åt att pensionsbeskedet visade på ett bättre utfall än hon hade förväntat sig och bara det var ju nånting att glädjas åt!

Och sist av allt ikväll .., så infångades den efterlyste jihadisten och av alla ställen på vår jord, så befann han sig i Boliden, inte långt från Malå! Inget skjutande .., allt gick tydligen lugnt tillväga.

Och när jag ändå är igång .., all heder åt vår inrikesminister Anders Ygeman.
Jag tycker att han har gjort - och gör - ett sååå bra jobb och jag håller helt och hållet med den här skribenten.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

..... det är att hon nu kan börja med arbetet att få ihop babyfilten.

"Tänk att man alltid drar ut på saker och ting.
Jag har ju haft ett antal månader på mig.😂
Men den blir klar i tid."

Kram Babsan

Dagens fönster ...

Tidig morgon och snart ett förmiddagspass på jobbet.
Från SVT:s Gomorronprogram hörs prat om terrorhotet och den efterlyste mannen.
Alla landets poliser lär ha fått en bild av den efterlyste, så dom vet hur han ser ut.
Utifall att.

Det vore ju inte så dumt om vi andra också fick se den bilden, tänker jag.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej på dig!

Nu är jag inte så intresserad av att vinna kortet, vilket du kanske förstår . Jag siktar in mig på ängeln.

Veckans bästa var tunnbrödsbakningen i vår f d bagarstuga. Jag, maken, två av våra barn och vår svärdotter hjälptes åt att baka. Det gick som hejsan, tjejerna var otroligt duktiga på att kavla och sonen gräddade som om han inte hade gjort något annat. Härligt att kunna föra traditionen vidare.

Min svåger och svägerska bakade under förmiddagen, sedan kom vi och tog över. Innan dess bakade vi lunchpizza i bakugnen. Jisses så goda de blev!

Det blev en härlig stund i den lilla stugan utan el. På fönsterbilden syns vårt f d hus. Det hus som maken är uppvuxen och så även våra barn. Därifrån flyttade vi för elva år sedan.

Kram Eva

Det bästa för Gunnar i Vaplan ....

Det bästa denna gång är utan tvekan Riksteaterns fina projekt "Music for Life" att bjuda våra nyanlända flyktingar, asylsökande, nysvenskar och gammalsvenskar på en fantastisk musikafton på bygdegården i Nälden.

Ett multikulturellt band på turné som spelade persisk och syrisk musik.
Oj, vilken glädje och värme, många klappande händer, dansande grabbar och springande småbarn.

Det kändes väldigt fint att få arrangera detta./Gunnar i Vaplan/

https://www.facebook.com/riksteaternikrokomskommun/

https://www.facebook.com/rindaronja

//Och så roligt det hade varit att få vara med! hälsar bloggmadamen.

Spridda skurar ....

Lite till vänster om stegen i Tylössand ...

Igår.

Gråmulen dag .., lite duggregn .., och mellan varven uppehåll.
Det var tänkt att vi skulle ta ett hastigt dopp i Steninge, men vågorna slog över hela piren och bara tanken på att ramla i stenskravlet kändes inte alltför uppmuntrande, så vi beslöt att inställa det hela.
Men den tredje badkompisen föreslog handikappbadet i Tylösand.
Nja, sa friherrinnan, hon var nämligen bortbjuden och skulle inte hinna.
Ja, okej då, sa jag.

Det tar väl en tio minuter kanske att köra till Tylösand och själva handikappbadet påminde om Solviksbadet hemma i Malå. En liten glänta .., en halvmånformad strandremsa och så en stor cementerad brygga eller vad man ska kalla det, med en stege ner till direkt-djupa-havet.

Där var välordnat och fint och man kan tydligen följa en snorkelled, det hade jag ingen som helst aningen om!

Men det blåste friskt .., den som har god syn ser hur vågorna slår upp över stenarna.
Badkompisen - en oförfärad madame från Österbotten - tog ett fast tag om "relingen" och gick nerför trappan (den är såphal! ropade hon) och doppade sig.

Själv tog jag det piano.
Den där ledstången satt löst och när jag kommit lite mer än halvvägs, slog vågorna över hela mig, över huvudet och rubbet och jag vågade inte gå längre ner, av rädsla att tappa balansen och segla iväg nånstans.

Och jag saknade friherrinnan.
Det hade känts tryggt att ha henne där.

Sen blev det arbete från två till åtta.
Stressigt - stressigt!
Bäst var ögonblicket när Nellie tittade in. Nellie sommarjobbade i charken och gjorde det med den äran .., så rar och go och fin. Nu kom hon fram och surrade när jag stod vid postavdelningen och jag frågade hur hon hade det och hon sa att åååå, hon var så nervös, ty idag, just idag onsdag, ska hon flyga till Zermatt i Schweiz och där börja arbeta på en restaurang, så där som många svenska ungdomar gör.

Jag böjde mig fram, drog henne intill mig och gav henne en lååååååång kram och sa att det kommer att gå bra och när hon sa "Bettan, jag är så glad att du var här idag ...", så kände jag hur svårt det blev att prata.

Ååå, alla dessa fina, underbara ungdomar som på ett sätt har känts som mina små kycklingar!

Sen fotbollen och all glädjen med den!
Och nu morgon och ledig dag.

Skrollar mig fram på Instagram och blir inutivarm av den här bilden, men den stämmer liksom inte för mig. För mamma var det mest bara sorg och elände. Allt som hon inte fick ihop i huvudet .., den där röran som hon så ofta pratade om till en början. Men man  ö n s k a r  ju att det kunde vara så där.
Så länge.

Tittar på morgon-tv.
Dricker kaffe.
Drar väckarklockan som har stannat på tre.
Och pratar med sonen som igår tillbringade drygt sex timmar hos tatueraren Mika.
Resultatet syns här ovanför och jag tycker att denne Mika är rena konstnären!
Att jag själv inte vill ha tauteringar, ja, det är en sak, men detta tycker jag är så bra gjort!

På min mammas sida har vi samiskt påbrå - det har väl nästan alla hemifrån, mer eller mindre - och när jag ser bilden på Anders arm, så tänker jag på min mammas mormor - i mitten på bilden -.
Som ni ser har vi inga halsar i den här släkten; ja, somliga.

Det hade för övrigt inte jag heller ...

Och nu är det alltså ledig dag och jag ska laga fisksoppa och grannarna Gun och Göran ska äta middag med oss och på det hela taget känns det bra.

Ha nu en riktigt, riktigt fin dag alla rara bloggvänner!

Dragning på söndageftermiddag ....

 

Förstapriset är två vackra julkort, förfärdigade av Eva på Frösön.

Fina kuvert med inrikesporto ingår.

Och tröstpriset en liten pärlängel, inhandlad på Annies Gård för en tid sedan.

Ann i Göteborg var först ut .., någon fler som vill vara med?

Dagens fönster ...

Färingtofta kyrka

.... fångades på väg hem från min syster i Skåneland, det var förra hösten, tror jag.

Och till helgen kör vi samma väg igen .., då stundar nämligen gåsmiddag hos samma syster.

Änglar finns! 

En finns i Slöinge på vårdcentralen.

Utan att behöva uppsöka läkare för att få en undersökning, får jag utskrivet den starkare sorten av Alvedon. Tar jag två av dom innan jag åker till jobbet, klarar jag mig fram till sex,-  sjutiden.

Bara att veta att man   h a r   någorlunda smärtlindring, gör att man klarar sig bättre.

"Du kan väl komma över och titta lite ...?"

Den vackra golvlampan ...

Strax efter att jag varit ute och fyllt på fröautomaterna (lille ekorren sitter nedanför eken och knaprar på nedfallna frön och den är så totalt orädd och flyttar sig bara nån halvmeter när jag kommer), knackar det på ytterdörren. Det visar sig vara grannen Gun och nu håller hon och Göran på att tömma huset som är sålt; dom tre döttrarna har redan varit där med sina familjer och fått välja och vraka och nu är det bara resten kvar och senare idag kommer en bil från Erikshjälpen och hämtar det som blir blivit över.

"Så .., ja, jag tänkte att ni kanske hittar nånting ni vill ha?" säger Gun leende.

Och så tar hon mig med på rundvandring; först till dom två friggebodarna (där blir två gästsängar helt plötsligt våra, plus en såååå fin byrå som Göran gjort) och så in i själva huset och där står den vackra golvlampan i Carl-Malmsten-stil - den har också Göran gjort och en vägglampa i samma modell finns och tänk, båda hamnar hos oss!
Vilken lycka!

Lägg därtill en vacker matta .., stora lerkrukor .., ännu en byrå (!) och några böcker.

Den här, till exempel.
Ett slitet exemplar av "Stina och Lars i Afrika" och med ett hur icke-politiskt-korrekt-omslag som helst, men ändå .., jag faller pladask!

På bokens insida kan man läsa följande ....
Hur gammal kan Göran ha varit då?
Åtta, nio år?
Och enbart tanken på att en liten Göran suttit och läst den boken, värmer mitt hjärta.

Ett antal stora bilderböcker av ElsaBeskow fick också följa med hem.

Och en alldeles egen bok fick nog Göran också som lillpojke ...?
Eller är den kanske inhandlad långt senare?

Min mamma läste ofta rimsagor för mig, ja, hon kunde dem utantill och hur ofta fick jag inte lyssna till sagan om den lilla rabarberknoppen ...?

Så här gick den.

Dagens fönster ...

En fönsterbild, knäppt på en av mina zombiehasarrundor i sjukhuskorridoren på USÖ. :-)

 

// Ja, så skriver Ulrika som nu är hemma och ger sig själv sprutor .., se där, kanske kan hon senare börja arbeta inom vården! Krya på dig!!

En glädje som betydde så oerhört mycket ...

Efter det som hände i Paris och efter att ha läst braskande rubriker om polarisar som smälter fortare än kvickt och känt en slags uppgivenhet över världens tillstånd (det var nu inget nytt -  i och för sig -, men det blev så påtagligt ...) åkte jag till jobbet igår vid halv två.

Arbetade till åtta .., och sista två timmarna var det tomt och ödsligt i butiken.
Aldrig, inte på mina fem år i affären, har jag varit med om ett sådant lugn.

Vid halvniotiden var jag hemma, precis lagom tills fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark skulle ta sin början. Den där Viktiga Matchen.

Jag hade köpt en landgång som vi bestämde oss för att dela på .., och så tog vi var sitt glas ekologiskt rött vin och jag skruvade upp (nej, man skruvar inte längre upp .., men ni förstår) tv-ljudet på nästan-max .., och så började matchen.

Emil Forsberg från Sundsvall från början.

Och tänk .., då fulkomligt översköljdes jag av glädje!
En slags tillsammansglädje .., känslan att dela ett intresse och ett hopp tillsammans med femtio tusen andra människor (alla vid tv-apparaterna icke inräknade) och det kändes som om jag skulle börja gråta .., allra helst som en man - ursprungligen från Sundsvall - gjorde Sveriges första mål och vi ropade "jaaaaaa!" och just i den stunden tänkte jag inte ett ögonblick på all död och elände och inte på smältande polarisar heller .., det var bara en massa  g l ä d j e!

Och jag var så glad att få dela den med den där smålänningen som satt i soffan och var precis lika intresserad och hängiven som jag själv!

Så därför skriver jag: "stooort tack till det svenska fotbollslandslaget som fyllde mitt och säkerligen många andras hjärtan med sååå mycket hopp och glädje igårkväll!"



Och jag skulle ge nästan vad som helst för att få vara med om detta.
Tänk ..., tänk om Sverige går vidare till EM i Frankrike.
Tänk ., om man finge se en enda match på plats!

Det bästa för Ann i Göteborg ...

Den här veckan är mitt bästa längtan och förberedelser för resan till London och Henriks Graduation Ceremony.
Nu kan man tycka att det inte behövs så himla mycket förberedelser för en Londonresa, men jag har tänkt sy mig lite nya kläder och nya resväskor måste också inköpas. 

 

Fast det är förväntningarna som är roligast - julmarknaden i Hyde Park och pyntet på Oxford Street och allt möjligt annat. Jag gläder mig så!

London, here we come!

 

 

PS På bilderna ses den nyblivne “Master of Arts in Fashion Business Management” och den mantel som alla MA ska bära.

 

Kram Ann.

Försök-hitta-glädje-lotteriet .....

Så här i svallvågorna efter det som hände i Frankrike, känns det mer eller mindre meningslöst att leta efter glädje. Men så tänker jag .., nej, så kan det ju inte få vara .., då blir ju allt bara ännu värre!

Alltså tänker jag inte lägga mig platt för fanatiska män med kulsprutegevär .., nej, nog ska vi väl ändå hitta nånting som har värmt våra hjärtan .,. i alla fall under dom närmaste sju dagarna?

Nästa söndageftermiddag är det dragning .., och förstapriset är dom här vackra julkorten i C5-format som jag har beställt från den fantastiska Eva på Frösön. Har man oturen att inte vinna dem, kan man köpa dem hos Eva.

Titta bara på dem! Där finns hur mycket som att vila ögonen på!
Sååå fina!

Kuvert följer också med.
Och ett inrikes porto.

En liten ängel som tröstpris, kan det vara nånting ...?
Jo, det tycker jag.
Den är pytteliten .., kanske 5 centimeter och inhandlades på Annies Gård förra helgen, då, när det var nån slags julmarknad där.

Småänglar kan vi nog behöva i dessa dagar.

Ja, nu vet ni, alla rara vänner.
Stopptid nästa söndag klockan 11.00

Söndagsfönstret ...

Tänk, att den blommar ännu, doftrankan som vi fick av pv:s faster Maj-Britt i Bjärlöv i Skåne.
Det är nog två år sedan blomman kom hit .., och i sommar har den fått bo i växthuset och har blommat överdådigt ..., nu är det slut på utelivet och den står här vid sidan om datorn och sprider glädje.

Dagens fönster ...

Ett fönster .., när världen liksom rämnar och faller i små bitar.
Så meningslöst det känns.

Och man känner en sån ofattbar vanmakt och tänker att .., men var ska det sluta?
Och barn som växer upp nu .., vad tänker dom?

Från tre natten mot idag och tills nu, har tv:n varit påslagen.
Där syns trötta och glåmiga reportrar .., skräckslagna människor vittnar om förfärligheter  .., reklam mitt i allt detta .., och Arne Weise som berättar om ett reprisprogram .., där är fransmän som förlorat anhöriga .., systrar och bröder, mammor och pappor ..., och aldrig ska livet bli detsamma.

Och här, hos oss: nelly på sängen i Gunnars rum .., och genom köksfönstret ser jag den lilla ekorren som sitter under körsbärsträdet och knaprar på nedfallna solrosfrön ..., kala grenar vajar i vinden .., och en oändlig tomhet sprider sig inombords.

"Jag tar harry med mig till hamnen .., sätter du på kaffe ..?" säger pv.

Det som betyder nåt ....

Om man tänker efter vad som är väsentligt här i livet - det korta eller långa liv vi nu får -, så åtminstone för egen del, så nog är det alla dessa mänskliga möten som sätter mest spår.

Och inte behöver det vara något långt möte heller.
Inget invecklat.

Nej, det räcker så gott med att ta bilen och svänga förbi det lilla bageriet i Slöinge - då, när jag ändå har hämtat ut den nya boken som kommit till Matöppet - och där, bland bullar och bröd, mötas av två kvinnor som med sina leenden gör mig så innerligt glad.

Det betyder nästan allt.
Mänsklig värme.

Och tänk, alldeles gratis är det!

Äntligen! 

Den glädje jag kände när Jessica - sekreterare åt den danske kirurgen som ordnade min första knäprotes -, meddelade att i mitten av december, då får jag komma till Hässleholm och då blir det röntgen och möte med den vänlige doktorn som sist sa att "ja, jag ska erkänna att jag är missnöjd med hur den här operationen utföll, det blev inget bra resultat Elisabet".

Kanske får jag äntligen hjälp?

(Den nya protesen som jag fick här i Halmstad, den är underbar! Jag känner inte ens att den finns!)