Äntligen ...!

Innan pv träffade mig, ja, då ägnade han ungefär fyra veckor varje sommar med att segla.
Ofta i Bohuslän, men också på andra ställen.
Sen kom jag in i bilden (inget sommarlov, bara tre veckors sommarledighet) och vår katt Sigge Nilsson, sen dök Harry upp, växthuset .., och sist av allt Nelly.
Det där med seglatser, tycktes långt borta.

Men i sommar ska den i alla fall i sjön och även om det kanske inte blir några längre äventyr, så har den lämnat tomten! Nu ska den få bo tillsammans med andra - säkert jättetjusiga båtar - i Skallkrokens hamn i Haverdal. Nåväl, pv som har seglat i hela sitt liv nästan, bryr sig inte i utanpåverk, han är lika glad i sin båt ändå.

Kranbilsägaren heter Mattias och påminner väldigt om min kusin Mats i Dikanäs.
Trygg.
Lugn.
Och jag frågar och frågar och han berättar; ja, det är så himla intressant att ta del av andra människors vardag och yrkesliv, allra helst när det är långt ifrån ens egen tillvaro!

Han berättar om kranbilen (5 miljoner kostar den!!!), att det är en Volvo, att själva kranen är tillverkad i Österrike och att arbetsuppgifterna varierar i det oändliga.

"Vuxenlego" skriver Mattias på sin hemsida.

Enda dagen lyfter man upp delar till ett hus, nästa ska en storvuxen soffa hissas upp i luften och på något sätt krånglas in den vägen och nu på morgonen så var det alltså pv:s båt.

Bilen är så glänsande och fin och bara fem månader gammal!

Jag frågar om han har vuxit upp med det här jobbet; om hans pappa sysslat med samma sak.
Nej, inte alls.
Mamma var lärare och pappan .., ja, det kommer jag inte ihåg, men han var i alla fall inte chaufför.

Ordning och reda är det också.
Herr kranbilsägaren visar sig vara Kräfta och har höger tumme upp. 

Och här står vi, en rehabmadame och en semestrande mattelärare, tillika smålänning.
Åtminstone en av oss är nog överlycklig idag .., och ser fram emot dagar till havs.

Onsdagsfönstret ....

..... fångades i Strängnäs, där Ulrika varit på präst, - och diakonvigningsmässa.

Nog är det tur att hon har fönsterhåven med sig!

På vift ....

Så blev det middag hos Eva och hennes Långe Man och som alltid bjuder hon på så supergod mat!
Idag var det nån slags gryta på kycklinglårfilé med kokt ris och sallad och till efterrätt färska frukter i bitar, plus vispad grädde.

Mycket prat blev där vi satt ute på altanen.
Och småfåglar som får brödbitar (en talgoxe som nästan är tam, den får ostbitar) är så otroligt orädda...,  det är pilfinkar och gråsparvar, vilka man sannerligen inte ser många av numera.

Vad pratar vi om?
Allt möjligt.
Om hur man får blir professor .., om en resa till Japan .., om magnetism .., om Theodor Kallifatides och om Ingrid Hedströms bok ..., vi pratar om sjösättning av segelbåten .., om fåglar ..., om en murken bräda .., vi pratar om helgens bröllop och om pv:s brorson som är så intresserad av fiskar, ja, sånt.

Sen hemåt.
Passerar affären där jag lämnat in läkarintyget och pratat med chefen och tittat på schemat. Upptäcker att jag det allra första arbetspasset ska arbeta med en sommarvikarie som jag inte känner, men det ska nog gå bra - det kanske var henne jag såg i kassan idag -?
Å, det ska bli roligt att få träffa alla kunderna igen och göra fint i posten och lite annat!

#dag 12...

Saknade friherrinnesällskap ...

Ja, tolv dagar kvar av min rehab.
Först klipper jag gräsmattan, inte hela, det pallar jag inte, men en timmes arbete ungefär.
Mest gör jag det för att mjuka upp leder som blev sååå stela efter johanssonrundan igår.
Jo, men det funkar ganska bra.
Tar sedan cykeln och susar ner till stranden; kanske tar det en halv minut och alldeles ensam är jag, frånsett en vuxen svan som simmar lite för sig själv ganska nära land.

Så där ligger jag - eller egentligen sitter jag - och tittar ut över världen och det blåser friska vindar, rejält friska!

Villaföreningen skrev i årsmötesprotokollet att stranden är på väg att växa igen av särskilt den här gröna saken, vars namn jag har noll koll på. Och eftersom det är ett naturreservat, så får man heller inte rycka upp nån enda växt, så nu återstår att se vad länsstyrelsen säger om saken.

Eftersom det blåste så rejält, vågade jag mig inte i särskilt långt ut.
Det händer att det blir utströmmar och jag föredrar att ha sällskap med mig såna här dagar.
Och tänk .., för en tid sedan var det så långgrunt att man kunde promenera nästan runt hela lilla "holmen" eller vad man ska kalla den.

Och vågorna sköljde in över land ..., mäktigt var det.

Bilderna är tagna med min Iphone och blir väl därefter och inte blir det bättre med zoom, men det här är mer för att visa det här enorma bygget som även fanns med på gårdagens inlägg.
"Ett landmärke för dom som seglar ...", sa pv, men behövdes det landmärket?
Ja, ja.
Det finns värre saker att hetsa upp sig för här i livet.

Ps. En alldeles särskild havs-hälsning går till stackars Anne i Mantorp som i två veckor legat däckad i kristallsjuka, detta vedervärdiga tillstånd när världen snurrar runt! Krya på dig! Ds.

Dagens fönster ...

"Hej!

Här kommer ett fönsterbidrag.

Förra veckan på lediga veckan åkte M och jag en tur till Laxå och en härlig butik där. De säljer möbler från 50-70 talet. Det mesta i teak, matgrupper, byråar, fåtöljer, stolar och massa annat.
Porslin, tyger och lampor också!

Vi var på jakt efter en liten hallbyrå och spegel och det kom vi hem med.

En härlig butik som ligger precis vid rondellen längs E20 i Laxå.
Problemet var nog snarare att de har för mycket som man vill ha med hem!

Här kommer två bilder på samma fönster, inifrån och utifrån.
Linne och Lump heter butiken.

Hälsningar Turtlan"

//Tack snälla, rara! Dit vill jag komma!

På kvällsbrickan ....

Rexxie tipsade om den här filmen, "Ursults äppelkungar" och det kan jag säga, att den var helt klart sevärd, i alla fall om du tycker om äpplen och är intresserad av miljötänk.
Tack för tipset, Rexxie!



Då tipsar jag om den  här, en film av suveräne Mike Leigh; nämligen "Secrets and lies" - på svenska Hemligheter och lögner -" och helt klart en av mina absoluta favoritfilmer!
Där vimlar det av bra skådespelare, ingen nämnd och ingen glömd.

Båda finns på svt.play.
Guldgruvan.

Fem år sedan ...

Det är ett par veckor sedan pv körde till Falkenberg och lämnade in bygglovsansökan för att glasa in altanen, den före detta dansbanan. Handlingar fick kompletteras och SOM han har väntat på att sätta igång bygget!

Idag kom ett vitt kuvert från Falkenbergs kommun och glädjen var stor.
Ett tag.

Dom har tittat på helt fel ärende, från då vi satte in braskaminen tänkte bygga lilla huset i slänten.

Nu är det bara att börja om från början igen.

Idag ....

.... tar jag harry och går johanssonrundan.
Det blåser friskt, men det är milda vindar.

Rapsfältet är utblommat.
Mörka moln norröver.

Men det är - som alltid vid havet - hitochditväder.
Efter några minuter har dom där mörka molnen tackat för sig.
Och här är huset som jag retade mig så omåttligt på, då, när det byggdes.
Det är bara kanske hundra meter eller mindre tills naturreservatet börjar och för att alls få bygga det här schabraket fick man spränga sig ner bland berghällarna.
Inte en enda gång på alla år har vi sett en människa inne på tomten, däremot fjärilar i parti och minut, mest parti och det är helt underbart, för en bit till vänster - som inte syns på bild - är en slänt med växter som verkligen lockar fjärilar, särskilt på sensommaren!

Bert (som svar på hans kommentar): så här ser det ut från den här sidan.
Det är en italienska arkitekt som varit i farten, om jag minns rätt och den här bilden togs innan allt det i slänten vuxit upp.
Huset är jättestort och exklusivt inuti, men enligt mitt sätt att se, passar det inte alls in i miljön.
Men som sagt .. jag har vant mig.

I vintras röjdes stoooora områden intill det här huset - men det här tillhör naturreservatet -.
Stora buskage av en och björnbär (till pv:s förtvivlan!) slets upp med rötterna och det liknade mest ett enormt potatisland.
Nu ser man plötsligt havet där i gläntan och fast det inte syns på bilden vimlar det av blommor på marken; precis som det var planerat enligt länsstyrelsen!

Nu har jag passerat grinden och bakom mig finns då Aj-huset och ytterligare två mindre hus, vilka nästan är osynliga bland allt det gröna.
Längst till vänster i bild finns Falkenberg och klara dagar ser man deras silo.
Härifrån är det precis lika långt - eller kort - som till Halmstad.
Tjugotvå kilometer.
Och här ska det också röjas och brännas, troligen i höst.
Nog känns det sorgligt.

Så är jag nere vid havet.
På stranden går en kvinna omkring i evadräkten - ja, precis som hon är skapad - och allt jag ser är en vit rumpa var gång hon böjer sig ner för att plocka nånting på stranden.
Upptäcker sedan ett tält inne i hästhagen och kläder som hänger på tork på en gren.
Kanske är det hennes, för ingen bil finns på parkeringen.

Och så nästan hemma.
Just nu ärdet så frodigt och grönt så där så man nästan sprängs av glädje!
Eller tacksamhet, kanske.
Och än lyckligare blir man när man ringer Försäkringskassans kundtjänst och verkligen sedan blir uppringd och allt löser sig. En sååå vänlig handläggare fixar det som ska göras, då jag efter trettio samtal till min personliga handläggare aldrig kommer fram.
Tack du för mig okända människa, vars namn jag inte hann uppfatta!

Nu blir det kaffe och DN:s lördagskorsord!

(Och tänk, jag klarade rundan utan att få ont i benet!)

Dagens fönster ...

...kommer från Småland och det är friherrinnan som agerat fönsterfångerska.

Hon är på husvagnssemester i Vita Sand, inte långt från Kalmar - ja, hon och Shejken - och som hon har längtat och räknat dagarna! Inom ingen tid alls hade hon gjort så fint i vagnen, med nystrukna dukar och blommor i vas!

Hoppas nu bara att solen visar sig!

Tack snälla för fönstret, Lena!

Men hon blev inte bönhörd .., i alla fall inte den här måndagmorgonen.

Och till Anna i Sheffield ....

... som i en tidigare kommentar skrev att Småland kanske är Sveriges vackraste landskap?

Det ska jag säga dig, att den tanken hade jag också när vi först körde den slingrande vägen mellan röda stugor,  ängar och sjöar och sedan kom till detta härliga ställe, där molnen speglade sig i vattnet och en eka låg förtöjd vid bryggan.

Synd bara att mygg nödvändigtvis ska lockas av männniskoblod.

Spridda skurar från en härlig bröllopsfest ...

Först av allt samling hemma hos pv:s storebror Tommy och hans fru Lena i Fallnaveka, en ynka mil från Ljungby. Då var klockan kring 13.00 och vi fick lite hastig förtäring för att klara oss fram till middagen och så övades det på sången som skulle framföras efter vigseln.

Här är nästa par ut .., Hilda och Patrik, men inte förrän i början av september.

Brudparet bor i Biskopsvara, dryga milen från Ljungby.
Tänk er att ni kör längs en slingrande väg och på ömse sidor finns vackra stugor och här och där vattendrag och själva huset som brudparet bor i sedan några år tillbaka, påminner om det som Bloggblad har hyrt av kyrkan (det här har en gång tillhört just svenska kyrkan), men är mera avlångt. 
Runt omkring mängder med bokskog och ekar och tomten är enorm! 
Där stod husbilar, husvagnar, massor med uppslagna tält och vi, som hade hundarna med oss, parkerade under en jättelik bok där det var skugga.
Själva vigselakten skulle gå av stapeln nere vid sjön.

Här - längst till vänster - står den borgerliga vigselförrättare som hette Ole.
Jag ska säga er, att hade Donald Trump tagit honom i hand, då hade han mött sin överman, ty det handslaget var nog det mest handfasta jag någonsin upplevt. På bilden är det Christoffer som får känna på nyporna :)

När vi så samlats alla nere vid vattnet, ställde sig pv:s brorsdotter Kajsa lite längre upp i backen och började spela trumpet, nån slags brudmarsch och så kom då brudföljet gående nerför backen. En kör på kanske tolv personer sjöng sååå vackert och mannen med det fasta handslaget sa "kära vänner, nu får ni hänga med här, för det går undan när det är borgerlig vigsel!" 
Och så log han. 
Och fort gick det! 

Från London hade brudgummens kusin Joanna kommit, tillsammans med sin "Ollie".
Senare på kvällen blev det då förstås lite prat om Brexit och annat, förstås.

Så blev det tipsrunda (Vett & Etikett vid bröllop, allt enligt Magdalena Ribbing .., det var bara det att rätta svaren var precis tvärtom och jag tänkte att nä, såna frimodiga människor som brudparet, dom bryr sig inte i sånt som att man inte får ha sin mobil på bordet och att man absolut inte skulle ägna sig åt politiska diskussioner - klart man fick, det bara piggar upp - och och hångla fick man också göra, bara motparten var villig, ja, allt på skoj, förstås) och så slog vi oss ned i det stora partytältet. 
Sjuttiosju gäster var vi! 

Jenny - bruden - hade ordnat med bordsdekorationerna.

Jo, det var bordsplacering också.
"Men ni behöver inte vara oroliga ...!" sa någon och log. (Ja, många leenden var det).
Alltså hamnade jag intill pv och på min vänstra sida satt en vänlig man från Örkelljunga.

Här sitter han och läser på baksidan av cd-konvulutet där våra namn var skrivna. 
Alla hade fått var sin skiva med olika melodier, allt prydligt nedskrivet. 




Här är en av låtarna på min cd.
Underbar! 
Och vilket jobb bruden hade lagt ned på detta!
"Ja, jag är väl lite nördig ...", hade hon svarat när pv framförde sin beundran. 

Mitt emot oss satt Olle och Annika vilka båda hade förlorat sin käresta med bara ett halvårs mellanrum. Och så blev det som det blev .., dom träffades ofta på kyrkogården och Olle berättade att han i sin ungdom hade tyckt att Annika var så fin, men hon var ju två år äldre och det är mycket när man riktigt ung.
Nu har dom ett liv tillsammans; ja, båda har fått som ett extraliv.
Annika visade glatt upp bilder från motorcykelturer till Rügen och vi fick se bilder på hennes daghund Frasse (som inte var så värst söt, en fransk bulldog, men säkert hur fin som helst) och det fullkomligt strålade om dom här två människorna. 

Annika hade en urläcker blus/tunika med afrikainspirerat mönster.
"Den har jag köpt på Lindex!" sa hon glatt.

Flera småttingar (allt från nästan nyfödda till några år gamla) var med på kalaset.
Och finns det  n å n t i n g  manligare än en skjorta som tittar fram under en kavaj/kostym!
Till bordsdekorationen var det små, små, små ledlampor .., såå fint det blev!

Ettriga myggor fanns det gott om, så såna här hålla-bort-mygg-ljus var utplacerade lite överallt.

Bild: Hilda Blomberg

En helt vegetarisk bröllopsmiddag blev det.
Först en grön ljuvligt god soppa som jag glömde ta bild på - det gjorde dock inte Hilda - därefter stor buffé med allt möjligt läckert!

Bordsgrannen från Örkelljunga såg lite tvivlande ut när vi fick besked om det vegetariska.
"Men jag som tycker så mycket om kött!" sa han leende, men lika förtjust som vi andra blev han i detta smarriga.

Till dessert: den godaste pannacotta jag någonsin har smakat! 
Kocken - den som var ansvarig för det hela - var TJUGOTVÅ år och arbetar annars i Kalmar, mest med så kallad "fine dining". Men  h u r  kan man bli så duktig vid så unga år!? 

Vi hade glömt hundmaten hemma och harry bryr sig inte, han äter egentligen mest bara ett riktigt mål per dag, men nelly ...! Så jag frågade den ene av kockarna om det möjligen fanns lite rester som inte skulle tas tillvara, ja, bara på en litet tefat, så kunde Nelly få. 

Efter en stund kom den unge mannen ut med en assiett med fyra fyrkantiga bitar av nåt slags majs och sa "Vassego .., ja, alla gäster ska ha trevligt på festen!" och så fick Harry tre bitar och Nelly en. 
Kanske blir dom vegetarianer vad det lider?

 Patrik - pv:s blivande svärson - agerade hovfotograf, ja, han är ju fotograf också, så där på riktigt.

Ja, det var en härlig tillställning! 
Somliga kom i långklänning, nån i shorts, en del hade högklackade skor, nån annan gick barfota.
Det var kostymer och det var frack och cylinderhatt; allt i en enda mix.
Det var helt enkelt väldigt okonventionellt och väldigt mycket frihet!
Ingen av damerna bar hatt.
Om jag kände mig bekväm?
Svar: väldigt, och ska jag själv gifta mig, ja, då ska det blir precis på det viset.
En hel massa frihet!

Den här unge mannen var så stilig i sin marinuniform. 
Alexander hette han och berättade om ett arbete som han älskade.

Så här såg det ut senare på kvällen, när skymningen fallit. 
Vi åkte hem vid halv tolv och kanske var det då som dansen började?

Och så här har det sett ut idag.
I timmar låg vi på soffan och vilade, ja, somliga sov, eller det gjorde vi för övrigt allesammans,  i omgångar.

Allt som allt ett underbart trevligt bröllop!

Bröllopsdagsfönstret ...

Ja, så är det ., idag åker vi "utomlands" - till landet Småland - för att vara med när pv:s brorson Emil gifter sig sin Jenny. Det hela ska gå av staplen hemma hos brudparet, där jag för övrigt aldrig varit, men det lär vara omåttligt vackert där ute på landet.

Fönsterbilden kommer från det gamla slavfortet i Ghana.
Där stod vi och tittade ut över havet och fiskebåtarna, Anders och jag själv, då, för två år sedan.

Adligt besök eller nåt ...

Bor man ute på landet, är det inte direkt så att besöksfrekvensen når astronomiska höjder.
Den ökar sommartid, men för övrigt är det tämligen lugnt på den fronten, ja, förutom då friherrinnan förstås.
Och Harry blir hysteriskt lycklig när han hör hennes bil eller hennes steg mot gruset .., eller bara anar doften av henne. Allt släpper han och ruuuuusar ut och formligen skriker ut sin glädje!

Så var det idag på förmiddagen, när ovan nämnda madame hade kört till Falkenberg för att hämta ut sina nya glasögon och därefter svischade förbi på en kopp kaffe.
Dessförinnan hade jag själv åkt till Getinge och lilla spelbutiken för att hämta ut ett minneskort till kameran (kom i en A4-kartong, tala om mycket väsen för lite ull ...!)  och så tog jag vägen förbi  förbi bageriet i Slöinge, så där så vi skulle ha nånting gott till kaffet. (Nej, inget sött).

Så här elegant blev friherrinnan i sina nya glasögon med tonade glas, ja, allt efter hur ljuset faller.
Jag skrev på Instagram idag att den här damen, som är lång och reslig (en bra bit över 1.80 i sin ungdom) är nästan alltid tjusig och hon är en sån där kvinna som lätt som en plätt spatserar omkring i hatt, ja, typ till fina fester eller så. Det är inte jag.
Hon har med andra ord   s t i l.

Nu åker hon på lillsemester till östkusten och har ordnat med såväl hus, - som kattvakt.
Hoppas att du får helt underbara dagar Lena!

Och nu har pv kommit hem och varit ute på johanssonrundan med harry.
Nu blir det kaffe igen; senare ikväll färska räkor med aioli (och nu har jag kollat uttalet Monet, det ska jag säga, att det hade jag noll koll på!)

Dagens fönster ....

Ja, egentligen är bilden tagen genom ett öppet fönster, men kanske skymtar ett där längre bak i bilden? Ni som varit med ett tag känner nog igen er .., jodå, minsann plockade jag fram håven under ett kort besök på bageriet i Slöinge och där, bakom disken, står underbara Nellie som förr om åren - mest somrarna - arbetade på Hemköp i Haverdal.

Vilken rar tös detta är!

Det var såååå fint uppbullat ( i ordets rätta bemärkelse) på disken och en ung man som kom in jämte mig, utbrast "men åååå, hur ska man kunna välja!?"

Själv köpte jag två urgoda mackor med typ serranoskinka (fast från Halland) och ost till friherrinnan och mig själv - hon kommer strax - då det här är sista dagen på en vecka som hon är hemmavid.
Nu hör jag hennes bil!

Bert: kolla nu länken!

För övrigt ....

Foto: Mattias Ahlm, Sveriges Radio.

... tycker jag att såväl SVT som Sveriges Radio har drösvis med fantastiska utrikeskorrespondenter.
Staffan Sonning i London är en favorit.
Han är, om ni inte visste det, född i Vilhelmina och uppvuxen i Sorsele, inte många mil hemifrån.
Det händer ibland - inte ofta, men ibland - att jag känner igen en viss sorts humor i hans sätt att prata och då ler jag alltid lite extra.

Här en annan favorit - Carina Bergfeldt - som rapporterar från USA.
Det är vi Aktuellt/Rapport-tittare som kan glädja oss att lyssna till henne.
Sååå bra! Och personlig!

Sen vimlar det av andra .., ofta kvinnor faktiskt!
Från min barndom minns jag mest "Arne Thorén, Washington" och sättet hur han sa just dom orden.
Det var som att man väntade sig att världskrig utbrutit, ja, när man hörde hans stämma i radion.
Eller "Knut Ståhlberg, Paris".
Och nån annan rapporterade från Bonn.

Dagens fönster ....

... finns här i det gula huset på kullen.

Och bakom gardinen (och bakom en liten högtalare) upptäckte jag en vas med innehåll som nog sett sina bästa dagar. En liten avdankad påsklilja dinglade löst .., där var rosenribs och nästan odefinierbara pärlhyacinter.

Ute har det regnat och regnat .., friherrinnan tittade in och sa hejdå på ett tag och vi pratade om allt möjligt: om böcker, om ett stundande bröllop, om en kylväska och lite annat.

#sjuttondagarkvar