Sista september ....

Och eftersom jag har arbetat flera dagar under veckan som gått, vill jag komma ut och få frisk luft. 

Så jag beslutar mig för att ta en promenad till Steninge, till friherrinnan. Vi delar morgontidning och då passar det bra, då kan jag ta med den hem; antingen får pv hämta mig (han står och bakar bröd och gifflar när jag ger mig av), eller så kanske friherrinnan gör mig sällskap hem (med bil) och tar ett försenat elvakaffe.

Nu, när vi har fått gång, - och cykelbana, är det inte hälften så farligt att gå längs kustvägen. 

Visserligen vimlar det av cyklister med cykelvagnar på gångbanan sommartid, men nu är där tomt och fridfullt. 

Passerar de allra vackraste stenmurar .., och hela tiden har jag havet på höger sida.

Bakom den här muren har en före detta läkare sitt sommarhus. Det var just den läkaren som faktiskt trodde på mig och mina bekymmer med mitt vänstra knä och det var han som remitterade mig till ortopeden i Halmstad, där jag senare verkligen fick ett nytt knä. 

Varje gång jag passerar här och ser honom ute (grävandes i marken eller nånting annat), blir jag glad och framför allt tacksam. 

Sååå mänsklig och vänlig var han.
Är han.

Viker av från kustvägen och följer Gamla Vägen, där friherrinnan bodde under ett drygt halvårs tid. 

Vilka underbara lite luggslitna hus! Så mycket vackrare - eller med så mycket mer känsla - än många aldrig så moderna villor!

Och det ena efter det andra ..., får mig på fall!

Tänk, vad en liten skylt med några blommor på kan göra!

Annat vackert ....

Att det är höst märks tydligt, men ändå, luften är ljummen.

Och håret blåser åt alla håll och kanter, trots att jag har det uppsatt! 

Och jag upptäcker vackra blad!

Vem är det som designar alla vackra brunnslock?

Ja, det är inte bara jag som funderar över den saken. 

Här är en till! 

(Samtidigt får man tips om att besöka Medborgarhuset i Eslöv! Så vackert!)
Här kan man få veta lite mera om just brunnslock (ska kontakta dem och höra hur det är med designen ...?)

Och här en tysk sida där det vimlar av brunnslock i olika länder!

Från Gamla Vägen går jag rakt ner mot havet och konstaterar att stegen på piren har ryckts loss under den senaste stormen. Trist. Det är inte hälften så trevligt att vada ut ganska långt innan man kan doppa sig. 

Piren skymtar till vänster i bild och massor med tång har fastnat på stagen till räckena!

Det som ser ut som snö på kullarna, är alltså havet och vågorna. 

Just nedanför vandrarhemmet ligger ett litet "båthus" och dit går jag  .., mest för att ta bilder som visar hur mycket det blåser. Men oj, så hala klipporna är och jag får nästan gå fyr-om-fot för att hålla mig upprätt och inte dråsa i backen. 

Vågorna  r u l l a r  in med väldig kraft! 

Eventuella tankar på bad skrinläggs per omgående .., nej, jag vågar mig ut när havet är så här och utströmmarna kan vara förrädiska.

Så lämnar jag vågbruset och går längs stranden mot friherrinnan till. 

Ser ni det gula hustaket som skymtar där uppe i mitten av bilden? Därifrån - på samma sida - är det inte långt till Lena (ja, nu får hon heta såväl friherrinan som Lena), kanske ett par minuters promenad, om ens det. Dit går jag, ja, man får ta av från stranden och svänga in på en liten stig som är mer som en tunnel! 

Här vänder jag mig om och tittar ut mot havet. 

Det är som en häck på ömse sidor av stigen.

Och jag är döfärdig när jag kommer fram till friherrinnan .., det blir en stunds småprat då hon visar alla fina inflyttningspresenter som hon fått (det var fest igårkväll) och sen tar hon Shejken med sig och vi åker hem till Stensjö där pv har kaffet klart och nybakade gifflar ligger på plåten och efteråt åker dom åt var sitt håll - pv till Skallkroken för att göra nåt med båtmotorn och friherrinnan hem till sig - och jag dammsuger och tar in tvätten (lakan som hängt ute .., vilken lycka!) och jag får ett sms från B på jobbet som undrar om jag kan tänka mig att arbeta i morgon, måndag?
Nu är det L som är sjuk. 

Jag säger att det kan jag, men inte så länge, då ju pv också arbetar. Det ordnar sig ., den som ska avlösa mig kommer tidigare och Harry behöver inte vara ensam så länge.

Har någon orkat läsa ända hit ner?

I så fall kan jag meddela att jag för tillfället har slut på medaljer, men ska genast införskaffa ett nytt lager! Håll ut!

Söndagsfönstret ....

Utsikt från ett gårdshotell i Bästekille, Österlen. Här tankar vi själen efter ett besök på årets Äppelmarknad i Kivik innan vi styr bilen mot Mandelmann imorgon förmiddag.

Catarina dvs Mme i Agadir

//Tack Catarina! Härligt att se ditt namn dyka upp här! Och jag googlade på Bästekille och kom hit .., och tänkte att någon gång till våren, i maj kanske, då skulle jag verkligen vilja boka en natt eller två här!

I parti och minut ....

Det blev fyra dagars extrajobb den här veckan, alltså som förr i världen och idag blev en dag att minnas. Hemköpskoncernen firar sextio år (jag har tydligen skrivit sextiofem, men det är sextio) och idag var det kalas i butiken!

Jag började klockan nio och det blev direkt till att skära till femhundra bitar prinsesstårta.Tårtorna hade varit frysta men tinat upp och varje tårtlängd räckte till sju bitar, sen är det bara att räkna. En sak kan jag säga .., jag är sugen på mycket ikväll, men absolut inte tårta!
Vid elva började kalaset .., det var tårtbitar och kaffe eller cider och mängder med människor - kända och okända - kom och kalasade med oss!

Och så blev det kassatjänst och mejeriet och baka och fylla på bröd och sedan ta sig an fruktdisken, sen började det lugna ner sig och vid tretiden kom pv och slog sig ned i fikarummet för att vänta på mig och där han fick gotta sig åt tårtskruttbitar, såna som liksom ramlat ihop. Han tycktes lycklig.

Egentligen är vi ikväll bjudna till friherrinnan på tack-för-att-ni-hjälpte-till-vid-flytten-middag, men jag är för trött och sen har vi redan bjudits en gång tidigare. Hon lär ha fullt upp ändå .., sjutton personer tror jag nu att det blir som kommer! Jo, hon har en stor och trofast vänkrets, men så är hon ju likadan själv. Vän, - och trofast. Verkligen.

Igår var det också arbetsdag och jag var mer eller mindre döslut på när jag kom hem.
Gick i säng vid nio och somnade rakt av, ja, jag läste hela DN först och sov sååå gott.
Nu kanske vän av ordning tänker att "är hon då inte riktigt klok som arbetar extra och blir så trött"
Jo, det är hon.

Att bli trött är inte farligt och jag tycker om känslan att ha jobbat hårt.
Ännu mera tycker jag om känslan att veta att jag arbetar ihop pengar till mitt sparkonto; till någon härlig resa eller nåt annat och då är det arbete som gäller.
Andra vill absolut inte sätta sin fot på sitt förra jobb, ja, det är ju så det är, vi människor är olika.

Bäst idag var att jag kom ihåg namnen på småflickorna Siri och Alma, två systrar .., och så var August där och hälsade på också (handlade med sin mamma) och många andra rara kunder!

Carina, en gång mejeri, - och brödansvarig - numera pensionär även hon - hade även hon kallats in och hon pinnade på med sitt förra ansvarsområde och på sluttampen kom Anne-Marie och handlade, säkerligen saknad av många äldre.
Anne-Marie som arbetade i charken och var så lugn och trygg och småpratig.
Och Gunilla - salig i åminnelse - är alltid med oss, men numera i form av ett inramat fotografi i personalrummet. Det här fotot. Kanske hade hon då ett år kvar att leva?

För övrigt?
Tsunami i Indonesien .., polisjakt i Danmark .., ett elände med regeringsbildandet och pv som till slut skrev ett mejl till en av partiledarna (för övrigt den som jag röstade på) och skrev att nej, han röstade inte på honom, men tycker ändå att han verkar vara en klok karl och så kom förslaget .., ja, han har ännu inte hört av partiledaren och jag bara ler ,-)
(Nu förstår väl att detta skrivs med ett leende. Ingen förväntar sig ett svar, men ändå, han skrev!)

Och jag kokar färsk kyckling som ska ätas med ris och stark currysås .., pv ligger på soffan och det är precis vad jag också ska göra. I morgon är jag helt fri!! (Ja, jag är ju pensionär ..-).

Trevlig helg till er alla, ni som eventuellt läser här.
(Tråkigt att steelcityanna har tackat för sig. En efter en försvinner. Snart är vi väl utrotningshotade, vi bloggare som är kvar).

Dagens fönster ...

"Fönster från mitt jobb ..." skriver Cecilia N. 
Ja, t.om flera fönster!

Tack snälla! säger jag.

Fredag och snart helg ...

Var på jobbet en halvtimme för tidigt, men pv skulle in till sitt vikariat och behövde bilen och i och för sig älskar jag att vara ute i god tid .., då kan man i lugn och ro göra allt klart inför öppnandet av butiken klockan åtta.
Det var en ljuvlig morgon med hög och klar luft.
En hel del höstkänsla!

Slutade klockan två .., fick skjuts hem av friherrinnan .., sen ringde pv och frågade om jag ville vara med vid båtupptagningen - torrsättning heter det visst - (lärde Ulrikas käresta mig). Det blåste nåt hemskt nere vid havet och hur jag än bar mig åt, så kom vinden åt mig.
Till sist satte jag mig i bilen hos Harry och det var inte långt ifrån att jag somnade.
Sååå trött var jag.

Det tog en timme eller två innan allt var klart och jag vågade  i n t e  titta på när pv:s båt hängde i luften och skulle sättas ned i den rostiga båtvaggan, men det gick bra. Nu är det gjort.
En kvinna i blå jacka kom och bjöd på varm korv med bröd, så där utan vidare ..., och jag tänkte att det är ju makalöst så många vänliga människor det finns!

Och härlig dag på jobbet var det.
En ung kvinna på nitton år visade sig vara au pair här i Haverdal .., hon kommer från Italien, i närheten av Venedig, och påstod sig stortrivas med såväl arbetet som tillvaron i övrigt. Så roligt!
Sedan Maria au-pairade i London och Anna pluggat i Australien, har jag en gång för alla bestämt mig för att försöka välkomna ungdomar från andra länder som kommer och handlar .., ja, jag vill verkligen vara snäll mot dem, så där som jag önskade att andra skulle vara vänliga mot döttrarna när dom var långt hemifrån.
Den unga kvinnan presenterade sig som Chiara (som betyder ljus på italienska, sa hon)  och hon lärde mig vad välkommen heter också, så jag tog henne i hand och sa "Benvenuta Chiara!"

Ja, det är ju det bästa med jobbet .., alla dessa småmöten.

Nu är jag så trött, så jag funderar på att gå och lägga mig, fast klockan bara är åtta.
Jobb i morgon från nio till tre. Kanske till fyra.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ....

"Elite hotel, Marina Tower, Saltsjökvarn ..", skriver Ulrika och just inget mer.

Här kan man få lite mer kött på benen.
Men oj, vilka obekväma fåtöljer som syns på den första bilden!

Tack Ulrika och tack ellem för gårdagens fönster!
Ni är pärlor, ni som har håven redo!

Tillplattad ....

Det var på väg hem till båten Gustaf af Klint, den första kvällen i Stockholm, som jag så när råkade trampa på den helt platta råttan.

Så här såg den ut.

Lite ledig dag ...

Ja, inte så lite heller, en helt ledig dag är det och känns som en sån också.
I morgon är det båtupptagning i Skallkrokens hamn och idag  m å s t e  masten plockas ned och läggas på vinterförvaring. Jag följer med och hjälper till så gott jag kan; vevar och har mig (till vänster om den ena mannen syns veven och den är tung att dra ...) .
Dom här två männen står mest och tittar på, kanske är det deras tur senare idag?

"Nej, men nu måste vi fixa nya - finare - plaströr som håller stagen!" säger jag.
Sånt tycker inte pv är så viktigt.
Och till nästa sommar ska vi ha nät runt delar av båten, så där så inte harry dråsar i vattnet.
Lite ska det väl ändå hjälpa.

Och det skruvas och tas bort små, små, små splintar eller vad man ska kalla det.

Sen är det någon annans tur; jo, mannen i röd jacka är kund i affären och det är hans och sonens (kanske familjens) båt som nu står på tur. Då hjälper vi till så gott det går.

Och friherrinnan kommer och dricker kaffe med oss; vi sitter på klubbhusets veranda där det är lite lä. Tittar man på bilden ser det ut att vara kav lugnt, men så är det inte .., det blåser friskt där ute!

Får ett samtal från B på jobbet.
Kan jag möjligen ta morgondagen också?
Jag säger att det går bra.
Då blir det tre dagars arbete (igår, i morgon och på lördag) den här veckan och det blir perfekt och nej, jag skulle inte alltid vilja ha det så, men när det nu inte är på det viset, blir jag bara glad.
Visst! Man kan leva på grundpensionen (jag tar inte ut tjänstepensionen förrän jag blir 65, men det blir ingen enorm skillnad), men när man nu  k a n  påverka det hela, så gör jag det.
Tycker man dessutom om sitt arbete, är det ju inget elände.

Och titta!
Upptäcker att min Isop i rabatten har börjat blomma!
För den som inte vet det, så om man drar med fingrarna över isop-bladen, känner man doften av stövarvalpar .., så där som när valparna är små och man pussar dem på magen!
Lycka, rakt av.
(Ja, jag vet att jag har berättat det förut, men ni kan ju ha glömt, ni blir ju också äldre -).

Torsdagsfönstret ...

.... påminner om dagarna ombord på båten i södermälarstrand, i alla fall dom där små runda fönstren.

På tavlans baksida står att den är inramad i Lycksele! 

Jag älskar den!

Och här kan man läsa lite om denne Sven Westerberg.

Dagens fönster ...

Så här skriver ellem, som var den som tog bilden:

"Från Stiftsgårdens kapell där altartavlan är ett fönster.
Det kan även stängas för av vackra pardörrar".

Onsdag och ingen ledig dag ...

Igår frågade B på jobbet om jag kunde tänka mig att arbeta idag, då A var hemma och var sjuk.
Senare på kvällen ändrades det hela, nej, jag behövde inte, nu var hon piggare.
Men så i morse när jag satt med ett tänt ljus och drack kaffe, ringde Pernilla från affären.
Nu behövdes jag.
Kunde jag komma?
Det kunde jag, det vill säga, om någon kom och hämtade mig och det gjorde chefens fru Bodil.

Så blev det då kassatjänst från nio till tre och som vanligt mycket att göra.
En stor skillnad märker jag nu när jag bara hoppar in extra; det är att det inte alls känns så stressigt.
Nu är det ju förstås en himmelsvid skillnad i jämförelse med juni-juli-augusti, men jag är lugnare själv. Härligt!

Veckotidningarna skulle prickas av, plockas upp och gamla exemplar returneras .., postsäckarna kom med rekommenderade brev och vanliga varubrev .., jag fyllde på cigaretter och stod i kassan precis som förr i världen. Vänliga kunder. Ovanligt många har skaffat sig nya glasögon i höst; en kvinna var ursnygg i håret - hon kom direkt från frisören -!

Blev strax efter tre upphämtad av pv och vi svängde förbi Elgiganten, då vi haft sånt krångel och inte haft någon internetanslutning. Väl hemma felsökte jag via min Iphone och då lyckades vi fixa den biten, men .., då hade firefoxsymbolen längst ner här på skärmen, den hade försvunnit - eller när man klickade på den hände INGENTING - och det har varit ett enda strul.
Nu laddade jag ned chrome, så får vi se hur det fungerar.
Den ikonen lade sig i alla fall prydligt nere till vänster.

I morgon är det fritt från arbete och på fredag också, men lördag är det dags igen.
Å, jag är så tacksam för var gång jag får hoppa in, det gör mycket för mitt konto!
Nu sparar jag  r e j ä l t  på ett resekonto, men riktigt till vilken resa vet jag inte?
När man ändå är ledig så mycket och har badat tusen gånger i sommar och flämtat i värmen, känns det inte så väldigt viktigt just nu, detta att ge sig av till hetare trakter.

Bilderna, tänker nån kanske?
Vad har dom med det hela att göra?
Ingenting.
Jag bara tycker om dem.
Den översta visar min kylskåpsdörr i lilla lägenheten i Ystad.
Flickan på bilden, hon med blommorna, hon var en i ett stort sällskap som tillbringade en helg på pensionat Solblikk vid havet - det var på norra Jylland -.
Teckningen ovanför hade Emma gjort, och utsikten från fönstret var från vardagsrummet i Malå.
En islagd sjö och bergen och en liten fågel.

Bild nr två visar min systers anslagstavla.
Där är pappa till vänster vid köksbordet hemma och mina båda systrar tillsammans på ett av korten och så en massa hundbilder.
På hennes - min systers - kylskåpsdörr upptäckte jag en gång hälsningar från tacksamma dialyspatienter; sååå hjärtevärmande rader var det!

Och längst ner en slags resumé över sommaren 2010.
Det första namnet är Ingbritt Persson.
Jo, henne minns jag.
Det var då när pv och jag flyttstädade den lilla lägenheten och utanför stod hyrsläpen från Halmstad och så ringde det på dörren och där stod Ingbritt - kund i lilla affären där jag arbetade under tretton år - och hon hade med sig en blomma och gav mig den varmaste av kramar, ja, hon ville bara tacka för vänligt bemötande under dom åren i affären.
"Jag såg att du var på väg att flytta och tänkte att jag måste skynda mig dit!" sa hon leende och så var hon borta lika snabbt som hon dykt upp.
Det finns inte ord för hur snällt jag tycker att det var!!
Och aldrig att jag glömmer det.

Nu ska jag skriva ett brev till min syster i Australien, som förmodligen tror att jag har avlidit.

Ögonblick ....

Innan jag åkte upp till Stockholm hade jag gjort en att-göra-lista.
Det var inte astronomiskt mycket som skulle göras, men ändå ..., vissa saker kändes som måsten.
Pv log när han såg punkterna .., han sa inget, men tänkte väl att ... ja, ja, vi får väl se vad det blir av det hela.

En av punkterna var i alla fall Stadsbiblioteket.
Dit tog jag mig med hjälp av tunnelbanan som började få lite hum om .., hur den fungerar.
Sen är det ju bara att fråga sig fram. 

Jag tror helt ärligt att jag aldrig satt min fot i en vackrare byggnad!

Postmuseum var en annan punkt.
Vilken besvikelse!

Att titta på vackra tunnelbanestationer, fanns också på listan.
Jag såg en.
Den här.
För det mesta promenerade jag hela dagarna.

Att åka båt kors och tvärs, det var nog nästan det bästa!
Vilken frihetskänsla!
Och på båtpendeln pratar jag med mannen som låter oss komma ombord - och av - och efter kanske tio turer på den här pendeln blir han allt mer öppenhjärtig.

Om jag ser rätt är det båten jag bor på som har svart botten ... och mitt emot ligger vackra Munchenbryggeriet.

Och så alla vackra väggar.
Vem höll på med det här?
Vad hette han eller hon?
Vad tänkte hen på under tiden?
Pratade hen med arbetskamraterna?

Och ännu vackrare brunnslock!

Söndagkväll var det fotbollsderby mellan AIK och Hammarby.
Fyrtioniotusen människor, mest män, som tittade på .., som gapade och skrek och hatade.
Och så dom som var alldeles vanliga.

Intill mig satt en supporter från Östersund, snett framför en från Örnsköldsvik.
Och två stolar bort en barnfamilj från Öland. (Allt skulle tydligen börja på ö ...).

Middag på ljuvliga Shanti Ultima kanske jag skrev om i det förra inlägget .., ååå, så gott det var! AP tog bilden av min beställning. Och lammköttet var det möraste jag någonsin ätit!

Men oavsett hur mycket vackert man än ser, så är det ändå människorna som gör det hela till nånting annorlunda. Det som man minns. Eller i alla fall det jag minns.
Här satt Ulrika och jag vid Stadsmissionens café och drack kaffe, då en skoklass från Litauen ställde upp för gruppfotografering. Ungdomlig glädje!

Känns hon igen ...?
Det blev några timmar tillsammans .., mycket prat och surr (surr är mindre viktigt prat).
Vad det handlade om?
Kärlek.
Politik.(vi röstar olika)
Ja, själva livet, kanske.

Många tror kanske att det  a l l t i d  är jag som inleder samtal, men så är det inte.
På lilla restaurangen Siam frågade mannen till höger vilket nummer det var på min maträtt, den som såg så god ut! Och sen var pratet igång.
Det visade sig att dom båda herrarna - far och son, båda hette Jim - hade tillbringat en vecka i Orsa och jagat älg!
Otroligt. Ja, i alla fall om man bor i Florida och flyger till Sverige bara för älgjakten.
Och dom hade inte  o r d  nog att berömma Sverige i allmänhet och dalfolk i synnerhet!
Så generösa och vänliga människor!
Nu var det sista kvällen i Sverige och när jag hade ätit klart, tog vi hand och sa hejdå och jag önskade dem lycklig resa hem och välkommen tillbaka.

En liten Elisabeth, uppvuxen i Pajala.

Och ett annat möte: med bloggvännen dubbelörn, vars blogg en gång hette Lantluft.
Jag minns inlägg som handlade om resor till Frankrike .., om bad i floder och så småningom: flytten från landet till stan.
Hon heter Elisabeth och bjöd generöst på delikat lunch i lägenheten på Söder.
Och vilken ljuvlig liten hund hon hade!!! 

Ja, det var fina dagar där uppe, men också en stunder av insikt över hur vitt skilda liv vi människor lever. Så många missbrukar jag såg! Så många luggslitna män och kvinnor som satt på bänkar och delade vad dom nu delade - liv och sprit och droger - ..., människor som sov på gräsmattor och där det fanns plats ..., men jag såg färre tiggare än jag förväntat mig. Eller så har jag vant mig? Ser dom inte längre?

Och jag såg affischer som inte lockade och andra som verkligen lockade och jag såg hur många kinesiska turister som helst och alla hade oftast en selfiepinne i beredskap.
Jag hörde fler polisbilar och ambulanser än jag gjort på månader i landet Halland och på tunnelbanan satt i princip nio av tio människor med hörlurar i öronen, eller i alla fall en mobil i handen.

Jag har aldrig sett så många joggare och aldrig så många cyklister - dom senare kom i vad som tycktes vara livsfarlig hastighet - , men människor var vänliga och när jag frågade om vägen, fick jag alltid svar. Rarast av dem alla var en man i 70-årsåldern som bott sextio år i Vasastan och sååå detaljerat visade hur jag skulle hitta målet.

Och jag - förlåt Gunnar i Jämtland - besökte inte Medelhavsmuseet, men däremot Liljevalchs!
Och mitt kusinbarn Lotha skrev "du MÅSTE besöka Nordiska museet, det är min favorit!" och jag svarade att det måste man inte.

Att resa ensam är också en upplevelse.
Sååå stark jag kände mig .., aldrig bekymmer med knäna .., jag gick långt mer än jag brukar jag göra och ofta på inte alltför släta gator .., jag kånkade på tunga, rosa väskan, skippade tanken på taxi och tänkte att jag klarar det och det gick bra. (Alltså när jag skulle åka tåg hem igen).
Det var helt ljuvligt! 

Nu ska jag ta harry på långprommis, innan det är dags för jobb.
Ajöken, sa fröken.

Den här boken låg och väntade på mig när jag kom hem igår.
Det är dagsboksanteckningar som M-L Ekman skrivit ner för att ha som stöd till minne, då, när hennes make Gösta Ekman ska bli frisk; han drabbas nämligen av cancer och anteckningarna sträcker sig från den 7:e november 2011 till den 9:e mars 2012.

Började läsa den igårkväll.
Tycker om den.
Sååå mycket kärlek.