Spridda skurar från en annan tid. 

Nämligen från samma datum för fyra år sedan.

Det var då Emma tog studenten. 

Klänningen hade hon beställt via nätet och när den - på den stora dagen - skulle tas på, visade det sig att dragkedjan kärvade! Det blev som en stor glepa just där pilen är!

Om jag säger att det blev  p a n i k, är det ingen underdrift! 

Det blev exets fru Karin som blev dagens hjältinna, hon fixade att lirka och lirka ännu mera, tills dragkedjan gick upp. Och ja, det hade ju varit trevligt om Emmas mormor ordnat det hela, men hon är ju ingen hit som sömmerska och säkert hade hon, dvs jag, bara ryckt till och så hade hela dragkedjan rämnat. 

På skolgården i Upplands Väsby samlades föräldrar, syskon,, släktingar och vänner till studenterna. 

Detta var i en annan tid. 

Det var då, när man fick röra vid varandra. 

Stå nära. 

Kramas. 

När alla sprungit ut, filmade jag en turkisk familj vars son tagit studenten. 

Oj, så dom sjöng och dansade där på skolgården och det var bara så  l ä c k e r t!

Där var väldigt mycket äldre medlemmar ur familjen som deltog i dansen - alla var med -!

Härligt!

Efteråt. 

Och dragkedjan höll. 

Bakom mig stod en man som hade så fina skor. 

Ja, enligt mitt sätt att se, alltså.

I mitten av juni hittade jag en lapp på vår ytterdörr. 

Det var en hälsning från Tryggve Tirén, den unge och långbente mannen som övernattade hos oss ett år tidigare. Nu tittade han förbi med sin mamma, men jag var ju på jobbet. 

Då kom han dit i stället och den här lappen upptäckte jag senare på kvällen.

Samma år och samma månad, vandrade den minnesgoda Cecilia N pilgrimsleden i Spanien. Den sjuttonde juni 2016 var detta dagens fönster och det var Cecilia som hade tagit sig tid att plocka fram håven. 

Och dagen därpå, den sjuttonde juni, visades ett fönster från Zagreb där annannan då hade varit - eller möjligen ännu befann sig - och även hon hade håven med sig.

Så var det då. 

Dagens fönster ....

 

"Hej! I helgen var vi i Mértola i Alentejo i södra Portugal.
Jag fångade några fönster åt dig", skriver madame annannan. 

Den porten påminner väldigt mycket om den som fanns på Regementsgatan 19 A i Ystad, det vill säga, där jag bodde i lilla 1:an på 31 kvadratmeter.
När jag skriver det här, kan jag exakt komma ihåg gnisslet när man öppnade porten och dunsen när dörren gick igen.

Foto: António Ernesto Martins.

Titta, så vackert i Mértola! Floden heter Guadiana.

Och här trivsam bloggläsning .., svenskar på besök just här som berättar och visar bilder.

Bäst idag ...

Det var nog överraskningsbesöket av Susanna och Mymmel (mor till pv:s Hilda, det är Mymmel som sitter till höger) och jag tycker ju så mycket om spontana besök .,. då vet man att människor kommer bara för att dom  v i l l.

Nu hade dom två väninnorna varit ute på vift .., bland annat till Solhaga Bageri i Slöinge, där det kalasats på toscamazariner som inte är av denna världen! Susanna (sjuksköterska, lillasyster och född i Uppsala) berättade att hon har en vision att hon en gång i livet ska fixa att baka just så smarriga toscamazariner, ja,  som dessa som dom åt idag!

Jo, men det var ett så härligt besök.
Lättsamt som alltid när Mymmel är med.

Annat  trevligt .., bilden som kom från Eva i Tyresö, men just nu i landet Halland.
På väg till stranden upptäckte hon herrarna Fasan vilka satt så fint, som på parad, så
Eva valde att vända om till sommarhuset ..., ville inte skrämma dessa tjusiga fåglar.
Sen kom bilden till mig.
Tack Eva!
Hoppas att din eländiga gikt ger med sig!

I fjol den här tiden, hade jag våldsamma besvär med allergi.
Dagarna i ända rann det vatten från mina ögon .., jag fick tacka nej till kassajobb, då det var som om jag befann mig i ett akvarium fyllt med vatten .., så obehagligt med synen som liksom tackade för sig!

Så småningom fick jag tid till ögonmottagningen på Halmstad lasarett.
I väntrummet - där jag var helt alena - upptäckte jag en bok med titeln "Över Stockholms vatten" och boken var underbar .., med bilder från jag vet inte  h u r  många broar och med fakta kring varje bro.
När jag kom hem gick jag in på bokbörsen.se och beställde ett exemplar.
Jag tycker fortfarande om boken.

Alltid intressant med såna här dedikationer, tycker jag.
Hälsningen är daterad med två datum.
Kanske fick Vera boken i augusti 2005?
Och tänk, att Bengt använder sig av pricksystemet, precis som jag själv. ...

För fem år sedan .., besökte Anders och jag Anna och Micke i Ghana.
Efter några dagar i Accra, tog vi (sonen och jag själv) inrikesflyget till Kumasi  där vi blev hämtade av två herrar vilka arbetade på det barnhem där vi skulle lämna av mängder med kläder, leksaker, pennor, papper, ja, allt möjligt - alltsammans gåvor från givmilda människor i Malmö och Haverdal.

Det blev en resa rakt in i bushen och ett äventyr jag aldrig kommer att glömma! Dessutom så roligt att få resa med sin ättelägg; det hade jag bara gjort en gång tidigare och då med en tonårig Anna till England. Det var också så himla roligt!
På bilden befinner vi oss i lektionssalen.

Skolmatsalen.
Ibland ser jag bilder från svenska skolmatsalar och skillnaden är himmelsvid.
Detta var alltså den sextonde juni 2015.
Själva skolköket var mer som carport .., ett tak och några brädväggar .., det mesta var öppet. Fanns det alls rinnande vatten?

Ja, det var lite spridda skurar från den här dagen.
Nu mot sängen!

Som att titta in i en annan värld .....

Foto: Michael Benanav för New York Times.

Älskar sånt här!
New York Times låter oss ta ett skutt ut i världen.
Här ., från Indien! 

(Nu betalar jag en billig peng var månad för att ta del av - inte allt, tror jag - , men tillräckligt mycket för att jag har hur mycket som helst att läsa!)

Och Gud, så vackra tänder människan har!
Vilket leende!

Foto: Michael Benanav för New York Times.

Hos barberaren.
På soffan ligger en man och sover .. , kanske nummer tre i kön?

Om fotografen/författaren kan man läsa här.

Dagens fönster ....

.... fångades i det rum där pv huserar nattetid.

Utsikten är mot öster.

Nej, jag visste det inte! 

Ja, att oxeln är Hallands landskapsträd.
Än värre var det ju att jag inte hade koll på Västerbottens val av träd, men det var ju i och för sig rätt enkelt att räkna ut. Björk, förstås. (Umeå - Björkarnas stad är ju residensstad!)
Och Lappands träd är också ett logiskt val: fjällbjörk.
Här finns hela raden av dem!

Det har varit en alldeles övermåttan ljuvlig dag och en lika fin kväll.
Cyklade till affären och handlade tre kassar mat - enligt lista - till vännerna i Haverdal. Den halvlånge kommer då med bil och stannar till utanför butiken och så får dom sina varor, jo, men det fungerar bra.

På väg till affären mötte jag pv som kom cyklande.
Vi stannade till en stund - hade en slags cykeldejt - innan vi susade vidare åt var sitt håll.
En dag kvar nu för honom.

Senare ikväll tog jag egen promenad .., jag gick johanssonrundan som är så vacker och nu hade någon vänlig själ klippt längs stigen ner till reservatet och det kändes bra .., vi har ju gott om huggorm här och är stigen igenvuxen känns det aningen oroligt att gå i sandaler och inte ha någon som helst koll.

Träffade en rar kvinna med sin australiensiske (eller om man säger australiske) kelpie som såg ut som Ulrikas hund Qvick, men mindre, tror jag. Hunden - som för övrigt var en tik - hette Vigga och var så glad och alert och Viggas matte var ute och löptränade .., hon var uppvuxen i Falkenberg, bara några mil härifrån, men bor nu i Stora Skipås.

Så vidare.
När jag kom till en ganska stor flock får, slog jag med ned på en sten och ett av fåren  kom - efter viss tvekan - sakta fram till mig och jag sträckte ut handen och småpratade lite med den gråkrullige, som till sist lät mig klappa och klia hen runt öronen och alldeles varm inombords blev jag.

Sist av allt mötte jag det här glada gänget.
Förr träffade jag dem ofta i affären och det tog lång tid innan jag lärde mig namnen på töserna - jag blandade alltid ihop dem med två andra i samma ålder -  Meja och Tova - men ikväll satt namnen på plats .., dom heter nämligen Siri och Alma.

Längst till höger står Siri och framför henne lillsyrran Alma.
Rara, goa töser!
Deras mamma heter Frida och är arkitekt.
Det hade jag noll koll på, men vi kom att prata om vilken skola flickorna går i (Haverdals byskola) och inte i den nybyggda och såå fina Steningeskolan och det var då jag fick veta att mamman, ja, att hon var en dem som stått för arkitekturen!
Om detta pratade vi en bra stund.

Nu är klockan tio över elva.
Pv har gått i säng .., Harry ligger uppe i min säng och väntar på matte .., nån ny norsk serie på SVT (eller kanske inte ny, men för mig) och imorgon är det tisdag och således pv:s sista dag för den  här terminen.

Han påstår ibland att han nu ska bli pensionär på riktigt .., ja, fast om nån nu vill vara ledig i några veckor, så kan han ställa upp.
Känner jag honom rätt ., så .., ja, just det.

Ajöken, sa fröken.

Relativitetsteorin ....

Min egen upp-peppningsbild. 
Den togs någonstans i Bohuslän på vår första (tror jag) gemensamma semester.
Pv längst till vänster. Det handlde om krabbfiske.

Vaknar till den allra ljuvligaste fågelsång och jag skyndar mig att fånga den på mobilen .., tänk, att en gråkall vinterdag ta fram detta och bara lyssna .,. och spela upp det om och om igen och tänka på hur härligt det var och kan bli igen.
Vilken glädje!

Textar senare en liten skylt angående det inställda midsommarfirandet i Steninge; en skylt som jag ska lämna till friherrinnan som ansvarar för den biten (skyltningen) och igår blev det en större variant av samma tema. Så roligt .., och så länge sedan - minst två år - som jag gjorde nåt liknande och det är på gränsen till att jag känner mig ringrostig.

När jag sedan ska köra iväg med skylten, då är motorn stendöd..
Jag  b l i r  ... nej, inte tokig, men less.
Hämtar batteriladdaren, kopplar sladdarna (känner mig som värsta mekanikern!) och kollar att åtminstone den fungerar.
Jodå, det gör den.

Sen kommer skylthämterskan.
Vi sitter i skuggan under körsbärsträdet, äter var sin glass och pratar om .., ja, värmen mest. Och bilbatteriet. Och båten. .

Efteråt, när friherrinan givit sig av, läser jag ett mejl som finns i min inkorg.
Det är från Catharina i Trelleborg, hon som hade så härligt röda naglar, då, när vi en gång träffades i Malmö.
"Vi satt vid vattnet och solen strålade", skrev jag då som underskrift till bilden.
 Då, när det begav sig.

Jag har klippt ut ett tvärsnitt från hennes rader från igår.
Så här står det:

"Idag är det tid hos perukmakaren och eventuellt ska jag raka av mig håret. Jag har inte bestämt mig än, för håret sitter fast, men jag vet ju att det börjar falla när som helst. Får väl ta ett rådslag med personalen där, de har mer ju erfarenhet."

Sen tänker jag att detta med bilbatteriet är ingenting. 

Dagens fönster ....

Så här skrev den flitiga fönsterfångerskan i Portugal:

"Här kommer ett direktfönster!
Vår granne har haft hantverkare sedan början av april. Idag är de nästan inne hos mig - det här är från mitt arbetsrum.
Eftersom jag har jobbat hemma varenda dag de har varit igång, och bullernivån ibland varit rejäl, är jag nu ganska trött på dem ....".

//Dom där tre punkterna säger ju en hel del, hälsar Elisabet.
Och tack annannan för bilden! Jag försöker luska ut om ni bor högt ..,  mannen verkar i alla fall inte orolig att dråsa ner på marken.

Ps. När jag ska länka till fönsterfångerskan, brukar jag bara skriva en ett v på sökraden, så kommer genast Världen sedd inifrån upp. Inte nu längre. Nu kommer Volvo Penta båtmotor upp först av allt :) Ds.

"Löser det mesta, tre bokstäver ...".

Ja, den som löser korsord, känner igen ordet, om än kanske inte i den meningen.
Men idag löste sig mycket. 
Halleluja!

Vi cyklade till hamnen och pv hade innan dess länge suttit och tittat på en youtube-film som handlade om båtmotorer och nu gjorde han ett nytt försök att förstå sig på vad som hänt. Själv tilldelades jag den ärofyllda rollen som vattenpåfyllare av en "burk" i motorn och pv syntes glad, sa att ja, men nu fungerade i alla fall den biten, dvs, att impellern och vattenpumpen fungerade.

En tyskflaggad båt låg intill oss (båtgrannen är borta, då kan andra använda den platsen), men det paret syntes knappt till. (Bara en partentes).

Så blev det fika i vindskyddet och sen fortsatte pv med felletandet, allt medan jag cyklade en bit bort och parkerade min cykel så där som den på bilden. Där gick jag ned och badade i omgångar.

Redan dessförinnan hade jag frågat en av dom som tillhör styrelsen i hamnen, om han möjligen kände till någon båtmotorfixare. Jovisst, det gjorde han och vips, så hade pv fått reparatörens mobilnummer.
Dom pratades vid en stund och det beslöts att denne man skulle komma på onsdagförmiddag och ta sig en titt på båtmotorn. Hurra!
(Egentligen erbjöd han sig att komma redan i morgon, men då arbetar ju pv),

Men ännu bättre var .., att pv efter samtalet fick en så kallad" Lidnersk knäpp" och plötsligt insåg vari felet bestod!! Vilken lycka!

Telefonen har nu gått varm till såna som tillfullo inser glädjen; till mina barns pappa Tommy .., till pv:s storebror Tommy .., till hans lillebror Ulf, till Tompe i Limhamn och till Evas halvlånge man! Ni kan inte tro hur lättad han är, herr pensionatsvärden!!

Mekanikern ska ändå få komma och ta sig en översyn på det hela, ja, för att vi ska vara på den riktigt säkra sidan!

All denna glädje firades med jordgubbar och kaffe tillsammans med Sonja.
Nu ska jag ta mig ett dopp!

Dagens fönster ....

"Hej!

Här kommer några fönster från en ö i Vänern. 
Här är vi vid en klubbholme. Bryggor att lägga till vid. 
Grillplats, bastu, badbrygga och sjödusch finns. 
Likaså ”avträde” med tre dörrar. 
Sen en loge eller vad man ska kalla det för. Som en dansbana under tak men knappast byggt för det. 

Bord och bänkar så man kan sitta under tak och äta. 
En samlingsplats. 
Där finns fönster runt om och den fina junikvällssolen strålar in.

Hälsningar från Amalia med besättning // Turtlan."

//Tack Annica/Turtlan! säger jag.

Söndagmorgon ....

Hett som i Saharas öken.
I uterummet går det inte att vara, så vi äter frukost under plommonträdet.
Läser DN.

Bilden från DN

Femtiosex människoöden - alla bortgångna i covid-19 - får vi ta del av.
Helt ofattbart att en människas personlighet kan visa sig enbart på några få rader.
Jag högläser somligt för pv, men har svårt att hålla rösten stadig.
Detta var människor vilka alla avled den femtonde april.
Femtiosex av nästan det dubbla antalet.

Här, t.ex, Barbro Larsson från Nykvarn. Hon som arbetat som kassörska och var så omtyckt av kunderna. Åttiotvå år blev denna Barbro.

Och där är mannen som hade "så underfundig humor och berättade vitsar som nästan ingen förstod och han skrattade så gott själv innan han kom till slutet!"

Eller Jack Berg som klättrade i berg och åkte skidor och hade sämsta utrustningen av dem alla, men glänste mest - var så duktig -.
"Han var mitt livs kärlek", skriver hans fru Maria.

Efteråt vattnar jag i växthuset och den ganska nya rabatten ., ler åt ekorrfamiljen som kivas om dagens ranson frön .., dom kommer tillsammans och lämnar tillsammans.

Och Sigge som varit försvunnen i flera dagar, uppenbarade sig igår och visade sig även i morse, ja, ungefär som den förlorade sonen.
Ovanligt kelen.
Kalkonfrikassé är mumma, kanske är det detta som lockar?

Nu på promenad med harry och därefter hamnen för att se hur det går för pv.
Han har googlat på youtube och fått råd och tips angående båtmotorn.
Vi får väl se ...

Eftermiddagens fönster ....

.... hittar man på den gamla inglasade altanen, den som vad det lider (och det lider ...) ska bli ett riktigt rum, med utsikt mot hästhagar och rymd. (Men då ska såväl syrén, - som oxelhäcken klippas ned). Ser ni duvorna?

Så där sitter dom var morgon och väntar på att matte ska komma med lite solrosfrön. Det är inte så att dom får egna, men dom plockar upp det som fåglarna tappar ner och agerar därmed renhållare. Jodå, man kan tycka om även duvor.

Dagar kommer .., dagar går.

Lördag förmiddag.
Och vad hände med gårdagen?
Den bara susade iväg.
Det var återvinningen i Falkenberg .., Lantmännen i Harplinge ., några timmar på stranden och allt det vanliga. Vi cyklade till Skallkroken. Kappcyklar ibland och pv är snabbare, även om han inte har elcykel, men uppför kan jag ta honom, även om det är lite fusk.
Ungdomar och kvinnor har en tendens att på cykelbanan gå i bredd - alternativt cykla i bredd - och gör inte minsta ansats att skänka lite plats till andra.
Ja, jag generaliserar.

Väl framme i Skallkroken delar vi på oss.
Pv tar sig till båten och ägnar någon timme eller två till att krypa omkring nere i det trånga motorutrymmet. Nej, det vill sig inte och nu ska han  ä n t l i g e n  göra det jag redan från början föreslog, nämligen kontakta en mekaniker.
Det  l ä r  ska finnas en sådan i Haverdal, en som bistår sjöfolk i motornöd.
Ja, man kan ju hoppas.

Här ligger jag och sanden är vitare än på bilden.
Frånsett en kråka som uppenbarligen lider av hettan (den ligger platt på mage i sanden och med vingarna utbredda - ungefär som Jesus på korset - och gapandes med näbben .., jag slänger åt den några bitar vattenmelon, men den vågar sig inte riktigt fram ..., sen flyger den iväg), är jag nästan helt ensam på stranden.

Alla tio ställplatserna med husbilar är upptagna och utanför varje vagn sitter män och kvinnor och alla har dom några slags campingmöbler uppställda och någon röker, någon löser korsord, några dricker vin och jag ser minst två hundar och dessutom ser jag minst fyra andra husbilsägare vilka kommer körande och drömmer om en plats vid havet, men får vända.

Och allt eftersom dyker människor upp på stranden - inte många - men några, dom flesta kunder från affären.

"Jaha, här sitter du Elisabet, men har du helt slutat arbeta, ja, vi ser dig inte så ofta i affären?"
Sånt.

Det blir annorlunda med mannen som visar sig komma från Växjö.
Han frågar om jag har badat och jag svarar att jo, det har jag ju och hur varmt kan det tänkas vara .., jaha, sexton, sjutton grader, då har det svalnat lite, men det är väl frånlandsvinden, kan tänkas? säger han och stegar ut i havet.

Efteråt stannar han till; jag håller just då på att packa ihop badhandduk och kylväska och vi gör sällskap uppför slänten, mot parkeringen till, och han berättar att i vanliga fall badar han mest på stranden i Tylösand , men nu ville han återuppliva barndomens bad i Särdal (han pekar med högerhanden och visar var hans mormor brukade ta dem till stranden), ja, det är väl därför han valt den stranden just idag.

"Du förstår, när jag var liten, ja, då var där en stor kulle på väg ned till havet ...., men var är den nu?" säger mannen.
Och så sätter han upp handen som skydd för solljuset och spanar.
Nej, där finns inte ens tillstymmelse till någon höjd, inte ens en kulle.

Jag säger att det kanske är tidens tand som förändrat minnet, precis som för mig själv när jag för många år sedan kom till Dikanäs och min mammas barndomshem.
Till mormor Bettys hus.
Det som då - på 60-talet - tycktes mig vara så otroligt stort!
Inte elegant, långt ifrån, men  s t o r t, bra mycket större än vårt hus i Malå.
Tre våningar högt.
Men alla åren därefter krympte liksom mormors hus och jag insåg att det var väl i mitt huvud det varit så stort.

Det känns ovant att en längre stund stå och samtala med en helt främmande man.
Att samtala  l u g n t och ändå är det som om han är en gammal bekant.
Det är inte som på jobbet i kassan, korta fragment bara, några sekunders småprat, hej och tack.

Hela tiden håller han sin badhandduk över magen som är lite rund. Kanske är han matglad?
Jag ler för mig själv och tänker att människor är sig lika.
Själv är jag ju på väg upp från stranden, har nyss simmat och är rufsigare än vanligt i håret, men har klänningen på mig. Alltså behövs inte handduken.

Det finns människor som är så vackra när dom just har klivit upp från havet - och dykt - dit hör inte jag. Jag är rent av anskrämlig. Verkligen anskrämlig. Och just därför blir jag ibland så glad .., det här att människor inte tycks bry sig så mycket som man tror, dom är så rara och vänliga ändå.

Mera?
Fick med posten igår en reklambroschyr från Hallandstrafiken, men antingen håller jag på att bli blind som min morbror, eller så är det verkligen ett illa valt tryck.

Så här ser det ut på en sida.
Även med läsglasögon styrka 3, ser jag bara texten som dimmig.
Och så är det tonen.
"Så om du har en smartphone, då SKA du använda Hallandstrafiken-appen. Punkt!"

På väg hem från havet, ser jag mängder med ljuvligheter!
Förutom drivor med lupiner i olika rosa, blå och röda färger (vi har diskuterat detta hos Ulrika på instagram, ja, jag vet att lupiner är invasiva och bör utrotas, ungefär som när Carl-Anton sjunger om maskrosor, men jag planterar i alla fall inga lupiner och har inga på tomten), ja, så är där blåeld, prästkragar, små röda nejlikor, nånting som liknar smörblommor och förstås digitalis i mängder.
Men en gång i tiden köpte jag lupinplantor, tyckte att dom var så otroligt vackra.

Och så ny dag.
Lördag.
Vaknar sex, lämnar sängen halv sju och tar harry på promenad.
Hämtar DN .., fyller på med frön till ekorrar och fåglar (dom senare får allt mindre nu .., men ekorrarna får full ranson)  och slår mig ned under plommonträdet.
Då var det ännu solsken .., nu växlar det vilt.

Dagens kryss i DN är enklare än på länge och det tar kanske en timme, så är vi färdiga, pv och jag själv. Å, det känns bra!

Snart kommer friherrinnan på besök. Jag ska texta en skylt till den förening i Steninge där hon är medlem .., det handlar om midsommarfirandet och det ska bli roligt.
Long time, no see.
Med textning, alltså.

Det är nog två år sedan jag senast skrev en skylt, så det är aningen vingligt till att börja med, men oj, så roligt! Och jag inser ju klart och tydligt att det här med skyltarna i affären, det var nog ändå den allra roligaste biten!
Nåja, allt har sin tid.

Nu är de bra mycket senare än när det här inlägget påbörjades.
Friherrinnan har varit på besök, Eva med sin halvlånge man har också varit här (dom hade med sig god äppelkaka och den halvlånge som är på de halva sjuttio, har snart Beatlesfrisyr, så ingen av dem besökt en frisör på flera månader!) och på sluttampen dyker även Britt och Ecke upp. Vi sitter under plommonträdet med avstånd från varandra, men prata kan vi ju.
Idag har vi hunnit med hur mycket surr som helst.
Och just nu är pv nere hos Ecke och hjälper honom att montera en dynbox.

Ajöken, sa fröken och en trevlig lördagkväll till den som eventuellt tittar in här!

Dagens fönster ...

Så här skriver annannan, som var den som höll i håven:

Det här är mitt finaste fönster och det finns inte mer. Det var en fantastisk liten affär jag gick förbi på vägen till jobbet.
Jag stannade ibland och köpte frukt till min fruktskål.

Innehavaren var en äldre man och det var han som stod för allt detta. Jag sa en gång berömmande att det var en väldigt fin affär han hade.
"Den finaste i Porto!" svarade han, med rätta.
Detta är mitt en nedsliten och ganska fattiga stadsdel där funktion går före charm i affärsverksamheten.

//Tack! säger jag.

Som en fredag, men är torsdag ...

En händelserik dag.
Tänker mig köra till affären och handla till vännerna från Tyresö, men så då vägrar bilen att starta. Det är inte långt ifrån att jag går i atomer. Först båtmotorn, så detta. Och robotgräsklipparen som var heltokig igår!

Ringer pv som säger att jag ska ta fram batteriladdaren och ladda motorn.
Detta är nåt jag aldrig har gjort tidigare och jag känner mig osäker .., röd på plus och svart på minus, förklarar pv. Okej. Då gör jag det.

Tar cvkeln i stället.
I förrgår drygt fyra mil på den röda .., igår och idag knappt två.
Inköpslistan är lång och jag får bra övning i att hitta i affären ., jag har ännu inte lärt mig var allt håller hus, men nästan. Lyckas ändå glömma filmjölk och grädde, men det fixar sig. Pratar lite med chefen vars pappa begravdes igår. Vi står vid frysdisken och han  berättar hur det kändes.
"För några år sedan var vi på K:s begravning, han var ju bara lite över femtio och dog helt plötsligt och vi satt längst bak i kyrkan och jag kände mig nästan i vägen, tänkte att ville verkligen dom anhöriga, som vi ju ändå kände väl, att vi skulle vara där? Men igår Bettan, då var det vi som satt längst fram, men då förstår du, då kändes det bara  b r a  och liksom varmt inuti, att jag visste att pappas vänner satt där bak och ville vara med!" säger han, denne man som vid femtiosex års ålder sagt farväl till sin far.

Klockan 14.00 har jag tid på vårdcentralen i Slöinge.
Det är en man i min ålder och jag själv och vi sitter en bit ifrån varandra i det öde väntrummet. Soffan är bortplockad .,. nu är där sterilt och inte det minsta ombonat, men jag förstår ju varför.
Mannen har njursten och ska få en morfinspruta i rumpan, jag ska träffa en kvinnlig läkare och det ska tas lite prover. Alldeles otroligt fint bemött blir jag. Svårt som alltid att bli tappad på blod ., det blir handloven till sist.

Några timmar senare är vi bjudna på middag i Haverdal och får sitta med avstånd och inte kramas och Eva har gjort älgköttbullar - mer som biffar egentligen - och potatisgratäng och det är himmelskt gott. När åt jag nånting gjort på älgkött senast? Det måste vara evigheter sedan. Och själv är jag mer eller mindre uppvuxen på just vilt ., hare, älg, tjäder, men mest älg.

Det är varmt ute .., säkert tjugofem grader och Harry kurar under bordet eller försöker hitta skugga i rabatten. Pv säger att han gärna tar vatten till maten, men när han ser den immiga ölflaskan av sorten Nils Oscar, den som den halvlånge håller fram, ångrar han sig.

Mycket prat blir det.
Palmeaffären .., diabetes ., Yllefabriken i Norrköping där Evas morfar, pappa och farfar arbetade ..(kanske någon farmor också, det kommer jag inte ihåg) ..., och vi surrade om dagens skola, betygsättning, om barn och barnbarn, badmintonspel, Brasilien, utvandring, USA, Duplantis, boken "Svälten" som den halvlånge hade läst och tyckte var intressant, ja, och allt möjligt annat.

Efteråt kör vi till hamnen i Skallkroken, där pv ska hämta nåt i båten. Jag tar mig ett kvällsdopp och vattnet är svalare än tidigare i veckan, men det är skönt ändå. Simmar en bit. Har hittat min favoritbaddräkt och då känns det genast skönare.
Två gästbåtar har lagt till vid bryggorna; en träbåt och en jättefin segelbåt som ligger intill pv:s. Mannen är från Malmö, men har båten i Ängelholm och nu är han på väg norrut.

"Det är fan hur många danskar som helst i Skåne nu, det är ju konstigt att dom kan komma hit och sedan åka hem som om inget hänt, ingen karantän, ingenting ., jag förstår inte logiken!" säger mannen och det gör väl inte vi heller.

Många tror att hamnar här på västkusten i sommar kommer att vara översvämmade av danska båtar och då inte svenskar kan segla till Jylland eller Själland eller var som helst i Danmark, kan det nog bli trångt.

Bilden: i fjol samma datum, monterade pv sittbrunskapellet på den gamla segelbåten.
Det var tider det. Ja, innan den havererade.

Nu hemma.
Pv sitter som klistrad vid tv:n .., det har varit friidrott, nån slags underlig - men rolig - tävling med annorlunda sträckor och få deltagare.
I morgon är han fri ., återstår så två ytterligare arbetsdagar - måndag och tisdag - , måntro (månntro .., med två n .., det borde vara två, för det kommer väl av ordet månne?)  att det är hans allra sista som mattelärare? Ja, det återstår väl att se det också.

I morgon väntar en sväng till återvinningen i Falkenberg, med hyrd släpvagn och därefter blir det nog motorreparation (hopefully) för pv:s del.

Så var den här dagen.

Dagens fönster ...

... finns i det som är mitt sovrum.