Idag ....

På gränsen till solsken, men bara på gränsen.
Nere i hästhagen räknar jag till åtminstone fem islandshästar .., kanske fler än så och pv som trodde att alla nu hade hämtats hem till respektive ägare, så var alltså inte fallet.

Och inte kan det ha varit ström i stängslet heller .., för det var ett fasligt sjå att norpa sig gräset från andra sidan, för att inte tala om nyponbuskarna som efter en stund blev renrakade. Tänka sig, inte visste jag att hästar tycker om nypon så där direkt från grenen! 

Mot Falkenberg till såg det ut så här.
När jag åker hem om kvällarna och det är någorlunda klart, då ser man  kustremsan klart och hur det strålar av ljus just i Falkenberg. Dit är det 22 km från oss, precis lika långt som härifrån till Halmstad.
Vill man åka till Göteborg är det tolv mil .., som från Malå till Skellefteå.

Hur har den lediga dagen sett ut?
Förutom hundpromenader, så har jag i alla fall fyllt tre sopsäckar med nedblåsta löv. Värst är körsbärsträden! Och i morgon ska det hyras släp ....

Tro, hopp och kärlek ....

Två avsnitt har jag sett av dejtingprogrammet som har samma namn som överskriften här.
Tron .., ja, det var präster/diakoner som var dom som sökte nåt passande.

Själv skulle jag hellre låta amputera båda benen än att ställa upp på ett sådant äventyr; allra helst som jag aldrig har trivts framför en kamera och är tämligen blyg när det gäller romantik.
Att därtill ha ett kamera-team i bakgrunden som registrerar varje ord, nej, aldrig i livet!
Och tänk att kanske bli ratad offentligt och alla tittare som sen sitter hemma i soffan och kommenterar hur man är och sen får man läsa samma sak i nån tv-recension!
Huuuu!

Nåja, tack och lov är vi människor inte funtade på samma sätt!

Och nu har jag i alla fall suttit här och tittat på det allra sista avsnittet av programserien och jag ler för mig själv .., för så är det ju ofta, att Kalle vill ha Stina, som vill ha Pelle, som vill ha Kerstin! Och som tittare kan man tänka .."nej, men det där kommer aldrig att fungera!" men se, det tycker personen i fråga.

Och om en pensionatsvärd och en enjängd kassörska hade varit med i programmet, vad skulle man ha sagt då?

"Näää, men aldrig! Han som är så sportig och tycker om att dansa och så hon då .., likadana kläder mest för jämnan .., går där med sin kamera .., läser dödsannonser och planerar resor hit och dit!"

Under min tid som ensamseglare mötte jag en gång en före detta konstapel från trakten av Uppsala.
Han kom till Ystad (påminde till utseendet om Lasse Berghagen) och så snart vi klev ur bilen sa han "hörru, vänd dig om och snurra runt, så jag får se hur du ser ut!"
Det var ungefär som om han skulle titta på en ny bil.
Eller rättare sagt: en begagnad.

"Jo, jo, det kan du glömma, snurra själv!" sa jag.

När jag en halvtimme senare - vid kaffet - tackade nej till eventuellt äktenskap (detta var första gången vi träffades!), ville han att vi skulle återvända till Ystad och kunde han möjligen låna min dator, ty i Vejbystrand, ett antal mil norrut, längs kusten, där hade han ännu ett "objekt" som skulle inspekteras, men han hade ingen möjlighet att kontakta henne via mobilen.

Jodå, han fick sätta sig vid min dator och sedan skutta vidare på den snåriga kärlekens stig.

Jag undrar verkligen om han fann kärleken, den där konstapeln?

Men hur gick det då i tv-programmet?
Ja, titta själva!

Dagens fönster ...

Så här skriver Cecilia N som hade fönsterhåven redo:

"I tredje fönstret från vänster på övervåningen ser man gryningshimlen.
Härnösands station."

Tack snälla! säger jag.

Som en julgranskula ....

Härligt att dricka kaffe ur tunt porslin!

När jag nu på morgonen - på min lediga onsdag - satt här vid bordet med gott kaffe i koppen (den som inte hör till fatet, men ändå) och med tända ljus från bordet i vardagsrummet .., då tänkte jag att dom här lediga dagarna, dom är verkligen som vad julgranskulor (pumlor, som Bert i Luleå kallar dem) är för julgranen.
Jo, som skimrande, glittriga julgranskulor!

Och vi är tre som är hemma.
Det är sigge som ligger på köksstolen nära elementet .., och harry och nelly intill varandra på soffan Ektorp. Vi hade kunnat ha sällskap av en mus eller flera, men en av dem mötte i alla fall döden i morse; ja, det var den nya musfällan från Lantmännen som förkortade den säkerligen inte alltför höga livslängden för herr eller fru Mus. Andra dagen på raken som det blev fångst i fällan.

Igårkväll masserade pv mitt högra knä med ringblommesalva.
Efteråt skulle jag visa honom hur mjuk jag blir i leden, men ve oss .., när jag böjde knäet upp och ner kunde man tro att en Alien bor där inne! Det var nåt rent hemskt hur det lät .., som ett gångjärn på väg att ge upp! Nu har jag skickat filmen med oljudet till forskningskoordinatorn i Hässleholm; det kan ju inte vara meningen att det ska låta på det viset!

Och bara tre arbetsdagar kvar - torsdag, fredag och tisdag - sen vankas liten holiday för min del.
Yippppie! 

Dagens fönster ...

....finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Wapnö .....

Vid halv tio skjutsar jag in friherrinnan till sjukhuset i Halmstad.
Hon ska kolla upp sina ögon och eftersom detta att snurra runt i parkeringshus inte är det bästa jag vet, lämnar jag sjukhusområdet där det vimlar av taxi och färdtjänstbilar och andra som korttidsparkerat och så fortsätter jag bort mot Galgberget till.

Ahaaa .., på vänster sida ser jag flygfältet och efter en stund kommer jag till Wapnö kyrka.
Den håller uppenbarligen på att renoveras och är insvept i nånting som liknar vit tyll av den tunnare sorten och där är byggnadsställningar i minst tre plan och jag ser män som pilar av och an där uppe.

Själv sitter jag i bilen och lyssnar lite förstrött på Radio Halland .., men efter åren med pv har jag tappat bort p4-lyssnandet och rattar efter en stund över till p1, men inte där heller hittar jag nånting värt att lyssna till .., så jag lämnar bilen ..., promenerar omkring och tar några bilder .., hälsar på två kvinnor som kommer gående och tänker tt det här blir en fin dag.

I morgon är jag ledig.
Och ikväll bonuskväll i affären och säkerligen många kunder och verkligt bra priser är det!
Att vi verkligen går mot jul känns om inte annat när postburen kommer; ty där var flera stoooora, tunga paket med jultidningsleveranser och glada småttingar kom med sina föräldrar och hämtade ut dem och en mamma skrattade och sa att "ja, hälften av allt detta har väl vi själva och släkten beställt ...". Jo, det känns igen.

I min ungdom köpte mamma alltid Årets Ehrenmark och Sportens År (till pappa i julklapp); jag undrar vilka titlar som är gångbara i detta nådens år? Säkerligen nånting med hälsosamt leverne.
Torsten Ehrenmarks böcker och även hans Sommarprogram blev även hos mig nånting jag såg fram emot med stor glädje och förväntan. Allra bäst tyckte jag om hans kåserier från London.

Nu strålar solen.
Nu strålar solen.
Just nu strålar solen!

Dagens fönster ...

... speglar sig i en tavla av den småländske konstnären Sven Ljungberg; ja, han bodde för övrigt i Ljungby.

När det var begravning efter pv:s mamma Gunvor, då samlades vi alla i Annelundskyrkan i Ljungby. Det var inte långt ifrån att jag ramlade baklänges när vi kom in i kyrkan - aldrig hade jag sett en så vacker interiör i en kyrka -!! Jo, men det var som att hamna i paradiset!

Här kan ni titta och se.

En måndag ...

Veckorna börjar och slutar och i förrgår, när jag skulle lägga in en bild på Instagram, en sån där som visats för tre år sedan, upptäckte jag att exakt samma sak hade hänt just det datumet, det året.
Pv hade tagit in strykbrädan och ställt den i vardagsrummet.
Så var det i lördags också.
Och samma sak med besöket i Slöinge, på bageriet/caféet förra veckan.
Vilken fruktansvärt enjängd tillvaro (eller engängd, med g)!

Sonja tänder ljusen ....

Och nu är det måndag och om en timme ska jag vara på plats bakom kassan.
I helgen arbetade jag tillsammans med Hampus, men innan dess var vi bjudna till Sonja på lunch.
Åååå, det var helt underbart gott!
Stekt kyckling, klyftpotatis, en god sås .., sallad, broccoli/morötter/brysselkål och gelé och snittgurka eller pressgurka som mian kallar det, ni vet, den där tunnaste varianten.

Sonja, som tidigare huserat i en jättestor lägenhet alldeles vid Nissan, bor nu betydligt mindre, men oj, så fint där är! Från vardagsrumsfönstret har hon utsikt över väderkvarnen i Harplinge och en lagom stor eller liten uteplats finns också.

Halv tre skulle jag vara klar för eftermiddagspasset och det gick bra.
Vi turades om med kassa/mejeri/bröd/frukt och vips, var klockan åtta och vi stängde butiken och jag kom hem och hade hysteriskt ont i mitt knä, men nu är det bara en vecka kvar, sen vankas besök i Hässleholm igen.

Och nu mitt på dagen promenad med hundarna, mot havet till.
Lågvatten igen.
Nu är jag rejält sugen på ett dopp i havet - kanske på onsdag - då det är ledig dag?

Jo, jag vet .. man ska inte ideligen tipsa om sånt man har sett på tv - eller ska man inte ..., jag blir jätteglad när nån gör just det! - och nu var det madamen i Värmland som hade tittat på Dokument Utifrån; ett reportage av Folke Rydén och med Dan Jåma som fotograf. Programmet heter "Från Clinton till Clinton" och är bara sååå intressant!
Här finns en länk till den som titta.

Och vill man rensa tårkanalerna - eller se andra göra detsamma - kan man ju titta på "Allt för Sverige" där ättlingar till emigranter får lära känna förfädernas hemland. Det är inte världens bästa program, men likväl sitter vi och tittar på det eviga skvalandet :)

Är man sedan intresserad av det stundande valet i USA rekommenderar jag Sveriges Radios usavalpodd som jag tycker är helt suverän!

Dagens fönster ....

Hej! 

Varje gång jag passerar det här lilla huset tänker jag på Ulf Lundells uttalande:"En inställd spelning är också en spelning."

Jag tänker så här:"Ett igenspikat fönster är också ett fönster".

Ha de'!

Kram/Solbritt

// Och tack snälla Solbritt! säger jag.

Fredagsfönstret ....

"Ett bilfönster med vy över Stora Bältsbron", skriver Kerstin Hedgren.

Och den bron ska vi väl åka över om mindre än två veckor, eller kanske på pricken om två veckor!

En bra dag ....

Torsdag.
Andra lediga dagen av tre.
Friherrinnan har frågat om jag vill följa med till Falkenberg och just det gör vi .., parkerar på Torget och skiljs åt för en stund .., jag tittar in i en presentaffär där det vimlar av dofttvålar och ljus och allehanda små prylar - hittar inget - men fastnar för en annonstavla som är lite annorlunda och tar några bilder.

Sen till Slöinge där vi beslutar oss för att ta en fika på Solhaga Bageri.
Där, bakom disken, står Karin.
Så här varmt leende är hon alltid när man kommer dit och ni kan tro att man själv blir glad och varm i hjärtat av att se henne!
Vi dricker kaffe (som ser oerhört svagt ut .., men det visar sig att just så ska det vara, det är nån exklusiv rostning och då tycker vi förstås att det genast smakar bättre ..) och det är varmt där inne, ja, varmt och skönt och på gränsen till lite julkänsla.

Vid bordet intill sitter två unga män med jackor där det står MIO möbler och kanske har dom lunch.
Pojkarna har samma slags kaffe som vi, men har dessutom mjölk i sina koppar och vi förstår ingenting, men kan det då smaka det minsta lilla kaffe?
"Jodå, det är jättegott!" säger pojkarna unisont.

På Matöppet i Slöinge hämtar jag ut bokpaketet som jag längtat så efter.
Det är Sven Teglunds alster; ni vet, han "Promenader och utflykter" i Luleå, ja, nu har han sammanställt sina mamma Siris dagböcker - från 1992 till 2010 - och jag tycker att det är så intressant; som att få öppna en dörr på glänt och titta in i en annan människas liv.

I mitten av boken finns bilder av Svens akvareller där han målat av Siris virkade dukar och det är  i alla fall för mig - ett mirakel, detta att man kan måla så det ser så verkligt ut!

Och väl hemkommen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp och sträckläser boken.
Det ska man nog inte göra, kanske ta den mera pö om pö, men jag tycket att det är så intressant att få följa med denna för mig obekanta kvinna - Siri Teglund - på hennes resa genom livet, må så vara att det var på sluttampen och sedan hon blivit änka.

En dagbok skriven av en för mig helt obekant kvinna ...?
Kan det verkligen ..?

Ja, det kan det.

Detta att bli gammal, ensam och räkna dagens telefonsamtal .., att ha yrsel och öronsus och känna att marken gungar - på mer än ett sätt - att få följa med i det där livet som pågår där utanför.
Och alla små noteringar i kanten - "Stor olycka i Amerika" - (11:e september), eller "Kjell ringt tala om att det hänt svår olycka på färjan till Tallin, Stockholm, 800 människor. Moster Rut och jag varit på sjukkassan Modo, men var inte öppet, drack kaffe hos mig".

Och Siri virkar dukar och pannlappar och ger bort till vänner och bekanta och till personalen på det gruppboende där hon så småningom flyttar in. Hon lär sig namnen på personalen och skriver sedan i sin dagbok: "Flicka Karin varit handlat åt mig. Tack hon fick duk av mig Välsigna henne Jesus. Fernando in med medesin kl.6.25 Välsigna honom Jesus. Jag fick näsblod ikväll 1/2 8."

Och här ett utdrag från pv:s mamma Gunvors årsdagbok ..."Jag ringde Nisse. Ringde Gösta" .., dessa så viktiga telefonsamtal!

Ja, det blev en bra dag och kväll och nu är det den sista lediga dagen av tre, sen väntar heltjobb, nu tillsammans med Hampus, men det blir säkert bra. Hampus, som själv spelar fotboll, tillbringade en helt i London och gick på fotbollsmatch och tittade på Chelsea - Leicester och om detta fick han berätta när vi träffades i kassan. Och gott rakvatten har han alltid, denne tjugoåring.

Har tagit in doftrankan som vi fick i present i fjolsomras av pv:s faster och farbror i Skåne. Sommartid får den bo i växthuset och det är inte klokt hur den blommar och doftar, men nu, här inne i huset, brukar den snabbt bli sig själv igen.
Nåja, fantastiskt så länge det varar!

 

Torsdagsfönstret ....

.... fanns i Ystad och kan ha varit mitt köksfönster.

Jo, så var det.

Och så öppnades skattkistan ....

Alldeles nyss har jag pratat med underbara "moster mjölgumpa" (så hette hennes blogg, på instagram asameijer), som helt spontant har tagit fram uppgifter om människorna på den här tavlan som jag köpte i söndags.

Det här är vad jag nu vet:
Flickan som det hela handlar om hette Anna Josefina Rydman. 
Hon var född den 30:e november 1891.
Hennes pappa hette Johan Frans Oskar Rydman, född 1824 och hennes mamma Anna Margareta, f. Söderberg och hon var trettiofem år yngre (född den 26/11 1859) än sin man.

Det var nämligen så att förre livgardisten, sedemera skomakaren Frans Oskar Rydman, först var gift med Katarina Andersdotter och deras yngsta barn hette Wilhelmina Elisabet. Katarina Andersdotter  dog den första april 1880. I slutet av november följande år - 1881 - kommer den då tjugotvååriga Anna Margareta Söderberg från Björkskär, Möja till Djurö och tar anställning som piga hos änkemannen Rydman och ett år senare (1882) gifter dom sig.
Nu heter hon alltså Anna Margareta Rydman.
Där finns då redan en son från Rydmans första gifte, nämligen Johan Leonard, som kommer att arbeta som sjöman.
(Anna Josefinas morfar hette för övrigt Erik Ersson Söderberg, tack Åsa!)

På rad nr 5 ser vi när Anna Josefina dör .. den 30/3 1898

Ett år efter giftermålet med änkeman Rydman - 1883 - föds Hans Emanuel, han som ska bli flickans storebror och när denne pojke är åtta år, kommer flickan som allt handlar om - Anna Josefina - till världen. Då skriver vi året 1891.

Att Anna Josefina blir nöddöpt tyder väl på att hon var sjuk eller svag vid födseln?
Sju år senare, den 30:e mars 1898, dör hon av hjärnhinneinflammation.

Nu är det svårt att läsa från den här bilden men när jag ser den i större format, kan man utläsa dödsorsaker som slaganfall, magsår, hjärtfel, ålderdomssvaghet, kikhosta, mässling och lungsot.
Tänk, vad ett enda blad i en Död- och Begrafningsbok kan berätta!
Och allt detta är ungefär samtidigt som min egen morfar föddes, han kom till världen 1895.

Och här har det varit husförhör ...

 Se så fint han har har skrivit och tecknat, flickans far, skomakaren Rydman.

Det finns faktiskt inte ord nog för den tacksamhet jag känner för att du Åsa tog dig tid och letade fram alla dessa faktauppgifter om den lilla flickan Rydman! Den största av kramar kommer här susande genom rymden!

Säkerligen finns det många som tänker som så att .., ja, vad spelar det för roll nu ..., vad som hände  någon man inte känner och som levde för en bra bit över hundra år sedan? Så kan det ju vara, för mig klev hon liksom fram från ingenstans .., en sjuårig liten fröken som var så innerligt älskad .., med en storebror som blev kvar .., en annan var till sjöss ... och man - jag - undrar hur deras liv såg ut?

Så var det med den här tavlan som, när väggarna är ommålade, ska få hänga i Gunnars Rum, intill den gamla byrån och den lika gamla väggklockan som jag ropat in på auktion.

Om Harö kan man läsa här ...
Och om Djurö här .... 
Husförhör kan man läsa om här ...

Dag 1 av 3 ....

Mest hela dagen har det varit gråmulet och lite duggregnigt, men så - helt plötsligt - kommer solen fram en stund! Det händer när jag är ute med hundarna på promenad och det blir en dramatisk runda, allra helst för harry. Ägaren till lagården och hästhagarna har lagt ut en tunn, grön sladd på marken - den förbinder elstängslena - och så har det väl blivit en liten glipa på den sladden och häromdagen fick harry en stöt när han passerade och nu är det inte roligt att ta sig över!

Idag lyfte jag helt enkelt honom över sladden, men han förstår inte vad det handlar om .., han förknippar stöten med husse eller matte och svansen räcker nästan till nostippen, så förskräckt är han innan vi har tagit oss en bra bit därifrån.

Inte långt därifrån finns ett uthus av nåt slag och där byggs nu ett vindskydd till hästarna.
Det är Pjotr från Polen som är arbetsledare och han vinkar alltid så glatt när vi går förbi och så pratar vi lite på nån slags underlig tysk-svenska-engelska, men det fungerar.

Sen ut på grusvägen och då blir Nelly så glad, för då vet hon att vi är på hemväg!
Och bilden längst uppe: då har vi gått lillrundan och är - när bilden tas - nästan hemma.

Under det senaste besöket till och från Hässleholm, slogs jag av mycket mera färgrik hösten är där nere i Skåne och det visade sig ju mest bero på alla bestånd av lönnar!
Nu ser jag lönnar överallt, ja, även på här på tomten .., två, tre stycken växer vid slänten mot vägen till och även om dom drar iväg lite hipp som happ, så är dom vackra!

I mitt nästa liv - om man nu erbjuds ett sådant - ska jag se till att det vimlar av lönn där jag bor!
Lönn och poppel.
Njaaaa ... kanske inte så mycket poppel, när jag tänker efter.

I väntan på det livet, kan man roa sig med att röja uppe på Kanintorget, som är beläget just ovanför pv:s tomt. Undrar om jag arbetar den dagen ...? Nja, det gör jag nog inte. Det är väl den enda form av "röj" som sker i den här familjen, vi är sannerligen ena riktiga huskatter.

Lediga-dags-fönstret ...

Skottland, juli 2016.
Ett litet stopp vid en sanslöst vackert belägen gammal kyrka.

Om någon som läser har bär på en dröm om att en gång komma till Skottland .., säger jag bara: förverkliga den drömmen!

Till moster mjölgumpa ...

Så här ser namnteckningen ut ....
Vad tror du?

Oktober ...

På marken drivor av nedfallna äpplen och löv.
Inte en snigel i sikte på månader!
Knappt något fågelkvitter.

Men rönnarna står röda som små utropstecken vid det vita huset.
Längst till vänster ett annat vitt hus .., där bor lilla Edit med sin mamma och pappa.

När vi kommer hit till svängen, kan vi antingen gå till vänster och ner mot havet, eller höger och grusvägen som bär till Kustvägen och så hemåt på det viset. Idag blev det högersväng.

Såja, nu är vi tillbaka på Ejdervägen.
När jag såg allt det gula på fältet begrep jag ingenting .., för det ser ut som ett betfält också, ja, bland allt det gula. Nån - jag minns inte vem - trodde på nån slags raps som självsått sig.
Vi får väl se vad det blir av detta ...?

Och strax bär det av till affären, men sen .., tre dagars ljuvlig ledighet!
Lyssnar till detta underbara medan jag gör mig klar.

Tisdagsfönstret ...

... finns i Malmö och det var jag själv som hade fönsterhåven med mig.

Elva år ....

Hur många gånger har jag inte sagt att det bästa med jobbet i butik, det är alla underbara möten med kundernas barn! Precis så är det.

En av alla småttingarna är Petronella.
Då bilden togs fyllde hon nio år och var på besök i affären och hon berättade så glatt att hon fått ta hål i öronen och hur roligt det var.

Idag har Petronella födelsedag; hon blir elva år och då är man ju egentligen ingen småtting längre.

Alldeles otroligt rar och fin är hon!

Måndagsfönstret ....

... finns bara tvärs över vägen.

Och hur många av oss har inte minnen av ett sånt här hockeyspel där gubbarna ibland bokstavligen ibland trillade av "pinn" ...?