Maj 2021 ....
lördag 1 januari 2022
April 2021 ....
Då fyller en liten minsting i Malmö två år och tårtan har hans mamma gjort. Och snart, om bara tre månader, fyller han tre år!
Påskdagen 2021 fick vi besök av en annan minsting, som faktiskt är näst-minst, nämligen Edvin. Och vi låtsades vara sjuka och ordinerades (och fick) medicin av överläkare Edvin och då kände sig plötsligt även doktorn sjuk och nödgades ta två små röda tabletter, ja, alla, förutom morfar visade sig plötsligt vara sjuka. Å andra sidan tillfrisknade vi raskt.
I april börjar jag må bättre, det märker jag nu .., plötsligt orkar jag "skugga" bilderna igen. Som här. Och ja, jag älskar påskliljor!
Minnesord - eller mer som fragment av minnesord - till en far, från Svenska Dagbladet någon gång i april. "Vår far var en ömsint ....".
Från Göteborg kommer helt oväntat ett paket innehållande de allra vackraste stickesockar! Avsändaren heter Ragnhild och på paketet finns underbara frimärken, däribland en liten mus.
Orken kommer så sakteliga, men räcker inte ända fram. Når inte ända hem. Hjärtat bankar nåt hemskt. Nere vid parkeringen blir det paus och där ligger dom varma och trygga vantarna som Eva i Värmland har stickat. Så mycket värme och omtanke från rara bloggvänner. (När jag låg på sjukhuset saknade jag vantarna. Vilken trygghet dom blev!)
Och i ett handskrivet brev berättar Eva i Tyresö om vårfåglarna som dykt upp och där var också storskraken vid Tyresö slott.
"Jag sov i våren.
Jag gäspade och kanske flög en humla in och sen ut ur min mun ovetande.
Jag såg katten leka i gräset intill min dotter.
Läkaren ringde och ville bara kolla om jag hade feber.
Det var en lördag i april.
Jag var trött men rätt så lycklig."
Årets första fönster ...
... kom susande genom rymden igår vid elvatiden och så här skrev avsändaren:
"Bor det någon här bakom det öppna fönstret? Det står en bil och en blomsterlåda vid dörren, så det är inte osannolikt. Då bor de så vackert man bara kan i Porto, med utsikt över floden och en stor trädgård bakom muren!"
Och vilka mjuka färger det blev!
Tack annannan som alltid tycks ha håven i beredskap!
fredag 31 december 2021
Vill bara önska er alla ....
Mars 2021 ....
Återhämtningens månad. Kanske var det kring den tolfte mars jag kom hem från sjukhuset? Jag var i total obalans - mest mentalt - och det skulle komma att vara länge till. Skriver dagbok. Förfärliga utslag uppstår under brösten! Den idoge läkaren på vårdcentralen sliter sitt hår; begriper ingenting. Själv gissar jag på inre stress. Och pv har rakat av sig skägget och jag känner knappt igen honom och Harry känner inte igen mig. Så mycket ångest som singlar omkring. På bordet där jag just nu knappar på tangentbordet, står i mitten av mars mängder med blommor som kommit med bud. Än en gång vill jag säga TACK!
Tack också för alla rara hälsningar och för telefonsamtal och för all choklad som kom till sjukhuset, ja, för all värme! Detta (bilden) stod på sängbordet i salen på sjukhuset. Om och om igen läste jag texten och tittade på bilderna. "Ja, det är mina barn ..", förklarar jag när en rar städerska frågar lite försynt. Från vänster en Kräfta, ett Lejon och en Oxe.
"En bra natt. Visserligen ligger vi vakna någon timme vid tvåtiden och det blir lite småprat om allt och inget .., om pallkragarna som rasat (det ska ta mig flera timmar att komma på just ordet "pallkrage") och jag håller min hand under pv:s täcke, tycker att han känns varm, men nej, ingen feber.
För första gången på tolv år kommer Sigge upp i sängkammaren! Han ligger mellan oss och jag pillrar på hans öron hur länge som helst.
Är jättepigg på morgonen.
Halv sju stiger jag upp .., släpper ut Harry som fortfarande tittar på mig med nån slags skräck i ögonen .., fyller på frön till fåglarna (men bara ett rör) ...,konstaterar att det är iskallt i köket, men det gör mig inget, jag älskar när det är svalt.
Fixar frukost. Äggröra, bacon, några stekta champinjoner. Inget cortison."
Uppfarten till huset känns som Kilimanjaro. Det ska ta mig nästan två veckor innan jag kan stapla mig upp, utan käpp som hjälp. Och jag försöker att ta några varv runt huset, men det blir bara tre. Det blir bättre, men tar lång tid.
En dag när livet återvänt mer som på riktigt, kör jag till Antjes Blomsterverkstad i Stora Skipås, bara ett par kilometer hemifrån. Köper Mårbackapelargonior (som ska blomma så fint hela sommaren) och Harry följer med.
Och i slänten hos Antje .., upptäcker jag dessa ljuvliga små skönheter.
Den tjugofemte mars skulle min pappa ha fyllt 111 år.
"Pv kommer hem och gör rårakor, jag fixar rödkålssallad.
Fotboll på tv.
Dagens fönster ...
Februari 2021 ....
Det är den här månaden vi ska bli så förfärligt sjuka.
Ovetande om allt detta gläds jag åt tulpaner och att ljuset återvänt.
torsdag 30 december 2021
Kvällsprat ....
... med Ingrid, nyss fyllda nittiofyra.
Bilden: vykort från Ingrid.Ingrid är knivskarp i intellektet, precis som Ecke och Britt, men hjärtat och ena ögat gör lite som dom vill. För övrigt är hon pigg. Skottar snö, har ingen värk, kör bil och hänger med i vad som händer här i världen. Underbar att prata med!
"Du förstår Elisabet, att natten mot idag, ja, dåååå trodde jag att slutet var nära .., blodtrycket var skyhögt, långt över tvåhundra och jag hade svårt att andas och tänkte att får man inget syre, så dör man ju, ja, så är det", sa Ingrid.
Bilden: Ingrid vid köksbordet hemma i Dalarna.
Men slutet kom inte (hon lät nästan lite besviken) och om den här nästan-nära-döden-upplevelsen berättade hon för sin dotter idag och nu blev hon bjuden på nyårsfirande hos dem.
"Ja, dom tror väl att det är min sista nyårsafton ..", sa Ingrid och jag hörde att hon log lite.
Vi pratade också om konstutställningen som jag tänker besöka på Valdemarsudde och vi hann även med att avhandla det här med döden. Ibland i dödsannonser läser man rader som "nu har far fattat mors hand", eller "vi ses snart". Jag brukar ofta tänka att "hur vet man det?" Eller man kanske bara hoppas?
Så jag frågade Ingrid. Hur tror hon att det blir? Kommer hon att möta sina barns far; samme man som hon var gift med så oerhört länge? Sextio år, minst.
"Nej, det tror jag inte på!" svarade hon raskt och kanske hade jag väntat mig ett annat svar.
Lite trist är det ju - man vill ju så gärna - tänker jag.
På slutet kom vi åter att prata om konstutställningen och jag lovade att skicka några vackra vykort därifrån. Nu är det bara att hålla tummarna.
Året som gick ....
(Börjar med januari).
Januari. Att detta ska bli ett så totalt underligt och annorlunda år än alla tidigare, har vi förstås ingen aning om i denna den första månaden. I januari är vi bara lyckliga över att vi svingat oss förbi den allra mörkaste tiden.
onsdag 29 december 2021
Manchester by the Sea ...
Helt ärligt undrar jag när senast såg en film som berörde mig så till den milda grad, som just den här?
Nej, det är ingen feel-good-film på det viset och ändå är den så innerligt hjärtevarm och vilka skådespelare!
Filmen handlar om Lee (bilden) vars storebror hastigt - men inte oväntat - dör alldeles för ung och plötsligt har denne storebror Joe liksom lämnat över ansvaret för sin son till Lee. Denne Lee som lever ensam och tillbakadragen och inte alls är trakterad av att bli någon extrapappa.
Och genom tillbakablickar får vi följa brödernas liv och man anar hur allt kan ha blivit som det blev.
När filmen nu är slut, har jag så ont i halsen efter all återhållen gråt, men inte enbart för att jag var så ledsen. Jag var också så r ö r d.
Filmen finns att se på Sf-play och själva såg vi den på Viaplay.
Bert Bodin såg den i mars 2017 - men det visste jag inte förrän ikväll när jag såg hans kommentar på mitt ig-konto. "Hoppas innerligt att han tyckte om den!" tänkte jag. Här är hans omdöme om filmen.