Kväller ....
... efter en fin dag.
Pv kämpar på med sin hörapparat, men ikväll fuskar han.
Prick nyss ringde min mobil - jag sitter här i rummet intill där vi har tv:n och där pv satt - och jag ropade "det ringer, svarar du!".
Nej, den hörde han inte, signalen, fast mobilen låg en halvmeter ifrån honom!
Jo, jo.
Vi har såklart tänkt på - och nästan firat - att det idag är vinterdagjämning, men det är ju som det är, att det tar t i d .., innan det märks rejält. Nåja, enbart vetskapen att vi faktiskt nu rent av bokstavligen går mot ljusare tider, känns ljuvligt.
Nån gång vid halvtretiden kanske körde vi till Skallkroken och jag tog ett dopp, ett av dom bästa hittills. Gick långsamt ut i havet .., och efter att ha doppat mig, simmade jag mot piren. Det var helt fantastiskt! Pv avstod. Han vill helst ha soligt och ingen vind när det ska badas; det senare - att det är vindstilla - inträffar så sällan, så där så man bara stannar upp och undrar vad som har hänt.
Eller vad som i n t e händer?
Annat ....
Bland andra julkort som kom idag (lika roligt var gång), uppenbarade sig dels ett härligt tresidigt brev från Eva i Tyresö, ett paket från Storfors (från en ig-vän som jag aldrig träffat!) med fyra mjuka paket (hon är stickerska) och en massa småstjärnor som hon vikt själv, sååå fina ..., och så sist av allt: detta .., ett alldeles eget brev till Harry! Han blev som galen av glädje - kände förstås doften - för där, i brevet, fanns en korvbit fasttejpad och kanske kände han också doften från Ecke och Britt. Det var dom som skrivit brevet till honom!
Vilka härliga människor! Ecke är väl i mitten av de nittio och jag är liiite osäker på Britt, men över nittio år hon i alla fall. Om du Birgitta tvärs över vägen läser här, kanske du vet?
Ni förstår vilken l y c k a för en snart tioårig hund som heter Harry - ett eget brev -!
Ringde ikväll till den som skrev och berättade om fläcken på lungan, den som läkarna vill ta ett prov på. Har man då, sedan en tid tillbaka, genomgått en tuff behandling för bröstcancer, kan man ju lätt som en plätt förstå om oron slår läger inombords. Nästan hyr sig en campingplats.
Men tänk .., den här rara människan har under två veckors tid hunnit samla ihop alla orostrådarna och när läkaren ringde för att berätta (hon hade då redan gått in och läst sin journal på nätet och det var väl då jorden rämnade ett tag), ja, då var hon förberedd.
Och lugn.
Ja, hon lät verkligen lugn.
Nu ska det tas vävnadsprov som ska skickas till patologen och sen blir det väntan på svar.
Ja, eller nej.
Om ja: hur ska den då behandlas?
Så var den här dagen.