Inte visste jag ....

.... att Carl von Linné var en så stilig man, ja, i sin ungdom!

Vi mötte honom utanför The Palm House i Sefton Park, tillsammans med en del andra (såklart enbart män) där han stod och blickade ut över allt det vackra. 

Kvinnor har tydligen inte satt några större avtryck här på jorden ....

Jag vet inte om det syns på bilden, men jag tror att han håller en liten bukett linnéor i sin högra hand.

Ett av Linnés motto i livet var "Omnia mirari etiam tritissima".

Det håller jag verkligen med om! 

(På svenska: Förundras över allt, även det mest vardagliga! Jag tycker nog att jag försöker leva efter den principen).

Dagens fönster ....

Ulrika tycks så lycklig så hon nästan spricker.
Det är det nya livet på landet .., och kärleken till den där skäggige grannen och så allt som komma skall och inte minst: lillvalpen! Men det är inte den som är på bilden, det är Qvick, som uppenbarligen gör skäl för namnet.

Och hon skriver att här kommer ett uthusfönster och en skuttig Qvick!

Tack Ulrika!

I morgon halv tio ...

Pv gör mig sällskap till mammografin.
Nej, jag tror inte att jag har cancer.
Jag tror att dom kommer att säga ..."Elisabet, det här var nånting annat, du kan åka hem och känna dig glad och trygg" och jag ska säga till pv att .."men vad var det jag sa?"¨
Kanske svänger vi förbi friherrinnan och berättar den glada nyheten.
Eller köper nåt gott till middag.
Nåt  e x t r a  gott.

Men den där brännande känslan i vänster bröst ...?
Vad handlar den om?
Eller kommer det från hjärtat?
Är det inbillning?

Tänk om hen säger nånting helt annat.
Eller kanske får jag vänta ytterligare på provsvar.

Sånt funderar jag över.
Och så tänker jag .., hur många hundratusen kvinnor - eller kanske miljoner -
går och grunnar på precis det här?
Just nu.

Man är inte ensam.

Ännu mera spridda skurar ....

Om man bokar en fotbollsresa med en resebyrå som ägnar sig åt att sälja just såna äventyr, då tänker i alla fall jag att ja, ja, bara det inte blir en massa berusade fotbollsfans (eller än värre: ligister) som skrålar och lever om nätterna igenom. Ja, just det, jag har fördomar.

Men jag kunde inte ha haft mer fel!
Hotellet var mycket finare än jag förväntat mig; inte elegant  på minsta vis, men hemtrevligt. Vi kände oss välkomna (finns det nåt viktigare?) och rummet saknade ett bord att sitta och skriva vid och det var två trappsteg ner till själva rummet, så utanför rummet satt en anslag "Mind the step".
Vi log. Den som hade varit stupfull hade kunnat slå ihjäl sig. Men det var vi inte.

Så här.
Man undrar hur många som dråsat iväg rakt ner på golvet
När vi åkte hiss tryckte vi på knappen med en tvåa.
Emil, han tryckte på den där stod - 1.
Ja, minus.
Han åkte till källarplanet!
Men i gengäld var hans enkelrum större och fräschare än vårt och med såväl badkar som dusch.
Alla var helnöjda.

Kvällsparti i vårt rum.
Ja, man tager vad man haver.
En strykbräda kan minsann användas till mycket.

Inga treglasfönster inte, men allt går ju här i världen.
Jag, som älskar att sova i svala sovrum, tycker att det är som bäst och hissar ner (vilken lycka, det var ju såna Kalle-Anka-fönster jag drömde om som liten!) fönstret inför natten.
Låsanordningen eller vad man nu ska kalla det, går rakt in i mitt hjärta.

Morgonfönster.

Valde man trappan i stället för hissen, såg det ut så här.
Så oerhört typiskt brittiskt.
(Men å andra sidan, heltäckningsmattorna dämpar ljuden.)

Det här blir igenkänning för den som följer mig på instagram, men ni kan ju blunda eller helt enkelt strunta i det här inlägget. Frukosten är den vanliga (eller ovanliga). Där fanns uppdukat nån slags ganska goda korvar, bacon som mer liknade julskinkeskivor (supergott), äggröra, stekta ägg (pv blandar som ni ser) stekta champinjoner och tomater, trekantiga potatisbullar, en skiva blodpudding (!)  och så förstås vita bönor i tomatsås (tog vi aldrig).

På ett annat bord fanns tre sorters flingor/müsli, juice, naturell yoghurt .., färska frukter i bitar och en skål med upptinade bär av olika sorter.
Och så bröd förstås; bröd att rosta (enorma skivor!) i  den långsammaste brödrost jag någonsin upplevt ..., marmelad, sylt och honung.
Ingen ost eller skinka som här hemma.
Croissanter av den torrare sorten i en korg.
Te och kaffe.

Detta är alltså Hallmark hotel. nära Sefton park.
I den inglasade delen till vänster åt vi frukost.
Då hade vi sex österrikiska takläggare vid borden längst ner till vänster och så var det några tyskar, många danskar och så vi själva.
Ena kvällen var det bröllop .. för övrigt lugnt och stilla.
Vi tillbringade många timmar i foajén där fyra skinnfåtöljer och ett bord stod i ena hörnet. Där spelades det backgammon eller Plump, ja, det var om kvällarna när vi kommit hem eller tidiga morgnar.

Utsikt från frukostmatsalen och där står en av dom österrikiska männen. Endast en av dem - Wolfgang - vågade sig på att testa engelskan och det gick väldigt  knaggligt, men det var trivsamt ändå. Den här mannen sade inte ett pip.

Mitt emot hotellet ligger Sefton Park som ska få ett eget inlägg.
Så ofattbart vackert där var!
Och att vid frukosten titta ut över detta .., ja, ni kan ju ana hur lycklig man blir!

Eftersom jag är utrustad med Sveriges sämsta lokalsinne, gick jag vilse när jag skippade hissen och tog trapporna i stället. Men det var ju himla tur, för då upptäckte jag ett anslag som visade vad som skulle ske den här veckan när vi inte är där. Två bröllop, oj, så mycket jobb för personalen!

Ett syskonpar arbetade i frukostmatsalen, den som på kvällen förvandlades till restaurang med jättegod mat! Det var Wendy och hennes bror Daniel; båda tämligen nya på jobbet och sååå trevliga! Wendy berättade att hon egentligen arbetat inom äldreomsorgen, men det var dåligt betalt och alldeles för lite tid med dom gamla (kändes bekant på nåt vis ...), nej, hon stod helt enkelt inte ut med att känna att jobbet inte blev bra, så nu var hon i stället frukostvärdinna på Hallmark.

Inte är det ett designhotell som hamnar i flotta magasin inte ..., och som jag funderade över den - i mina ögon - förskräckliga stolen, ja, vad den egentligen hade för syfte! Jo, det är brudparets (där fanns två stycken likadana stolar).Hu!!

Med brudgummens föräldrar är det inte så noga ....

Det var så trångt i vårt rum och vi hade laddsladdar och annat överallt, så jag sa till den rara städerskan (en ung färgad kvinna med rastaflätor) att hon inte behövde bry sig i vårt rum, vi kunde plocka undan själva. Som hon gnodde och knackade  på dörrar och sa "Housekeeper".
Så bökigt att alltid invänta att gästerna verkligen givit sig av från rummet!
Ingen toalettborste i badrummet, vilket förvånade mig storligen.
Jag ser nu, att det enda exemplaret tydligen forslas mellan rummen.

Nu har jag tömt rum 4 i min hjärna; det var där allt om hotellet samlades.
Faktiskt har jag inga medaljer kvar att dela ut, om nu någon öht orkat läsa till slutet.
Man får klara sig ändå.

Hemma igen ....

Och det är så mycket jag vill berätta om, men just nu eldar jag för fulla segel i såväl kamin som vedpannan (tretton grader varmt när jag kom hem tidigare idag) och jag ska hämta ut ett bokpaketet i Slöinge och köpa fågelfrö och fixa middag och i morgon vankas nytt besök och nya prover på mammografin, på torsdag ska vi till djursjukhuset med harry som har krångel med svansen och på torsdag fredag är vi bjudna på kalkonmiddag hos friherrinnan och hennes syster och lördag och söndag arbetar jag.

Så nu kör jag till Slöinge.
Sen ska jag bjuda mig själv på gott kaffe.
Och sen, när jag fått lugn och ro i huvudet, ska jag skriva nån slags dagbok.
Här, alltså.

Så länge lägger jag in den här bilden.
Kanske mest till mig själv.
Det här var vad jag vaknade till i morse.
Den där lille krabaten i Malmö, till vilken jag är farmor.

Och till den här stilige unge mannen är jag alltså mormor.
Han är inte bara stilig, såååå mjuk och go och fin på alla sätt och vis; han var också en hejare på att skaffa oss taxi när femtiofyratusen fotbollsfans skulle ta sig hem och väl i alla fall hälften av dem stod med en mobil i handen och kämpade för att ringa Delta Taxi eller nåt annat bolag.
Men Emil fixade det hela galant!

Nu till posten i Slöinge!
Over and out!

Dagens fönster ....

"Paus i kulningskursen ...", skriver Cecilia N.

Tack! säger jag.

Dagens fönster ....

Ett fönster man (jag) blir glad av!

Tack Ulrika!

Dagens fönster ....

.... blir i alla fall jag glad av; utsikten från någon av våningarna på fotbollsarenan Anfield,
Undrar varför dom satt dit prickar? Men det är ju dom som gör det.

Dag 2 i Liverpool ....

Och så mycket har hänt, så jag får sansa mig lite. Liksom lugna ner hjärnan.
Vad har då dagen innehållit?
Jo, vi har språkat länge och väl med Claudia och Lester från Guatemala som är här på sin bröllopsresa (vidare till Irland, Skottland har dom redan hunnit med) och fått ta del av hans drömmar att bli tv-producent och göra bra program för barn. Så mycket förälskelse! Lester tog fram sin mobil och visade bilder från bröllopet.
Claudia och Lester hade mötts via Facebook och varit tillsammans i fyra år och såg ut att ha valt varandra med omsorg.

Det var bröllop här på hotellet igårkväll när vi kom.
Finklädda damer och herrar passerade mellan varven och brudgummen verkade yster och tycktes ha aningen svårt med balansen.
Igår morse när vi var på väg ner med hissen, mötte vi de unga nygifta.
Om jag säger som så .., så tänkte jag att "jaha .., nu är det vardag".
Måhända är de tu hur lyckliga som helst och kommer att fira guldbröllop i oktober 2069, ja, man får i alla fall hoppas.

Och mera ...?
Jo, vi har köpt dagsbiljetter till Arriva-bussen och åkt in till city .., vandrat omkring lite planlöst, fikat, tagit ännu en buss till fotbollsstadion och blivit emottagen av en helt underbar guide som önskade hela gruppen (som var stor) en trevlig tur runt arenan, ja, förresten önskade han oss alla en trevlig weekend och eftersom han troligtvis aldrig mera skulle möta oss (sa han), så passade han på att önska oss "a happy life!"
Jag hade kunnat krama honom rakt av, men gjorde det inte.

Och efteråt spankulerade vi omkring i området nära arenan och vi slogs av hur skräpigt och förfallet det är på många ställen i den här stan. Slitet. Skitigt. Nedskräpat. Som nånting som ingen bryr sig om.

Helt annorlunda är det då nere vid The Docks - vid vattnet - med moderna höghus och bara så läckert!
Där blev det fika i ett café med högt i tak och gott om sittplatser. Vid räcket vid bron hängde nog hundratals hänglås - ni vet, fastkedjade löften om evig kärlek - och jag känner mig som den mest cyniska människan på jorden som tänker ..:"jaha, och eftersom hälften av alla äktenskap går i kras, hur många av alla dessa lås består ...., ja, den där känslan alltså?"
Aldrig att jag ska låsa fast någon kärlek på ett räcke.

Så har vi tagit bussen tillbaka till Sefton Park och hotellet som vi tycker så mycket om.
Då hade solen strålat och det blev lite kyligare ute.
Överallt lönnlöv på marken

Vi var så trötta av allt  promenerande - ofta på kullerstenar - idag, så vi valde att äta i hotellets restaurang, ja, efter att först ha spelat Plump och därefter Backgammon.
Supergod mat!!
Det här hotellet som jag sannerligen inte hyste några höga tankar om, bara växer i aktning.
Och parken här utanför .., ja, så stor och vacker så det är inte sant!

Nu är klockan snart tio ..., eller det är den.
Då går vi över till vintertid natten mot imorgon då?

Det som är snyggt textat reagerar jag alltid på.
Här stod bussen vid ett rödljus och jag hann precis ta fram mobilen!
Kanske lite väl rörigt med mängder av färger, men alltsammans signalerar ju glädje, tycker jag,
så det spelar ingen roll.
Och så har den som hållit i pennorna valt olika stilar också .., stora och små bokstäver (ja, jag vet, gemena och versaler) ja, det var himla bra gjort!

Igår när vi kom, då ösregnade det.
Idag när vi lämnade hotellet tog jag fram min Clas Ohlson-regnponcho, inhandlad för en billig penning och den gjorde det hela betydligt mer angenämt. Vad jag inte förutsett var att kapuschongen skulle vara så kort .., så jag fick ju våt lugg och gräsligt lockig dessutom, vilket är det värsta jag vet.
Annars är det underligt, nu, när håret går mot allt mer grått/granitfärgat, blir luggen bara rakare och rakare. Kanske blir stråna styvare?

Sista bilden för idag.
På dessa stolar ska i morgon Liverpools spelare sitta, men just idag var det många andra som testade hur det var .., liksom hur det kändes.
Två av dem var dom här herrarna.
Så  u n d e r b a r t att få umgås med Emil lite mera än bara när vi är i Väsby.
Mjuk och go och snäll, men en uschlig plumpspelare ,-)
Vem som vann?
Hans mormor, förstås :)

Hej å hå!

Dagens fönster ....

...... finns i vårt hotellrum som för övrigt har namnet Birch - vilket jag tycker passar som bäst -.

Hällregn igår och även nu på morgonen. Här, i närheten av receptionen, sitter pv och Emil och spelar backgammon (Emil leder stort) och i ett samlingsrum intill, där visas VM i rugby; semifinal mellan England och Nya Zeeland och ni kan tro att det ropas och hojtas när England leder över favoriterna!

Hotellet är såååå fint, men inte  fint på det sättet man tänker sig. 
Det är gammalt och säkert slitet, men har en slags charm ändå. Inga vackra möbler ("det var ju så jäääävla korkat!!!" säger pv nu, när han förlorat ännu ett slag i backgammon, nu står det åtta-två) och nu ska vi gå på stan och Emil bjuder oss idag på en rundtur på Anfield Road, det är ju inte klokt så generöst!

Såååå många underbara möten hittills, så jag kan inte samla tankarna.
Igår på tåget hit från Manchester .., blev det prat med Camilla Knudsen från Billund i Danmark och av bara farten också med William från Glasgow. 

Nu ska vi göra oss i ordning. 

Dagens fönster och lite till ....

Så här sitter jag nu här - en fredagmorgon i slutet av oktober - och på det lilla bordet framför mig finns min egen laptop och det är den jag skriver på. Perfekt! Långt mycket enklare än att snubbla på minimala tangenter på mobilen.

Det här är min utsikt (bilden). Färjan från Bornholm har kommit och när jag tittar ut genom fönstret här på min högra sida, ser jag ströpassagerare komma kånkande på stora resväskor .., en ung kvinna hade en stor hund vid sin sida ..,en kvinna i vit täckjacka kollar sin mobil .., ja, det är som det brukar vara.

Vi var bland dom första till frukosten (ovanligt? inte!!) och här i den stora frukostmatsalen var då även ett sällskap orienterare vilka skulle till Bornholm på någon helgtävling. Det var ett yngre par med en liten Tore (jämnårig med lillkillen i Malmö), dom var från Motala och vid ett annat bord satt ett par från Motala. Men det är många som ska iväg med färjan.

Igårkväll blev det middag hos Tommy och Karin och Harry blev SALIG av glädje när vi kom dit och sprang runt, runt och letade Meja (deras labbe som inte längre är i livet) och det blev - som alltid där - god mat (jag önskade pita med tillbehör) och mycket prat och skratt.

På väg dit berättade jag för pv om hur mina tankar skuttar och far.
Bland annat hade jag tidigare på dagen haft ett låtsassamtal med den läkare som så småningom ska delge mig resultatet av alla undersökningar. Vi hade ett bra samtal doktorn och jag. Han sa att det var malignt, men skulle nog gå att åtgärda och vi pratade lite om olika behandlingar och allt sånt.

Det där är ett perfekt sätt att på nåt vis mentalt förbereda sig.
"Var han trevlig doktorn ...?" frågade pv.
Jag sa att det var han. Lite stressad bara.

Men nu är det ju så att jag  t r o r   ju inte att det är nåt farligt, det här är bara OM det skulle vara så.
Friherrinnan, som varit drabbad och behandlad för bröstcancer, hon däremot är mera av den raka sorten. Hon hymlar inte med vad hon tror och det tycker jag är oerhört befriande!

Så här ser det ut just nu .. när jag tittar ut.
Kvart över tio ska Tommy komma med yllekappan .., jag svettas nåt kopiöst numera och blir det för varmt, skaffar jag mig en bättre jacka - typ vindjacka - i Liverpool.

Ha det så gott!
Sen blir det nästa uppdatering från Liverpool.

Over and out.

Denna dagen, ett liv ....

Femton grader varmt ute.
Friherrinnan och jag själv och så Shejken och Bessie (frih. är dagmatte till henne).

Vi börjar med att doppa oss.
Tio grader ungefär.
Det sticker om låren och underlivet blir bedövat.

Men efteråt .., sitter vi på bänken och vi är barbenta och det är inte det minsta kallt och allt möjligt pratar vi om och jag har kaffe i termos och solen strålar på himlen .., vi ser en skarv med utbredda vingar och friherrinnans mjuka chokladkaka smakar bättre än någonsin.

Kanske är vi där en timme.

Jag känner mig så lycklig.

Ett brunnslock från Andalusien ....

Å, du snälle, rare Bert ...!

Sååå glad jag blev!

T a c k!

Dagens fönster ....

"Hej!

Fönstret är fångat på fina gamla Karlstads Teater där Wermland Opera huserar, jo, det stavas så.

Huset som syns är residenset där landshövdningen bor. Eller kommer att bo, för vi har varit utan ordinarie landshövding snart ett år nu. Tycks svårrekryterat. Någon intresserad?

Klarälven skymtar också och våra fina oranga stadsbussar.

Turtlan som bor i Sola stan."

//Tack Turtlan! säger jag. Vilket vackert fönster och vilken vacker vy!
>

Det hänger väl ihop ...

Pv hittar inte sitt bankkort och inte sin laddsladd. 

Själv drömmer jag de mest fasansfulla drömmar; alltid med djur inblandade. 

Djur som blir jagade av andra djur - oftast är det hundar - natten mot idag var det Nelly och kristallklart ser jag en katt springa in i ett hus till främmande människor och familjens hund biter katten och kastar upp den i luften. 

Vaknar och mår dåligt. 

Lyssnar till P1 och Vetenskapsradion. 

Somnar om. 

Drömmer då att jag är hemma i Malå .., pappa och mamma är där och en katt som inte är Sigge hoppar ut genom söderfönstret och gör sig förfärligt illa i huvudet. 

Vaknar. 

Tror att pv har cyklat iväg utan att säga hejdå. 

Det har han inte. 

Han sitter nere i vardagsrummet och rättar prov.

Dagens fönster ....

Bert i Luleå, han är minsann inte kvar där inte .., nej, han har susat iväg till Andalusien, närmare bestämt till staden Nerja. Jag förmodar att bilden kommer just därifrån och Bert skriver att det var nog det mest illgröna han skådat.

Ja, nästan så jag håller med.

Stort tack Bert för att du tog dig tid att plocka fram håven!

Vill du också åka dit?
Här kommer lite tips.

Kvällen innan ...

Det var på den tiden när man skickade mängder med vykort och knappt fick utrymmet för text att räcka till .., nej, bokstäverna svävade iväg ut i periferin. Det var ju så mycket att berätta om!

Året var 1991 och det var Anna och jag själv som var på holiday.
Först båt till Harwich (från Göteborg), därefter en hotellnatt i London och dagen därpå tåg till Axminster och därifrån minns jag inte ...? Blev vi hämtade? Tog vi buss? Eller taxi?
I minst en veckas tid, jag tror det var tio dagar, bodde vi sedan i ett hus vi fått låna av engelsmän som givit sig av till Malå och det var ett elände för oss att få igång duschen, för att inte tala om tv:n.

En stressig dag har det varit.
Jag körde in diverse kartonger som förvarats här i många, många år - mest kläder och leksaker från när Hilda var liten - och det blev i alla fall kläderna (jättefina små koftor som Hildas mormor Ingrid stickat) som hamnade hos hennes mamma. Övrigt får stå i vårt garage och utsorteras av Hilda själv, annars hamnar dom på återvinningen (det är gott om muslortar i kartongerna).

Mera vykortsskrivande .., det var i Rhetymnon på Kreta och kameran var en Canon - högt älskad -.
Den rosa koftan kom från Gudrun Sjödén; tyget kallades för Lahmanstrikå och jag älskade den.
Träskor hade jag också. Och behån låg tydligen kvar på hotellet.

Ett annat vykort som skickades iväg.
Som jag log åt texten.

Här postar jag ett vykort i Scotland (Skottland) .., kanske var det till Eva på Frösön, för det var egentligen bilder som hon tagit där som fick mig att längta våldsamt att äntligen göra slag i saken.
Ja, inte att skicka vykort, men att åka dit. Det gjorde vi också.

Nu är det kväller.
Kolsvart ute.
Pv har givit sig iväg till båten för att lägga på presenning eller fixa med motorn och i morgon hämtar jag upp honom i stan och så blir det Ystad nästa. Närmsta grannen kollar till huset och friherrinnan ger sigge mat och gosar lite med honom. Han sover inomhus hela dagarna och ger sig ut på äventyr nattetid.

Och ett extrafönster från Portugal ...

"En till ros förklädd fönsterbild! Jag blev så glad av den där rosen, som gjorde vad den kunde för att bli sedd."

Så skriver annannan och vem blir inte glad av den rosen!

Tack Anna!

Och nu skriver jag som Ulrika, vad hon lyssnar på, alltså.
Ja, jag lyssnar just nu till Veronica Maggio som sjunger att "Solen har gått ner".
Alldeles underbart vackert är det! (Men jag känner inte att den gått ner).

Ett litet ps ...

Att jag berättar så öppet om det här med mammografin och alla känslor omkring det, är INTE ett sätt att få medömkan och att alla ska tycka synd om mig!

Det är ett sätt att rensa hjärnan.

Jag skulle spricka om jag inte finge skriva av mig - det gäller i stort - det är som om alla tankar liksom samlas i en hög och börjar pysa. Och jag har sagt det tidigare och säger det igen: jag skulle hamna på psyket utan möjligheten att deleta/få ned alla tankar i form av bokstäver. Det finns garanterat någon diagnos för det hela, men det är ju mindre viktigt. Vid min ålder gör man som man vill.

Det betyder inte att jag inte blir varm i hjärtat och så innerligt rörd, av alla varma hälsningar, eller av ett brev med två heta kryddpaket som kommer med posten, eller alla rara ord och långväga snällord som landar i min mobil.

Oavsett vad som händer - om det är bra eller dåligt med mitt bröst - kommer jag att vara lika öppen om det hela. Och som sagt, det är  i n t e  för att gå med håven efter medömkan.

Hur som helst: ni är världens bästa bloggvänner! 

Onsdag i oktober ....

Ledig dag .., den som jag alltid hade tidigare.
Men så också idag.

Ska strax ringa till mammografin och få en tid för ännu en provtagning, pv har cyklat till jobbet, harry har en strut på huvudet (sår på svansen som inte vill läkas) .., sigge har fått nykokt fisk och från Morgonstudion hör jag prat om vikten av bokläsning, särskilt för barn.
Ja, det tror jag på.

Vi var väldigt unga när vi fick våra två första barn och ingen större pedagogik fanns i huvudet, men läste böcker med dem gjorde vi - säkert varje dag -! Och berättade hitte-på-sagor!
Och jag funderar över .., hur var det i min barndom?

Jo, mamma läste om Hattstugan och Petter och hans fyra getter, men så mycket annat var det nog inte. Men grannen, tant Margareta (hon som senare kom att arbeta på biblioteket) hon .., hon läste hur ofta som helst så snart några barn lekte med hennes dotter Eva-Lena!!
I deras vardagsrum fanns "Min skattkammare", ja, mängder med böcker, men hon lånade även hem från biblioteket och läste för oss. Så där satt vi, uppkrupna i deras soffa och ibland hade man en katt intill sig, ibland deras hund Tjorven.
Margareta, hon var verkligen en viktig människa i min uppväxt.

På hennes köksbord fanns alltid drivor med Burda-tidningar och mönster som skulle klippas ut eller redan hade klippts ut .., och på spisen stod som regel en tryckkokare - det var som en tidsinställd bomb - tyckte jag. På väggen upp till övervåningen hängde tryck av Picasso och en påsk gjorde hon ett collage av tygbitar som blev till en jättestor tupp; den hängde på väggen i köket och gick i grönt och rött och gult.

Såja, nu har jag ringt till mammografin och talat med världens raraste människa - hon heter Annika och är sextio år - och pratar en slags mjuk halländska. När jag skriver det här rinner tårarna, för hon var verkligen sååå ömsint och sååå vänlig och hon letade bland tider och sa att idag gick det inte att klämma in mig och i morgon har dom bara en läkare och jag berättade om Liverpool och resan med Emil och hon sa (tänk er nu den där mjuka, mjuk halländskan som nästan låter som småländska) att "det är klaaart att du ska resa med ditt barnbarn, var det Emil han hette .., ja, men på onsdag halv tio, går det bra Elisabet .., då ska vi ta hand om dig på allra bästa sätt och då hoppas jag att du berättar om resan med ditt barnbarn!"

Så på onsdag halv tio blir det nytt besök.
Om hon berättade nåt om orsaken?
Ja, att knölen inte hade gett ifrån sig så många celler som det behövdes och att verkligt elakartade knölar tydligen släpper ifrån sig rejält med celler, ja, det var väl nåt tröstens ord ,-)

Nu ska jag köra till affären och köpa mig ett riktigt gott bröd!
Och den här underbara människan Annika, hon gjorde min dag!!
Tänk, vad det betyder med vänligt bemötande!
Och tänk om människor insåg HUR mycket det betyder!

Nu känner jag mig glad igen.
Och nej, jag ser inte döden framför mig (ja, det gör jag iofs jämt, men inte av skräck, jag är bara medveten om att livet inte är oändligt) och jag tänker på dig mossfolk som är så rädd för cancer, såna här inlägg kanske gör dig orolig!

Over and out!