Stopp nummer 2 ...

Jo, vi hade föresatt oss tre stopp på väg hem från landet Uppland.
Det första var i Västerljung hos Liljebergs och nästa skulle bli i landet Östergötland, i Lönsås, inte långt från vare sig Borensberg eller Motala.

Sedan något år tillbaka är Lönsås  boställe det nya hemmet för "Anna-Lena i Tumba" och hennes make John. Det är genom bloggandet som jag har kommit i kontakt med denna energiska kvinna och jag vet inte hur många år det är sedan, men när jag hade träffat pv, så hälsade vi på Anna-Lena och John i deras hyreslägenhet i Tumba och efteråt skrev jag att det var nog det vackraste hem jag någonsin besökt!

Den som följt med på min blogg under längre tid, den känner nog igen den här bilden av Sir John .., jag älskar den! Och inte vet jag i vilket sammanhang Anna-Lena sände den, kanske nåt Det Bästa?

Ännu en bild tagen av Anna-Lena; det är hennes mamma Barbro och så en liten tös .., hon som en gång ska gifta sig med en engelsman som har en fjäder i sin basker.
I ett Det-Bästa-inlägg kunde vi läsa följande:

Anna-Lena i Tumba  var glad över själva  l i v e t och berättade om sin mamma Barbro som inte längre finns och om det lilla barnbarnet Ludvig som kom som en present, bara fem dagar efter att Barbro lämnade livet.

Så här skrev Anna-Lena och jag läste och loooog:
"Idrott på tv blev mer och mer viktigt för mamma när kroppen inte var så följsam längre. Hon hade koll på alla tennisspelare, skidåkare, skidskyttar och - kanske lite mer oväntat - alla snookerspelare. När vi satt och vakade på sjukhuset hennes sista tid visade det sig att både min bror och jag hade snooker på på tv:n för hennes skull. Även om hon inte uppfattade något av det." 

För två år sedan blev det gamla bostället i Lönsås deras.
Den här bilden har A-L tagit och där skriver hon om glädjen med det här annorlunda livet och om kärleken till huset. 

Den här bilden är också från henne. Titta på golvbrädorna bredd!! 
Ja, men det var så underbart där inne, så det var inte sant! 

När jag letar på inlägg som har med Anna-Lena att göra, då hittar jag så många guldkorn.
Så generös du har varit att dela med dig av glädje!
Det här är hennes svärföräldrar - saliga i åminnelse - och om hur det var när dom gick bort och om deras liv tillsammans, det berättade A-L i ett härligt inlägg som man kan läsa här.

Ja, det blir lite hit-och-dit med bilder och text, men jag blev så glad när jag hittade hennes rader. 
Det här är i alla fall från i söndags. 
När det var visning av huset var det mer än nittio spekulanter och jag tänkte att alla som är lite längre än genomsnittet nog föll bort, för lätt som plätt nådde vi upp till taket med händerna och det är inte ofta jag är med om det. Ljuvligt fint var det! 

Vi bjöds på gott fika och satt just här i trädgården på baksidan och med höns och kycklingar som sprätte omkring och gärna ville ha lite godis. Några små ostduttar blev väldigt omtyckta! 

En lekstuga finns också på tomten! 
Titta på hyllorna ., den där lilla orangefärgade stekgrytan, t.ex!! 

Lite mera i närbild. 

Att herrskapet How tycker om att besöka loppisar, därom råder nog inget tvivel!

Ja, och att odla sina egna grönsaker också förstås. 
Vilket arbete! 
Vilken energi! 

Kycklingarna var väl lite i tonåren kanske och ännu visste man inte vem som var tupp eller höna och det var nog skönt för dom små liven, för tupparnas öde är inte det trevligaste, men så är det här i livet och jag har själv haft flera tuppkycklingar och då blir det bara bråk och fighter, bättre då att spatsera omkring på saliga ängder med gott om feta daggmaskar och annat smarrigt. 

I juli 2014 skrev jag så här efter besöket hos Anna-Lena och John, då i Tumba. 
Jag tror att det stämmer bra även nu. 

//Elisabet skriver: den som följt med på bloggen ett längre tag, vet nog att jag brukar spana efter Lyckliga Par. Javisst, det hela blir oerhört subjektivt - det är ju bara vad jag tror - men ändå .., lite tror jag att det stämmer. Vad är det då som gör att somliga ser ut att ha det bättre än andra?
Jo, dom  s e r  varandra. Och pratar med varandra. Och verkar bli glada när dom möts, till exempel vid kassan i affären. Jag minns ett par som råkade hamna intill varandra, utan att dom visste om det .., båda kom från sina respektive arbeten och så upptäckte mannen att det ju var frun som stod där bakom i kön och han blev så innerligt glad och kramade om henne och jag sa då att .., å, vad ni ser lyckliga ut tillsammans! Det var dom också, sa mannen och kvinnan unisont.
Och precis så är det med Anna-Lena och hennes John.
När vi var där på vinst-avlämningsbesök i vintras, då tänkte jag just det.
"Å, vilket samspelt par! Här är några som verkligen har valt varandra!"  

Nu ska jag åka till friherrinnan och dricka tvåkaffe, men nu vet ni hur det var med det andra stoppet. 
Tack Anna-Lena och John för att vi fick komma!  

Hemåt ....

Ofta när vi åker norröver, kommer det inbjudningar från rara vänner som gärna bjuder på fika eller lunch eller bara titta-in-besök. Nu bestämde vi oss för att verkligen säga ja, tack .., men med förbehållet att det fick bli korta visiter. Tre såna skulle vi hinna med på hemvägen.

Det första stoppet blev i Västerljung, inte långt från Trosa.
Där, i det som en gång var ett ålderdomshem men som har förvandlats till nånting så ofattbart vackert, bor barndomskamrater till pv från 60-talet (pv:s föräldrar och frun i husets föräldrar umgicks flitigt i Steninge och barnen, som var många, blev då kompisar förstås).
Vilket hem! Såå personligt och så konstnärligt!

Nu vill man ju inte springa runt med kameran (jo, man vill, men har ändå någon slags skamkänsla i kroppen) men tänk er ett oerhört personligt hem, där såväl frun som herrn i huset har talang med såväl pensel, lera som fotograferande. Så var det.
Och här finns en länk till familjens företag.

 
Och att vi inte är dom enda som har projekt på gång, det märktes tydligt när vi såg den här skylten på dörren till den toalett som - uppenbarligen - under lång tid renoverats och ännu var det inte klart.
S o m   jag log!!! Så påhittigt! Så roligt!

På väg till det före detta ålderdomshemmet passerade vi en rondell och där fanns den här utsmyckningen, som jag först - vid en hastig blick från bilfönstret - trodde var ett cykellås (sånt här bygellås), men så förstod vi .., det här måste ha varit nåt slags halssmycke.
Jo, precis så var det!
Vilket öde! Vilket äventyr det här var!
Här kan man läsa om hur det gick till när man som plöjde åkern hittade ett av vårt lands tyngsta guldförermål, en riktigt guldskatt.

Det blev kanske ett stopp på en och en halv timme och vi bjöds på en Nina-kaka (om jag minns rätt) med nån slags smörfyllning i mitten och florsocker utanpå, ja, jag undrar om inte bettankx har bjudit oss på en sån ..., och det blev sååå mycket trivsamt prat om precis allt möjligt .., frågor om hur vi en gång träffades och allt sånt.

En tavla av konstnären Reinhold Ljunggren fick mig att stanna upp; nej, det är inte den här, men påminner lite om den. Vardagsbilder i all enkelhet och såååå fin!
Nu ska jag verkligen försöka hitta en tavla av den mannen!

Om denne småländske konstnär - född i Vittaryd - kan man läsa om här. 

Ja, det blev första etappen på hemresan det.
Det allra första besöket.
 
 

Det får bli bakifrån .....

Torsdagmorgon.
Avresa från landet Halland, men under nattens gång har pv kommit på att han totalt glömt bort att ta undan "båtvaggan" i Skallkrokens hamn, den, på vilken segelbåten vilat hela vintern.
Det tar nog en timme att flytta den och pv briljerar med kunskaper i användandet av hävstångsprincipen. Är det nånting han verkligen är jättebra på, så är det att "flytta på saker".
Skönt att ha det gjort.
Jag kånkar på brädor och hjälper till efter bästa förmåga.

Andra stoppet blir i Gränna.
Då är vi hungriga och köper thai-mat alldeles intill där bilden är tagen.
Det visar sig vara det absolut sämsta jag ätit i den vägen, men kanske var kocken inte på hugget?
I en butik som säljer linnekläder, köper jag två somriga klänningar.
Lycka!
Konstaterar att det kan omöjligen vara lätt att gå med sandaler, alternativt högklackade skor i Grännas centrum. Det blir aningen vingligt.

Framme i Upplands Väsby på eftermiddagen.
Äldsta dottern visar mig den utbildningslektyr hon har att sätta sig in i.
Inte allt som finns i boken, men somligt.
Den här litteraturen är avsedd för specialistsköterskor, men även undersköterskor ska vara med på kursen och måste ta del av vissa kapitel.
Jag läser och förundras.
Tänker .., hur vågar någon bli läkare?

På kvällen slänger sig Emil raklång i soffan med huvudet i mitt knä och säger: "mormor, du kan väl pilla i håret?"
Mormor pillar och draaaar hårt och ler.
Emil säger att det är alldeles underbart skönt.
Vi pratar om fotbollsresan till Liverpool senare i höst, då Emil ska göra oss sällskap.
(Han håller på Liverpool, helst ska vi se någon match där dom spelar, helst på hemmaplan).
Egentligen är det för Emils skull ., jag har tagit med Emma tre gånger utomlands, men Emil bara två.
Micke lär ska göra oss sällskap också.
Jag känner mig lycklig.

Så blir det fredag.
Pv och Peter spelar golf och blir borta i mer än fyra timmar .., det fungerar bra mellan våra hundar .., Charlie och Harry undviker att titta alltför länge på varandra, men det går bra och känns skönt.
Nej, vi skulle inte våga lämna dem ensamma hemma .., det gäller att hålla koll.
När herrarna kommer hem igen är dom genomfrusna och pv är besviken över sitt usla resultat, bara två par och puttar och annat har gått eländigt dåligt.

Kanske kan självförtroendet återvända om han vinner i backgammon mot Emil?
Ja, det kan man ju hoppas, men så blir det inte.
Av dom matcher som spelas, vinner Emil totalt och pv tycker att turen har vänt honom ryggen.

Själv tar jag bilen och gör några ärenden .., Maria bakar sina berömda bullar med vanilj och mycket smör (mer som wienerbröd) och på kvällen säger vi tack och hej och  kör till Färingsö, till mellandottern, AP och hennes Micke. Det är ju av den anledningen vi har åkt upp; att jag har sagt ja till ställa upp i caféet under en dressyrtävling där AP håller i trådarna.
Och pv, han tröstar sig med dom goda bullarna.

I Färingsö finns numera två katter i huset - det här är Tilly, eller Paddan som hon kallas -.
Hon är den modigare av systrarna katt och den som hela tiden vågar sig allt närmare fram till Harry.

Så här, till exempel.
Oj, så spännande det är!!!

Tillys syster heter Vickan (dom båda kommer från Stig H:s stall, namnen påminner om hans häst Victory Tilly) och hon är betydligt försiktigare. Här ligger hon på tv-bänken och i den vackra rosa burken med guldigt lock, där finns askan av Nelly. Jag hälsar lite på henne .., klappar på plastpåsen fylld med vit aska (kan man verkligen lita på att krematorierna lägger i rätt aska ..?) och säger "hej på dig lilla gumman".

Och senare på kvällen pratar vi om Nelly och konstaterar att vi nu inte längre gråter när vi tänker på henne, det är mer glädjeprat och vi skojar om sånt som var så typiskt henne.
Så där som att hon alltid hade så bråttom hem .., att hon hade humor och var så filurig.
Och att hon, när hon var yngre och inte dement, älskade att plaska i en vattenfylld tunna, särskilt om det var nån sten eller nåt i vattnet.

Och Micke, som är förkyld och lite hängig, fixar middag då AP inte har kommit hem; hon förbereder för morgondagens tävling.
Själv är jag aningen .., tja, nästan lite nervös, ty nästa dag ska jag alltså träda i tjänst på den där tävlingen, ja, såklart inte rida, utan bara stå i caféet och sälja fikabröd och annat, men ändå.

Nej, det är sant, det är inget märkvärdigt, men att komma in som helt ny i ett samspelt gäng starka kvinnor, det gör mig lite nervös. Tänk, om jag bara är i vägen!
Det är nog mest det .., känslan av att jag inte ska göra ett bra jobb.
"Nej, inte behöver du vara orolig! Alla är bara glada när någon ställer upp ideellt!" säger dottern lugnande.

Kanske hade jag föreställt mig ett bord med kanelbullar och lite köpekakor .., men det kunde jag glömma! På ena halvan av bordet finns mängder med alternativa sorter .., ja, ni ser ju själva ., och på andra halvan trängs vanliga smörgåsar (vegetariska eller med ost och skinka) med wraps som vi gör själva (tre olika sorters fyllningar finns i var sin bytta - det är laxröra, en röra med fjällröding och en med böckling) och för den som vill ha nåt mera matigt, så finns en vegetarisk (kanske rent av vegansk) chiligryta med mycket bönor som visar sig vara helt underbart god!

Och på bordet finns även en hel plåt med äppelkaka och så finns vaniljsås för den som så önskar.
Man kan betala kontant eller med swish.
Kunderna häpnar över utbudet och säger "men åååå, så fint, så mycket att välja på!"
En enda är missnöjd; det är en man som vill ha varm korv med bröd.

Här står Fia och Sussie; det var den senare jag kamperade med.
Sussie är den blonda av dem och vi konstaterar att vi båda vuxit upp som sladdbarn .., hon arbetar som speciallärare och har ganska nyligt förlorat sin syster.

Efter att ha stått där tillsammans någon timme, får vi in den rätta snitsen och blir på riktigt .., ja,  samspelta .., och jag tänker att det är intressant att se hur smidigt det går att samarbeta fast man inte alls känner varandra.

I grytorna finns chilin som någon vänlig kvinna har lagat till hemma.
Och vilken utsikt det är från köksavdelningen!
Från fönstret kan man titta ut över dom tävlande.
Innan dagen är slut ska Sussie säga "Elisabet, vi kan väl stå tillsammans nästa år också?" och jag blir så innerligt glad och säger ja på studs.

Så smart att sälja hårdkokta ägg!
Inget godis finns att köpa, ingen Coca-Cola heller.
Men kaffe, te och vatten.
Det är liksom genomtänkt.

Själva caféet är beläget i en gammal smedja och på ytterdörren sitter det här anslaget.

Här pratas det resultat.
Och deltagare som kommer in efter att ha tävlat, dom säger nästan alla ..., "det gick ju såå jääävla bra på framridningen, men sen ...!" och jag förundras över hur starka dom här kvinnorna är - och alla åldrar blandas - från småtöser på fem, sex år som är "löpare" och springer med domarnas resultat till sekretariatet, det som ligger i rummet intill caféet - till kvinnor i min ålder och äldre!
Vilket engagemang!

Kvinnor som kör hästtrailers .., som baxar in och ut hästar som är mer eller mindre bångstyriga (eller inte alls) , kvinnor som fixat parkeringsplatser och som en liten läktare av vita plaststolar, ja, men det är ju helt ofattbart så mycket som ska fungera på en dressyrtävling - eller hästtävling vilket som -! Inte minst säkerheten .., och det ska finnas sjukvårdskunnig personal och en speaker ska man ha, ja, det tar liksom aldrig slut!

På bilden står AP och kollar på ryttarinnans resultat, tror jag i alla fall.
Den unga kvinnan längst till vänster, hon avlöser mig på slutet.

Visst blir man glad?
En liten häst bland alla hjärtan.

Lånar en bild från AP .. , vi har samma märke på våra mobiler, men hennes är betydligt nyare och hon kan ställa in så hon får skärpa så här bara i förgrunden. Åååå, så fint det blir! Och titta, vilken finurlig ljusstake!

Vid tretiden börjar det lugna ner sig; det har fram till dess varit full fart i serveringen. Nu är lagtävlingen snart till ända och några av dom anmälda tävlande har inte kunnat komma, då det varit polisavspärrningar i trakten, på grund av nån trist misshandel.
Här sitter AP och pv och småpratar, medan jag tar hand om disken och knackar lite på fönstret .., ja, hej på er raringar!

Så var den här dagen på Sjövillans gård i landet .., ja, Uppland, förmodar jag.
Så himla trivsamt!
Så många vänliga människor!
Så många leenden!
Så många som var nöjda med framridningen ...!
Så många starka kvinnor!

Tack att jag fick vara med om detta!

Medaljerna till den som orkat läsa ända hit, dom har tagit slut, så det blir mentala medaljer.
I morgon ska jag berätta om två paradis som vi besökte.

Fyra dagar och så mycket som hände ....

Såja, då är man på hemmaplan igen, efter en liten tripp eller utflykt norrut.
Fyra futtiga dagar och så mycket som man fick vara med om!

Just nu är hjärtat och  hjärnan så sprängfyllt av intryck, så jag ska ta det alldeles lugnt och inte på direkten skriva världens längsta inlägg, så där som jag alltid gör.

Jag börjar så här.
Kaffe och en macka när klockan är tretton minuter över sex på måndagmorgon.

Dagens fönster ...

.... kanske känns igen?

Det är från lilla gula huset hos grannen.

Nu ska där göras om .., det ska installeras dusch och toalett, då en av sönerna tar över det hela.

Dagens fönster ...

... kommer från Pershyttan i Bergslagen och det var Ulrika som höll i håven.

Här kan man läsa mer om just Pershyttan.
Hur intressant som helst är det!

Valborgsmäss ...

Och i skrivande stund ser jag en sån fn fågel i eken .., men se, den schasades raskt bort från grenen. Kan det ha varit en stenknäck? Ja, det var det, konstaterar jag.

Det har varit en solig förmiddag och nu, när klockan är ett, är det mulet.
Eller i alla fall inte soligt.
På promenaden med Harry såg det ut så här vid "Polska ambassaden".

Och mot kustvägen till ., så här. För en vecka sedan var åkern alldeles brun och torr; knappt ett enda strå syntes! Nu, är det så grönt så man tror knappt att det är sant.

Väl hemma igen upptäckte jag sigge som låg och sov så gott i växthuset. 

Lagom varmt var där också.

Av frun och herrn från Tyresö fick jag låna Håkan Nessers "Från doktor Klimkes horisont"; en samling noveller helt enkelt. Igår när jag satt i Skallkrokens hamn och väntade på pv, läste jag den andra novellen, "Förrättningen". Jo, den var väldigt bra. 

Intressant med tycke och smak när det gäller böcker. 

Måns Wadensjös "Monopolet" som  j a g  tyckte så mycket om (hög igenkänning) tyckte Eva var bara skrutt. Hon är otroligt förtjust i alster av Theodor Kallifatides, det är inte jag, men jag har heller inte läst så många av hans verk, så jag får börja om - och testa på nytt -. 

Nåja, det säger kanske en hel del om en själv, när man tyckte väldigt mycket om att läsa Gerda Anttis vardagsskildringar där det lilla blev det stora .., eller där inte så mycket hände. SOM jag tyckte om hennes alster.

Men den här novellen av herr Nesser .., den var alltså väldigt bra, enligt mitt sätt att se det.

Nu är klockan tio över ett. 

Om två timmar ska jag vara på plats i affären, för ett pass till kvart över åtta.

Harry sover ihopkurad på soffan ..., getingsticket som jag fick igår (nästan i vänster armhåla) svider lite ..., och jag hör tickandet från köksklockan.

Livet känns bra.

Dagens fönster ...

... kommer från Skåne, ja, från Trelleborg och Hedgrenskan.

Ett fönster i ett fönster .., skriver hon.

Från henne kom även den här bilden igår - det var på messenger - och jag tycker att den är så finså den får vara med och sprida valborgsmässoglädje!

På instagram eller var det möjligen på facebook, ja, strunt samma, pratades det om maj månad.
Så här skriver då Kerstin:
"Älskar maj! Det är min favoritmånad" Men älskar också augusti med ljumma kvällar när det blir mörkt. Tända ljus och mysa. 
Idag åt vi middag på balkongen för första gången i år. Fönstren öppna så alla ljuden och dofterna kunde komma in. Underbart!"

Tack Kerstin, för både det ena och det andra!

Och så blev det ny vecka ...

Men först var det söndag.

Jag jobbade extra, klev upp i ottan och var på jobbet kvart över sju då jag kände mig osäker på den nya bakugnen och det är inte lite bröd som ska bakas och helst på vara på plats när vi öppnar klockan åtta. Den nya ugnen rymmer många fler - och större - plåtar än den gamla och det var tungt att ta ut heta plåtar med matbröd och därtill ont om svängrum när sedan bröden skulle sättas i bakvagnen och göras redo att forslas ut till brödskåpen. 

Dålig bild, men jag fick det inte ljusare. 

Hämtades av pv vid halv tre och då var jag såååå slut på. 

Ögonen hade svämmat över mest hela tiden, men där var underbara kunder och så fina möten.

Där var en ung man (ja, om trettiosex är "ung", men det är det ju ...) som hämtade ut ett paket och jag frågade om efternamnet, ja, om det var italienskt och det var det och sen gav det ena det andra. 

Han berättade att det var hans far som emigrerat från Italien (från trakten av Venedig, men inte nära havet) och han berättade också om sommarlov hos farföräldrarna vilka nu båda var döda, men en faster har han kvar och jo, han känner sig som en blandning av såväl Italien som Sverige. 

Perfekt är det ju under fotbolls-VM, då håller han mest på Italien, men när det gäller hockey, då är det Sverige! 

Och där var också det äldre paret där mannen nu plötsligt gick med krycka och jag tänkte att det var nånting mera .., och i ett ögonblick av ensamhet i kassan, böjde sig kvinnan fram och förklarade att maken drabbats av en stroke och ja, det var kämpigt förstås.

Ja, så är det, så fort kan tillvaron förändras, från den ena dagen till den andra. 

Det gäller att ta-vara-på och glädjas åt det man kan. 

Till exempel en kvist med blommande hägg! 

Tack pv! (Han visste inte att det var hägg .., med en doft lika ljuvlig som poppelns och framför allt en doft som påminner om min barndom. Vi hade en hägg nedanför gungan i slänten mot sjön).

Stöp i soffan på eftermiddagen och sov hårt i säkert en timmes tid. 

Senare på kvällen hände nåt så obehagligt. 

Jag hade gått i säng och somnat, sov djupt och hårt .., när pv lite senare kommer upp och in i sängkammaren för att säga godnatt och då vaknar jag och blir hysteriskt rädd, så där så jag skriker hejdlöst rakt ut!! Helt obegripligt att jag blev så rädd och det kan jag säga att det blev pv också, och Harry, han blev inte bara rädd; han blev vettskrämd, hoppade ner från sängen och gick raka spåret in till husse och sov där. 

Så blev det morgon och jag kom ner till köket där pv var i färd med att göra sig i ordning för att cykla till sitt gamla jobb. Två dagars arbete där väntar honom. 

Själv är jag fri, men ska arbeta extra för Charlotte i morgoneftermiddag.

Tog bilen och körde till Harplinge och köpte - förhoppningsvis för sista gången innan vintern - en säck med fågelfrö, men sen får dom nog klara sig själva resten av sommaren. I bagageluckan hade jag även med mig några plantor med lövkoja. Det här med dofter betyder mycket. Och lövkojan, den förknippar jag med sommar och blomsterhandeln hemma i Malå.

Nu inväntar jag friherrinnan som har åkt till Ullarp för att köpa ägg, även till mig. 

Vi åker ju upp till Sthlm senare i veckan och äldsta dottern ville gärna ha några flak med hemägg.

Det blir kaffe ute i solskenet och jag är så glad för lilla fröken Akleja som är så mild och ljuv i färgerna när den slår ut! Det är den allra finaste aklejan jag har fått fatt i.

Kommer ni ihåg dom här dunkarna som pv köpt hem och som skulle ta hand om regnvattnet från garagetaket och en från hustaket. Den här dunken fylldes under en regndag!! Det har varit rapsolja i den, så vattnet har en liten gulaktig färg.

Den andra behållaren fylldes lika snabbt, så nu har vi i alla fall två tusen liter vatten att pytsa ut till buskar och rabatter, om det skulle behövas. Men en sak återstår; att på ett finurligt kunna tappa ut vattnet via en slang. Sen ska vi plantera (vi = pv) HUMLE som får slingra sig upp för dom hemska rören, så ska det väl se bättre ut. Eller kanske helt enkelt bygga en ram av trä runt?

Annat som är vackrare: ett blommande körsbärsträd! 

Och spireabuskarna som jag klippte ner så hårt antingen i fjol eller förrfjol, dom blommar nu överdådigt. En bit ifrån dem står dom (ja, här blandas dem och dom .., "de" kan jag inte skriva, det känns helfel) andra spireorna som är högre oss själva och så bruna och spretiga; dom ska sågas ned efter blomningen, så blir dom kanske som nya nästa år?

Apropå stavning. 

Såg i Morgonstudion i morse en skylt som skulle visa namnet på SVT:s korrespondent i Spanien, där det ju har varit val. Han heter Christoffer Wendick, men en osäker textare hade drämt till med CKristoffer, med såväl C som K. Ja, det gäller att gardera sig. Och svenska dagbladet på instagram, där stavades busken/trädet sälg med j. Tur att man är i gott sällskap. Det här med stavning och grammatik är inte det enklaste.

Ja, nu blev det ett superlångt inlägg. 

Så är det ibland. (nästan alltid).