Om den är det, så får det vara så ...

Så har dagen varit. Tämligen händelselös. 

Å andra sidan, det kan ju omöjligen hända mycket alla veckans dagar och jag är tacksam för lunchen som pv bjöd på - ja, på Haverdals golfkrog - och mötet med hans efternamns-namne (men inte släkt)  herr Göransson från Värnamo. Nästa vecka är sista veckan för året, därefter blir det lång siesta för kockar och övrig personal. (Åt örtbakade sejfiléer från i fredags med citronsås, pv valde dagens rätt som var Wallenbergare, men på tok för stora för min smak!)

Några få kunder från affären skymtade jag också.

Natten mot idag blev jag allt piggare och gick i säng vid tvåtiden. Således har tröttheten översköljt mig nu när det blivit mörkt ute. Mellan varven har vi knåpat med DN:s söndagskorsord vilket inte är att leka med. Det tar sig. Nu är det bara lite nere på vänsterkanten kvar. 

Tittade på brittiska serien Vigil igår (såg ikapp), men tycker inte att den är så bra. Det tycker däremot husets herre.

Har bakat filmjölksbröd (dinkelmjöl, bikarbonat, hasselnötter, salt, solros, - och pumpafrön, filmjölk förstås och lite klippta torkade aprikoser - skippade bananerna som är med i originalreceptet -). Brödet blev bra och ska skäras i skivor i morgon när det svalnat helt och så får det ligga i frysen.

I morgon filmstudio. 

Jag har ont i halsen och känner mig aningen kymig, men vi får se .., det kan ha gått över tills dess. Badat har jag inte gjort på ett tag, så det kan i alla fall inte vara därför.

 Tack! 

Stort tack vill jag säga till nöjesjournalisten Jan Gradvall i Nyhetsmorgon för en - i mina ögon - sund och insiktsfull analys av den musik som Einár stod för.

Om du får välja bara en enda en ...

Vilken väljer du då?

Bara att bläddra!

Ett tidigt söndagsfönster ....

Från Trelleborg och Hedgrenskan kommer ett fönster som speglar sig i fågeltavlorna. 

Så fint! 

Tack Kerstin!

Nån slags resumé ....

"Kära Dagbok! 

Vilken fin dag det här blev. Cyklade ner till pv när han gjorde klart bommarna till pensionärsbryggan; nu är alla uppe och bara den allra tyngsta ligger kvar på bryggan. Tänk, att jag alltid tycker att det är så obehagligt att gå på den här ställningen mellan marken och bryggan, den med hål i. Huvva! 

Alla tyngder är skrapade och rengjorda. 

På bryggan ligger nu mängder med havstulpaner. 

"Skrap-skrap-skrap!" låter det. 

Och  t u n g a  är dom! 

Mot själva gattet - öppningen mot havet till - låg solglitter som en liten gata på vattnet. 

Några timmar senare var vi bjudna till Eva och hennes man; dom bor i Värmland, men var nu nere i hennes mammas sommarstuga i Ugglarp. Från tomten och inifrån huset, ser man havet. Där är knotiga tallar och ganska många björkar. En ekorre skuttade förbi. 

En stor lockig hund av rasen Curly coated retriever finns i familjen. Han - för det är en hane - heter Totte och är stor som en kalv och vi kom att bli riktigt goda vänner, allra helst när jag kliade honom på ryggen. Åååå, så härligt det var! 

Innan dess hade vi bjudits på kaffe med dopp och pratat om precis allt möjligt.

Surret handlade om allt från yrkesval och yrkesskador ..., (en av dem kör långtradare) .., om deras stugas ursprung .., om sjukgymnastik .., tv-program (matlagning och My Feldt) .., och så på slutet tog vi upp detta med den skjutne artisten. 

Jag ställde frågan rakt ut: "Vad tycker ni att vi i samhället ska göra för att få nån slags ordning på detta?" 

Det blev alldeles tyst först, så blir det alltid, tycker jag. 

Vi enades om att en trygg uppväxt med riktig skolgång måste finnas med, liksom närvarande föräldrar (inklusive fäder) och såklart bra förebilder, men så kom vi ju fram till detta ständiga: hur finna någonting som övertrumfar att snabbt tjäna stora pengar? Att bli kurir och cykla iväg med vapen eller narkotika, just för att man inte är straffmyndig? 

Det är där korthuset faller samman bland alla idéer. 

Igår pratade pv och jag själv - eller det var jag som tänkte högt - att om vi släpper narkotikan fri, vad händer då? Då försvinner ju detta att göra sig förmögen på den försäljningen. Dom inkomsterna. 

Nej, den delen av världsproblemen löste vi inte.

En i mina ögon så vacker tavla - ett tryck - hängde på väggen i vardagsrummet. 

S o m  vi försökte uttyda konstnärens namn! 

Längst nere till vänster står "eget tryck 2/35"  och att hon heter Gunnel, förstår vi också. 

Men efternamnet vill sig inte. 

Ja, kära dagbok .., du får hela tiden så många tankar av mig, ja, jag förstår om du blir trött och less. Nu ska jag i alla fall titta på en brittisk kriminalserie som såväl äldsta dottern som pv skryter väldeliga om. "Vigel", är titeln.

Uppdaterat: 

Nu  har jag hittat henne: Gunnel Frieberg (1919 - 2010) hette hon och den här tavlan dök upp (plus många andra) när jag googlade. 

Samma konstnär. Träsnitt från 1952 och eget tryck även här. Blev inte såld.

Utgångspriset var 500 kronor.

Och så var det lördag ....

Och ungefär så här känner jag mig just den här morgonen. 

Inte skruttig, men .. bedagad. 

(Minns när jag på en skylt på Fridhems Livs skrev "Något bedagade potatisar till billigt pris" och arbetskamraten Karina kom ihåg det flera år efteråt! Visst är det konstigt, det här vad man minns!)

Men den stora, vackra boken vid infarten till Ecke och Britts sommarstuga, den är inte bedagad det minsta. Den är så fin och när solen ligger på, då glöder den nästan! 

Det tycks bli en helt underbar lördag! 

Strålande solsken .., ljust blå oktoberhimmel. 

Berättade i morse för pv att jag natten mot idag drömde om "pendockribbon" som heter 

Eva i verkliga livet och som förärade mig så ljuvliga lovikkavantar. Jo, jag drömde att hon och hennes man var på besök i mitt f.d. barndomshem i Malå där jag då bodde med pv. Eva var så energisk och ordnade med en blomkruka i köksfönstret och hon tyckte att vi hade så kallt i huset, så jag eldade friskt och fick upp temperaturen till 27 grader plus. 

För någon timme sedan kanske, frågade jag på mitt instagramkonto vilka planer den som tittade in där, ja, hade för dagen. Döm om  min förvåning, när denna pendockribbon skriver att hennes plan är att bjuda oss på kaffe! 

Det visar sig då att hon och maken är i Ugglarp i sommarhuset. 

"Du förstår, vi har så kallt här inne, men det ska nog hinna bli varmare innan ni kommer!" säger hon. 

Håll med om att tillvaron ibland är nästan magisk. 

Annat? 

Fick med Early Bird i morse den här boken ("Min mamma är snabbare än din!") som jag beställt från Adlibris. Den är en av andra Augustnominerade barn/ungdomsböcker och det var ett lite annorlunda stuk på den. 

Jo, jag tycker om den! 

Hade tänkt den till Edvin som är dryga tre år, men jag tror att den är för enkel för honom och minstingen i Malmö har ju bara raketer och traktorer i huvudet, så det vete sjutton om han alls kommer att godta den. Vi får se. 

Nu ska jag skyndsamt brygga kaffe i termos till pv som är i hamnen (den lilla här i Stensjö) för att skrapa bort musslor och annat från den upptagna bommen. 

(Tidningarna är idag fyllda med bilder på den mördade rap-musikern. Det händer att jag undrar om det hade varit lika stora rubriker, bilder och tv-inslag, om det hade rört sig om Ali från Järva? Tänk, om unga pojkar kunde avhålla sig från vapen och annat elände!)

Dagens fönster ...

Ja, jag fortsätter att titta i Turtlans håv .., och ser man på, här är ännu ett fönster från Skansen! (Hur putsar man dessa rutor ...? undrar jag). 

Och vilket flöde av ljus!! 

Tack! säger jag.

Dagens fönster ...

Den här tiden i oktober 2015, satt jag precis här och då var detta vad jag såg. 

Jag ser ungefär samma saker nu, förutom dom tre postens-vykort vilka jag skickat till mig själv. Kortet i mitten visar när pv hade kommit hem efter att ha opererat bort sin blindtarm eller i alla fall bihanget och Nelly hade kommit hem från djursjukhuset. Nu låg dom tillsammans uppe i sängkammaren och vilade ut.

Bilden: ute på livets stora hav ....

Den här bilden var också från den tiden i oktober. 

Idag är det blåsigt .., det ska bli - eller är redan - kuling i byarna och jag har nu fejs-tajmat med minstingen i Malmö och hans pappa. Det är väldigt noga med slängpussar när vi säger hej då. "Hejdå marmor!" ropar han som blir tre år i april.  

Då är man lyckliggjord för resten av dagen. 

Nu ska jag ta Harry på promenad, lyfta ena hanteln (den är rosa) då jag ju ändå inte kan använda vänsterhanden till dylikt. 

Samma år och månad, oktober 2015, kom den här bilden från Eva i Tyresö. 

Det handlade om "Det bästa" den veckan .

I förrgårkväll upptäckte pv att jag helt glömt bort att ta den morgonens sex piller! Det var ju så att jag hade fått order om att inte dricka kaffe innan jag skulle till sjukgymnasten och i vanliga fall har jag såna morgonrutiner; ja, jag har en liten blommig frukostbricka och där står kaffekopp och övrigt och en liten, liten plastbytta med dagens medicin. 

När inget kaffe skulle drickas, glömde jag bort resten. 

Kan det ha varit därför blodtrycket sköt i höjden?

Kanske. 

Och så har en känd (men inte för mig) rappare blivit skjuten. 

Arma föräldrar.

På vift ...

Lite norrut, till Ugglarp. 

Nej, inte visste jag att brysselkål ser ut så här, ja, i vad jag förmodar är en lite friserad form. I vanliga affärer ligger dom små kålen ofta i plastpåsar, men så här .., nästan som en ryggrad, ser dom alltså ut i verkliga livet. 

Och tänk er broccoli som är stora och frodiga och inte stöpta i samma form! 

Sååå god!  

Blomkålen är också från Ugglarps Grönt och nu på hösten är dom mindre än dom som finns i affären i Haverdal eller i stan, men det spelar ingen roll. Såväl broccoli som blomkål kostar 20:-/styck. Inte per kilo, utan styck.

Därefter en sväng ner till havet - även det i Ugglarp -. 

Det är inte klokt hur det har blåst idag och ösregnat!

Och regnet kom på tvären och mina byxor var dyngsura när jag kom hem! 

Sommartid är campingplatserna fullbelagda; nu såg jag inte en människa, jo, en orangeklädd man som gick omkring med en slags trimmer. Det var allt. 

Lyssnar till nyheterna. 

Ojdå. Den s.k. gryningspyromanen som under många år härjade bland i Ystad, har befriat sig från fotbojan (har man två?) och är nu på rymmen. Aj, aj. Det var inte bra.

 Minnesbilder en ösregnig förmiddag i oktober ...

Alltså bilder som gör mig glad. 

På stranden i Särdal. Nelly vill väldigt gärna smaka lite av pv:s paj. 

Bara en liiiiten bit. 

Eller helst en stor. 

Helst allt. 

Måkläppen i Skåne med Anders och en minsting. 

Kan de ha varit i februari 2020?

I timmar sitter den där lillkillen på sin pappas axlar och det är tungt att gå i sanden. 

Jag fylls av stolthet. 

Så stark han är, han som har blivit pappa. 

Exets bröllopsdag med nya frun och just den kvällen blir min mamma jättesjuk, hamnar på akuten i Ystad och tre barn som just då är på fest kommer i raketfart till sjukhuset och är snälla med mormor Ann-Gerd.

Det var i juni 2006.

I ytterligare två år skulle hon vara i livet.

1:a september 2020. Pv och Tommy ger sig av mot Orust. 

I aktern står Tommy och sjunger.

Värmländskt besök i somras. En mobiltelefon trillar ner mellan brädorna och hamnar i havet. Supersnabb räddningsinsats av madame Turtlan. 

Äldsta dottern agerar it-support och hjälper pv att fixa med nya paddan. 

Eller nåt. 

"Så här ska du göra ...".

Jag står i köksfönstret och ler för mig själv.

Fylls av värme.

September 2021. Firar min äldsta systers födelsedag i Ystad. 

Så glada att vi alla tre systrar är i livet.

Längst till höger min älskade systerdotter Rita.

Skottland 2015. 

Första övernattningen. Vi blir sååå fint emottagna av värdparet och det ser ut precis som på AirBnb-bilderna som jag föll för. 

Djurvänner är dom bästa. 

En evighet sedan i Malmö. 

Jag råkar passera och frågar om jag får ta en bild. 

Tänker att husse ser så snäll ut och tänk, att ha hunden med sig på jobbet! 

Cykelsemester i Bornholm. 

Möts av den här värdinnan med ett leende som nästan smälter polarisar.

Sommardag i Skallkroken. Eva har med sig korvmackor, vi kaffe.

December 2020. Kallt i havet. Minst sagt. 

Då har jag ännu inte drabbats av covid, inte brutit handleden och fått krångel med hjärtat.

Ljuvligheter.

Så lite man vet om vad som väntar.

September 2014 i London. 

Två av mina tre ätteläggar gör oss sällskap, plus Emma med kompisar. 

Gemensamma middagar.

Tänk, att dom ville följa med!

Nästan den bästa resan ever, ever. 

Faktiskt tror jag att det vore en god idé att skriva ut hela listan med bilder som gör mig glad och ha den inom synhåll. Perfekt för trista och ösregniga dagar när ljuset knappt visar sig. 

Nu känner jag mig redan gladare.

Dagens fönster ...

I helgen som var besökte Turtlan och hennes M Stockholm och nog måtte madame T ha haft största håven med sig .., ty hela åtta fönster hade hon fångat! 

Såå glad jag blev! (Det blir jag alltid över era bidrag!)

Tänk, att vara på lillsemester .., spankulera omkring på Skansen eller i Gamla Stan eller i Portugal eller Norrtälje eller i Skellefteå,  Arvidsjaur, Skåne eller Luleå eller var som helst och så komma på tanken att ..., ja, men just det, i Halland finns någon som tycker om fönster!! Så otroligt omtänksamt av er! (Jag sitter och ler brett för mig själv när jag skriver det här). 

Det här fönstret, det var nog från Skansen och får mig att tänka på Turtlans mamma som jag aldrig har träffat. När pv och jag själv för många, många år sedan övernattade i sommarstugan hos Turtlan, då, i det rum vi fick sova i - där på väggen eller på någon anslagstavla - satt en namnbricka som visade sig tillhöra T:s mamma. Hon hade, om jag minns rätt, arbetat på Konsum. Vi var alltså kollegor och det gjorde mig så glad.

Nu säger jag  t a c k  för att du hade håven med dig, Turtlan!

"Kom gärna i tid ..."

Tid hos sjukgymnasten klockan tio och jag var där i god tid och satt och tittade ut över den här världen som håller på att kännas så bekant. 

Sköterskor och undersköterskor gick med hastiga steg .., en ung man på en säng skjutsades in genom dom öppna dörrarna på bilden .., en annan man gåtränade - han såg så sjuk ut - och på övre våningen - på som en loftgång, såg jag tre män i var sin rullstol rullas ut mot gymnastiksalen eller om det kanske var badet? 

En ung färgad kvinna ville anmäla sin ankomst i receptionen som skymtar lite uppe till vänster i bilden, men personalen hade fikarast och till slut blev kvinnan tillrättavisad att hon skulle anmäla sig via QR-koden på skylten och hon hade svårt att förstå och jag tänkte på hur invecklat det måste vara, inte bara för den som har svårt med språket, utan kanske också med QR-koder och det sättet att betala. 

Och så kom en ung mamma med sin son som låg i en barnvagn och hans storasyster, som kanske var tre år och hade lockigt hår, tittade åt mitt håll och sa hej.

Sen blev det min tur. 

Det var jag och två sjukgymnaster - den ena på upplärning - och det frågades om allt möjligt vad beträffar levnadsvanor - mat och motion - och så skulle jag sätta mig på en träningscykel och jag sa redan då att nu får ni vara beredda på att mitt blodtryck går i taket, för sånt här gör mig så stressad. 

"Det är lugnt!", sa den ena gymnasten.

Nej, det var inte lugnt. 

Det blev  e x a k t  som jag förutspått och vips var trycket uppe i en bra bit över 200 och det blev slut på cyklandet. 

Jag blir vansinnig. 

Ja, jag blir halvt galen på att min kropp och själ så till den milda grad är i symbios och att inre stress sätter fart på trycket - pang, bara! -. Efter några minuter var det hela nere på normal nivå igen. 

Så fortsatte det med hantlar som skulle lyftas och tåböjningar och annat och mera prat och ännu mera prat och på tisdag nästa vecka, vid niotiden, ska jag delta i styrketräning på ovanloftet, tillsammans med andra människor av samma skrot och korn. 

"Elisabet, vi ska se till att du blir riktigt stark!" sa den äldre av sjukgymnastdamerna.

I bilen - på väg hem - upptäckte jag att friherrinnan hade ringt. 

Ringde upp henne ., hon frågade om vi ville ha elvakaffe och det ville vi. 

Kramade om henne när vi var klara. 

Det kändes som om jag ville gråta, så trött och slut var jag.

Mest mentalt.

Mitt-i-veckan-fönstret ...

"Varav hjärtat är fullt ...", ja, så är det nog för Monet i Norrtälje. 

Men lilla katten är ju så söt, så det är förståeligt att hon kommer i förgrunden och pilen har jag ritat på nätet (jag är inte så darrrrig på handen, men det blev så) och fönstret ser ni spegla sig i tavlan. 

Tack! säger jag.

I var sitt hörn ....

... av soffan ligger eller halvsitter vi, pv och jag själv. 

Jag lyssnar till Anders Teglunds bok "Cykelbudet" och pv, som först surfar omkring på sin padda, lägger till sist den ifrån sig och lyssnar han också. Ja, en stund, alltså. Ungefär 2 minuter, sedan somnar han. 

Som alltid. 

Byter vi chaufför i bilen och han blir passagerare, ja, då tar det knappt en minut innan han däckat och i hans mun kan en svala flyga ut och in om den vill, men tack och lov är ju bilrutorna inte nervevade. 

Cykelbudet köpte jag hos Adlibris som ljudbok och höll på att dåna när jag såg hur oändligt många timmars lyssning det skulle innebära. Nåja, jag får ta det pö om pö. 

Här kan man läsa - eller lyssna - till vad boken handlar om. 

Jag tycker alldeles oerhört mycket om sättet han berättar på och så spelar han ju sin pianomusik i bakgrunden ibland. 

Anders Teglunds pappa heter Sven och bor i Luleå och målar helt fantastiska akvareller och jag försöker ju spara till ett liv efter tjänstepensionens slut, men har sååååå god lust att skippa den tanken och köpa ett av hans alster där någon skata sitter i ett träd. 

Nu har jag nyst tio gånger på raken och ska lägga mig på soffan Ektorp och fortsätta lyssnandet.

Om jag hade varit man ....

Under ett besök hos sjukgymnasten någon gång i början av hösten, försökte jag förklara hur ont jag ofta har i den opererade handen. Och jag sa att "om jag hade varit man, då hade jag med bestämd röst sagt att jag vill få handen röntgad för att se om allt ligger som det ska och mina barns pappa som kan vara en charmig herre, han skulle kunna ha sagt så och jag tycker att han har fått alla undersökningar han bett om och mer därtill - så där apropå - ja, men det går så bra så!" 

Sjukgymnasten frågade om jag verkligen upplevde det på det viset och jag sa att jo, det gör jag och det är ju ingen hemlighet att manliga patienter lär få dyrare mediciner och behandlingar och jag berättade om mitt högra knä som jag hade vittnat om vid varje årliga återbesök i Hässleholm, ja, hur ont jag hade och det tog sju år innan någon tog det på allvar och det var sköterskan som koordinerade det hela. 

"På det viset Elisabet.., ja, jag ska försöka ...", sa sjukgymnastkvinnan och tittade på handen.

Under ett besök hos hjärtsköterskan för några veckor sedan, frågade jag om man under mina vårdkontakter kunde mejla ortopedmottagningen och höra sig för om handen? Hon tittade på sin datorskärm och sa .., men här står att du ska ha kontakt med kirurgen som opererade dig, det blir i slutet av oktober! Tro mig, det var inte långt ifrån att jag ramlade av stolen! 

Igår kom ett brev från Region Halland. Där står att jag den 5:e november klockan 9.00 ska infinna mig på röntgenmottagningen för röntgen av vänster handled. En timme senare är jag inbokad hos kirurgen som heter Maria. 

Detta ska firas .., först och främst med 11-kaffe. 

Skulle det visa sig att allt är som det ska (efter röntgen), då får jag leva med den här smärtan som kanske ger sig vad det lider, men det har jag svårt att tro. Men detta .., att ha blivit lyssnad på! Hjälp, vilken lycka!

Dagens fönster ...

"Något bedagad charm, kanske?" skriver fönsterfångerskan i Porto. 

Jo, verkligen .., men helt underbart! säger mottagaren.

Hur det blev ...

K a n s k e   .., men bara kanske att jag någon gång i livet - det lilla som jag tror återstår - lär mig att ta det lugnt. Eller lite lugnare i alla fall. Igår var det full fart hela tiden och fem säckar med löv och annat står nu redo att tas med till återvinningen (vi har fullt i komposten) och jag klippte ner buskar, bytte i blomlådorna och allt möjligt annat. 

Sen var jag förstås stendöd. 

Eller halvdöd. 

Och ja, jag vet att det är galet, men det är inte lätt att ändra sin personlighet så där i ett huj. 

Känner man sig stark och frisk .., då ..,  ja, då blir det lätt så där. 

Och ni behöver inte läxa upp mig, det gör jag så bra själv.

Idag på morgonen skulle pv ta upp bommarna på "pensionärsbryggan" och jag fixade laxsallad till lunch, bryggde kaffe och tog med en giffel till den som alltid vill ha nånting sött .. och så cyklade jag ner till hamnen. Harry var där hos husse och blev så glad när han såg vem som kom hojande. Han fick ett litet tuggben och var så nöjd .., gick där och lullade på och nosade på det mesta.

Såja, nu är alla bommar utom dom där båten ligger längst ute nu upptagna. Den sista bommen var den tyngsta och den fick bli kvar på bryggan, så får dom vara flera som hjälps åt. 

Alldeles vindstilla var det. 

Den som arbetat sig varm tyckte att ett dopp från klipporna skulle kännas som bäst. 

Tänk, så förändrad pv har blivit .., han som var mer som en .., ja, "badkruka" tidigare?

Nu åkte alla kläder av och badbyxorna har jag målat dit i redigeringsprogrammet och vips, hade han klivit ner och doppat sig från topp till tå och så på med kläderna och så var det med den saken. 

Nej, jag avstod. 

Och nu, när klockan närmar sig fem och pv hämtat lille Edvin från dagis och ska vara barnbarnsvakt ett par timmar, för att sedan ägna sig åt körövningen, då ser det ut så här i vardagsrummet. Vilken glädje! 

För övrigt har jag precis beställt hem Anders Teglunds nyutkomna bok "Cykelbudet" (nu som ljudbok), vilken jag ser fram emot att bekanta mig med. 

Ungefär så.

Snart elva ...

Klockan 10:52 pip. 

Vi sitter mitt emot varandra, pv och jag själv, här vid det stora ekbordet. Han kollar på Börsen och jag kollar på hackspetten, den som kämpar för att få sig några solrosfrön. 

Och nu ska jag gå ut och plocka enbär, vilka ska skickas till den rara madame som stickade mig så helt underbara lovikkavantar, utan att jag ens bett om det.

Dagens fönster ....

... fångades under min promenad från hjärtmottagningen, avdelning 42, målpunkt G. 

Så glad jag var. 

Så oändligt lättad.