Dagens fönster ...

Fönster fångade från skattkistan och jag ser nu att jag hade håven med mig .., då, när jag någon gång år 2006 strosade omkring på gågatan i Ystad, ovetande om vad livet hade i beredskap.

Fyra år senare skulle jag ta mitt lilla pick och pack och styra kosan norrut, till landet Halland.

Det är som om livet eller tillvaron består av olika cykler.

Först uppväxten i Malå .., flyttar vid nitton års ålder till först Sollentuna och därefter Kungsängen.
Fem år senare vänder vi norrut igen. Hem. Femton år blir det hemma i Västerbotten.

Så bär det av söderut till Ystad. Sjutton år bland ljuvligt doftande rapsfält .., (i alla fall om vårarna) och havet nära.
Myteri och ensamseglande.

Och nu har jag varit här i Halland i snart åtta år.

Livet bara susar iväg!

Kan meddela ....

... att friherrinnan - som känt sig yrslig några dagar nu och besökte vårdcentralen nu på morgonen - fick åka ambulans till lasarettet här i Halmstad.

Nånting med hjärtat.
Flimmer, tror jag att hon sa.

Så håller vi tummarna för att det går bra och Shejken får komma hit ikväll - just nu är han hos friherrinnans före detta granne Annika -.

Dagens fönster ...

Från Eva på Frösön kommer den här bilden.
Så här skriver hon:

"Hej! En fönsterbild på både vårt hotellfönster och fönstren i det andra huset (som spegling). Vi bodde enkelt i en liten lägenhet bredvid städerskornas  fikarum. Vaknade varje morgon av deras högljudda tjatter. Men det var helt ok. 

 

För övrigt var det väldigt lugnt där vi bodde, nära Maspalomas i Playa del Ingles.

Kram Eva."

// Och tack snälla! säger jag.

Bästa programmet hittills ...
Eller i alla fall ett synnerligen intressant program.

Ikväll råkade jag, mer av en slump, titta på programmet "Where to invade next"; en dokumentär gjord av Michael Moore och nåt så otroligt intressant det var!

Denne storvuxne herre reser runt till olika länder i Europa och får höra talas om mammaledighet, betald semester (!!), den suveräna franska skolmaten (här faller han nästan i trance) som är en sån enorm kontrast till vad som serveras i USA .., och han reser till Slovenien, Norge, Tyskland, Finland .., ja, och i Italien faller han nästan baklänges när han hör att människor arbetar 36 timmar per vecka, men har betalt för 40 timmar. Och dom flesta går HEM och äter lagad mat till lunch!

Sociala förmåner, sjukvård, straff .., ja, det är mycket som gås igenom.
Och det var hur mycket som helst som jag själv inte har haft en susning om.

Programmet är nästan två timmar långt och jag blev för trött på slutet - hade arbetat kväll - men det går ju att se på play.

Här är en länk till programmet!

(Ps. Det finns säkerligen hur mycket som helst som är bra i USA, men den som tittar på det här programmet drabbas säkerligen  i n t e  av lust att emigrera just dit. Allra helst inte nu, med den hårfagre herrn vid rodret. Nu har väl herr Moore tagit med det bästa från de länder han besöker. Jag var aningen orolig att han skulle besöka Sverige. Just nu, med alla dödsskjutningar, kan man ju tro att vi befinner oss i Vilda Västern. Ds)

Vykort hemifrån ...

Hur glad blir man inte över en hälsning hemifrån ...?
Jo, väldigt glad!

Så här skriver Renée Norén, sedan kanske ett år tillbaka änka efter Martin Norén som var min klasskamrat från ettan till nian:
"Under min promenad efter jobbet. Skolgatan neråt mot Ica. Kram, från Renée." 

Martin blev den förste från vår klass att falla ifrån.
Han växte upp i Fårträsk - nån mil från Malå kanske - och till hans barndomshem åkte klassen på cykeltur - nån slags skolresa - där vi fick .., ja, vi fick vi göra .., vi fick kanske se lagården och lite annat? Det enda jag minns från den cykelturen var att vår frökens hatt blåste av i en uppförsbacke och hamnade bland ekrarna hos någon klasskamrat.

Så småningom blev Martin vuxen och blev kommunalråd hemma, för socialdemokraterna.
Och så dog han, helt plötsligt.
Och Renée, hon sålde huset på Ringvägen och har nu fått börja ett nytt liv.
Ett annorlunda liv.
Eller kanske mera: ett annat sorts liv.
Jordnära är hon och snäll.

Tack för bilden! säger jag.

Uppdatering: jag mejlade Renée och bad henne berätta lite mera.
Och så kom svaret: 

"Hej igen.

Jo så här är det, jag är storasyster Både på min biologiska pappas sida, där jag träffade mina systrar först i vuxen ålder, och för dom syskon jag har på mammas sida. Kommer ursprungligen från Långsjöby, en liten by utanför Storuman ( hemma i Västerbotten).
Har jungfrun som stjärntecken och höger tumme överst! 

Arbetar just nu som resurs på en förskola med före det jobbade jag på Malå IF i många år. 

Och intressen....ja där har jag funderat ordentligt det här sista året. Vi brukade ju allltid kuska runt med husvagn, och sista åren husbil men så blir det ju inte mer. Så jag har fått fundera ordentligt, vad vill JAG göra? Om man levt med nån i 42 år så blir man ju lite präglad på den andre och fått kompromissa lite..blev oftast bra men nu ska jag bestämma helt själv. Tror inte riktigt att jag fattat än att jag inte behöver fråga någon annan. Kan bara bestämma. 

Lät lite flummigt det där men du kanske förstår vad jag menar?

För övrigt känns det som jag äntligen börjar landa. Året som gått har otroligt nog gått jättefort, men oj så tungt det varit stundom. Egentligen skulle jag nog vilja flytta på mej,  men det ska vara mod till det med. Och eftersom jag har 5 år kvar till pension (eller vad dom nu hinner höja den till!) är jag ju beroende av att ha en inkomst. Och i min ålder är det väl inte det lättaste att få jobb. Här i Malå har jag ju hankat mej fram på mitt goda rykte. 

Ja, det var väl liite mer om mej.

Ska nu iväg på jobbet. Hoppas du får en jättebra dag. Kram Renée."

Idag ....

Just vid bäcken där den mynnar vid havet och just där till höger blev nelly ormbiten, ja, då, när det begav sig.

Det tog lång tid innan mitt namn hamnade ovanför postlådan, men sedan nåt år tillbaka finns det där. Tack Hilda och Patrik!

Som en rufsig lugg är syrénhäcken framför - eller bakom - Ecke och Britts hus. 

Kort sagt: en alldeles ljuvlig januaridag!

Dagens fönster ...

... finns i Ystad, på hotell Sekelgården, beläget precis i centrum, nära Mariakyrkan och Stortorget.

Ett foto i timmen ....

... blev det inte för min del, då jag formligen fick kasta mig ur sängen och ge mig av till det där förmiddagspasset som ersatte min vanliga måndagkväll.

Inte mycket har blivit gjort här hemma.

En rejäl promenad med hundarna .., tillagning av potatis, - och purjolökssoppa (blev riktigt god), telefonprat med såväl friherrinnan som Anders .., och så har jag har tittat på Tom Ahlands film om Martina (född med Downs syndrom) och ett alldeles oerhört intressant reportage från Peking om den cykelboom som kom av sig, eller som kapsejsade på ett sätt.

Pv har kommit hem från körövningen.
"Hur var den ..?" frågar jag.

Svaret kommer ögonblickligen.

"SVÅR! Och så vill körledaren ha mig och en till att sjunga nästan solo i Lunds domkyrka!" fortsätter pv.

Latinska texter och ..., ja, här får han fullt upp, herr pensionatsvärden.
Tur att uterummet är i det närmaste klart.

//Men mossfolk var med på efit idag. Här är hennes bilder. 
Och Ulrika förstås. 
Och en massa andra.

Jo, jo ...

I sju års tid har jag arbetat eftermiddagar - förutom varannan torsdag - och så, för kanske två månader sedan fick vi besked att schemat skulle ändras och jag sparade meddelandet från Marie i min telefon, ja, där nya tiderna stod prydligt uppradade.

Men det var då det.

I morse vid kvart över åtta kanske, så ringde min telefon.
Jag, som annars är så morgonpigg (men kan jag räknas som detta längre ..., jag undrar ..?), låg medvetet kvar under täcket för att få ordning på ryggen, ty efter ett par timmar brukar det ordna sig.
 
Det var - till min förvåning - Brooks på affären som var i andra änden av luren.

"Hej Bettan .., ja, du kanske har glömt att det nya schemat började idag ...?" sa han och då förstod jag.

Och han sa att det var lugnt i butiken så där tidigt och om jag ville kunde jag stanna hemma; han och Erik och Mange kunde sköta det hela. Det lät ju på det hela taget tämligen lockande och jag sa "ja, okej då". Men så kom herr Luther och knackade på min axel och jag tänkte att ..., nää, det är ju mitt ordinarie pass, inte kan jag stanna hemma så där bara, nej!

Så jag ringde tillbaka till affären och sa att jag kommer, ska bara ge hundarna mat och ta ut dem och så blev det.

Jo, det var många leenden när jag vid kvart i nio kom på plats och jag tänkte att det är väl tur att man går på sista versen när det gäller jobbet - kanske har jag redan börjat bli lite pensionär - och så tog jag plats i kassan.

Såå roligt att arbeta måndagförmiddag!
Veckotidningarna kom och dom gamla skulle returneras, så kom postkillen med två stora säckar; det ena med rekommenderade brev, det andra med varubrev och jag torkade av kassorna  och runt omkring .., tog en snabb kopp  kaffe och såg chefens fru Bodil krama om sin pappa och mamma (alltid denna värme dem emellan!) och jag skrev en skylt om semlor till halva priset och ja, det kändes bra alltsammans och en tant sa "va, arbetar du nu på morgonen ...?!"

Nu ska jag ta ut hundarna på prommis och pv blev glad att jag hade förmiddag; nu när han börjat sjunga i Kammarkören (och har slutat i Västanvind, som inte längre har någon dirigent) är det sångövning på måndagkvällar och då kan han ta bilen och behöver inte stressa så hemskt.

Hit ner ska jag gå, till raden av postlådor och lite till.

Dagens fönster ...

... ja, det vet ni ju redan var det finns.

Här, hos oss i det gula huset.

Och visst är ljusstaken fin? Den inhandlades hos Antik & Design i Åkersholm, inte långt från Ängelholm; man får passa ljusen noga bara.

Idag ska kanske den lilla domherren få komma ner och då blir fröken Svala ensam igen .., kanske önskar hon hellre ha sällskap, även om dom inte är nära släkt?

Det bästa för Ulrika i Närke ....

Det bästa från den här veckan som avslutas idag, det är utan tvekan  dessa två saker:

Gårdagens utflykt till Tarstaborg, en fornborg inte långt härifrån.

Minusgrader, sol, lite snö, fint sällskap och härlig utsikt.

Underbart!

Och alla fantastiska medmänniskor som hjälpte mig hjälpa och glädja en vän.
Rullatorn är invigd och vännen är jättenöjd och glad!

Ulrika.

Först ut är Barbro från Brämhult ....

Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Testar att skicka en bild direkt från min (nya) mobil, så får vi se hur kvaliteten blir.
Idag har vi vår lilla släkts äldsta personer här på fika och igår var det de yngsta.
Mysigt & absolut veckans bästa!

Det är också ett fantastiskt vinterväder här idag. Strålande sol, lite vitt på marken och faktiskt 12-13 minusgrader på morgonen.
Ha det gott alla!

Barbro.

Nytt blad ...

Många lär se året som cirkulärt eller hela livet kanske, men jag är så enjängd, så jag ser det som i almanackan.
Jahapp, nu börjar vi om från noll.
Det här året - med allt vad det innebär av att sluta arbeta och säkert annat också - känns verkligen som ett avstamp. Eller kanske mer som en transportsträcka fram till sommaren.
Fram till dess har jag beslutat mig att enbart njuta.
Alltså av varje dag på jobbet.
Det fungerar väl ganska bra.
Men att man blir närapå salig av en stor bukett tulpaner, den saken är säker.

Dagar då regnet legat som ett vått täcke över oss alla, nja, då har det varit måttligt inspirerande.
Idag däremot .., strålande solsken och blå himmel .., ja, då är livet gott att leva!
Går på lång promenad.
Träffar kunder från affären .., noterar att parkeringen innan man kommer till havet nästan är fylld; nu är många ute och motionerar, alternativt bara strosar omkring.

Ejdervägen - där vi bor - svänger vänster just innan man kommer till naturreservatet och där, i ett skuggparti som väl nästan aldrig nås av värmande solstrålar, där har det frusit till. 

Utanför bild simmar ett gäng gräsänder och ännu mera utanför bild, står två äldre män med var sin kikare i handen och spanar ut mot havet till. Männen är exakt likadant klädda. Fjällrävenbyxor och jackor .., likadana mössor och likadana ryggsäckar.

"Oj, så vansinnigt mycket tång på stranden!" säger jag.

"Ja, ja .., men du förstår, så brukar det vara här i Halland", säger en av männen och förklarar vänligt.
Kanske tror han att jag är från "Norrland" och att detta är första gången jag ser tång.
Själv säger jag just ingenting.

Och så hemma.
I rabatten ser nävorna ut så här.
Det är full fart i fröautomaterna och en ny tjugokilossäck med solrosfrö finns i garaget.
En härlig dag det här.
Och snart middag hos friherrinnan i Steninge.

Vårt bästa .., lite hipp-som-happ ...

Nu kommer så äntligen sammanfattningen från julochnyårstidens det bästa.
Det får bli en nystart nu till veckan, när allt liksom är på plats igen.

Vad var det som gjorde oss så där extra varma i hjärtat?

Jo, Gunnar i Jämtland berättade om hönsen och tuppen som äntligen fick ta sig årets första sandbad! Vilken glädje och i sanning ett bevis på att glädje smittar. Jag ska se om jag hittar länken till badandet. Jodå, här är den!

Barbro i Uppsala hade firat jul i Oslo hos dotter med man och två töser.
Stor glädje, förstås!

Anne i Mantorp (som INTE är moster till Helena af Sandeberg som jag trodde ..) hade varit hos doktorn och fått besked att nej, det handlar inte om inbillningssjuka - den där yrseln och dåliga balansen - det var i stället ett virus på balansnerven och detta gjorde Anne så lycklig! Att få besked, alltså.

Friherrinnan tillbringade jul och nyår i Västmanland hos rara väninnan Anne-Marie - det är hon som sitter i nattlinne på bilden längst upp -. Glashala gator och mycket snö, men gott om tillsammansglädje!

Barbro i Brämhult fångade ett fönster som gick rakt in i mitt hjärta, det med isiga rutor och den svenska flaggan där bakom. Så här skrev hon, bland annat:

"Hej Elisabet & alla andra deltagare!

Tycker att julen har sådana härliga kontraster (i alla fall för oss två).

Man planerar och fixar före jul, är glad och tacksam för att alla i vår lilla skara är på plats på julaftonen, äter och umgås.

Sedan juldagen i total slapparstil. Inte många knop den dagen. Återhämtning.

Lite vemodstankar brukar smyga sig på mig den här helgen - finns vi alla här nästa jul..?"

Ulrika berättade om glädjen i att ha båda sönerna hos sig!

(Och är inte han till höger lik nån av bröderna Herngren ..?)

Eva i Tyresö hade fått sms från sin dotter med familj; dom var i Romme och åkte skidor, alla var nöjda och glada och hade det bra. 

Och själv då ..?

Ja, jag var på nåt sätt totalt slut på efter jul och nyår; det var som om så många känslor snurrat runt i själ och hjärta, så där så jag inte fick stopp - eller fick ordning - på alltsammans. Det fanns mycket att glädjas åt; familjeträffen i Ystad med så mycket skratt .., dagen-därpå-middagen hos min rödvitrandinga syster i Västerstad ..., lillejulafton här hemma med Mymmel, Hilda, Patrik, Tommy, Karin och Anders .., ååå, så roligt det var! 

Och uterummet som nu är i det närmaste klart; återstår hur vi ska göra med golvet?

Ska det målas eller behandlas på annat vis? 

Tack snälla för era bidrag som legat och vilat i det-bästa-korgen!

Om ni vill och har lust, så fortsätter vi.

I så fall blir det nästa helg som jag sammanställer den senaste glädjen.

Januarimorgon och ett fönster ...

Rimfrost och fem minusgrader.
Solen som lyser så fint från öster och mot horisonten till.
Hustaken hos Britt och Ecke.

Lite senare på förmiddan: en ekorre som kalasar på frö i fågelhuset .., en talgoxe som landar utanför köksfönstret och tittar in .., isigt blå himmel.

Till fröken S:t Paula har jag kluvna känslor.
Kanske för att jag så sällan lyckas med dem?
Men det bryr sig inte den här lilla madamen om .., hon bara blommar så vackert och jag fullkomligt älskar just den här blå färgen!

Och orkidéer är verkligen inte mina favoriter, men vem kan  i n t e  tycka om en blomma som i långa tider mest består av rangliga och till synes helt döda pinnar eller kvistar och så plötsligt - utan att man begriper hur det har gått till - så ser den ut så här!
Det är ju som trolleri!
Och kan någon människa förklara hur nånting så enkelt kan bli så fint?

"Tar du din kaffekopp själv?" ropar just nu pv.

Det är Tour de ski på tv:n .., ja, då passar det ju med halvtolvkaffe.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och just nu är det närapå solsken.

Mitt i natten ...

Bilden har inget att göra med texten, men förmedlar kanske en känsla av harmoni.

Härlig eftermiddag på jobbet! (där kommer harmonin in).
Arbetade tillsammans med Kalle som tänker sig en framtid som läkare och det ska jag säga, att inte kommer då någon patient att dö på grund av att Kalle är långsam; han är ett under av effektivitet!
Förutom att ta andrakassan, kundrundan osv, hann han med fruktdisken som han fyllde upp sååå fint, ja, det blir inte mycket för den som arbetar förmiddag i morgon, jag menar, att göra fint där.

Vid sextiden kom Malin in och såg så glad ut.
Det visade sig att hon hade köpt sig en alldeles egen bil - en röd, härlig historia av för mig okänt märke - och oj, så lycklig hon var! Tänk, jag är snart pensionär och har aldrig ägt en helt egen bil; jag har inte tyckt mig ha råd helt enkelt, men så har jag ju bott där det är gott om tåg och bussar också.

Kom hem till "På spåret" och därefter "Den döende detektiven", bland det bästa jag sett på svt på länge. Och har Rolf Lassgård varit bättre någon gång?
Minns jag inte fel, är den kvinnliga polisen systerdotter till Anne i Mantorp?
(Ja, här blev det fel!)

Suveräna skådespelare .., med repliker som lät helt naturliga och det saknar jag ofta (nästan alltid) i svenska serier.
Fint foto också.

Tv-tittandet bara fortsatte.
Nu blev det "En sång för Marion" med suveräna Vanessa Redgrave!
Vilket kärt återseende och så fick ju tårkanalerna sig en genomsköljning, ja, men så praktiskt!

Allt ska bedömas. Även presumtiva partners.

I väntan på hockeyn blev jag kvar i fåtöljen (inte långt ifrån att jag vuxit fast där) och då pågick ett dejtingprogram från Irland. Såna älskar jag att titta på! Varför?
Jo, det är så fascinerande att se det mänskliga beteendet och hur män och kvinnor gör allt för att bli "godkända" .., och jag upphör aldrig att förvånas över mångas försök att vara så sexiga som möjligt!
Det plutas med munnar .., en man tar av sig sin t-shirt och visar sina spelande muskler ., ja, det är liksom ingen hejd på det hela. Och jag tänker att jag skulle inte ha haft en chans i det spelet!
Och att sälja sig så uppenbart..,att försöka vara till lags och falla den andra i smaken, nej, men ååå, så hemskt!
Sällan eller aldrig har jag varit så tacksam över sättet pv och jag själv möttes på.
Så avspänt och kravlöst!

Nu är det hockey på tv och i morgon ska jag åka till Harplinge och titta på en ridtävling.
Det är Bella som går i första eller andra klass - kund i affären tillsammans med sina föräldrar - som ska tävla .., hon och hennes häst ska delta i nån slags hoppning över bommar och jag har lovat att titta på. Såååå roligt det ska bli!
Bilden visar när hon för tre år sedan kom och hälsade på här i gula huset.
Av den rara tösen får man ofta en kram när hon kommer in i affären!
Lycka.

Sevärt ....

Vikingarnas tid i SVT 2 .., men så enormt intressant!

En bild ....

Sanddyn i Steninge-
Badhandduk och kaffetermos.
Plastmuggar i rosa och grönt.

Sädesärlor vid vattenbrynet.
Säkerligen ledig dag.

Om kryss i palten och revanschlusta ...

Vid tretton års ålder blir min pappa och hans fyra syskon föräldralösa.
Då har först deras far Anders Nilsson och deras mamma, Anna Elisabet Nilsson, båda gått bort i tbc - båda två bara lite drygt fyrtio år gamla -. 

Erland, pappas storebror, flyttar då hemifrån och klarar sig själv, men dom övriga barnen .., pappa Ivar, systrarna Alice och Anna-Maria och lillebror Gösta, hamnar hos deras farbror och faster (som för övrigt är syskon och barnlösa) som också bor i Kalvträsk.

Farbrodern - det är han som är på bilden - hette Jonas och var skomakare och kanske bonde också.
Hos denne farbror och hans syster växte så syskonen upp och där fanns då sedan förut, deras kusin Harry.

Alldeles enkelt kan det förstås inte ha varit för Jonas och hans syster att få fem syskonbarn på halsen, varav dom fyra sista i ett huj bara. Och pappa berättade ofta om hur ovälkomna dom kunde känna sig. Hur ofta hörde vi inte honom berätta om palten som fastern kokade och där somliga paltar hade markerats med x och i dom var fläsk.
Det var dom paltarna som lades på kusinen Harrys tallrik.

Jo, vi hörde ofta om dom där kryssen och vi fick också höra hur farbrodern avrådde pappa från att tävla i större friidrottssammanhang, orolig att han - pappa - skulle skämma ut släkten.

Några år innan pappa dog, fick han besök hemma i Malå av kusinen Harry.
Han, som fick dom kryssade paltarna.
Och pappa sa att .."du vet Elisabet, han tyckte att vi bodde så fint .., att jag hade fått det så bra!"
Nu .., inser jag, att det för honom var en slags revansch.
Och kanske kunde nu minnet av dom där olycksaliga paltarna och känslan av orättvisa, tacka för sig.
Bara några år senare dog min pappa.

Sånt kan man tänka på och allt detta  kom över mig, då, när jag läste hos Anna i Porto om hennes pappa och hans syskon och deras uppväxt.

Väggklockan på bilden, den som nu sitter på väggen i ett gult hus på en kulle i landet Halland, har en gång suttit i denne Jonas Nilssons hem och i ett skåp i källartrappan hemma i Malå, där fanns verktyg som används av skomakare - bland annat ett städ - och pappa var riktigt duktig på sånt, men jag förstod aldrig varför. Hur hade han kommit i kontakt med sånt?
Jo, men nu förstår jag.

Och jag verkligen förbannar mig själv att jag inte frågade mera!
Vem var egentligen denne Jonas och hans syster?
Var det hon som hette Lotta?
Hur såg deras liv ut?

Nu är det för sent.