Så här blev det ...

Vi kom till Skåne på lördageftermiddag och jag hade sandaler och gick på grusgången in till min systers hus, det som syns på bilden. Världen var grön och fin.
Vi åt världens godaste gåsmiddag (vilken sås .., jag säger bara .., vilken sås!) och hade det allmänt trevligt och det var mycket prat och skratt och pv fick försenad födelsedagspresent och är nu markägare i Skottland, ja, han är mer än så, han är en Lord och om detta ska jag berätta senare, men inte just nu.
Och sen vaknade vi till en vit värld.
Eller till ett julkort!

Känns livstyckeknapparna igen ...?

Mängder med tung blötsnö hade fallit under natten och jag låg i sängen och hörde hur det rasade från taket och tänkte att tack och lov att inte Nelly var ute, då hade hon nog seglat vidare!
Det blev frukost och dom härliga äggvärmarna som mamma en gång virkade (och jag sydde fast ögonen) kom till användning och alltid blir jag lika varm i hjärtat när jag ser dem!

På mammas begravning läste jag högt ur hennes dagböcker - sånt som jag tyckte personifierade henne - och som gjorde oss glada. En av dagböckerna - den som bland annat handlar om när min systerdotter föddes 1967 - den fick just nämnda systerdotter, och nu passade jag på och fotograferade några sidor från den dagboken .., sidor som kändes viktiga eller extra mycket "mamma".
En av sidorna var denna.
Den handlade bland annat om hennes besök i New York i juni 1967.

Alldeles utanför min systers hus ....

Vid halv elva sade vi tack och hej och vi (läs: pv) fick skotta oss ut och därefter var det ett elände i många, många mil!
Det var förfärligt moddigt på vägen ..,  en sträcka var helt avstängd då en buss kanat av vägen .., vi valde en mindre väg men ångrade oss och vände om .., det var för riskabelt och trädgrenarna hängde oroväckande nära vägbanan - helt nedtyngda av snön -, där fanns knäckta träd och nej, vi valde den större vägen via Eslöv.

Flera bilar hade hamnat i diket - det var nog modden -, ty alla körde verkligen så försiktigt.
Här, i den röda bilen, satt en kvinna med sjalett över huvudet och gjorde sitt bästa för att backa, medan hennes väninna skottade för brinnande livet.

Jag tycker verkligen om pv:s omtänksamhet .., han och en annan snäll man hjälpte till att putta på (det var en slänt nedanför), medan jag dirigerade bilarna som stod i kö på andra sidan och bakom oss kom polska och lettiska långtradare och jag hoppades innerligt att dom inte skulle ha sommardäck och börja kana åt vårt håll .., då hade det varit godnatt. (Ja, jag puttade också på när jag viftat iväg bilarna och dååååå fick vi upp bilen, jo, minsann!)

Tänk, det var riktigt trevligt att stå där och vifta med armarna och bli åtlydd .., jodå, dom körandes på rad och jag nickade och kände mig nästan som en riktig trafikpolis. 

Vid Frostavallen fanns ett stort hem av något slag och där såg vi flyktingar roa sig i snön .., kanske var detta första snökontakten för somliga av dem? Så totalt annorlunda deras liv måste ha blivit! Från Syrien eller Afghanistan .., till ett snöigt och rejält blåsigt Skåne!

Vid halv fyra var vi nästan hemma, men bjöds först på ljuvlig soppa hos friherrinnan som berättade om sin födelsedag och hur trevligt det hade varit. I vaser stod de allra vackraste blombuketter och där var två olika tårtor som vi fick smaka på till efterrätt, allt medan solen gick ned där borta vid horisonten.

Utsikt från dörrfönstret hos friherrinnan .., inte så pjåkigt.

Då hade mörkret fallit.
Alltså får det bli dragning nu på torsdag i stället, då slutar pv tidigt.
Ja, så får det bli.

I morgon ska jag visa fynden från Åkersholm och antikbutiken.
Om ni bara visste vilken vacker sjuarmad ljusstake som blev min!

Idag är det Ett foto i timmen ....

Och det kommer att bli en dag när jag samlar ihop bilder och gör det klart i morgon, när vi kommer hem igen. Andra som är med på mer vanligt vis, hittar man här.

Halv nio ..., då sitter pv med ett icke-flimrande-hjärta och läser Dagens Nyheter.
Vi pratar om partiledare, om passion och utstrålning och vi är tämligen överens om att det är ont om den där utstrålningen numera.

Vid halv tio är jag färdig med paketinslagningen ...

Ja, kära vänner .., det blev inget av med fotograferandet .., ty mörkret föll och att bara ta bilder genom bilrutan kändes dumt ,-)
Funderade på att mejla Micke och be att han tog bort mig från Efit-sidan igår, men det glömde jag bort.

Förlåt!

Men jag kan ju klämma in dom bilder jag tog i alla fall ....

Vid 12.00-tiden hade vi kommit till Odarslöv utanför Lund.
Där bor pv:s lillebror, han trummisen.
Det blir kaffe och lite fika och en något deppig lillebror ritar och beskriver trasslet med vattnet .., det blir nåt slags baksug från åkrarna och nu står man utan färskvatten.

Vid 13.00-tiden är vi fortfarande hos pv:s lillebror.
Där finns två hundar; Obelix som är tolv år (bilden) och Frida, en labrador som är 13 år!
Harry, han tycker såå mycket om dom här hundarna, men vet också att det är Obelix som bestämmer.
Men oj, oj, så dom leker ute på lägdan!

Vid 14.00-tiden ., då tar vi sikte på Södra Sandby för att sedan hitta rätt till Västerstad där min syster bor .., ja, hon bor inte där heller, men postadressen är den. Plötsligt, innan vi ska svänga av, upptäcker vi en byggnad som vi inte sett tidigare! Elite Hotell, tydligen.
Om jag tycker att det är snyggt?
Nej, inte särskilt.

  
Vid 15.00-tiden sitter vi i min systers hus ute på landet, sju kilometer söder om Hörby.
Där är även hennes dotter Rita och hennes dotter Nathalie - det är henne ni ser här på bilden -.
Nathalie är längst av oss alla .., hon har även det längsta håret och alldeles naturell färg är det.
Det finns inte ord för hur mycket jag tycker om den tösen!
Kreativ, konstnärlig och en som aldrig framhäver sig själv.
Stor djurvän, dessutom.

Vid 16.00-tiden då sitter vi i soffan och pratar och när klockan närmade sig 18.00, då var det dags att slå sig ned i matsalen. Då vankades det stekt gås. Jag kan säga att nånting godare än detta .., det är svårt att finna!
Dom röda Reimyreglasen fanns i vårt barndomshem, liksom tallrikarna.

Vid 19.00-tiden har vi ätit färdigt och sträääcker ut i den stora, underbara hörnsoffan som varit med i många år och som jag bara älskar.
En viss pensionatsvärd är högt beundrad av dalmatinern Tara och så ligger ju Harry nära husse.
Nelly, hon bara funderar på om där ska bli några rester av gåsen ....

Vid 20.00-tiden och många timmar senare har vi roligt åt ovan nämnde pensionatvärds något försenade sextioårspresent. Han har blivit Lord Thomas Göransson!
Just det, det är inte kattskit må jag säga och den tidigare matteläraren tycker sig nu ska bli bemött med lite mer  r e s p e k t, ja, han påstår att han nu förstår hur dom har det på Downtown Abbey och kanske tilldelas jag rollen som någon slags butler eller husa.
Vi får se tiden an.
Och nu måste vi ju bara åka till Skottland!

Ja, sen satt vi mest och hade det trivsamt.
Och det var för mörkt för att ta bilder och jag glömde väl bort det också.

Ett hattifnattigt Efit för min del.
Tack till den som tittade in!

Det bästa för Turtlan i Karlstad ...

Hej!

Kanske inte ett Veckans bästa men något väldigt bra:

Jo det är att komma hem först så här på fredagen. Tyst och mörkt i huset.
Tänder upp, sätter på radion och kokar mig en kopp kaffe.

Kryper upp i soffan som vi har i kök-allrummet.
Tittar ut på vår lilla tomt där isig snö ligger på gräsmattan. Tittar runt härinne och tänker på hur ofantligt jag trivs här!

I väntan på att M ska komma hem så mår jag så gott här på egen hand.

Det blir mitt bidrag.

// Turtlan

Lördagsfönstret ...

Det här är utsikten från köksfönstret .., ja, snett mot vedboden och garaget.
Och där, vid pilen, sitter den lille ekorren - precis som alla andra morgnar - och knaprar på nedfallna solrosfrön.

Det är alltså lördag idag och efter lååång väntan på hjärtintensiven igår (från morgonen vid sextiden till fem på eftermiddagen), ja, så tog han bussen hem och var väl framme vid gula huset vid halv sju. Allt hade gått bra; det vill säga, elkonverteringen .., och han var pigg och alert när jag kom hem några timmar senare.

Själv hade jag mitt livs värsta ont-i-knäet-dag och trodde att jag skulle gå i små bitar på jobbet.
Usch, det kändes verkligen inte som om jag gjorde rätt för lönen igår!

Idag ny dag.
Däckbyte väntar .., uppvaktning av friherrinnan som just idag fyller sextiofem (grattis-grattis!) och så  en sväng söderut till Skåneland och gåsmiddag hos min rödvitrandiga syster med familj.

Underbart trevligt ska det bli!

Livet ....

Väntar på samtal från sjukhuset, men ännu har ingen pensionatsvärd hört av sig. 

I morse när han ringde, ja, då låg han i ett förråd då det var fullt i salarna på hjärtintensiven, men det gick bra det också, sa han. 

I väntan på det samtalet, ringer jag till min moster i Vilhelmina. 

Hon tillbringar nu sina dagar (och nätter) på ett gruppboende och en vänlig kvinna svarar och säger att jomenvisst, visst kan jag få prata med min moster!

Förr räckte det med att moster Lisbeth svarade "jaa, Larsson ..?" och jag "ja, Nilsson ...", så visste hon precis på pricken. 

"Men ååå, lilla Eliza!" brukade hon då säga. 

Nu är det knepigare, men vi kan ändå föra ett samtal och visste jag inte bättre skulle jag kunna tro att allt är som förut.

"Jodå, nog trivs jag bra .., jodå, här är trevligt men inte som ...., jooo .., få se .., var är det du bor numera ...?" 

Allt känns igen.

Och jag översköljs av värme för den här fina människan som är min mammas lillasyster.

Tidigare på morgonen pratade jag med äldsta dottern, hon till höger på bilden. 

Efter en natt på KS tillsammans med pyttepyttepyttte små barn som kämpar för livet, var hon nu på väg hem för att sova. Vi pratar om hennes arbete .., att försöka trösta förtvivlade föräldrar och detta att känna att man har ett meningsfyllt värv.

Och sonen har fullt upp i Malmö.

Gränskontroller och allt annat. 

Och på Facebook läser jag vad den där knuburtan till vänster på bilden har skrivit.

Så här: 

"Ungefär som alla andra vill jag helst av allt bara leva mitt liv i lugn och ro med nära och kära. Blir lite förundrad över att vi nu beter oss som en bag in Box och återkommande stöter ut "vad var det jag sa?" Vi gnäller på regeringen, på skolan, på polisen, på Säpo, på förra regeringen, på EU, på samhället. Tänker att vi är ju samhället. Jag är en del av samhället. Och vad gör jag mer än att rösta en gång var fjärde år och sen bara tycker en massa i det tysta. INGENTING. Och jag skäms som en hund över min flathet, min frånvaro av engagemang och otacksamheten över de som byggt upp det vi faktiskt har. Ska ta mig en ordentlig funderare och se hur jag kan bidra till att vårt samhälle blir som jag önskar."

Och själv ska jag snart åka till affären och försöka göra nytta.

Och så akuten igen ...

Fredagmorgon.

Vaknar av att ljuden är annorlunda.
Visst är det förunderligt .., att man kan ana oråd just för att det är för  t y s t.
Att andningen hos den som ligger intill inte är som den brukar.
Inte mer högljudd eller bullrig, utan tvärtom.

Gröna digitalsiffror på klockradion visar på halv fem.

"Du har väl inte flimmer ...?" säger jag försiktigt.

Jodå, just så är det och jag är inte ett dugg förvånad.
Den här terminen är värre än på länge, säger pv ofta.
För få lärare .., övertid ..,  en ständig stress.
Och så nu då, omdömen och utvecklingssamtal.

Innan klockan är sex är vi på väg till sjukhuset och den där pensionatsvärden sitter intill mig och har med sig en bok att läsa (det brukar ta tid det där ...), läsglasögonen och plånboken.

Mörkt ute, för att inte säga becksvart.

Sen hejdå och puss och kram och lycka till och jag kör hemåt och nu har världen liksom vaknat till .., lyssnar till P1:s nyheter om den lyckade insatsen i Boliden och tänker återigen på den där mannen som uttalade sig i något slags media och sa att risken ju ändå är mindre i Skellefteå än i våra stora städer. Nu greps den efterlyste i lilla Boliden, hemma i Västerbotten!!

Rikspolischefen öser guldstjärneberöm över insatsen och att allt gick så lugnt tillväga, men det beror förstås också på att poliserna inte möttes av ett hav av eldstorm/beskjutning, så där som i Paris.
Sonen har flera gånger vittnat om hur eländigt skydd svenska poliser har .., om skyddsvästar som möjligen täcker pistolskott men inget mera.

Sånt kan man som mamma till en polis tänka på såna här gånger.

Dagens fönster ....

"Härligt! Det snöar!" skriver Ulrika och fångade samtidigt ett litet, litet fönster ..., ser ni det?

Tack snälla! säger jag.

Mitt eget bästa ...

Först middagen igårkväll tillsammans med bästa grannarna som snart har tömt sitt hus och nu är inne på sluttampen av kanske fyrtio års sommarboende här i Stensjö.
Ååå, det blev så trevligt!
Fisksoppa i järngrytan .., gott vin och mycket prat och skratt.
Och sen kaffe med dopp och lilla Nelly som tycker sååå mycket om Göran, men det tog tid.
I ett par månader vägrade hon att hälsa på honom .., nu springer hon glatt svansviftande var gång hon upptäcker den där snälle mannen där ute.

Och så idag på jobbet.
Förmiddagspasset.
Jag hade så ont i knäet att jag bara ville gråta, ja, det kändes som om det skulle sprängas och flyga i bitar och jag bet ihop och höll gråten och till slut satte jag mig en tio minuter i personalrummet, tog Alvedon Gel och smorde in där det gjorde mest ont och en vanlig Treo efteråt och senare, när smärtan liksom klingade av .., ville jag återigen gråta, men nu av en alldeles oerhörd lättnad; en känsla som är obeskrivlig .., jag ville ropa högt att ååååå, jag har inte ont, jag har inte ont! och jag kunde gå nästan som vanligt.

Arma människor som har värk som aldrig upphör! Arma människor som bor i länder med fattigdom; människor som inte har råd med medicin!
Å, vilken glädje det var att känna sig som en vanlig människa! 

I vanliga fall är jag alltid ensam i fikarummet.
Alla har gått hem, vi är bara två som arbetar kväll.
Men varannan torsdag får jag fika med dom övriga och det är också en sån glädje!
Jag bekostade själv skinka till pålägg och nybakat bröd (som regel äter vi bara utgånget-datum-bröd-ost etc), tände ljus på bordet och så kom Joakim som egentligen hade ledig dag, men ägnade sig åt fruktbeställning då den som i vanliga fall sköter den biten, ja, hon befinner sig på holiday i Santa Monica i Californien .., och Erik anslöt och chefen själv, Magnus.
För ovanlighetens skull hade jag alltså tre arbetskamrater vid fikabordet!

Till Marie i charken - som inte kunde lämna sin plats - gjorde jag två mackor och bar in på en tallrik, tillsammans med en kopp kaffe.

Erik som gått ut gymnasiet arbetar extra hos oss.
Oj, så duktig han är!
Nu fyllde han på fruktdisken och tog sig därefter an kolonialleveransen från igår - det som inte hanns med -, men när bilden togs, då kämpade han med att få ut marmelad ur den lilla flaskan.

Sen hemåt och sen till stan, där jag köpte mig en sticketröja, en halsduk och fingervantar, plus ljusslingor som drivs med batterier - helt perfekt -.

På väg hem stannade vi till hos friherrinnan som bjöd på underbart eftermiddagsfika och hon har fullt upp inför sitt kalas i helgen - hon fyller nämligen sextiofem på lördag -.
Nu gladdes hon åt att pensionsbeskedet visade på ett bättre utfall än hon hade förväntat sig och bara det var ju nånting att glädjas åt!

Och sist av allt ikväll .., så infångades den efterlyste jihadisten och av alla ställen på vår jord, så befann han sig i Boliden, inte långt från Malå! Inget skjutande .., allt gick tydligen lugnt tillväga.

Och när jag ändå är igång .., all heder åt vår inrikesminister Anders Ygeman.
Jag tycker att han har gjort - och gör - ett sååå bra jobb och jag håller helt och hållet med den här skribenten.

Det bästa för Barbro i Uppsala ...

..... det är att hon nu kan börja med arbetet att få ihop babyfilten.

"Tänk att man alltid drar ut på saker och ting.
Jag har ju haft ett antal månader på mig.😂
Men den blir klar i tid."

Kram Babsan

Dagens fönster ...

Tidig morgon och snart ett förmiddagspass på jobbet.
Från SVT:s Gomorronprogram hörs prat om terrorhotet och den efterlyste mannen.
Alla landets poliser lär ha fått en bild av den efterlyste, så dom vet hur han ser ut.
Utifall att.

Det vore ju inte så dumt om vi andra också fick se den bilden, tänker jag.

Det bästa för Eva på Frösön ...

Hej på dig!

Nu är jag inte så intresserad av att vinna kortet, vilket du kanske förstår . Jag siktar in mig på ängeln.

Veckans bästa var tunnbrödsbakningen i vår f d bagarstuga. Jag, maken, två av våra barn och vår svärdotter hjälptes åt att baka. Det gick som hejsan, tjejerna var otroligt duktiga på att kavla och sonen gräddade som om han inte hade gjort något annat. Härligt att kunna föra traditionen vidare.

Min svåger och svägerska bakade under förmiddagen, sedan kom vi och tog över. Innan dess bakade vi lunchpizza i bakugnen. Jisses så goda de blev!

Det blev en härlig stund i den lilla stugan utan el. På fönsterbilden syns vårt f d hus. Det hus som maken är uppvuxen och så även våra barn. Därifrån flyttade vi för elva år sedan.

Kram Eva

Det bästa för Gunnar i Vaplan ....

Det bästa denna gång är utan tvekan Riksteaterns fina projekt "Music for Life" att bjuda våra nyanlända flyktingar, asylsökande, nysvenskar och gammalsvenskar på en fantastisk musikafton på bygdegården i Nälden.

Ett multikulturellt band på turné som spelade persisk och syrisk musik.
Oj, vilken glädje och värme, många klappande händer, dansande grabbar och springande småbarn.

Det kändes väldigt fint att få arrangera detta./Gunnar i Vaplan/

https://www.facebook.com/riksteaternikrokomskommun/

https://www.facebook.com/rindaronja

//Och så roligt det hade varit att få vara med! hälsar bloggmadamen.

Spridda skurar ....

Lite till vänster om stegen i Tylössand ...

Igår.

Gråmulen dag .., lite duggregn .., och mellan varven uppehåll.
Det var tänkt att vi skulle ta ett hastigt dopp i Steninge, men vågorna slog över hela piren och bara tanken på att ramla i stenskravlet kändes inte alltför uppmuntrande, så vi beslöt att inställa det hela.
Men den tredje badkompisen föreslog handikappbadet i Tylösand.
Nja, sa friherrinnan, hon var nämligen bortbjuden och skulle inte hinna.
Ja, okej då, sa jag.

Det tar väl en tio minuter kanske att köra till Tylösand och själva handikappbadet påminde om Solviksbadet hemma i Malå. En liten glänta .., en halvmånformad strandremsa och så en stor cementerad brygga eller vad man ska kalla det, med en stege ner till direkt-djupa-havet.

Där var välordnat och fint och man kan tydligen följa en snorkelled, det hade jag ingen som helst aningen om!

Men det blåste friskt .., den som har god syn ser hur vågorna slår upp över stenarna.
Badkompisen - en oförfärad madame från Österbotten - tog ett fast tag om "relingen" och gick nerför trappan (den är såphal! ropade hon) och doppade sig.

Själv tog jag det piano.
Den där ledstången satt löst och när jag kommit lite mer än halvvägs, slog vågorna över hela mig, över huvudet och rubbet och jag vågade inte gå längre ner, av rädsla att tappa balansen och segla iväg nånstans.

Och jag saknade friherrinnan.
Det hade känts tryggt att ha henne där.

Sen blev det arbete från två till åtta.
Stressigt - stressigt!
Bäst var ögonblicket när Nellie tittade in. Nellie sommarjobbade i charken och gjorde det med den äran .., så rar och go och fin. Nu kom hon fram och surrade när jag stod vid postavdelningen och jag frågade hur hon hade det och hon sa att åååå, hon var så nervös, ty idag, just idag onsdag, ska hon flyga till Zermatt i Schweiz och där börja arbeta på en restaurang, så där som många svenska ungdomar gör.

Jag böjde mig fram, drog henne intill mig och gav henne en lååååååång kram och sa att det kommer att gå bra och när hon sa "Bettan, jag är så glad att du var här idag ...", så kände jag hur svårt det blev att prata.

Ååå, alla dessa fina, underbara ungdomar som på ett sätt har känts som mina små kycklingar!

Sen fotbollen och all glädjen med den!
Och nu morgon och ledig dag.

Skrollar mig fram på Instagram och blir inutivarm av den här bilden, men den stämmer liksom inte för mig. För mamma var det mest bara sorg och elände. Allt som hon inte fick ihop i huvudet .., den där röran som hon så ofta pratade om till en början. Men man  ö n s k a r  ju att det kunde vara så där.
Så länge.

Tittar på morgon-tv.
Dricker kaffe.
Drar väckarklockan som har stannat på tre.
Och pratar med sonen som igår tillbringade drygt sex timmar hos tatueraren Mika.
Resultatet syns här ovanför och jag tycker att denne Mika är rena konstnären!
Att jag själv inte vill ha tauteringar, ja, det är en sak, men detta tycker jag är så bra gjort!

På min mammas sida har vi samiskt påbrå - det har väl nästan alla hemifrån, mer eller mindre - och när jag ser bilden på Anders arm, så tänker jag på min mammas mormor - i mitten på bilden -.
Som ni ser har vi inga halsar i den här släkten; ja, somliga.

Det hade för övrigt inte jag heller ...

Och nu är det alltså ledig dag och jag ska laga fisksoppa och grannarna Gun och Göran ska äta middag med oss och på det hela taget känns det bra.

Ha nu en riktigt, riktigt fin dag alla rara bloggvänner!

Dragning på söndageftermiddag ....

 

Förstapriset är två vackra julkort, förfärdigade av Eva på Frösön.

Fina kuvert med inrikesporto ingår.

Och tröstpriset en liten pärlängel, inhandlad på Annies Gård för en tid sedan.

Ann i Göteborg var först ut .., någon fler som vill vara med?

Dagens fönster ...

Färingtofta kyrka

.... fångades på väg hem från min syster i Skåneland, det var förra hösten, tror jag.

Och till helgen kör vi samma väg igen .., då stundar nämligen gåsmiddag hos samma syster.

Änglar finns! 

En finns i Slöinge på vårdcentralen.

Utan att behöva uppsöka läkare för att få en undersökning, får jag utskrivet den starkare sorten av Alvedon. Tar jag två av dom innan jag åker till jobbet, klarar jag mig fram till sex,-  sjutiden.

Bara att veta att man   h a r   någorlunda smärtlindring, gör att man klarar sig bättre.

"Du kan väl komma över och titta lite ...?"

Den vackra golvlampan ...

Strax efter att jag varit ute och fyllt på fröautomaterna (lille ekorren sitter nedanför eken och knaprar på nedfallna frön och den är så totalt orädd och flyttar sig bara nån halvmeter när jag kommer), knackar det på ytterdörren. Det visar sig vara grannen Gun och nu håller hon och Göran på att tömma huset som är sålt; dom tre döttrarna har redan varit där med sina familjer och fått välja och vraka och nu är det bara resten kvar och senare idag kommer en bil från Erikshjälpen och hämtar det som blir blivit över.

"Så .., ja, jag tänkte att ni kanske hittar nånting ni vill ha?" säger Gun leende.

Och så tar hon mig med på rundvandring; först till dom två friggebodarna (där blir två gästsängar helt plötsligt våra, plus en såååå fin byrå som Göran gjort) och så in i själva huset och där står den vackra golvlampan i Carl-Malmsten-stil - den har också Göran gjort och en vägglampa i samma modell finns och tänk, båda hamnar hos oss!
Vilken lycka!

Lägg därtill en vacker matta .., stora lerkrukor .., ännu en byrå (!) och några böcker.

Den här, till exempel.
Ett slitet exemplar av "Stina och Lars i Afrika" och med ett hur icke-politiskt-korrekt-omslag som helst, men ändå .., jag faller pladask!

På bokens insida kan man läsa följande ....
Hur gammal kan Göran ha varit då?
Åtta, nio år?
Och enbart tanken på att en liten Göran suttit och läst den boken, värmer mitt hjärta.

Ett antal stora bilderböcker av ElsaBeskow fick också följa med hem.

Och en alldeles egen bok fick nog Göran också som lillpojke ...?
Eller är den kanske inhandlad långt senare?

Min mamma läste ofta rimsagor för mig, ja, hon kunde dem utantill och hur ofta fick jag inte lyssna till sagan om den lilla rabarberknoppen ...?

Så här gick den.

Dagens fönster ...

En fönsterbild, knäppt på en av mina zombiehasarrundor i sjukhuskorridoren på USÖ. :-)

 

// Ja, så skriver Ulrika som nu är hemma och ger sig själv sprutor .., se där, kanske kan hon senare börja arbeta inom vården! Krya på dig!!

En glädje som betydde så oerhört mycket ...

Efter det som hände i Paris och efter att ha läst braskande rubriker om polarisar som smälter fortare än kvickt och känt en slags uppgivenhet över världens tillstånd (det var nu inget nytt -  i och för sig -, men det blev så påtagligt ...) åkte jag till jobbet igår vid halv två.

Arbetade till åtta .., och sista två timmarna var det tomt och ödsligt i butiken.
Aldrig, inte på mina fem år i affären, har jag varit med om ett sådant lugn.

Vid halvniotiden var jag hemma, precis lagom tills fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark skulle ta sin början. Den där Viktiga Matchen.

Jag hade köpt en landgång som vi bestämde oss för att dela på .., och så tog vi var sitt glas ekologiskt rött vin och jag skruvade upp (nej, man skruvar inte längre upp .., men ni förstår) tv-ljudet på nästan-max .., och så började matchen.

Emil Forsberg från Sundsvall från början.

Och tänk .., då fulkomligt översköljdes jag av glädje!
En slags tillsammansglädje .., känslan att dela ett intresse och ett hopp tillsammans med femtio tusen andra människor (alla vid tv-apparaterna icke inräknade) och det kändes som om jag skulle börja gråta .., allra helst som en man - ursprungligen från Sundsvall - gjorde Sveriges första mål och vi ropade "jaaaaaa!" och just i den stunden tänkte jag inte ett ögonblick på all död och elände och inte på smältande polarisar heller .., det var bara en massa  g l ä d j e!

Och jag var så glad att få dela den med den där smålänningen som satt i soffan och var precis lika intresserad och hängiven som jag själv!

Så därför skriver jag: "stooort tack till det svenska fotbollslandslaget som fyllde mitt och säkerligen många andras hjärtan med sååå mycket hopp och glädje igårkväll!"



Och jag skulle ge nästan vad som helst för att få vara med om detta.
Tänk ..., tänk om Sverige går vidare till EM i Frankrike.
Tänk ., om man finge se en enda match på plats!