Onsdag ....

Nej, det händer sannerligen inte mycket i mitt liv just nu.
Jag har varit hel, - och halvrisig i en veckas tid nu och knappt sett en männsiska, förutom när jag suttit i bilen och inväntat pv som handlat.

Och igår svängde jag förbi friherrinnan och så fick hon och väninnan från Dalarna visa upp sig, då dom besökt frisörskan på Klövervägen och oj, så fina dom var! Även då satt jag i bilen, medan dom snurrade runt på trappan. Jättesnygga blev dom i håret!

Får leta lite bland gamla bilder för att få lite omväxling.
Den här, t.ex.
Tänk, så högt placerade tavlorna var förr i tiden!
Jag minns att Guy berättade - eller visade - att i Thailand hänger man upp bilder/tavlor av kungen så högt upp som möjligt och ungefär så tycks det ju ha varit även här i vårt land.
Själv skulle jag aldrig i mitt liv kunna tänka mig att ha det på det viset.

Vi har ju tagit en billig prenumeration på Svenska Dagbladet (tre veckor för femtio kronor) och jag tycker att den är så bra. Nu är ju inte minnesorden något som dom kan ta åt sig äran av .., men eftersom jag alltid - eller ofta - läser dem, så hittar man ibland små guldkorn.
Minnesord där bilden av en människa växer fram, allt eftersom man närmar sig slutpunkten.
Tänk, så mycket mer intressant än ett enda uppradande av fina titlar!
Så var det med den här mannen som hette Håkan.

Inte minns jag vad som skrevs om Gunnel Runevad Knutsson - då bodde jag här och det borde ha stått i Ystads Allehanda och där måste man vara prenumerant - men å, så mycket gott jag hade kunnat skriva om henne! Kund i lilla affären under alla åren .., lärare .., hade grön lodenrock vintertid och det varmaste av leenden. Var - tillsammans med sin man Gunnar - engagerad i att stötta något projekt i Afrika, jag kommer inte ihåg vilket, men jag vet att jag en kväll satt i något församlingshem i Skåne och lyssnade till deras berättelser.
Fina, rara Gunnel.

Hur många gånger har jag njutit av den här filmen?
Det är som i psalmen .., "jag kan icke räkna dem alla!"
Varför tycker jag så mycket om den?
Jo, dels är den ursnyggt filmad .., färgerna går nästan helt i grönt och rött (ger en varm stämning) .., den är så påhittigt gjord och om man tycker om  d e t a l j e r , då finns det hur mycket som helst att vila ögonen på (men det går undan, så "vila ögonen" är inte rätt uttryck).
Och så är den ju romantisk.
Den ska jag se, alltså måste jag ha fixat middagen innan dess, så jag kan koppla av på riktigt.

Harry är trött idag.
Det är han ofta numera.
Nio år om några veckor ..., det märks att åren har gått.

Det bästa han vet, det är att ligga på sånt som är svalt .., som ett nytvättat påslakan.
Alltså får han det som underlag i soffan

På fredag har han tid hos veterinären i Söndrum (vi byter, så han inte alltid ska förknippa Slöinge med djursjukhuset .., han börjar darra bara vi parkerar bilen där) för en koll av sitt "blodöra".
Och i morse mötte pv och Harry (på halvsexpromenad) en grävling som kom lullande från Eckes tomt och så över vägen. Tur att Harry var kopplad.
Och så snopet för grävlingen att bli upptäckt så där i ottan!

Så var det med den saken.

Dagens fönster ...

... visar utsikten från förra nattens sovplats på soffan Ektorp i uterummet.

Nu var det morgon .., solen på väg upp i öster.
Jag hörde pv stöka med frukosten där inne .., men såg honom  i n t e  gå ut med harry innan han åkte, däremot släppte han in Harry till mig.

Nej, han ville gå in .., så när klockan var kring sju, då lämnade vi uterrummet och allt blev som vanligt. Jag tände ljus ., gjorde i ordning kaffe och en macka och tittade på Morgonstudion.
Det var förstås det vanliga.

En vilsam morgon var det.

Tisdag ...

Vardag.
Jag har sovit i uterummet, i akt och mening att försöka få syn på eventuella mossrivare - aka grävlingar - men ficklampan hade knappt en meters räckvidd och kameran som skulle fånga "trdägårsarbetaren" på bar gärning, den visade ingenting. Jo, men ingen grävling. Inget vildsvin.

Och bara så ni vet, jag vill på inga villkors vis fånga en grävling i en bur och sedan be att någon skjuter den. Aldrig. Tänk, om den har småttingar som då ligger i ett gryt och förtvivlat gnyr efter sin mamma .., nej, aldrig. Vi får hitta andra lösningar (säger hon som äter kyckling, kossor och lamm, tala om dubbelmoral!).

Kände mig tämligen pigg på morgonen, men säckade ihop innan lunch.
Tungt att ta sig hem från harry-rundan.
Men hjälp, så gudomligt vackert det var!!

Kyligt i vinden - som det ofta är på våren -.
Stannade till vid hästhagen och stod en stund och tittade på hur dom gick omkring och betade.

Två av dem , dom i mitten av bilden, höll hela tiden på och gnetades med varandra. Kanske att dom var irriterade, eller så var dom bara goda vänner?
Huset som skymtar i bakgrunden är Stora Hus och det är där pv är och undervisar lite.

Låg i uterummet natten mot idag och det var ungefär som att campa.
Stjärnklar himmel snett ovanför mig .., åååå, så vackert .., och tidigt på morgonen såg jag solen gå upp i öster. Hörde pv göra i ordning frukost innan han skulle cykla iväg.

Vi pratade lite om den eventuella grävlingen .., jag sa att jag senare skulle ta en titt på filmen - vilket jag gjorde tillsammans med kamerans ägare - och där syntes inget liv av någon randig krabat och ingen annan heller. Jag såg heller inga nya spår.

På instagram skriver en madame i Göteborg att dom - som hade samma bekymmer - helt enkelt pinkade in sitt revir på tomten och det - om det nu var det - fungerade.
Inga fler besökare vilka bökade upp gräset.
Ja, värt att försöka.

Just nu presskonferens i tv.
Anders Tegnell. Äldreboenden. Jämföranden. Journalister. Tegnell låter hes.
Journalisterna mer ifrågasättande.
Ja, jag tänker inte kritisera Tegnell och säga att alla andra sköter det bättre.

Under en tur till andra sidan kustvägen idag, såg jag hur marken var översvämmad av vitsippor.
Jag tänkte på tolv år tillbaka .., det var någon vecka efter mammas begravning och jag körde bil och såg samma sak då ., det var just innan Steninge .., jag var på väg hem från affären och när jag kommit hem och parkerat bilen slog jag mig ned på altanen och grät och grät.
Tårarna bara rann och jag kunde inte prata.
Jag tänkte att å, om mamma hade varit i livet och inte förvandlad till aska, då skulle hon ha fått en liten bukett med vitsippor!

Nu har tolv år gått och jag tänker på mamma med glädje.

Dagens fönster ....

.... och speglingar och nät vid en trädgård där det brukar växa nåt så otroligt bra .., purjolök och hallon och allt möjligt annat!

Fönstret finns på andra sidan vägen.

Och om det var någon mer ...

... som undrade vad det var för slags vackra krukväxtr på ömse sidor om jultstjärnan - det var hos Monet i Norrtälje - så kan jag berätta att det var Dvärgcissus! 

Sååå fina! (Tack som berättade, Monica!)

Måndag ..., annandag påsk.

Den inleds med solsken, men allt eftersom timmarna går, blir det allt mer mulet.
Och vinden tilltar.

När jag i morse kom ner i köket och ställde mig för att ladda kaffebryggaren, gjorde jag som vanligt ., tittade ut över tomten. Jag höll på att svimma!
På den övre delen, den där det alltid är mycket mossa, där såg det ut så här!
Att pv - som tidigare varit ute med Harry och passerat detta på bara några få meters avstånd - inte sett det hela, förvånade mig storligen.

Min första tanke var förstås vildsvin, men så, när jag tittat närmare på tassavtrycken, tyckte jag inte att det såg ut som klövar, mer som en tass. Och själva hålen är strutformade; som om någon satt ett munstycke till en sprits och tryckt ner i mossan. Precis så. Och jag tänkte att vildsvin väl ändå har trynen?

Grävlingar har vi gott om här i Stensjö; kanske för att här finns gott om bergskrevor och hålor.
Härom året hade vi en enveten grävling som prompt tänkt sig att flytta in under vår altan, men den lyckades harry irritera bort. Å, jag tyckte så synd om den, även om jag inte kände mig vidare trakterad av en hel grävlingfamilj i vår absoluta närhet.

Tidigare hade då två döda grävlingar blivit överkörda ute på kustvägen, alldeles vid infarten till Ejdervägen och jag tänkte att kanske var det familjemedlemmar till den som nu ville bo hos oss och jag såg för min inre syn hur den nu var helt utan släkt och sökte sig till nånting tryggt, men inte ens där fick man vara .., en man som kallades pv stod där med en lång träpinne och försökte få den att krypa ut från altanen och Harry morrade. H u r  skulle det kännas för en liten grävling?
Så  u t s t ö t t.

Den som läst här i många år, känner nog till Kerstin i Dalarna.
Igår blev jag intervjuad av hennes systerdotter Sara som läser till personalvetare (tyckte jag mig minnas att det var) på universitetet och nu skulle skriva om människor som trivts med sitt arbete - ett yrke utan akademisk utbildning -.
Kerstin tipsade om mig och jag svarade "ja!"

Ååå, vilket trivsamt samtal det blev! (tyckte alltså jag)!
Det var frågor som handlade om yrkesstolthet ., om man kände att man fick uppskattning av chefer och arbetskamrater och - i mitt fall - även från kunder .., det handlade också om vad man inte ansåg var så bra med jobbet och vice versa .., arbetstider, svårt att få heltidstjänster för den som vill ha det, att det är tungt och slitigt och att man ibland - av kunder - blir behandlad som vore man dum i huvudet. Det gäller särskilt när vi får in ungdomar som ska börja sommarjobba hos oss.
Och jag berättade om att jag ibland önskat att dessa drivna ungdomar, ja, att det på deras namnskyltar skulle stå "Lina, snart färdig läkare", "Hampus, pluggar medicin", "Kalle, går på läkarutbildningen", "Madde och Malin: snart färdiga sjuksköterskor", "Felicia: lärare, Petra: lärare, Annie: meteorolog", ja, ni förstår.

Nu har jag snart arbetat i femtio år i butik och jag har stormtrivts från sekund ett, frånsett ett kaotiskt år på Nilahallen i Malå. Att jag haft bildningskomplex, ja, det berättade jag också, men även att det helt och hållet har försvunnit.

Och en av frågorna gällde hur det kom sig att man blivit kvar i sitt yrke?
Ja, det var ju enkelt att svara på: om man tycker sig ha hamnat rätt och aldrig känner olust att åka till jobbet och kanske inte har några karriärambitioner .., inte bryr sig i yrkets status, eller helt enkelt känner just yrkesstolthet, då blir det ju roligt.

Tack Sara!
Du var en rar intervjumadame!

För övrigt?
Åååå, så mycket piggare jag känner mig idag!
Igår sov jag nästan hela dagen, hela natten och vaknade till en ny värld, så kändes det.

Ska senare idag lyssna till den här podden, avsnitt 80, en intervju med Johan Giesecke.
Mellan varven tänker jag också slänga ett öga på detta ... ., sannerligen långsamhets-tv och inget för den rastlöse. Jag har sällan tålamod att sitta och stirra på det här i timmar, men om jag till exempel låg på sjukhus, kunde det ju vara rätt trevligt att få lite naturkänsla i salen.

Nu lite försenat elvakaffe.
Pv har i någon timmes tid - minst - försökt montera en kontakt till halltrappan, så där så vi får belysning där (det har funnits en tidigare) och jag kan säga att har han aldrig tidigare fått tvätta tungan, så lär han få göra det ikväll. Det har osat hett och mellan varven har strömmen gått.
Och fulorden har varit många.

Ajöken!

Såg hon dem alls ....?

Så här skriver madamen i Portugal, apropå detta med Kungsängsliljorna. 

 annannan sa...

"Jag är också oändligt fascinerad av de rutiga blommorna!

Kungsängen, det är/var Sveriges Lantbruksuniversitets försöksladugård. Där kunde/kan man som student jobba extra på helgerna, med att sköta korna och ungdjuren, mjölka och fodra. Det var en eller två av de ordinarie personalen och ett antal studenter. Som det är med mjölkkor (om man inte har mjölkningsrobot) var det start tidigt på morgonen med mjölkning, jobb till mitt på förmiddagen, ledigt till en bit in på eftermiddagen och så jobb igen fram till kvällsmjölkningen var kvar. På middagsledigheten kunde man passa på att plugga, och själva jobbet var ganska trevligt, och så tjänade man ju pengar.

Var jag där ute och tittade på liljorna tro? Minns inte..."

Söndag - påskdagen ....

Att ha två dagstidningar på helgen (DN enbart på fre-söndag) .., å, det uppskattas storligen!
Pv börjar med Dagens Nyheter och jag tar Svenska Dagbladet. Tittar på dödsannonser för att se om där står något om viruset, men inte .., och jag tittar extra noga på när dom som inte längre är i livet, ja, när dom var födda. Det varierar. Många har varit födda ungefär samtidigt som min mamma, på 20-talet.

Medan jag bläddrar vidare ..., står tv:n påslagen.
"Helgstudion" hos SVT.

I ena hörnet av en soffa sitter USA-korrespondenten Stefan Åsberg och i andra änden av soffan: Ginna Lindberg (Sveriges Radio). Stefan Å. har för ett tag återvänt till Sverige och häpnar över nonchalansen på krogar och restauranger, så totalt olikt det USA han nyss lämnade.
Han berättar om förvåningen över amerikaner som - i vanliga fall - vill göra som dom vill - och verkligen inte tycker om myndigheter av något slag, men nu är det precis tvärtom, man lyder myndigheternas råd.
Allt är annorlunda när han jämför med Sverige.
Det är som en helt annan värld.
Och han berättar hur upprörd han blev, då han i Stockholm upptäckte hur människor satt nära varandra på uteserveringar och annorstädes.
Trängdes.
Vilken nonchalans han tyckte att det var!

Och här, hos oss?
Pv arbetar oförtrutet med det lilla rummet som verkligen blir så fint, faktiskt som ett gästrum när det blir klart. Återstår att göra fint där utanför också .., ta ned några spretiga lönnar och jämna ut marken.

Själv är jag fortfarande rejält förkyld och känner mig inte så värst pigg.
Huvudvärk.
Trötthet.
Den digitala termometern som jag köpte för kanske två veckor sedan har alltid visat på så låga siffror. Trettiosexochtvå och lite till. Jag sa till pv att det kan omöjligt stämma, man känner ju sin egen kropp. Eller så håller jag på att kallna?
Bytte från muntemp till rumptemp och vips, så blev det andra bullar.
Nu på morgonen trettioåtta grader.
Obs! Detta berättas inte för att få medömkan!

Detta kan man längta efter.
Sommar och inga virus som härjar runt världen.
Trift.

Igår berättade den förstfödda att nu hade andra säsongen av brittiska serien "The Split" kommit ut. Sex nya avsnitt. Sååååå bra! Och inget är enbart svart eller vitt; människor är komplexa. Som alltid bra skådespelare, inte minst Nicola Walker (mitten på bilden), men även övriga.
Och dom flesta som varit med om en skilsmässa, känner nog igen sig i mycket.

Ringde min rödvitrandiga syster i Skåne och berättade om den här serien.
Jo, hon hade sett den första säsongen, men kom inte riktigt ihåg handlingen.
Jag berättade.
Jo, nu skulle hon nog haka på.
Hon lät så glad .., vi pratade en stund, mest om viruset, men också om annat.




"Du har väl sett Chernobyl? sa hon.
Jag sa att det hade jag inte, men nu kanske?

"Ja, men den är helt suverän!" sa hon med eftertryck.

Min äldsta syster är som ett  a n k a r e  i mitt liv.
Hon var - när jag växte upp - den stora tryggheten, alltid så snäll mot mig.
I september fyller hon sjuttionio år.
Jag hoppas att hon lever länge än.

Dagens fönster ....

Så här skriver fönsterfångerskan: "Jag tog några bilder inför påsken och tänkte att det är upp-och-vända världen på alla sätt. Jag kunde inte sätta några påskblommor i vårt vardagsrumsfönster eftersom julblomman fortfarande prunkar i all sin prakt! I mitten av april! 

Så håll till godo om du vill!
Hälsningar
Monica."

//Från Monet i Norrtälje, alltså. 

Tack! Vilket härligt vilsamt fönster och  s o m  julstjärnan blommar!!
Dom andra två, vad är det för blomster?

Ännu flera ...! 

Barbro i Uppsala skickar två bilder.
Vid en första anblick kan man ju tro att detta är en äng fylld med rödklöver.

Det är det  i n t e.
Det är dom här ljuvliga Kungsängsliljorna!
Tack Barbro!!

Den där rutiga ...

Igår upptäckte jag att kungsängslilje-lökarna som jag planterade någon gång i höstas, dom hade nu förvandlats till små - visserligen frostnupna, men ändå - liljor!
Rutiga, som sig bör!
Och trots att bilden blev skruttig, visade jag den på Instagram .., jag tycker nämligen att det är inget annat än ett smärre mirakel, detta att en blomma kan bli rutig!

Alldeles nyss fick jag en Glad Påsk-hälsning från Tanja i Tyskland.
Det är förmodligen via Instagram eller Facebook vi lärt känna varandra och jag vet att hon och hennes familj är stora vänner av Sverige och nästan var sommar reser dom runt i vårt land, ofta i trakten kring Småland.

Man kan verkligen bli vänner utan att man någonsin träffats.
Så är det med Tanja.
Och hennes dotter ritade den här fina teckningen av Sigge och Nelly och teckningen kom med posten och ramades in; ja, det måste vara flera år sedan.
Det är sånt som man blir glad av. Eller jag blir glad av, i alla fall.

Med Glad Påsk-hälsningen följde den här bilden av en Kungsängslilja, fotograferad av Tanja.
Gissa, hur glad jag blev!
Tack Tanja!
(Som för övrigt bor i närheten av Köln).

På tyska heter den här vackra blomman  Schachblume .., aha .., med tanke på ett schackbräde, kanske?
På engelska: Checkered lily .., ja, samma sak där.
Och på finska kirvaja lilja!
Det latinska namnet är Fritillaria meleagris.

Följande kan man läsa om kungsängsliljan hos wikipedia: En populär folklig myt hävdar att liljorna på Kungsängen står där efter ett slag mellan svenskar och danskar, Slaget vid Fyrisvallarna, där Sveakungen Erik Segersäll vann en stor seger på 980-talet. För varje fallen dansk skall en röd lilja ha växt upp, för varje svensk en vit. Slaget skall ha slutat med en stor svensk seger, vilket skulle förklara varför de vita blommorna var så sällsynta.

Påskaftons förmiddag ....

För fem år sedan, då såg det ut så här i slänten ner mot vägen.
Nu är krokusarna utblommade sedan säkert två veckor tillbaka.
Nog är det förunderligt ., man kämpar och planterar och har sig, men det som kommer upp av sig själv, blir oftast det allra vackraste!
S o m   jag försökte ta hand om bolltistlarna vilka jag så omsorgsfullt planterat i rabatten!
Nja, det ville sig inte riktigt.
Men se, så dök dom upp här i slänten och blev så himla fina!
Där gick det minsann bra att bosätta sig.

För sex år sedan .., hade jag precis kommit hem från Halmstad lasarett med ett sprillans nytt vänsterknä. Det var min allra första kontakt med morfinpreparat.
En tid efteråt kom fakturan för operationen och vistelsen på sjukhuset.
Etthundrafyrtio kronor.

Fem år tillbaka igen.
På väg till Harplinge stannar jag då till .., fångar alla dessa Lars-Lerin-björkar på bild och åker vidare.
Fem år senare är dungen borta.

Nu är det april 2020.
Påskafton.
Och plötsligt har vi två dagstidningar .., såväl DN som Svenska Dagbladet; den senare har vi tagit en fem veckor lång - eller kort - prenumeration på, till priset av ynka femtio kronor!
Vilken källa till glädje!
Läser en intressant krönika, författad av överläkaren Christian Unge, verksam på Karolinska i Huddinge .., samtidigt som jag i bakgrunden hör Donald Trump berätta för journalister om eländet i Sverige, ja, när det gäller hanteringen av viruset.
På något underligt vis upplever jag det knepigare att läsa texten i SvD. Det är som om att den ljusare .., eller mindre kontrastrik, ja, än hos Dagens Nyheter.

Påskafton, ja.
Jag är rejält förkyld och går ingenstans .., pv håller på med det lilla rummet som ska få vävtapet och målas, men först ska han handla till såväl Sonja som oss själva och en tillskuren matta ska fixas hos Getinge Mattcenter (till båten). Ytterligare två lediga dagar har denne idoge man till sitt förfogande, därefter kör han igång med distansundervisningen igen - den som han verkligen inte känner sig bekväm med -.

Och Ulf har namnsdag idag.

Här är en Ulf .., pv:s lillebror, han trummisen.
Så oändligt snäll är han, här i samspråk med Nelly, då, medan hon ännu var i livet.
Bakom Nelly står Kasper som tyckte att den där bruden var rätt så fin.
Nelly brydde sig inte det minsta.

Hon hade nämligen annat i tankarna.
Höns till middag, kanske ..?

Här ..., ytterligare en Ulf.
Lärare, som pv, men i en högre division.
Och i kemi.
Numera friherre.
Så snäll och rar och omtänksam.

Ännu en Ulf .., min kusin, han bor i det här huset i Dikanäs.
En människa som jag tycker så mycket om.
Det blev ett ganska långt morgonprat med honom.
Om allt möjligt.
Han avslutar alltid sina samtal med "I love You Eliza!"

Och så ytterligare en Ulf finns i bekantskapskretsen.
Den siste; han hemifrån.
Om honom och vad som hände med den där tauteringsnålen .., det kan man läsa om här! 
Vilket äventyr!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

Vilka fina bilder Annica fångade under sin och M:s utflykt.
Så här skriver hon:

"Hej!

Från toppen av Tossebergsklätten som ligger mellan Sunne och Torsby fångades detta fönster en lördag i april. Alla ni som kört mot fjällen längs E45:an har passerat här men har någon varit upp? 

Nedanför klätten sträcker sig Övre Fryken också Lövens långa sjö i Gösta Berlings saga. Tossebergsklätten den heter Gurlitta klätt.


Där stannade vi på vår nästgårdstur för påfyllning av intryck och energi. På sommaren finns servering här. Vi hade med vår egen fikakorg.

Hälsningar Turtlan på Värmlandstur:"

Långfredag, dagens fönster och lite annat ....

Av alla årets högtider tycker jag allra bäst om den här.
Om påsken.
Då går vi mot vår och det är redan så oändligt mycket ljusare ute och äntligen dyker små blommor upp i rabatten och nu syns vitsippor nästan överallt!
Och så älskar jag påskliljor av alla de slag!

Alla firar vi påsk på olika sätt i dessa coronatider.
Äldsta dottern arbetar sina långa pass på intensiven .., sonen i Malmö är pappaledig och ute på Färingsö, där har Emma övernattat hos moster AP.
Glädjen tycks ömsesidig!

Egentligen känns dom mer som syskon (med bästa syskonrelationen) än som moster och syskonbarn.
(Det skiljer tjugoett år mellan dem).
Så här skriver hon som är moster på chatten:"Ja, det är underbart! Vi har så roligt ihop! Och vi är sååå lika. Lika till sättet alltså; går all in på det vi gillar! Gillar exakt samma typ av träning också."

Nånting som verkligen fick mig att smajla, det var en liten film som AP lagt ut på familjechatten.
Vid frukostbordet (förmodar jag) blir det nån slags frågesport och Emma frågar sin moster vad siffran fem heter på finska?  Nej, det visste inte hennes moster och blev sååå förvånad över att Emma visste svaret!
Va? Hur gick det till?
Då smajlar Emma och säger ..."Jo, för det har mormor lärt mig!"
Det måste ha varit för många, många år sedan .., men tänka sig att det har fastnat!

yksi | ett
kaksi | två
kolme | tre
neljä | fyra
viisi | fem
kuusi | sex
seitsemän | sju
kahdeksan | åtta
yhdeksän | nio
kymmenen | tio

S o m   jag log.
Vilka eftermälen man kan få efter sin hädangång.
Jag tänker på kunden som vi mötte på Skepparstugan i Steninge ., en äldre herre som kom fram till vårt bord och sa att nu ville han berätta en sak som var så bra om mig och jag kände riktigt hur lycklig jag blev .., ja, men ååå, så trevligt.

"Ja, det finns jävlar i mig ingen kassörska som öppnar bärkassen så snabbt som du!" sa mannen och log han också. (Jag brukar nämligen alltid öppna kassarna när kunderna lägger dem på bandet, då går det fortare när dom packar i varorna).

Jaha, ja. Det var ju också nånting att bli ihågkommen för :)

Och nu detta ., att jag har lärt Emma att räkna till fem på finska!
Underbart!

Bilden: katterna på Färingsö.

ch igårkväll pratade pv länge med svärsonen i Upplands Väsby.
Han är uppenbarligen också en som går "all in" när han börjar med nånting.
Nu har han börjat cykla till och från jobbet - som tillfälligt är utlokaliserat till Solna - och oj, så trött han var efter gårdagens pass, med jättemycket motvind på hemvägen!

Allt familjeprat .., ja, det blev en sån himla bra start på den här dagen.
Så oändligt lycklig jag känner mig!

En dag i april ...

... arbetar pv mest hela tiden i det där lilla förrådet, som faktiskt blir ett litet rum.
Ny väggar, nytt golv. Vävtapet. En säng. Hyllor. Krokar. Det blir nog bra.

Och så har han handlat på K-Rauta och hjälpt Mymmel med frakt av plantjord och pallkragar och han har handlat till oss själva och nu är han hos grannen i Stora Hus och är mattelärare till någon som behöver extrahjälp.

Själv har jag börjat ordna med grillen .., fixat det som ska ugnsrostas .,. och ska strax skriva till min syster i Australien. Och jag har städat upp i cykelskjulet och njutit av gårdagsröjningen i växthuset.

Och inspirerad av friherrinnan besökte jag Antjes Blomsterverkstad i Stora Skipås.
I nånting som nästan kunde vara en lada eller liten stuga, där håller Antje till och det var verkligen som att träda in i paradiset! Såååå mycket blommor och såååå mycket gult och grönt och så mycket fint!

En sån bkuett med lite annat i, fick följa med hem.

Det är ju så .,. att vissa människor tycker man genast om. Man gör det utan att veta varför, eller kanske mera .., man känner att allt flyter på. Så var det med denna Antje. Född i Berlin, florist, men kom till Sverige i början av 90-talet. (Jag trodde först att hon kanske var från Danmark).

Efter en stunds småprat kom jag på det .., varför hon kändes så bekant? Jo, hon påminde väldigt mycket om "tant Margareta", vår granne ett hus bort i Malå.
Vi bodde på Ringvägen 29 och hon och hennes familj på Ringvägen 33.

Margareta var omåttligt intresserad av blommor i allmänhet och odling i synnerhet. Hon odlade squash långt innan jag hade hört talas om den grönsaken .., hon hade mängder med grönkålsstånd i landet och kokade grönkålssoppa vintertid (gick bara ut och grävde fram kålen under snön!) och Margareta var lång och hade alltid långbyxor - jag kan inte komma på att jag någonsin under alla år såg henne i kjol eller klänning -!
Och så hade hon trenchcoat.
Margareta älskade att ro ut med båten och lägga ut nät .., hon sydde enormt mycket  och på hennes köksbord låg ofta Burda-tidningar med mönster till olika klädplagg.

Ja, jag har flera gånger berättat om henne här på sidan, men gör det gärna igen.
Margareta kom att betyda mycket för mig i min barndom .., hon var en slags jordnära trygghetsmänniska .., tryckkokaren stod på spisen .., hon hade Picasso-kopior-tryck i halltrappan och var väldigt konstintresserad.
Och det var Margareta som en gång sa till mig att "oj, så viril din pappa verkar vara!"
Jag minns att jag - efter detta - inte enbart såg honom som pappa, utan som en vuxen man.

Allt sånt tänker jag på när jag Margareta dyker upp i mitt minne. Nu finns hon inte längre - hon har varit död sedan många år tillbaka, men det vet ni väl också.

Har precis pratat med äldsta dottern, nu på väg till ännu ett tolvtimmarspass på IVA.
Tre pass på raken, tre lediga dagar och så börjar allt om igen.

Sigge går här och jaaaamar .., Harry vill väldigt gärna smaka grillad fläskytterfilé och det var jag som grillade och det blev jättegott! Det tar sig.

Igår ....

.. knäskurade pv golvet i köket.

Idag tappade jag en 5 dl:s burk med creme fraiche på samma golv.
Splash! sa det.
Stänket nådde ända till diskbänken.

Himla tur var det ändå .., att den jättestora köksmattan som jag handtvättade utomhus igår (rotborste, såpa och varmt och kallt vatten), inte hade kommit på plats igen, ty då hade det blivit deppigt.

Igår dök även sädesärlan upp; sittandes på taknocken, vippandes på stjärten.
Senare .., spatserandes på gräsmattan.

Och gransångaren är igång.

Att ha dålig hörsel kan ha sina poänger .., i alla fall är pv tacksam att slippa höra den fågelns envetna ramsa från morgon till kväll.

Och så blommar rosenripsen.
"Hu, den doftar kattpiss!" säger friherrinnan.

Jag tycker att den doftar vinbärsbuske och barndomssomrar.

Ett Skärtorsdagsfönster ....

--- fångat i ett gult hus på en kulle.

Och där dinglar den lilla dalmatinern, som nästan som ut som en kossa.

Natten mot idag drömde jag att en rödbrun ko klättrat längst upp i en björk och där låg kossan och sov så gott och jag var så förfärligt orolig att hon skulle ramla ner ..,försökte ögonmåtta hur många meter hon då skulle falla och säkerligen skulle hon bryta benen, om hon alls överlevde.

Vilken fasa!