Tecken i tiden ....

Tar harry på promenad ..., stannar till vid hästhagen där tidigare tre hästar har samsats, men nu bara en enda en; en raggig krabat som tycks nyfiken och jag stannar till och småpratar lite .., kliar bakom örat och på sidan av huvudet och så snart jag slutar, visar den tydligt att "mera!mera! häääär, just här!" och hästen - jag vet knappt vilket kön det är - lutar huvudet mot mitt och jag vilar min kind mot mulen och det är nästan så att jag går sönder av all denna värme!

Hästägaren har satt upp en skylt där det står tv-övervakning - men där är ingen övervakning alls - och han har, för någon vecka eller två sedan, berättat att någon anonym feg jävel anmält honom och för en tid sedan kom minsann två myndighetspersoner på besök och inspekterade hagarna och hästarna och dagen därpå upptäckte vi att två hästar var flyttade till några andra hagar, nån mil bort, ja, så sa ägaren.

Och mannen frågade oss om det möjligen var vi som anmält honom, men vi visste såklart ingenting.
Absolut inte.

"Ja, bara jag får veta vem det var .., då jävlar ...!" sa hästägaren.
 .
Och nu är den här hästen helt ensam och första dagen - då, när kompisen försvunnit - gnäggade han/hon oavbrutet och det gjorde så ont i mig.

Sen går vi vidare, harry och jag själv.
Ute på åkern upptäcker jag att tofsviporna kommit; ja, dom kanske har kommit tidigare när vi var i Sälen, men nu är dom i alla fall här! Härligt! Och som dom skrikflyger över åkern ...!

Längs kustvägen ligger skräp i ett dike och ångrar att jag inte tog med en plastpåse. Där ligger en tom ölburk och någon har slängt en förpackning med örtsalt och det är plast och lite annat.

Och nu är klockan tolv och snart väntar jobb.
Tre arbetspass återstår. Det här och så lördag och söndag tillsammans med Joakim.

Hemma ....

Och så tar jag harry och går på promenad ner mot havet till.
Ostanvinden är så iskall att den går rakt genom märg och ben (och hull) och fast jag har virat en tjock halsduk flera varv runt halsen, bli det hurvigt.
Ingen snö, men frasiga löv och mossiga stenmurar.

I slänten ner mot vägen upptäcker jag stora sällskap av snödroppar och likadant i rabatten, men för övrigt har sannerligen inte mycket hänt dom här dagarna då vi varit borta.

Och jag går där ner mot havet och försöker summera dagarna tillsammans med barn, barnbarn, en fästmö och en svärson. Jag tänker på alla skratt .., som då, när Anders försökte övertyga mig om att jag vid en blindtest absolut inte skulle känna skillnad på köpevatten på flaska eller vanligt kranvatten och jag sa att jodå, det tror jag visst och båda gångerna när han testade mig, svarade jag rätt.
Aldrig har jag väl druckit godare - och kallare - vatten än i Sälen!

Eller min egen glädje när vi på lördagkvällen tittar på Melodifestivalen och jag säger - om en udda grupp som sjunger - att "det påminner ju om Ola Salo" och Anna tycks titta häpet på sin åldersstigna mamma och säger ..."ja, men han är ju involverad i den låten!"

Sånt.

Och så kommer friherrinnan på besök.
Hon har - under vår bortavaro - skött om sigge på allra bästa sätt och harry skriker rätt ut i glädje när han genom rumsfönstret ser madamen från Steninge stiga ut ur sin bil!

Sen sitter vi vid köksbordet och pratar om allt möjligt .., och i hemköps kalender skriver jag ned sånt som är bra att komma ihåg .., planerar lite inför tre månaders rehabilitering och friherrinnan berättar om sin stundande resa till Kalmar och det är på det hela taget ungefär som vanligt.

Att komma hem är lika härligt som att komma bort.
En tvättmaskin som går för runt .., tända lampor .., helgläsning som väntar (DN lördag/söndag) och Akuten på SVT-play.

Tre arbetsdagar återstår; imorgonkväll, samt lördag och söndag.
Därefter Hässleholm.
Och såren på händerna är läkta.

Måndagsfönstret ....

Några fönster från Kanarieöarna .., ja, det bjuder ellem så generöst på!
Och blommande bouganvillea ser jag också.
En sån hade mamma i köksfönstret i Malå i alla år.

Bilder från en vecka i Dalarna ....

En alldeles underbar vecka har vi haft i landet Dalarna. Nej, jag ska inte trötta ut er (det har jag redan gjort på Instagram) med miljoner skidåkarbilder, så jag gör en lite blandad sammanfattning bara.
Spridda skurar.
Minnesbilder som jag ska bevara i något av alla hjärtats små rum.
Så där som dom stoooora snötyngda granarna utanför köksfönstret ..., och ekorrarna som hoppade mellan grenarna och snön som då singlade ner.

Eller den där ljuvliga kaffeburken som jag hittade i antikaffären nere i Sälens centrum!

Den här gången fick vi påhälsning av Emil och hans kompis sedan evigheter - Nicole -.
Dom kom med tåg och buss och förgyllde tre hela dagar hos oss.
Oj, så det spelades kort .., backgammon (Emil och pv) och Rumibit; ett slags tärningsspel som Anna och Nicole ägnade timmar åt! Och så "Trettioett" förstås.

En sak är säker: när jag går i pension ska jag köpa mig en riktig kamera, en sån som jag en gång i världen hade. Den här bilden tog Anders.

Och den här också.

Tre dagar i slalombackarna hann Emil och Nicole med.
Sååå roligt att dom kom upp och hälsade på!
Underbart med ungdomar i huset!

Och Anders flickvän Maja gjorde oss också sällskap!
Maja är Stenbock och precis som pv talar hon småländska.
Sååå fin och rar är hon!
(Och Maja och pv firade förstås "fössta tossdagen i mass!)

I väntan på pv som åkt från Evertsberg ...

Att komma in i en idrottstokig och tävlingsinriktad familj kan inte vara det enklaste.
Pv hade erbjudit Maja plats i stafettlaget, men nu hade hon ju inte stått på längdskidor på många, många år och efter några dagars träning i spåren runt Sälen .., och som hon själv uttryckte det: "ja, jag har i alla fall inspekterat snön på nära håll ..." - tog hon sig an utmaningen och tackade ja till att ta den sista sträckan i stafettvasan. Nitton kilometer för en som knappt stått på skidor, men har ett jäkla pannben och tåga!

Jodå, hon fixade det med den äran och eftersom hon hade sista-sträckan, fick hon ta hand om lagets medaljer och här är det Anna som får sin.




Ja, lite mera skidåkning får det bli ,-)
Anna åkte för första gången alla de nio milen - hon valde Öppet Spår på måndagen på söndagen.
I Evertsberg såg hon aningen sliten ut, men i Oxberg började vi fundera om - och i så fall var - hon fått fatt i dunderhonung!
En så glad och sprallig madame ..., och är man i Oxberg har man ju ändå åkt i flera mil! 
Underbart var det att se henne så lycklig!

Igår skingrades flocken och jag blev ensam kvar i Dalarna.
Nu skulle pv åka Vasaloppet.
Anna tog som vanligt på sig "skjutsa-pv-till-startplatsen-på-morgonen" och vid tretiden steg han upp, vid fyra åkte dom iväg och sen blev det till att städa ut stugan och så, när dom övriga givit sig av söderut, ägnade jag dagen åt att sitta i bilen och i snigelfart följa loppet till målet i Mora.
Åtta-nio kilometer i timmen .., ibland hann vi upp i svindlande fjorton km/h ..., ja, då man har gott om tid att tänka på livet i allmänhet och vasaloppet i synnerhet.

Tack och lov för sportradion .., där var det såväl 5-mil i Finland som rapporter från Vasaloppet förstås och mot en ganska blå himmel syntes polishelikoptrar ..., jag såg en bilkrock vid Hökberg och på många ställen ser man åkarna i spåret - en bit från vägen - och man konstaterar att nästan alla stak-åker och man hör hejarop från tappra åskådare.

Stannade till i Evertsberg och hann småprata lite med pv som kom åkande i sin röda dress, ja, som en tomtegubbe! Han var också pigg och glad!
Köpte mig en hamburgare .., svishade 20:- till idrottsföreningen som tack för excellent p-plats (vilken fantastisk logistik det är när det gäller Vasaloppet) och så rastade jag hundarna.

Kontrollen i Evertsberg ...

Och jag fascinerades storligen av den fullkomligt eminente speakern som galant bytte mellan svenska, tyska och franska när han hälsade åkarna välkomna till Evertsberg och "varsågoda, här finns blåbärssoppa och bullar, ta god tid på er och njut av resans gång!" och vi var många som bara stod där och lyssnade till denne man som var som GJORD för sitt uppdrag.

En vakt stod i närheten och jag frågade efter namnet på speakern.
Jo, det visade sig att han heter Jonas Andersson, är gammal skidåkare och är fem år äldre än jag själv, det vill säga, sextioåtta år. Fantastisk var han!
Här kan man läsa om denne man.

Här väcks det minnen från barndomen .... och jag minns ljudet när skidorna rasade mot marken, när det blåste.

Och nog kommer jag att minnas inutivärmen när man ser att ens barn är lyckliga.
Två människor som funnit varandra och tycks ha så roligt tillsammans.
En är tjugosex, den andra trettio.

Anslagstavlor hittade jag lite här och där.
Den här satt i bibliotekets foajé i Mora.

Utsikten från bilen ..., i timmar satt jag här!

Åååå, det blev en lååång dag igår!
Uppstigning vid sex när jag bakade frukostbröd .. , städning av stugan .., och så detta att åka längs spåret och vid tvåtiden var jag framme i Mora och efter en bra stunds letande efter p-plats, upptäckte jag en liten lucka på parkeringen nära gågatan. Helt perfekt!
Där satt jag i två och en halv timme och väntade på pv som var färdig nån gång efter fem och sen blev det raka spåret hemåt.

Av naturliga orsaker (någon var trött efter dagens skidåkning) tog jag dom första tre timmarna vid ratten.., därefter tog pv vid .., så jag igen och då kom ett förfärligt snöfall på tvären (i Västergötland och på slätterna drevade det ordentligt på vägen!) och så tog pv vid på slutet.
Åååå, så trötta vi var när vi körde igenom Göteborg!

Nåväl hemma igen vid halv två kvart över två kanske .., och sigge mötte oss och nelly skuttade sååå glatt på gräsmattan och vi bara stööööp i säng och knappt tre timmar senare skulle pv upp och iväg till jobbet!
Nej, han cyklade inte; han tog bilen.

Upptäckte att blommorna dragit iväg .., och nu på morgonen har jag konstaterat att det vimlar av snödroppar lite här och där .., på köksbordet stod en friherrinnebuket där hon hälsade oss välkomna hem .., och nu ska jag göra mig morgonkaffe och hoppas på att min necessär är i bilen som pv har på jobbet, för här är den i alla fall inte.

Sedvanlig medaljutdelning förstås till den som orkat läsa allt detta!
Hej och hå!

Dagens fönster ....

Från Skellefteå kommer den här bilden och det var ellem som hade håven redo.
Så här skriver hon; mejlet kom igår den 23:e februari.

"Här är en massa fönster på väg att flyttas. Tyvärr har de flesta gamla hus rivits eftersom, men detta huset ska flyttas en liten bit imorgon för att lämna plats till ett p-hus."

Tack ellem! säger jag.

Ett foto i timmen .... EFIT.

Idag hakar jag på - det är den tredje lediga dagen på raken - och sicken tur att jag alltid tittar in hos mossfolk på morgnarna, annars hade jag missat det helt!
Andra är som med i fotokarusellen hittar du här. 

Klockan 07.00 ...., tittar jag ut genom sängkammarfönstret.
Det har snöat .., inga mängder ., och det är kallare än vanligt.

Vid 8 - tiden är detta vad jag ser: pv skrapar bilrutorna och ska sedan ge sig iväg till Ringenäs för att få några timmars träningspass innan Vasaloppet nästa söndag. Ja, såklart kommer han att träna även i Sälen, men att åka skidor är nog det bästa herr pensionatsvärden vet, så ..., ja, då blir det så här.

Kring 9.00 ..., på väg in i köket.
Passerar hemköpskalendern och det var ju tur att friherrinnan var uppmärksam än undertecknad, för här har jag skrivit upp fel tid för arbetskamratens begravning. Köket i gula huset är inte det minsta modernt, men duger bra.

Kring 10.00 står jag vid diskbänken och slänger ett öga genom fönstret.
Physalisbladen går rakt in i mitt hjärta. Stjälkarna har stått i vatten hela vintern .., rotsystemet är som ett garnnystan. Och så är månadens räkningar betalda. Härligt!

Vid 11.00 ..., har pv kommit hem från skidåkandet .., jag fixar kaffe och så ska vi slå oss ned ute på altanen i trädgårdsstolarna. Det är som vårvinter hemma i Malå i februari, mars.
Och i stotra trätunnan gömmer sig olika sorters timjan.
Bidar sin tid, kanske.

Vid 12.00 ..., dricker vi kaffe utanför husknuten - i söderläge - och efteråt får Nelly besöka hårfrissan, som är jag. Så värst snyggt blir det inte, men det får gå.

Kl. 13.00 har pv börjat packa sin resväska. Ja, den som tittar in här förstår väl vad som är på gång.

Kl. 14.00 börjar jag med fisksoppan och efter ett tag ringer jag friherrinnan och lockar henne .., jo, hon vill gärna komma. Musslor i skal ska också i. Saknas gör kolja som jag tycker är så gott, men det fanns ingen färsk sån i  affären.

Vid 15.00 går jag in i vardagsrummet och ser lillpigan ligga ihopkurad som en liten plutt.
Världens finaste är hon. Och på söndag får hon träffa sin Riktiga Matte och Husse igen!

Klockan 16.00 har jag fullt upp med middagen och vid halv fem kommer friherrinnan och när klockan är kring 17.00, då äter vi fisksoppa.

Klockan 18.00 har pv satt igång med att baka såväl matbröd som gifflar.
Gifflarna blir överjordiskt goda!

Kring 19.00-tiden tittar jag på Gokväll hos SVT. Ja, jag är sextiotre år.
Kvällens gäst är det före detta nyhetsankaret Ulf Wallgren och om och om igen säger jag ..., "men ååå, vilken sympatisk människa han verkar vara!" Så lugn och trygg och vänlig!

Klockan 20.00 tar jag på mig den nyinköpta koftan som jag föll pladask för.
Så len och mjuk!
Så ofattbart enkel!
I min barndom hade jag en nästan-likadan-kofta; den var ljusblå i bomull och hade som guldiga runda knappar med en fördjupning i mitten. Ungefär som salta pastiller. Jag älskade den koftan och det kommer jag att göra med den här också!

Nu är klockan nio och vi har följt med i På Spåret och jag är hysteriskt trött och den sämsta Efit-deltagaren som finns .., jag hinner liksom inte med!

I morgon ska jag arbeta tillsammans med Joakim; jo, men det blir nog bra.
Trevlig helg till er alla!

Fredagsfönstret ...

.....och blir man inte varm i hjärtat av en sån fin katt som tittar ut .., då vet inte jag!

Madamen i Porto tog bilden.

Efteråt ....

Det är många områden i och omkring Halmstad där jag aldrig har satt min fot och Trönninge är just en sån plats. Kyrkan är helt annorlunda än kyrkorna hemma i Västerbotten och där, under det gröna koppartaket, lite i lä, står en samling svartklädda människor när vi kommer promenerande, friherrinnan och jag själv.

Och jag säger till friherrinnan att vi går väl fram och hälsar och så säger jag att bara så du vet, så jag gråter sällan på begravningar, det är liksom nåt underligt med mig, nästan som att jag står vid sidan om .., som om jag bara är en iakttagare.
Men när vi går fram till människorna och jag förklarar att .., "ja, vi är arbetskamrater till Gunilla", då brister rösten på en gång. Mer behövdes alltså inte.
Så lite vet man om sig själv.

 

Och fint är det med den här lilla skylten just utanför porten.

Himlen är blå. 

Solen strålar. 

"Allt som fattas är lärkan ...", säger friherrinnan.

Direkt till vänster när man kommer in i kyrkan, är detta vad man ser.
En barnhörna.
Och klockan är så fin och så symbolisk för livet, tycker jag .., den skapar värme och hemkänsla.

Det blir en värdig begravningsgudstjänst och prästen pratar skånska och berättar om Gunilla; att hon föddes i Uddevalla (hade jag ingen aning om) och att hon flyttat till Halland och vilka butiker hon arbetat i. Han berättar också om vilken fin mamma hon varit; att dörren för barnens kamrater alltid stod öppen .., att familjen var nummer ett i Gunillas liv.
Och att hon älskade sitt jobb, det säger han också.

Och vi sjunger med i psalmer som går på tok för högt (då tystnar vi en stund) och där är vacker pianomusik och sist av allt får förstås alla gå fram till kistan och ta farväl.
Vi är nio stycken från affären och det känns så gott att stå där tillsammans.

Sen är det över.
Innan vi åker iväg berättar jag i all hast för barnen om hur omtyckt deras mamma var och så många kunder som stannat till när man fyllt in juice eller mjölk och sagt fina saker om Gunilla; om hur trevlig hon alltid var och hur ledsamt det hela är, ja, en del har börjat gråta .., och dom ska veta att deras mamma sannerligen har satt avtryck hos många människor.

Vi från affären åker till ett café inte långt därifrån och vi drar ihop två bord och chefsskapet bjuder på kaffe och tillbehöret och det blir nån timmes prat kanske och det känns bra.
Och allt medan vi sitter där, flyger en liten fågel fram och tillbaka uppe vid taket - fast vi är inomhus - och Carina ska snart börja arbeta och så sätter vi en slags punkt och alla åker hem till sig.

Ungefär så var det. 
 

Idag ....

... om några timmar bara, ska vi från affären följa finaste Gunilla till slutet.

Friherrinnan har erbjudit mig att åka med henne och sen samlas vi alla i Trönninge kyrka,
en bit utanför stan. Det blir ingen minnesstund, utan det hela avslutas efter akten i kyrkan, men åtminstone vi arbetskamrater tänker åka och ta en kopp kaffe någonstans - tillsammans - mer som för att sätta punkt och kanske få prata av oss lite.

Sånt som vi kommer ihåg.

#livet

Och grönt och skönt var det ....

Vårdcentralen i Falkenberg (dit vi hör) ligger vidunderligt vackert till, alldeles intill Ätran.
Står man i receptionen - som har stoooora fönster nästan ner till golvet - är utsikten inte några hus som på bilden, utan tänk er mera till vänster .., enbart brusande vatten och träd!
Så fantastiskt fint!

Jag skulle alltså till sjukgymnasten för att få dom rätta övningarna såväl inför - som efter - operationen. Hon - sjukgymnasten - visade sig heta Jenny och var nyutexaminerad .., hade läst i Luleå, men var uppvuxen i Värmland; i Degerfors. Rar och fin. Mjuk. Vänlig.

Och jag fick ligga ner på en sprittvättad brits och sträcka och tänja och ligga på sidan och sätta mig upp och resa mig utan att ta i med händerna, såna saker. Och mitt dåliga knä mättes och befanns vara tre centimeter tjockare än det andra och då var det ändå lindrigt svullet idag.

Efteråt var jag som vanligt illröd om kinderna av en massa .., inre rörelse.

I väntan på att det skulle bli min tur, gick vi (pv gjorde mig sällskap) omkring lite i korridoren och tittade in i träningslokalen och så kom vi till detta .., det var så ofattbart vackert så det var inte sant!
Och när jag gläntade på dörren slog värmen emot mig .., tänk, här ska jag få vara med på knägympa när rehabiliteringen börjar!  Ätran där utanför, förstås. Så smart att ta tillvara på utsikten .., och så klokt att spara träden! Vilka speglingar!

När besöket var avklarat gick vi ner till mot vattnet och tittade lite.
Det var otroligt strömt och pv visade var det härom året varit översvämning.
Men tänk, dom som bor i det här vita huset .., vilken utsikt!

Promenadvägen som heter Doktorns Väg lär vara 5 kilometer lång och med tre broar så man tar sig över på andra sidan.
Bakom ryggen där jag står och tar bilden, finns sittplatser .., ja, men där kan friherrinnan och jag ta en kopp kaffe (och något gott) när jag en gång varit på gympa och hon gjort mig sällskap!
Härligt.

Sist av allt åkte vi förbi Heberg och åt thai-mat i nåt som liknar en verkstad mer än en restaurang, men sextio kronor för en liten buffé är okej och maten var inte ens riktigt varm, men jag var hysteriskt hungrig och skakig och efteråt, när vi kom hem, däckade jag och sov i flera timmar, totalt utslagen!!

Förr om åren blev pv så förskräckt när det hände .., nu är han van och ägnade tiden åt annat ., som att åka rullskidor uppför vägen till Guds Gröna Ängar och att stryka örngott och annat. Inte förrän vid sjutiden vaknade jag till liv.

Nu väntar morgondagen med begravning av arbetskamraten.
Hu.

Om att fronta hyllorna ....

Monet undrar i en kommentar vad det här med att "fronta" egentligen betyder.
"Plockar ni fram gammal mjölk och ställer längst fram eller rättar ni bara till saker?"

Att fronta innebär helt enkelt att man gör fint i hyllorna: att varorna kommer så långt fram till kanten som möjligt. Och ja, äldst i datum ska såklart stå längst fram, annars blir det ett gräsligt svinn. I precis varenda butik där jag har arbetat, har den delen tagits upp när det varit möten ..., "nu MÅSTE vi bli bättre på att fylla in varorna på rätt sätt; det nyaste ska vara längst bak!"

Sen händer det ofta att kunder flyttar om och letar efter ett bättre datum på varan och det kan man ju förstå, men det innebär också att vi som arbetar får vara så enormt noga när vi ska göra datumkoll, för skulle man tvingas leta bakåt för varje vara, då skulle aldrig tiden räcka till.
Helst ska det inte heller vara några "hål" i hyllorna, utan det ska vara välfyllt.
Ni kan ju tänka er hur knepigt det är att kolla eller fylla in datum på varorna som står längst ner .., då får man krypa på knä och det kan jag ju inte, för att komma åt varan längst in.

Varor med kort hållbarhet kvar, ja, dom sätts ned med 30 eller 50 % och läggs antingen för sig eller står kvar i hyllan, ett system som jag tycker är jättebra, då det blir färre varor som bara slängs i en container. Tala om resursslöseri! Jag brukar tänka att köttfärspaket som förut bara slängdes .., vilken bristande respekt det är för djuret som slaktades!

I stora eller riktigt moderna butiker, finns ju det här systemet där varorna liksom åker fram av sig själv, det vore en nåd att drömma om.

Jag   ä l s k a r   välfrontade hyllor och det händer, när jag besöker andra butiker, att jag - av bara farten - drar fram en kartong lite mera .., så det ser fint ut. Det är väl det som kallas att vara yrkesskadad. Eller så betyder det att man har en väldig yrkesstolthet.

Åtminstone Hemköp har ett system där en en man eller kvinna med ojämna mellanrum kommer och betygsätter butiken. Då tas det här upp med om det är "hål i hyllan", om det hittas många varor med utgånget datum, hur rent det är i affären, prismärkning av varorna och så vidare. Kommer man för lågt i poäng, blir det ny kontroll och allt sammanställs och man får skämmas inför andra butiker ,-)

Den allra finaste frontning jag någonsin skådat, det var i en spritbutik i Belgrad, i det som en gång var forna Jugoslavien. Jag är helt förvissad om att personalen gick och frontade direkt någon tagit en flaska ur hyllan! I australiensiska butiker var det också väldigt fint i hyllorna.

Nu vet du kanske lite mera, Monet.

Dagens fönster ...

... speglar sig i vattnet och det var sonen som tog bilden när han igår besökte Stockholm och klarade ett för honom väldigt viktigt prov. Grattis Anders!

Mitt i veckan ....

Jaha, så var det dags för tre-lediga-dagar-på-raken-svängen, även om dom här dagarna blir aningen upphackade. Om en halvtimme bär det av till Falkenberg för träff med sjukgymnast som ska visa mig bra övningar inför operationen (egentligen väl sent, men jag låg ju sjuk och så fördröjdes allt), men framför allt vad som ska ske efteråt. Pv, som har sportlov, gör mig sällskap.

Och så är det ju den där sko-jakten.
Förstås.

Full fart på jobbet igår!
Sedan en tid tillbaka har vi ett schema som ska prickas av var kväll; det är vissa områden som ska ses över innan vi går hem och oftast delar vi upp dom här bitarna mellan varandra, vi två som arbetar kväll. Malin tog brödvagnen, charken och frukten, allt medan jag stod i kassan. Själv fyllde jag på och frontade i mejeriet, tog kundrundan (vilket innebär att man gör fint i hyllorna, plockar bort tomkartonger osv), pantmaskinen (ska rengöras) och så brödhyllan. Sen prickar man av med signatur på en lista som sitter på lagret (väldigt viktigt var den sitter, förstår jag att ni tänker ,-), ungefär som det ser ut på Statoils kundtoaletter.

Det där fungerar jättebra och butiken blir så oändligt mycket finare!
Men ..., om en månad eller två kommer det att bli svårt att hinna med, för då är vi just i skarven när vår, - och sommargästerna kommer på helgerna (och ibland om veckorna) och vi har då ännu inte satt in sommarpersonalen och då .., är det svettigt! Å andra sidan är jag ju hemma då - på rehag - men jag minns stressen.

Och här intill mig på bordet ligger kom-ihåg-listor inför Sälen.
Tulpaner ..:? Tar hon med sig tulpaner till Sälen?
Ja.
Det bästa som finns när vi kommer fram och har burit in allt från bilen, det är att tända värmeljus, kanske göra eld i braskaminen och så sätta en vas med tulpaner på köksbordet.
Så roligt det ska bli!

Dagens fönster ...

... finns i ett kök i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Kanske, kanske, kanske .., att man idag kan ana skymten av en blå himmel, men helt säkert är det inte.

Och man vaknar upp till kravaller i Rinkeby, diskussioner om Sveriges bistånd till Kambodja ., och barn som svälter i flera afrikanska länder.

Här - hos oss - sprang en räv över vägen när pv rastade harry .., själv ser jag just nu en rödhake i lilla eken .., och alldeles nyss skuttade ett rådjur rakt över grannens tomt.