Man kan ju fråga sig ....

... ja, hur det kommer sig att vissa saker fastnar så lätt i ens minnesbank, medan annat lika snabbt susar iväg. Det tänkte jag på när jag idag med posten fick tidningen Scandinavian  Retro - en helt underbar tidning med massor av intressanta artiklar -. 

På sidan 82 är rubriken "Teckningar på modet" och jag hajar till på en gång .., så mycket som känns bekant! Illustratörens namn var Gerd Miller och så här står det, bland annat: "I närmare fyra decennier var Gerd Miller en av veckopressens mest anlitade och omtycka illustratörer. Hon tolkade följetonger och noveller för tidningarna, men skapade också bokomslag, ritade klädmönster och serier". 

Alldeles bombsäker är jag att det finns flera i vänskapskretsen som känner igen hennes sätt att teckna. 

Ännu mera Gerd Miller. Och kobratelefonen .., en sån hade och har ännu min syster, men hennes är röd. Så mycket nostalgi det här blev för mig! 

Och jag minns andra illustratörer i samma genre. Christina Nauckhoff  hette en och Ib Thaning en annan. Å, jag minns hur bra jag tyckte att dom var! 

Den här av Ib Thaning. 

Han kom till Sverige från Köpenhamn 1943, anställdes av Allers förlag och kom att illustrera noveller och olika artiklar, men arbetade även med reklamteckning.

Det fanns hur mycket som helst att läsa om i Retrotidningen ..., det ska jag ta senare. 

Annat som gladde. 

Dagens bästa kanske. 

Ett platt julpaket från Australien .., boken "Vaccinet - När Sverige kavlade upp", med bilder av DN-fotografen Anette Nantell och så små textrutor till. U n d e r b a r! Den ska jag ge mig själv i julklapp, ja, t.om slå in den och sätta på en adresslapp. Väl värd pengarna! Jag köpte min hos Adlibris för 259:-. 

(Bokförlaget Max Ström). 

På Hemköp väntar två andra paket, varav ett är en julklapp till Pv. 

Mera glädje. 

Brevet från Eva i Tyresö och detta som var på baksidan av kuvertet. 

Tack Eva! 

Och så kom ännu ett brev, med God-Jul-hälsning till Harry, plus en avlång korvbit inlindad i folie  - från Ecke och Britt -. Oj, så glad han blev! 

Nu ska jag hoppa (nåja ...) in i duschen och tvätta håret, innan pv kommer hem och tar mig med på äventyr i Steninge.

Spridda skurar ....

Att hålla en tidning i sin hand och vad den kan berätta och vilka minnen den framkallar .., om det berättar Gunnel på ett så härligt sätt. 

Ja, jag tycker verkligen om hennes sätt att skriva! 

Dessutom har hon en slags härlig lågmäld självironi som jag ofta känner igen hemifrån, eller ja, inte bara hemifrån, utan ofta norrifrån.

Gunnel finns i min länklista (NÄRA MIG).

Igår tog jag den här bilden, utan att det var meningen. Förmodligen hade jag klickat i nån symbol på min Iphone om hur ljuset skulle vara och döm om min förvåning när resultatet blev så här! Det var fullt dagsljus när bilden togs. 

Nåja, pilen visar i alla fall hur ett litet fotografi av AP singlat omkring i min tillvaro under en hel massa år. Hur som är det ju ett smärre mirakel att det inte har försvunnit. 

Igår på loppisen i Falkenberg köpte jag flera begagnade fotoramar - faktiskt till inget pris alls, den här kostade fem kronor - och nu har det väl tummade fotografiet fått hamna inom glas och ram. Där sitter hon, en liten AP och rensar fisk på gräsmattan hemma i Malå. Fisken visade sig dessutom ha en annan liten fisk i munnen och det kom hon ihåg genast jag visade bilden. 

Och det ena ger det andra. 

Idag på morgonen läste jag den här ledaren i Svenska Dagbladet. 

Eftersom båda döttrarna har ägnat sig - och en fortfarande gör det - åt hästar och ridning med allt vad det innebär, fann jag artikeln oerhört intressant. 

Ännu mera spridda skurar. 

Undrar om någon som tittar in här känner igen den här mannen med sitt yviga skägg?

Nej, det gjorde inte jag heller, förrän jag googlade hans namn. 

Håll med om att skägget nästan liknar ullen på ett får!

I någon halvtimmes tid har jag - för tusende gången - letat efter adressen till vännen Bente i Norge. Till sist gick jag in på gamla messenger-meddelanden och där hittade jag den .., jag hade själv tagit en bild av julkorts-adresslistan och där stod att hon bor på Helge Waeringsaasens Väg. 

Då funderade jag över vem denne Helge var, han som fått en väg uppkallad efter sig?

Jo, minsann! Här kunde man få veta hur det låg till. Så intressant! Vilken personlighet han måste ha varit!

Sigge bryr sig dock föga om vare sig norska herrar med skägg eller det stundande franska presidentvalet. Han intresserar sig mest för torrfoder eller kokt fisk. 

Sist av allt, i morse låg jag och lyssnade till Europapodden som handlade om det stundande valet i Frankrike och vilka kandidater som finns. 

Här är en av utmanarna till president Macron. En kvinna! Valérie Pécresse, femtiofyra år ung eller gammal.

Programledaren Claes Aronsson bjuder ofta in olika experter på diverse områden och idag var det - förutom  suveräna Susanne Palme som nästan alltid är med - Marie Nilsson Boij (SR:s korrespondent i Sydeuropa) samt Tomas Lindbom (Frankrikekännare och författare). 

Sååå imponerad var jag av dessa båda som var så vältaliga; knappt att dom en enda gång stakade sig eller hmmm-ade! 

Och en stor eloge till programledaren som alltid fördelar ordet på ett - i mina ögon - perfekt sätt. Aldrig att det blir så att gästerna avbryter och pratar i munnen på varandra!

Dagens fönster ....

Nu och då plingar det till i min mobil och då är det ofta något eller några fönster som fångats uti landet Portugal, oftast i Porto. Som det här, t.ex. 

"Vart jag ser hittar jag fönster till dig!" skriver avsändaren som är annannan. 

Aha. En "lavandaria" - en tvättinrättning! 

Det påminner mig om amerikanska filmer där man möts där inne och börjar samtala och kanske blir någon förälskad och så har man slutet klart för sig. Jag tror att jag hade trivts jättebra med en sån inrättning; det blir ju - och är ju verkligen också - som ett väntrum. 

Tack som tog upp håven! säger jag.

Och så blev det tisdag ...

Det känns som att det har varit en bra dag. 

Vi har kört till Falkenberg och där hämtat en julklapp inhandlad på Marketplace, men vi fick snirkla runt rejält innan vi hittade rätt och gps:n var heltokig. Så tittade vi även in på Röda Korsets loppis "Kupan" som är en formidabel guldgruva om man vill fynda. 

Ganska många stod i kö när dörren till detta salighetens tempel slog upp ..., men det var ändå lätt att hålla avstånd. Några fynd? Ja. Fyra dessertglas för tio kronor styck, plus en filt i ylle - med retromönster - såååå snygg, för tjugo kronor! Och det allra vackraste tårtfat jag skådat, om än lite kitchigt.

Upptäckte en spikmatta till salu för en billig penning och kom osökt att tänka på Bloggblad, som - när hon inte kan sova - tar sig en hutt konjak och ligger på spikmatta -. Log för mig själv, men nej, det blev inget köp. 

Framför bilen när vi parkerat, stod den här skylten (längst upp). 

Jag tycker att det här är ganska bra reklam, även om jag tycker om att bensinstationer har såväl toaletter som läsglasögon. 

Är det nånting Falkenbergs kommun är känd för, så är det väl juldekorationerna precis intill Rådhuset. Så här såg det ut när jag passerade, på väg till Falkenbergs bokhandel. Här blev vi liksom förflyttade till arktiska områden och och pingvinerna åkte kana nerför isstyckena.

Kanske var det så här det såg ut i fjol och oj, vad jag tyckte om den varianten!

Och så här. 

Jo, jag tycker nog att granris gör mycket till. Det blir så "varmt" och ombonat. 

Klockan var kring ett när vi skulle åka hem, men då var vi rejält hungriga. Vi svängde in på Sibylla ..., ja, restaurang är väl till att ta i, men ni förstår. Beställde var sin "Falkenbergare"; en hamburgare med pommes frites. Killen som tog emot beställningen hade en skylt på rocken där det stod att han var ny på jobbet och det tog lite tid innan vi fick vår mat. 

Men jysses, det var den godaste hamburgare jag någonsin smakat och denna pommes frites var räfflad och precis lagom friterad! 

När vi var klara, gick fram till honom och sa att "du var ny på jobbet, eller hur ...?” Jag såg hur han blev lite orolig, så jag skyndade mig och sa "då ska du veta, att detta var den bästa hamburgare jag någonsin ätit!" 

Det var dessutom sant. 

Sen hemåt. 

Pv har kört in till stan för att öva inför nån konsert nästa lördag eller söndag, tror jag. 

I morse lyssnade jag till Kinapodden som handlade om kinesiska turister. 

Oj, så mycket jag inte hade en aning om, ja, hur det fungerar! 

Helen Benno är suverän som programledare, men pratar fort. 

Sååå tacksam att jag får leva nu när internet och annat finns - tänk, vad man får lära sig mycket - eller i alla fall  t a   d e l   av mycket! 

Hur mycket som sedan fastnar, är ju en annan sak.

Knarr, knarr ....

När pv agerar färdtjänst och skjutsar in friherrinnan till sjukhuset (för kontroll,  hon skulle göra ett typ arbetsprov/cykla och hennes bil krånglar), så tar jag harry på Johanssonrundan. 

Det är inte långt ifrån att man kan tro sig vara uppe i fjällvärlden, oj, så vackert där är! 

Dålig bild, men att zooma in med mobilkameran är ju hopplöst, men ni kanske kan urskilja ön Marsten , belägen söder om Falkenberg ändå? Ser ni att den nästan tycks sväva ovanför havet ...? Första gången jag såg det här, funderade jag på om det var ett enormt UFO som ar på väg in mot land. Det tror jag  i n t e  längre. 

Och det var alltså på Marsten som pv har firat midsommar. 

Och överallt spår. 

Skickade vintriga bilder till min syster i Australien, hon som älskade utförsåkning. Hon berättade att det var tjugonio grader varmt i Adelaide och sommar när den är som bäst, frånsett alla nedstängningar hit och dit och om hon alls kan fira jul med sonen, det vete sjutton, men nu är hon en lugn typ som tar det som det kommer. 

För övrigt har man ju inte heller något val. 

Nej, någon träning med sulkys blir det nog inte i dag. 

Läser om mängder av goda vänner som nu fått sin tredje dos vaccin. Själva fick vi invänta vår första dos eftersom vi hade antikroppar och nu får vi sjå oss tills i januari, då är det vår tur. Pratar med dottern som arbetar på KS .., där är det ännu lugnt, i alla fall på covidfronten. 

Medan jag skriver kommer Sigge ideligen och kråååmar sig vid datorskärmen, så där så den flyttar sig och matte blir irriterad. 

När jag läxat upp honom tillräckligt många gånger - eller helt enkelt puttat ner honom - ger han upp och sätter sig  en stund. Men bara en stund. 

Nu är klockan snart tretton noll-noll, piiip. 

Kanske ska jag titta på den film om Torne älv som Bert i Luleå tipsat om. 

Och så kaffe till och kanske en lussebulle.

När man inte kan somna om ...

När klockan visar på halv tre och man känner sig ganska utvilad, ja, då kan man lyssna till Radiokorrespondenterna och Marie-Louise Kristola och ett avsnitt som till stor del handlar om alla iskalla och dragiga bostäder i England och svårigheten att göra nånting åt dem. 

Att dessa bostäder dessutom bidrar till sämre hälsa, tas också upp. 

Jag tycker verkligen om M-L Kristolas sätt att göra reportage. 

Hon är  t y d l i g, låter sympatisk (ja, det är inte så dumt ,-) och tycks ha lätt att få kontakt med människor som blir intervjuade. Mellan varven läser hon säkerligen innantill från något manus, men det låter inte så ..., det låter helt naturligt. 

Här finns en länk till programmet om någon annan inte kan sova. 

Bilden togs utanför fotbollsarenan i Liverpool och det var väl ungefär såna här hus hon besäkte.

Dagens fönster ...

Så här skriver den som hade håven redo: "Damen bakom det här fönstret hängde ut sitt julpynt ögonblicket innan!" 

Och den som såg detta, var annannan och ni hänger väl med i hennes "kalender", där man får lära sig betydelsen av olika portugisiska ord och namn. Så länge är det dom här som hunnits med: Alma (betyder själ på portugiska), burro (åsna) comboio (tåg), desconfinamento (slut på nån slags begränsning) och nu namnet Elsa. 

Idag kommer säkerligen ett nytt ord, nu på F. 

Tack för fönsterbilden! säger jag.

Spår av .....

Nånting som verkligen värmer hjärtat, det är när man ser spår av besökare på tomten. 

Då känns det som om .., ja, som vi alla bor här. Haren, t.ex som skuttat omkring i snön under natten. Och betydligt större spår upptäckte vi intill gamla altanen. 

Och på uppfarten som ju även är en nerfart ..., mängder med spår av fåglar. 

Här är andra småttingar som sätter spår. 

Eller avtryck. 

Och tänka sig, att när en minsting bakar pepparkakor hos faster i Upplands Väsby, då blir det även spår av små dinaosaurietassar på stjärnor och hjärtan! 

Det kan finnas olika sorters spår. 

Spår av glädje är en sak. 

Lunch igår hos grannen Birgitta som vintertid bor inne i Halmstad. För några månader sedan flyttade hon till en annan lägenhet än den där hon bodde med sin man, medan han levde. Nu  .., en härlig tvåa centralt i stan! 

"Varsågod Britt, det här årets glögg med apelsinsmak!" säger Birgitta. 

Den glöggen var riktigt god, tycker jag.

Ecke och Britt var också bjudna och oj, så bökigt det kan bli för den som är blind och med rullator ska ta sig fram på gångbanor med snö på! Vi försökte hjälpa till så gott det gick! 

Spår av intresse. 

Men det där med skidskyttet ..., så illa som det gick för dom svenska herrarna igår, nja, det kanske blir en plåga att titta på detta idag. 

Det var dagens spår det. 

På duken under tv-tiderna, syns även spår av katthår.

Söndagsfönstret ....

Hej!

Här kommer ett fönster från Gamla Linköping där det idag bjöds på
 Julmarknad.

Härlig miljö för en Julmarknad och bra saker som såldes. Inget krimskrams.

Fönsterhåven och Turtlan hälsar :-) 

//Tack Annica! säger jag. Och vilken underbara färger .., just den gröna är så fin, så fin!

Grattis på födelsedagen!

 Och den som har följt med här under årens gång, känner nog igen Guys bilder. 

Fina allesammans. 

Lätta att känna igen!

Ganska strama.

Men här är ju rent av ett bord som kunde varit mitt. 

Eller vårt. 

Och kanske låg du Guy och tog en tupplur på kökssoffan, steg upp .., tittade ut över Storavan (är det väl ...?) och kom på att du kunde fånga en fönsterbild. 

Tack!! 

Och hoppas att du idag har haft en fin födelsedag.

Det tog två minuter ....

Anette Nantell är i mina ögon en av Dagens Nyheters allra bästa fotografer. När jag så nu på morgonen läste den här artikeln ....

... klickade jag bums in mig på Adlibris.com och nu är det bara att invänta min egen julklapp till mig själv. Den får jag för att det har varit ett tämligen krångligt år med vad det inneburit av sjukdom och tunga fall på altanen. 

Ja, men tack Elisabet, så himla snällt av dig!

Dagens fönster och lite till ....

Lördagmorgon. 

Vaknar halv sex och kan omöjligen somna om. 

Vid sjutiden stiger jag upp och gör i ordning frukost, allt medan pv tar harry på promenad och ger fåglarna mat. Sigge håller koll. 

De allra ljuvligaste bilder kom igår från landet Uppland. Alla tre syskonen är då samlade och det blir utflykt i skogen med eld och fika och han, den minste, har tagit med sig små dinosaurier  och några bilar som får tumla omkring i snön. 

"Den här bilden är till dig", skriver fotografen som vet att jag älskar såna här smådjur.

Så härligt med eld!

Väl hemkomna (fortfarande i Uppland) tas granen fram, kanske mest för att den där killen ska få ha en lillejul med släkten och självklart är det ju att smådjuren och bilarna också får pryda granen! 

På familjechatten (fast en annan än den vanliga) får vi en film där den yngste busar med kusinen Emil som vid det här laget är tjugotvå år. Dom sitter på golvet och den yngste försöker om och om igen att brotta ner kusinen. 

Då skriver minstingens morfar så här: "E sover säkert gott i natt". 

"Och Emil .., en dag med minstingen och man får vila upp sig två ...", skriver farfar. 

"Bara två ...?" skriver farmor som är jag. 

"Det blir nog en vecka på spa ....", svarar morfar. 

Sen kommer en bild från vardagsrummet i Väsby. 

I stora hörnsoffan sitter då fem personer och blundar .., tydligen utpumpade ,-). 

Någon har gått i säng. 

Säkert den yngste. 

Utpumpade tycks även Harry och Sigge vara. 

Pv däremot, skottar återigen snö. 

Snart stundar skidåkning och klockan ett är vi bortbjudna på lunch i Halmstad, tillsammans med Ecke och Britt. 

Sååå trevligt det ska bli!

Ps. Sista Skavlan igårkväll. Jag kommer att sakna honom som programledare. Ds.

Som allra vackrast ...

Man får njuta av vinterdagarna så länge dom varar. Promenaderna med Harry blir tyngre, ja, verkligen jobbigare .., då det på många ställen ännu är oplogat. Hade planer på en runda längs havet, men ångrade mig .., gick uppför Margretbacken (flera dm djup snö) och så en runda tillbaka. 

Nu, med spårsnö, är det väl som att läsa tidningen för Harry. Sååå många spår att sätta nosen i! 

Kollar postlådan, men där är enbart brev från olika hjälporganisationer vilka vill ha ekonomisk stöttning och somliga bifogar julkort färdiga att skriva en hälsning på och från Mun,- och Fotmålares förlag får jag några stycken varje år, precis som mamma också fick. Julkort helt gratis finns - eller fanns i alla fall - vid postdisken på Hemköp och Matöppet. Riktigt fina brukar dom vara.

Så här ser årets julfrimärken ut, ja, i alla fall ett av tio. 

Maria Trolle heter illustratören och ett häfte med tio frimärken kostar 110 kronor. 

Mitt sista år på affären såldes inte längre julfrimärken styckevis (vi fick dem på rulle), och ville man t.ex endast skicka två julkort, så valde dom flesta kunder att då köpa två vanliga inrikes frimärken, i stället för att ha ett helt häfte som bara blev liggande.

(Julfrimärken kan såklart användas till ordinarie brev, men då får man köpa ett tilläggsmärke så det blir samma pris som vanliga inrikes).

Ett inrikesporto kostar numera 12 kronor (upp till 50 gram). 

Ett utrikesporto går på det dubbla - samma vikt -. 

Skickar du julkort med julfrimärken är 15:e december sista dag att posta dem på, om man vill vara riktigt säker på att dom kommer fram i tid. 

Utrikes brev inom EU, då är 10:e december sista dag och utanför EU, den 5:e december.

Har börjat lite smått med julkorten. Det här är första året jag alls funderat i att göra som så många andra - skriva digitala hälsningar - men nej, jag tycker ju verkligen om att ägna mig åt just det här. Jag ger ju ändå var månad till daghemmet i Ghana och andra organisationer och behöver inte ha dåligt samvete om jag en av tolv månader lägger pengar på julhälsningar. 

Många av vännerna som fått en hälsning under årens lopp, är inte längre i livet. 

Tora och Arne Hellsten, t.ex. 

Dom var kunder från Ica i Malå och precis varje år kom ett julkort från dem, trots att vi aldrig hade umgåtts, annat än i affären. Så otroligt vänligt! 

Och Lurvig ...,, vars matte var mossfolk, springer förhoppningsvis omkring i någon paradisisk hundhimmel. 

En tomte och en stövare. Karo, hette hunden. 

Det kortet kom från en av pv:s kollegor och vänner - Pelle -. 

Sedan ett par år tillbaka finns inte heller han. 

Trodde först att den här bilden visade min lista med skickade kort, men den här bilden har nog kommit från Eva i Tyresö .., kanske under rubriken "Det bästa". 

Sånt funderar jag över. 

Julkorten, alltså. 

Så länge tar jag mig en kopp kaffe.