Måndagsfönstret ....

... kom susande genom rymden, sladdade förbi det gula huset och sökte sig i stället till Regementsgatan i Ystad - det var där jag befann mig just då - för att slutligen landa i min mobil. 

Det visade sig vara madamen i Porto som hade håven redo. 

En mer detaljerad bild följde också med. 

På den övre bilden tycker jag att det ser ut som fingrar. 

Tanken  k a n s k e  är att man ska få illusionen av att dom är fastklämda?

 Lite smått och gott från två dagar i Skåne ...

Först fredageftermiddag till Malmö och övernattning hos sonen, som då arbetade och Maja och minstingen hade rest till Öland ty där var det bröllop, så vi hade huset för oss själva, pv och jag. Ett formidabelt helvete var det att fixa tv:n .., ja, alltså att begripa sig på dom tre fjärrkontrollerna! Jag vågar knappt försöka, då jag är livrädd att sabotera några inställningar. 

Nåja, det löste sig. 

Lördag  vid elvatiden tog vi sikte på Ystad och där lämnade vi Harry hos exet och Karin. 

Oj, så glad han blir över att se .., ja, främst reservhusse, men även nytillskottet - tillika energiknippet Lykke -! Lykke ser mest ut och rör sig som en bordercollie och jag tror ALDRIG att jag sett en snabbare hund! 

Hann med lite stadsvandring innan vi skulle installera oss på Stationen B&B. (Gamla järnvägsstationen, alltså). Strosade omkring på Regementsgatan där jag en gång bodde .., en man kom fram och sa "men hej, är du här, har du återvänt ..?!" och jag visste så väl vem han var, men vad heter han? 

Mötte även en äldre dam som handlade i lilla närbutiken .., jag tittade in på innergården .., tog en massa bilder .., köpte  eftermiddagsfika på Möllers och konstaterade att Milanokakorna - mina favoriter under ystadtiden - inte längre finns med i bageriets sortiment.

På kvällen - då hade syster och systerdotter anslutit - körde vi till Abbekås för födelsedagsmiddag. Där var  p a c k a t  med matgäster och en ljudnivå vars like jag knappt varit med om tidigare! God mat, mycket mat .., och många "förlåt, vad sa du ..?" 

Men såå trivsamt och såväl Tommy som Karin gjorde oss sällskap.

Tidig kväll gjorde den här trion - plus pv -.  Vi är verkligen världens sämsta festprissar! (Gäller iaf min syster och jag själv). 

För kanske ett halvår sedan var vi tre gäster på Stationen, nu var alla rum uthyrda! Där var ett stort finklätt sällskap och i sällskapsrummet fick vi sällskap av ett gäng män i vår ålder vilka strålat samman i Ystad och kommit på motorcykel. Lugnt och fridfullt hela natten. 

Vid tiotiden i morse packade vi ihop våra pinaler och min syster och systerdotter tog sikte på Sjöbo och några butiker där (sen hem till Västerstad) och själva hämtade vi Harry och körde hemåt, via Antikkulan utanför Ängelholm. (215:- mindre på kontot ...).

Nu är pv på körövning .., jag har ätit en färsfylld paprika och ska strax ta harry på promenad. Mobilen är sprängfylld med ystadbilder, men jag ska för en gångs skull försöka att behärska mig. 

Så här såg vi i alla fall ut innan vi kramade varandra och sa hejdå! 

En underbar födelsedagsfest/träff blev det i alla fall. 

Min syster var tretton år när jag föddes och när hennes dotter kom till världen, var jag själv just tretton år. Det var tider det.

(På bouppteckningen efter pappas död, tittade boupptecknaren på mig och sa: "Och vad är du för bortbyting? Du är ju inte lik nån i familjen!" Kanske dags för ett DNA-prov :) 

Dagens fönster ...

"Hej,

Här kommer ett sensommarfönster från Roslagen igår. Min bästa väninna sen 60-talet bor i den lilla skärgårdsbyn Refsnäs någon mil från Norrtälje i ett underbart gammalt hus med hortensiabuske nedanför köksfönstret.

Här åt vi skaldjurs- och laxmiddag och pratade om glädje och sorg klockan till var nästan midnatt. Så idag är vi lite trötta…
Hälsar Monet". 

// Och tack och bock! säger jag.

Klart ....

Nej, det behöver inte vara strålande solsken för att hjärtat nästan ska brista, ja, på grund av - eller tack vare - hur vackert man tycker att det är. Omgivningen, alltså. 

Idag var det ett sånt här mjukt, blått ljus. 

Luften len. 

Inget skarpt solljus. 

Inga vassa skuggor. 

Längst uppe på backen tar jag paus. 

Sätter mig på stenen, den som är som den allra skönaste fåtölj - men utan ryggstöd - och så sitter jag där och bara vilar. Pustar ut. Backen är seg och ganska lång. Min kondition är sedan i mars inte ens på noll, den är på minus, men jag tänker att om jag tar den tyngre vägen med backen på hemvägen, är det enklare att se nån slags förbättring. 

Småpratar med Harry. 

Gosar lite. 

Tidigare idag, väldigt mycket tidigare - redan klockan 8.00 - hade jag tid hos hjärtsköterskan Anna. Det blev en halvtimmes prat .., koll av blodtrycket (det lägsta jag någonsin i mitt liv haft, tror jag) ...,, prat om kost och jag fick se hur stents ser ut, dom som vidgar och håller uppe kärlen. Helt galet så små och tunna dom är! Inte ens som tandtråd i grovlek! 

Återbesök i mitten av oktober. 

Korridorer och kulvertar löper hit och dit, men jag har äntligen lärt mig hur det hela fungerar. Möter en stressad man som undrar om jag vet var röntgenavdelningen är? Nej, inte på rak arm. Det gäller att veta vilken målpunkt ska ta sikte på. 

Nu kan jag i alla fall vägen till såväl, ortopedavdelningen, samt till hjärmottagningen.

Måhända är detta ett ålderstecken?

Klockan är drygt två. Funderar på att åka in till Konstmuseet redan nu .., ska därefter på Ica Maxi .., pv ska hämtas upp klockan fyra och så blir det kloklippning innan vi kör till Malmö. I morgon det efterlängtade kalaset för min syster. 

Ja, det är planerna det.

Dagens fönster ...

Den artonde september 2012 skrev Eva på Frösön så här: 

"Hej Elisabet!

Nu är det vår yngsta dotter Sara som förärar dig en fönsterbild.
När jag såg bilden på hennes fb-sida frågade jag direkt om jag kunde få skicka den till dig. Det gick jättebra. Sara är i Skottland och jobbar som au-pair under ett år, strax utanför Edinburgh. Familjen har varit bortresta några dagar och då bokade Sara in sig på en bussresa till de skotska högländerna.

Bilden är tagen från hennes hotellfönster i den pittoreska hamnstaden Portree på den skotska ön Isle of Skye. När jag ser hennes bilder från resan känner jag att dit vill jag åka.

Påminner mycket om Island. Kargt och himmelskt vackert.

Kram Eva. "

//I dagarna kan man med fördel tänka lite extra-extra på den rara Eva, som fått positivt svar på sin covid-test och nu har feber och känner sig krasslig. Eva har ju dessutom underliggande cancerdiagnos, så att då få detta som efterrätt, är ju mindre trevligt. Stor kram till dig Eva och hoppas verkligen att du får en lindrigare variant, då du är vaccinerad!

Eftermiddag ...

Eller mitt på dagen, kanske?

Det har regnat i princip hela dagen - so far -. 

Gick Johanssonrundan med Harry. Valde den tyngre biten, alltså ingen nerförsbacke, utan tvärtom .., långa uppförsbacken mot fabrikör Johanssons hus. Slog mig ned på en sten när jag nått toppen och satt där med Harry framför mig .., strök honom över huvudet och tänkte att han är den bäste av vänner att ha som sällskap såna gånger. 

Konstnär: Anker Landberg, född 1916 Danmark.

Vilken kraft i bilden!

Tänker ofta på människor som dök upp och försvann på sjukhuset. 

Vad hände med dem alla?

Ja, vad hände med mannen från Norrbotten som berättade de mest sanslösa historier om sitt liv och någon dag senare sa vi ..."kan detta verkligen ha hänt ...?" Den mannen tyckte att maten som serverades var anskrämlig och hans son kom med nybakad pizza och ibland sushi och vi andra bara gapade. Och han bjöd på godis .., i en skål ute på balkongen fanns Ahlgrens bilar. "Varsågoda och ät!" sa mannen som fått så mycket stryk av sin pappa, då, i sin ungdom. 

Eller kvinnan från norra Halland som arbetat som sjuksköterska och hade sån integritet och som hade drabbats av en hjärtinfarkt när hon cyklade på stan. Hon blev så dålig, steg av cykeln och stod framåtböjd och tänkte väl att nu är det slut, när en förbipasserande kvinna - lämpligt nog sjuksköterska - stannade och frågade hur det var fatt och resten förstod vi ju. 

Eller skrävelprataren som berättade om livet i Halmstad, då, när där fanns såväl strippor och så kallade "glädjeflickor". Det var i hans ungdom det och det var den mannen som prompt ville kalla mig för Lizzie. Jag sa att det kunde han glömma.

Konstnär: Anita Carlsson Crantz. 

Eller mannen som var kund i affären där jag arbetade. Tänk, så glad jag blev när jag upptäckte honom vid kvällsfikavagnen!

Eller D som samlade på elgitarrer, hade minst två Rolexklockor och förr om åren hade rest runt med svenska rockband och varit scenarbetare och som var så röksugen, men sa att han skulle kämpa emot. S o m  han väntade på klartecken för sin by-pass-operation i Lund. 

Nästan hela dagarna satt han ute på balkongen, eller vandrade fram och åter i korridoren. Eget rum hade han och sa att det var det bästa .,. att själv kunna välja kanal på tv:n. 

Eller mannen som startat ett rockband och faktiskt redan genomgått en by-pass och blev allt piggare allt eftersom dagarna gick. S o m  han längtade hem. När den dagen äntligen kom, hade han svidat om och bar sina egna kläder och jag tänkte att han hade så snygga skor. 

Konstnär: Sven Dahl, 1957. 

Och jag funderar ofta på hur det gick för kvinnan med det vackra håret - ja, hon var vacker hela hon .., på ett stillsamt sätt -, hon som fick åka hem utan att något gjordes, men hon kände sig så orolig. 

Sånt kan man fundera över en regnig dag i mitten av september.

(Tavlorna hängde i sjukhuskorridoren och en sköterska stannade till när jag stod där med mobilen och fångade dem på bild. Inte en endaste gång han hon reflekterat över vad som hängde på väggen! Det säger kanske en hel del om att där är full fart på personalen, eller så är man kanske inte alls intresserad ..? Så kan det också vara.)

Tankar för dagen ....

Här handlar det om doften av kokkaffe. 

Det han berättar om, väcker liknande minnen hos mig själv.

#kaffeslurk

Och så dagens avsnitt ....

Tack Peter Sundström!

Torsdagsfönstret ...

För ett antal år sedan, sju faktiskt, tillbringade madamen i det gula huset några dagar i London. Det var där fönstret fångades. 

Tack Elisabet .., du tillhör inte eliten av fönsterfångare- vad beträffar antal motiv i håven - där trängs Ulrika, annannan, Monet, ellem och även Turtlan i Värmland. 

Men det här fönstret håvades in i stadsdelen Kensington och jag säger återigen tack och bock till dig, Elisabet!

På vift söderut ...

Från Halmstad till Laholm är det väl inte mer än tre mil kanske och så får man addera ytterligare två mil hem till Stensjö. Fem mil enkel väg, alltså. Inte mer än att köra från Malå till Norsjö och det gjorde jag ibland - till biblioteket t.ex - för att hämta den sista delen i R F Delderfields serie om industrialismens framfart i England.

Nu var det filmen "The Father" som stod på tapeten. 

Laholm är en stad som vi mer eller mindre bara susar förbi på väg till Skåne, men nu stannade vi alltså till. Klockan nitton var det dags för visning och vi hade fyrtiofem minuter på oss att svänga förbi hos f.d. malåborna Egon och Eva-Britt, vilka även dom flyttade söderut - kanske mest för att komma närmare barn och barnbarn -. 

Såväl Egon (barnfödd i Vilhelmina) som Eva-Britt arbetade båda inom skolans värld, men är nu pensionärer sedan lång tid tillbaka. Egon fyllde dessutom år i förrgår, så då passade det bra med lite Släppträskbröd hemifrån (tunnbröd, alltså) och Eva-Britt hade precis bakat chokladmuffins med glasyr på. 

Såna förekom ofta när jag växte upp och så vansinnigt gott med kall mjölk till! 

På bordet likadana kaffekoppar som pv har. Det kändes hemtamt. 

Så där blev vi en stund .., drickandes kaffe och tittandes ut över vacker vy mot Lagan och kossor på bete på andra sidan stranden. Vilken idyll! Och det mest förunderliga är att det här paret är precis sig lika, så där som jag minns dem för trettio år sedan! 

Helt obegripligt.

Det var alltså "The Father" vi skulle se och eftersom någon som läser här måhända har planer på att se densamma, så säger jag bara att å, så sevärd den är, allra helst om man i sin närhet har eller har haft någon med Alzheimerdiagnos. Eller vilken demensdiagnos som helst, för övrigt. 

Direkt upplyftande är den inte .., men bra. 

Och vilket skådespeleri! 

Här en recension av filmen.

Biograf Maxim drivs tydligen av ett par från Småland, om jag fattade det hela rätt.

Ursnygga och lite annorlunda affischer, tycker jag och läckert med dom stora klockslagen.

Har man någonsin sett en sån anskrämlig biografskylt?

Inte jag. 

Den hade tydligen kommit upp någon gång under 1980-talet. 

Nu ser den ut så här. 

Bilden längst upp visar Hästtorget där biografen är belägen. 

Det var bråttom när vi hade parkerat och jag gick fram till ett äldre-äldre par och frågade hur vi skulle gå?

Kvinnan log nåt så otroligt varmt, så där så jag trodde att vi var bekanta, men det var vi inte. Vilken utstrålning hon hade! 

Vilken värme!

Dagens fönster ...

... fångades av madamen i det gula huset på kullen. 

Det lilla grå huset står öde och liksom upphöjt bland ormbunkar och brännässlor. 

Närmaste granne är dalmatinern Elsa och hennes husse och matte. 

Tack Elisabet som stannade till och tog upp mobilen! 

(Så lite så .., bara skönt med en andningspaus!)

Dagens fönster och lite till ...

Fjortonde september. Mina barns pappa fyller sextionio år just idag. Han var sjutton år när vi träffades och jag femton och i trettiotvå år var vi tillsammans. 

När fönsterbilden togs - det var 2015 - strålade tydligen solen. Undrar just vad jag ville visa med den rosa pilen?

Badat hade jag också gjort och i inlägget skriver jag om hur härligt det var och att jag, hur jag än mår, mår  b ä t t r e efter ett dopp i havet. Här på bilden, i Steninge.

Ett annat bad. 

Våta fötter mot cement. 

Solsken. 

På sjukhuset började jag gråta när jag - bakom ett blått munskydd - upptäckte Lina, f.d. arbetskamrat som läst till läkare i Polen och nu gör sin AT-tjänstgöring på Halmstad sjukhus. Och ja, kakorna smakade bra. 

Någon på jobbet hade hittat en inköpslista och lagt den i kassalådan, med en hälsning till den som sparade på såna. Så omtänksamt! 

I september 2015 röjde jag i bokhyllan och läste lite i gamla Norran-kalendrar. 

Vecka 17, den 24:e ... det måste ha varit på våren, halkade jag på en plastbit i affären (Ica i Ystad), det var sjuksköterskestrejk och jag fick skjuts till Malmö där handen gipsades. Uppenbarligen hade jag planer på att besöka alltid så rara Annika Engström i Kävlinge dagen därpå, men det besöket fick skrinläggas. 

Och så hade jag varit på promenad i omgivningarna och passade då på att ta upp kameran. 

Det här var kanske innan mobilen alltid låg i fickan?

Sex år senare .., idag alltså, ser jag inte skymten av någon sol, men det kanske är fint ändå ute? Jag ska ta en lång promenad .., pv gräver ett 40 cm djupt och flera meter långt dike, där elkabeln till laddaren ska ligga. Till bilen, alltså. 

Och så har Sigge i skrivande stund varit borta i tre veckor och nu ger jag upp. 

Lockar var gång jag är ute, men av den katten syns inte ett spår. 

Undrar just om räven har tagit honom?

Eller så kommer han väl idag, så där som om ingenting har hänt .?

Vecka 36 ... 

(Kommer numera aldrig ihåg vilken vecka vi befinner oss i).

Eftersom jag under egentligen hela våren och sommaren inte orkat promenera som tidigare (först covid och så detta), utan allt som oftast fått stanna och dra efter andan,  så blir det nästan som att börja om från början igen.

Så efter frukosten tar jag sikte på lilla hamnen här i Stensjö och jag går ensam och lämnar Harry hemma hos husse, då han (Harry) annars ska kissa var femte meter. I alla fall skvätta. Mobilen/kameran som pv tycker ska bli kvar hemma ("du stannar ju så ofta och tar bilder!") får följa med. 

Alldeles överlycklig blir jag över att möta en hel skock med får, varav tre stycken nästan påminner om grisar. 

Det är gråmulet ute, men skönt ändå. 

Mest hela tiden slänger jag ett öga mot havet till. 

L ä n g t a r. 

Ett av fåren - en svart dam eller herre - är modigare än övriga och låter sig klias på huvudet och i nacken. Alldeles inombordsvarm blir jag. 

Lite sällskap får jag på tillbakavägen och jag tänker att vilket ljuvligt sätt för får att tillbringa en sommar i det fria; i alla fall så fritt som det är möjligt. 

Kommer hem och slår mig ned i solstolen, den som står några meter ifrån fröautomaten och ekorrmataren. Det tar inte lång stund förrän en ekorre kommer skuttande söderifrån .., ofta genar dom över garagetaket .., och sen är det alla dom andra .., hackspetten som hela tiden gömmer frön i eken och där är nötväckan som också sparar inför sämre tider - flyger fram och åter i en väldig fart - vilken idog liten fågel det är .. och så alla dom andra, blåmesar och talgoxar. 

För övrigt har jag idag bokat biljetter till filmen "The Father". Närapå hopplöst var det att hitta några lediga platser! Testade med Halmstad, Malmö, Ängelholm .., innan jag till slut kunde boka två platser i Laholm. Där bor ju f.d. malåborna Egon och Eva-Britt Ebbeståhl, båda före detta lärare på skolan hemma, tillika grannar på Ringvägen och så rara människor. Biografen heter Maxim och tycks ligga i centrum. 

Kul! 

Pv, han knåpar med lördagens korsord i DN. På soffan sover Harry, ännu trött och slut på efter två-dagar-på-raken-besök av småttingar. Jo, jo.

Dagens fönster ....

Från Nedraby sydväst om Tomelilla, kommer det här vackra fönstret. 

Och precis som igår, var det madamen i Porto som hade håven med sig. 

T a c k! säger jag och tipsar om ett tidigare inlägg som hon författat.