Måndag ...

För en tid sedan köpte jag en liten vitmålad hylla på loppis.
Kanske kostade den tjugo kronor, det kan ha varit tio också?

Nu är den på plats i uterummet och på den lilla hyllan står nu ett inramat fotografi av min pappa som lillpojke och till höger om honom, pv:s morbror  Gösta Pehrson.

Framför indianen som riktar vapnet mot någon inkräktare, ligger den lilla stenen från Cornwall.

Och musselskalet längst till vänster, hittade jag på stranden i staden Looe. 
Det var här, i stadens centrum, som pv körde fel och vi hamnade med bilen på en trång gågata och jag skämdes så jag ville dö, men då var det för sent (inte att dö, men att backa ..), det var bara att fortsätta och ta sig därifrån, uppför en slingrande väg och så till en stor parkeringsplats.
Här badade jag och det var ljuvligt, allt medan pv gjorde nånting annat .., kanske var han iväg till parkeringsplatsen en bra bit därifrån, jag minns inte?

Bilden har jag lånat från nätet.

Så otroligt vackert det var där!
Över vattnet finns en bro som förbinder dom båda sidorna med varandra; det som en gång var två skilda städer. Just så här såg det ut när vi kom dit, tre timmar senare låg båtarna på en lerig havsbotten. Allt vatten hade dragit sig ut till havs. Det här med tidvatten .., tala om fascinerande!

Tidigare idag stranden i Särdal, tillsammans med friherrinnan och Shejken.
Fortfarande ljummet i havet och mängder med sjöfåglar vilka spatserade omkring bland all tång, den som inte syns på bilden, men som låg i drivor vid vattnet.

Kaffe i termosen och från Småland hörde Kent av sig.
I trettiofyra år har han arbetat i samma företag, men nu var det finito.
Nu börjar ett nytt liv även för honom.

Åren går.

Dagens fönster och lite till (eller mycket).

"Jag följer dig hem ...", säger pv. Britt har redan gått för att bada.

Detta är den första pensionärsdagen för pv och han föreslår att vi ska bjuda Ecke och Britt på det sedvanliga elvakaffet.

Vi sitter i uterummet och det blir mycket prat om Ystad (Ecke är uppvuxen där, hans farfar var sillahandlare och vi får veta att Ecke som ung gosse körde ut sillen till dom som hade beställt, den kostade då sextiofem öre kilot) och vi pratar om Baltzar von Platen som bodde i Ystad och då kommer jag ihåg en av kunderna i lilla kvartersbutiken, hette inte hon von Platen?

Åååå, så jag får tänka efter och rota i minnets byrålådor!!
Till slut kommer jag på det: hon hette - eller heter kanske ännu - Rut von Platen!
Och jag minns att vi - denna Rut och jag - också pratade om denne genialiske Baltzar som var så begåvad och tekniskt bevandrad; ja, var hon hans syster eller hans dotter ..? 

Vi pratar också om USA-podden (den lyssnar även Ecke till) och jag berättar att jag natten mot idag tittade på flera inspelningar från republikanen John McCains begravning med tal av dom förra presidenterna och vilken otrolig skillnad det var - och är - på dem och på den nuvarande.
Och det var härliga tal, inte enbart insmickrande, men eftermälen fyllda med humor och värme.
För att inte tala om den vackra sången.
McCain hade irländskt påbrå.

Bild från igårkväll vid halv nio när vi (pv och jag själv) tog ett kvällsdopp efter jobbet.

Ecke som har varit lärare, tillbringade i sin ungdom något eller några år i Pennsylvania i USA (studier) och säger att han har varit en stor USA-vän, men nu, med herr Trump, känns det inte längre så bra.

Vad mer pratar vi om?
Om extrajobb .., om pv:s sista dag som fast anställd på Sturegymnasiet ., vi pratar om Harry och om att sakta men säkert förlora synen och detta att veta att snart väntar totalt mörker.
Eckes ena öga är förlorat redan -  vad synen beträffar - på det andra återstår endast åtta ynka procent.

"Ja, ja, jag ska inte klaga .., om ett år fyller jag nittio och dom flesta av mina vänner är redan döda", säger Ecke.
Allt är som bekant relativt.

Och Britt frågar vad klockan är .., klockan ett ska hon ta sitt dagliga dopp i havet.
Själv ska jag köra till Särdal, dit friherrinnan ansluter och så blir det ett par timmar på stranden.

Igår jobb från halv tre till åtta.
Linn blev sjuk och jag ringde Kalle och frågade om han kunde tänka sig .., och det kunde han.
Flera timmar efter stängning var det som om jag hade en känsla av att vi hade glömt nånting viktigt, men så kanske det inte var.

Enligt schemat är jag nu fri fram till på lördag, då ett nytt eftermiddags/kvällspass väntar.
Den saken är ju säker, att jag mår bra mycket bättre och är betydligt gladare när jag varit igång och träffat människor, men det ordnar sig väl så småningom.

Nu mot stranden!

Firande och ett nytt sjökort ...

Ja, här sitter kaptenen på skutan och funderar väl lite på hur han ska navigera på den - för honom - nya oceanen .., den med livslång ledighet och ingen klockradio som går igång fem minuter i fem varje morgon från måndag till fredag. Inga fem mils cyklande per dag .., inga nationella prov att rätta ..,  inte så mycket planerande, ja, allt är blir ju mer eller mindre nytt för honom.
Nya vindar. Ett nytt hav. Och finns några sjökort att tillgå?

Själv har jag befunnit mig på den oceanen i dryga två månaders tid och känner mig ännu inte hemma.
Mest rådvill.
Ibland salig.
Andra dagar är det neråt.
Det är en alldeles otrolig omställning för den som i mångt och mycket "varit sitt jobb".
Och hur många gånger har jag inte sagt att arbetskamrater och kunder har känts som min nästan-familj?
Ja, nu tänker väl några som läser här att det var då eländigt värre, stackars människa, har hon inga vänner! Inga Riktiga Vänner?

Igår hade vi i alla fall vänner på besök.
Vi firade pv:s födelsedag och det nya livet och hit kom Hilda och Patrik och lille Edvin (som växer så det knakar och nu till och med tittar på oss med sina blå ögon!) och friherrinnan förstås och Edvins mormor Mymmel som på bilden håller i sin lille älskling och jag sa "men vilken vacker hand och vilka vackra ringar!"  och så Eva från Tyresö och hennes man som inte alls är så lång som jag har trott; allt är ju relativt här i världen, det är nog vi andra som är kortvuxna. (Ni kan stryka ordet "nog").

Det blev tacobuffé och flera timmar av samvaro i uterummet och den lille killen gick runt mellan olika famnar och det var lättsamt och trivsamt. På slutet tårtor, två stycken, vilka blivit över när den nyblivne pensionären bjudit sina arbetskamrater på flera såna.

Jag tillhör den skaran av mänskligheten som vill ha det tomt på diskbänken när jag går och lägger mig; alltså diskade jag rubb som stubb och när klockan var elva stöp jag och sov nonstop, rakt av hela natten (!) och vaknade först klockan sex och var PIGG!

Låg kvar till åtta ., lämnade övervåningen .. och detta var vad som mötte mig när jag närmade mig det sista trappsteget: vardagsrummet med älsklingssoffan och lamporna med dom korsettfärgade skärmarna, dom som jag aldrig har tyckt om, men kanske vant mig vid.

Till frukosten lyssnade vi till Söndagsintervjun i P1 där Anne-Sofie von Otter gav sin bild av dels sitt egen uppväxt och karriär, men också sin bild av maken, Benny Fredriksson, före detta chef för Stadsteatern i Stockholm och som tog sitt liv efter aftonbladets skriverier om hans chefsskap.
En intervju som fick oss att sitta blick stilla och alldeles tysta vid köksbordet.

Medan vi lyssnade väntade Harry på att få lite rester rester av äggröra och bacon och nu, lite senare, flödar solen och jag tänker ta mig en sväng till Steninge och ta ett morgondopp och sen väntar ett eftermiddagspass tillsammans med underbara Linn!

(Igår i affären upptäckte jag Carina i mejerikylen. Carina är jämnårig med pv och gick i pension i fjol och hennes man har nog varit hemma ungefär lika länge. Nu stod vi där på lagret och pratade och det visade sig att Carina arbetat tre dagar på raken i mejeriet .., hennes man hade blivit head-huntad till ett chefsjobb, pv ska arbeta extra nu på fredag som kommer och själv har jag tagit minst ett extrapass per vecka. Kanske den nya tidens pensionärer? Kanske).

Ja. Så är det.

Dagens fönster ...

.... fångades vid Lovö kyrka och det var flitiga fönsterfångerskan Ulrika som höll i håven.

Tack Ulrika!

Det här med tillit ....

Igår berättade jag ju om min annons som låg ute och männen som ringde och alla ville pruta och det förstår jag ju, det skulle jag också försöka med. En av dem var väldigt energisk och hörde av sig med ett sms senare på kvällen (inte Ali) där han skrev att budet låg kvar och det var bara att messa honom så skulle pengarna finnas på kontot på studs.
Jodå, jag hade ju pratat med honom innan och han lät trovärdig, det var inte det, men jag hade ju föresatt mig att för en gångs skull inte vika ner mig.

Tidigare igår hade jag även ett mejl från en kvinna som heter Pernilla och som undrade om det som skulle säljas fanns kvar. Jag svarade att jodå, det gjorde det.

Idag när vi var inne på affären och handlade, då ringde min mobil.
Det var den här kvinnan och hon sa att jodå, hon ville köpa det utannonserade, jag skulle bara ta en bild på koden på baksidan av presentkortet (ja, det var ett sådant) och så skulle pengarna komma till mitt konto.

När vi åkte hem sa jag till pv .., men hur ska vi kunna lita på varandra?
Tänk, om jag skickar bilden på koden och tänk, om hon inte sätter in pengarna?
Och ja, jag tänkte INTE skicka koden utan säkerhet, men för henne gällde ju samma osäkerhet.

Kom hem .., googlade hennes mobilnummer .., såg att hon bodde på landet utanför Göteborg och var i 35-40-årsåldern. Och innan jag ens hade tagit bilden av koden, fick jag ett sms: "Nu har jag skickat pengarna, har dom kommit fram?"

Jag måste säga att jag blev så innerligt rörd .., nästan så att jag började gråta.
Inte just för pengarna, men för att en för mig totalt okänd människa litade på mig.

Så jag ringde upp henne och berättade vad det betydde och att jag själv googlat hennes namn och ja, ni vet.

"Det gjorde jag med, googlade dig .., men det var kanske dialekten som gjorde det mesta, jag har släkt i norr och det kändes tryggt", sa hon.

Och nu är annonsen bortplockad och jag kan slappna av.
Allt gick bra.

"Det lär vara så att endast 0,8 procent av befolkningen är oärliga", sa pv när vi drack kaffe efteråt.

Så är det kanske, men med en före detta man som är polis och en son som gått i sin fars fotspår och detta att läsa tidningar om allt elände som händer .., det påverkar i alla fall mig.

Såååå glad, ja, rent av lycklig, blev jag av att det här löste sig så bra!
Tack Pernilla i Västra Götaland!
Du gjorde min dag!

Igår pensionär .., idag födelsedag! 

Ja, idag blir han sextiotre år den gode pv, han som har ett hjärta av guld och är så tålmodig med sin västerbottensmadame. Att han är djurvän betyder mycket för mig; nästan allt, faktiskt.
Under ett besök i Upplands Väsby upptäckte jag - som låg i egen säng - att på golvet trängdes tre svarta hundar .., Charlie, Meja och Harry, vid pv:s sida. Eller på honom.

Grattis på födelsedagen Thomas!

Denna natten ingen sömn ...

Å andra sidan är klockan bara två och en stor del av natten återstår, så det spelar ju ingen roll.
Nåväl, då kan man lika gärna lägga in dagens fönster.

Det var för övrigt Ulrika som plockade upp håven och titta här, vilken fin fångst!

Alla som någon gång åkt rälsbuss vet att det låter på ett alldeles särskilt sätt. Med rälsbuss åkte mamma och jag när vi skulle till mormor, men jag begriper inte hur och varför? Var hoppade vi av? I Dikanäs fanns ju ingen järnvägsstation!



Läser lite på nätet .. jaha, nu förstår jag, det kan ha varit så att vi åkte till Vilhelmina, till moster Lisbet!
Jag har nämligen ett minne av att vi passerade eller klev på i Blattnicksele?
Här kan man läsa och framför allt se underbara bilder tagna av Sune Jonsson, ja, det handlar om järnvägar i Västerbotten.

Denna dagen ett liv ....

Igår hade vi besök av Eva och hennes långe make (är han så lång, egentligen .. jag får nog kolla lite närmare) och vi satt i uterummet i flera timmar, nästan fyra .., och regnet smattrade mot taket och jag hade tänt ljus och i stekpannan var en enda lammfärsbiff kvar när vi var klara.
Den fick Harry.

Och så där som på bilden har Harry varit idag.
I vanliga fall går han - alldeles självmant - och lägger sig vid halv nio på kvällarna. Ja, han tittar liksom på oss, precis som min pappa gjorde när han tittat klart på Sportspegeln och gick i säng .., ja, så gör Harry också och så hör vi honom tassa iväg uppför trappan och då är det godnatt.
Men så här har han även legat idag!
Utsträääckt i soffan och ibland med benen i vädret och mer eller mindre halvt bortom allt medvetande.
Bäva månde han, ty i morgon är det dags för ännu fler gäster, då vi ska fira pv:s födelsedag och att han nu inträtt i friherrelivet.

Och så har jag bestämt mig för boendet i Stockholm, då om tre veckor.
Om ni visste hur jag tittade in i det ena hotellet vackrare än det tredje och med fitness-rum (såklart ,-) och med hälsosam frukost.
"Finns det numera inga helt vanliga frallor till frukost?" hade en Joakim skrivit i en av alla recensionerna.

Jag funderade på hur jag vill ha det och till sist bestämde jag mig för båten Gustaf av Klint där jag - såklart - har bott tidigare. Ett vandrarhem, alltså. Det kändes, åtminstone då, gemytligt, nära till vattnet och personalen var vänlig. Inte så flott, eller inte alls flott, men jag tyckte om det då.

Det var när Emil var liten och där utanför såg vi nåt som liknade ett sjörövarskepp komma seglande och jag ropade "Emil! Titta, jag tror att det kommer sjörövare!" och det var knappt att han vågade titta ut genom det lilla runda fönstret.
Tre övernattningar tog jag nu och å, så roligt det ska bli!
Ingen av er vänner hade med det här boendet som förslag, men tack ändå för att ni tog er tid!

Det regnade igårkväll och det har regnat idag.
Gräset är alldeles vått och uppe vid hallonhäcken - på gräsmattan - syns spår av nån grävling som letat efter mask. En mossrivare hade inte rumsterat om bättre.
Grannen Birgitta (hon med får-muggen) tittade in tidigare idag och berättade att på deras altan hade en natt två grävlingsungar roat sig, medan mamman eller pappan tittade på.
Det tyckte jag i och för sig lät ganska trevligt, men man vill ju inte ha dem under altanen, så där som i fjol.

Och här är det bara Piff och Puff som saknas.
Inte en ekorre har jag sett på länge; inte sedan den där lille krabaten satt och mumsade på färska plommon från trädet.

Nästan hemma från promenaden med Harry, stannade jag till vid grannens stora spaljé, den nere vid vägen. Gun och Göran skötte tomten exemplariskt och allt klipptes ner .., nyponroshäcken, klematisen och allt annat togs om hand var höst och häckens taggiga grenar åkte i en slags stor kvarn och kvar blev bara spån.
Nu, med ägare som bor långt härifrån och endast kommer någon enstaka gång per år (men då blir här i veckor), får det mesta sköta sig själv. Och tänk, det tycks fungera alldeles utmärkt.
Hela spaljén har varit helt överväxt och det har blommat friskt i sommar!

För övrigt sköter naturen sig själv så bra.
Nu, sedan det regnat generöst, har det mesta återhämtat sig.
Gräsmattan är inte längre brun, utan grön.
Fjolårets lökar av pärlhyacinter som aldrig kom upp .., dom är på väg att visa sig nu!
Och såna här som jag kallar ormbunkar men väl är nån slags bräken, tycks äntligen trivas!
Nu, är dom i sitt rätta element!

Så har jag idag lagt ut nånting till försäljning på Blocket.
Jag minns ännu min debut som försäljare på den sidan .., det var min moped och alla som ringde var män som genast skulle pruta och hette dom nånting i stil med Ali var dom mästerliga på den konsten - prutkonsten - vana som dom väl är från andra kulturer där det här med att göra affärer är nästan som en sport. Min pappa - som inte hette Ali, utan Ivar - var också en sån en.
Till sist var det inte långt ifrån att jag fick betala för att bli av med moppen och pv sa att en sämre försäljerska hade han nog inte träffat.



Men nu ...., tänkte jag inte ge mig.
Jag har tänkt "hålla ut", precis som Bo Kaspers.
Så snart annonsen var på plats sms:ade en "Marcus" och tyckte att jag lagt mig för högt och jag sa att det fick han gärna tycka, men sorry ....

Ytterligare en man hörde av sig och jag sa att nix, jag tänker inte pruta.
Och så ringde "Marcus", ja, det visade sig vara en trevlig göteborgare som lät som en försäljare (nej, han jobbar på Volvo) och jag sa att jag kommer inte att ge mig, då får det hellre vara och det blev en trevlig pratstund, mest om vad han planerade att göra i december.

Så har det varit den här dagen.
So far.

Dagens fönster ...

Så här skriver ellem i Skellefteå:

Kan inte låta bli att skicka bilder av Sankt Olovs kyrka i Skellefteå, helt byggd i Lego!

Robert Lundmark heter alltså byggmästaren.

Fantastiskt med alla detaljer.

Och kyrktuppen har sällskap av en mås.


//Tack ellem! säger hon som är djupt imponerad av bygget.

Ann i Göteborg om sina favoriter ...

Jaha, så går det när man inte är inne och läser bloggar på ett tag. Då missar man helt alla fina favoritkoppar som kommit till bloggmadamens brevlåda.
Jag vill ju också vara med!
Den stora blå muggen är inköpt på Ikea en gång i tiden. Den rymmer 5 dl och ur den dricker jag mitt smör kaffe varje morgon. Sen står jag mig ett tag.

Den låga vida koppen är mitt senaste inköp. Den är handdrejad och den köpte jag direkt av keramiker Pia Schmaltz, som finns i Luleå.
Den kan nog bli en favorit när man inte vill ha så mycket kaffe på en gång.

Kram Ann

Tänkte mig en dessert ....

.... kom hem med en förrätt.

Så typiskt mig.

Men hann få och ge en kram av Cornelia H och en liten pratstund med Joakim som arbetar sista dagen i morgon och sen flyttar till Norrköping. Efter en stunds funderade kom vi på att Joakim och hans tre syskon - Mattias, Johanna och Patrik - alla har arbetat på Ankaret och bara sedan jag kom dit, för drygt sju år sedan, har jag hunnit kampera med dem alla!
Och alla fyra såååå energiska och bra som arbetskamrater!
(Det var deras pappa som dog helt plötsligt, lite över femtio bara och det var en av anledningarna till att jag tvärt beslöt mig för att gå i pension lite tidigare).

Johanna var också i affären, tillsammans med sina två töser .., och där var som alltid rara kunder och utanför butiken, liiiite i skydd av regnet, satt Valentin och hoppades på pengabidrag.

Nu väntar middag tillsammans med Eva från Tyresö och hennes man. 
Och på lördag är det "nu-har-pv-gått-i-pension-och-fyller-år-middag" tillsammans med friherrinnan, Hilda, Patrik, Edvin, Hildas mamma Mymmel, Eva och hennes man igen och så vi då. Kanske, om hon är pigg, att Sonja ansluter.  

På söndag har jag eftermidagspass, men då - halleluja - stänger vi klockan 20,00! 

Ps. Tavlan här ovanför är målad av Eva von Hanno. Det var hon som hade ensamteater i sitt kök i Skipås. Å, så jag tycker om den! (tavlan, alltså). Ds.

Tips på hotell tas gärna emot ...

Jo, jag återkommer till rubriken, men först .. titta, vilken ljuvlig bukett friherrinnan plockat och förärade mig nu på morgonen! Inte bara med bukett, utan även med fin-frukost och detta på en helt vanlig torsdag.
Jag, som i vanliga fall stiger upp tidigt och äter frukost nästan direkt, fick nu hålla mig till klockan nio, men det gick ju bra det med.

Så här ser hennes mathörna ut.
När vi hade ätit klart, slog vi oss ned i var sin fåtölj.
Det var då friherrinnan upptäckte att den stora tavlan hamnat - inte i mitten av matbordet - utan liksom mer till höger .., och ljuskronan lite åt andra hållet.

Själv hade jag inte en tanke på hur det såg ut, bara att det var trivsamt där vid bordet.

Och så till rubriken.
Det är så att i slutet av september var det planerat att pv och jag själv skulle åka upp till Sthlm och - tillsammans med åtminstone två av mina tre barn med respektive, plus min före detta man och hans fru - så skulle vi gå på fotbollsderby mellan AIK och Hammarby.

Nu ville det sig inte bättre än att pv har blivit inbjuden på två släktträffar och den ena, på hans fars sida, där dom inte setts på länge, länge, går av stapeln just den helgen. Så han blir hemma och avstår fotbollen. Men det gör inte jag.
Och då tänkte jag .., att nu, om inte förr, ska jag ta in på hotell centralt i Stockholm, i alla fall i två nätter och göra sånt som vi aldrig annars gör när vi åker upp och hälsar på, t.ex. i Väsby.

Det är då det här hotellförslaget kommer in i bilden.
Viktigt är att det är lite mysigt och det allra viktigaste är att det serveras en fin frukost.
Det är ett presentkort som ska utnyttjas, så det är inte alldeles säkert att jag kan välja och vraka hotell, men resebyrådamen sa att jag skulle komma med förslag, så skulle hon se vad hon kan hjälpa mig med.
Vad säger ni?
Har ni några tips?
Kom gärna med dem!

Dagens fönster ...

... fångades när Ulrika besökte - eller i alla fall tittade på - Lovö kyrka.

Ååå, vilken vacker vägg!! säger jag.

Nån blir femtiofyra ..., en annan sjuttiosju.

Det här är dagen - eller kvällen - när pv ska äta finare middag tillsammans med sina arbetskamrater; dom som snart blir "före-detta-arbetskamrater" och alltså kommer han inte hem som vanligt vid sextiden, utan kanske sent ikväll. Men Harry, han förstår inte den matematiken, alltså ligger han nu vid uppfarten till huset och spanar neråt vägen till.

"Husse är på jobbet Harry ....!" säger jag gång på gång, men han väntar troget ändå.

Tidigare idag lång promenad med här i omgivningarna.
Harry och jag.
Den nya cykelbanan som går från oss (nere i backen som skymtar ...) och till Steninge (inalles 4 km) har verkligen blivit en succé. I somras vimlade det av cyklister från båda hållen, idag möter jag bara ett sällskap på fyra personer - i min ålder kanske - med till synes tung packning på varje cykel och det pratas tyska och sägs "hej" och "hallå!"

Och där det endast var torr jord i somras, vid ömse sidorna om cykelbanan, där har nåt slags vackert ogräs nu vuxit upp till långt mer än en meters höjd och på sina ställen upptäcker jag dom här gula blommorna som är så fina.

Så går vi tvärs över vägen mot havet till och passerar några av sommarhusen och vid det som är blått, där växer dom här underbara rosorna!

Är dom inte vackra?
När jag ser dem tänker jag på nåt gammalt stenhus i England ..



En gång var det så här när pv kom hem från jobbet.
Det var tider det.

Nu har jag i alla fall handlat, sagt grattis till chefen som idag blir femtiofyra .., skickat ett födelsedagspaket till min syster i Skåne som på lördag - samma dag som pv fyller år - blir sjuttiosju, samt så har jag tagit mig ett underbart SVALT dopp i Steninge (och en simtur) och därefter ätit fish and chips på Göstas Café. Samt stekt upp den billiga karrén som vilat i kylskåpet och börjat förbereda lite inför morgondagens middag.

Nåt sånt.

Fyra timmar knappt ...

Anna-Lisa med sin läckra t-shirt ....

Det där att hoppa in extra på jobbet, det skapar en lite annorlunda känsla. Man är med, men ändå inte. Man liksom går där vid sidan om. Ingen större press, men man vill göra ett bra jobb. Hjälpa till.
Så jag är mesta delen av tiden i mejerikylen och fyller på med det som går in och sen blir det juiceavdelningen och göra fint och fylla på bland det laktosfria och så lite i frukten och jag frågar om dom vill slippa göra brödvagnen (stå i frysrummet och fylla en vagn med det som ska gräddas nu på morgonen) och det vill dom - slippa alltså - så då gör jag det med.

Posten har kommit med mängder med paket .., jag tömmer burarna och lägger paketen på vagnar som Emma sedan tar till kassan och så ska paketen registreras och hamna på respektive hylla. Bra samarbete blir det. Och så blir det lite kassa 2 och prat med kunder.
Sist av allt tar jag pantmaskinen och rengör den.
Och jag kommer att tänka på åren på Ica Nilahallen i Malå när jag stod ute på lagret och prickade av och därefter laddade vagnarna med nyinkomna varor och Jonny - denne reptilsnabbe arbetskamrat - hämtade vagn efter vagn och fyllde in i hyllorna! 
Aldrig har jag väl arbetat med någon som varit så vanvettigt effektiv!! 

Just när jag ska till att gå hem upptäcker jag chefens mamma Anna-Lisa ute på lagret.
Anna-Lisa har fyllt åttiofyra år och det var hennes man som började med butiken, men då på en annan plats (och där var också friherrinnan med)  och Anna-Lisa själv har arbetat med post, den gamla vanliga posten.

(Det här är en gammal bild av Anna-Lisa, men hon ser likadan ut nu. Hon och friherrinnan har bilat tillsammans ner till Luxemburg, tror jag).

Nu står hon ute på lagret och har just delat ett blomkålshuvud till en kund och jag blir så glad av att se henne .., hon har alltid - från första början - varit så vänlig och omtänksam! Och det är så roligt med Anna-Lisa, för när det gäller det här med bonus, så från början, då kunde kunderna rabbla upp sitt personnummer om dom glömt sitt bonuskort .., numera får man inte fråga om sånt, men hennes personnummer och sonens - alltså min chefs - lärde jag mig utantill tämligen snabbt och Anna-Lisa tittar alltid lite filurigt på mig när det är dags för registrering ..,  s k a  jag komma ihåg dom fyra sista siffrorna ..?

Pernilla är ansvarig för chark och delikatess och igår fyllde hennes lille Frode år. Fyra, tror jag.
Till kalaset bjöds det på helt fantastiska spindelmannentårtor och nu hade det blivit över och det fick följa med till affären.

"Ta hem du till pv!" ropar Pernilla och ger mig en charkbytta som jag får fylla med tårtrester.
Och jag säger att nu vet jag en som kommer att bli salig.
Pv  ä l s k a r  tårta. Ja, han älskar alla sötsaker.

En ny tös - Ebba - har börjat i charken och är i full fart med att lära upp sig.
Ebba har en tjock rågblond fläta som vilar på ryggen, sååå fin är den och hon själv verkar lugn och trygg.

På väg hem upptäcker jag dom här urgulliga lammen i en hage nära Särdal.
Jag vänder bilen och parkerar vid hagen och efter en stunds nyfiket tittande på mig, kommer lilla skocken bräääkande.
Ååååå, så fina dom är!

Storartat visste precis vad det för ras: Walliska svartnosfår.

Den här krabaten var modigast av alla och lät sig bli kliad under nosen och på huvudet och jag hade lätt kunnat bli kvar där minst i en timmes tid och helst hade jag velat slå mig ned i hagen och bara titta på dem!
Jag är glad att jag inte har beställt nåt lamm till frysboxen i höst.

Och nu onsdag och ledig dag.
Ikväll har pv nån slags tack-och-hej-middag med kollegor på restaurang i Halmstad och det blir säkert vemodigt för honom, även om han så ser fram emot det nya livet. Sen återstår två arbetsdagar, i morgon och på fredag.

Så är det.
Punkt.

Dagens fönster ...

Idag är det ingen mindre än självaste friherrinnan som bidrar med dagens fönsterbidrag.
Utsikten är från köksfönstret och det är kanske inte svårt att förstå att den här damen tycker om det som är blått.

Få se .., vem var det nu som broderat den härliga gardinen?
Din moster Ingrid, eller ...?

Vardag ....

Och det regnar och regnar.
Gräsmattan är hal och slibbig.
På Facebook läser jag ett inlägg från en av kunderna i affären - hon som syr sina egna, helt underbara klänningar - där hon berättar om sånt som tyder på att inbrottstjuvar är i farten ., att det gäller att hålla lite koll. Jag gör det på en gång; går ut och tittar till sommargrannens hus, men allt ser ut som vanligt. Kikar in genom fönstren.
Där är inte en enda pryl i onödan och jag tänker att detta att tömma deras vackra hus skulle inte ta lång tid, vid en flytt, alltså, ja, förutom det som finns i köksskåpen.

Mot havssidan till finns tre  e n o r m a  lavendelplantor som liksom   v ä l l e r  ut från väggen och från den ena av plantorna kommer en liten fågel flygande i raketfart när jag närmar mig.

Och så hemåt igen.
Tänker att jag måste ordna det här med humleplantorna; två nya spaljéer ska sättas upp.
När humlen växte vid ytterdörren blev bladen liksom uppätna i slutet på sommaren, men här, vid västerväggen, prunkar humlen som aldrig tidigare och den är så fin!

Ljungen ska ner i träbyttan och pärlhyacintlökarna tas om hand.

Letar en bild och hittar en annan.
Grannen Göran som var en sån underbar granne.
Men Göran drabbades av Parkinsons sjukdom och han och hustrun Gun tyckte att allt detta med en stor tomt och huset och dom två friggebodarna .., ja, allt vad det innebar av arbete, blev för mycket.
Mer idoga människor tror jag mig aldrig ha mött!
På bilden står Göran och småpratar med Harry .., jag förmodar att Göran har varit ute och fiskat tillsammans med Ecke och nu kommer han hem med fångsten.

En annan bild.
Nån hade skrivit sin signatur på stranden.
Veronica Pettersson.

Ja, ja.
Tisdag idag och jag ska arbeta extra från halv tre till kvart över sex.
U n d e r b a r t!
"Då blev du väl glad ..?!" skrev friherrinnan i ett sms igår.
Ja, precis så. 
Och det är väl som Bert i Luleå skriver i  en kommentar, en omställningsprocess.

Dagens fönster ...

Idag kommer dagens fönster - men även bukett - från Eva i Tyresö, nu på halländsk visit.
Så vackert!
Så vackert!

Varm korv till middag ...

Alla dagar är inte ljuvliga dagar.
Huvudvärken som jag haft nu i snart två veckors tid, ger sig inte.
Morgon och kväll, sååå prydligt kommer den på besök.
Nåja, det går över med en Treo och jag tror mest att det är mentalt.

S o m   jag ibland saknar kontakten med kunder och arbetskamrater!
Nu har det regnat och varit och gråmulet och jag har tittat på filmer och skrivit långa brev och läst DN från första till sista sidan och lyssnat till poddar och fortsatt med Peter-Robinson-boken, men det känns ändå tomt.

Ja, det är ju så livet är.
Och det har varit så mycket fram tills nu, så man (jag) har kanske inte hunnit känna efter.

På fredag är det pv:s tur.
Ikväll har han körövning och om en timme kör han in till stan, men hämtar först upp en Håkan L i Steninge, han är med i samma kör.

Och så har jag inhandlat fyra spjutbräken som jag kallar för ormbunkar, lagom små eller stora.
Alla mina krukväxter växer sig så omåttligt stora i sina lerkrukor, så jag hittar inga ytterkrukor i lämplig storlek! Nu får dom här nytillskotten se till att trivas bara lagom bra; inte breda ut sig alltför mycket.
En fönsterlampa ska jag också hitta.
Eller kanske en spotlight.

Dagens fönster ....

.... fångades av Ulrika när hon strosade omkring på Söder i Stockholm.

Tack Ulrika!