Fredag ....

Bilden från igår. 

Ingen pv har sovit hemma och harry har som vanligt legat hos mig. 

Det känns tryggt med en hund intill sig. 

När klockan är sju kommer sotaren från Falkenberg och han är som alltid snabb och effektiv. Kaminen, vedpannan och skorstenen gås igenom. Allt är okej. Sigge är vansinnigt rädd för den svartklädde och är ute ur huset inom fem sekunder, men Harry blir glad .., tror först att det är husse, men viftar ändå försiktigt på den lilla svanstipp som är kvar. 

Sen går han och lägger sig i "Gunnars rum".

Efteråt blir det frukost. Morgon-tv förstås. 

Och jag tänker på en sak som verkligen fått mig att fundera: hur avslutar man ett krig? 

Hur långt ska det gå innan en president säger "nej, vi ger upp!" Om man förlorat tusentals människor och plötsligt tackar för sig - har dessa människor då dött förgäves -?

Och då innebär det ju att man alltid borde lägga sig platt, för att undvika förluster i människoliv? Det blir ju inte heller rätt. 

Jag tänker också på den tjugofemårige ukrainaren Vitaly Skakun, han som sprängde en bro i luften, men samtidigt offrade sitt eget liv. Och jag tänker på en modig president och kan någon ens tänka tanken att "vi ger upp!", när deras ledare - med uppenbar risk för sitt eget liv - (det är väl bara en tidsfråga innan han blir likviderad) framträder i inspelade snuttar och manar till kamp?

Bilderna är från Twitter och bildtexten lyder: "His name was Vitaly Skakun. He was 25. To stop RU fascists, he blew up a bridge at the cost of his life. Today he was carried to grave in his hometown - and people stood on their knees."

Och den som hade detta på sin Twittersida, var Olexander Scherba.

Jaa, du Vitaly .., vilken hjälte du är i mina ögon!

Tre vårtecken ....

Upptäckte gravänder som simmade ute i havet. 

En liten krokus tittade upp slänten. En lila krabat.

Senare  i eftermiddag: hörde koltrasten flöjta lite försiktigt från sitt favoritträd på grannen Ingers tomt.

Egentid ....

Så var det då dags. Klockan fem lämnade jag sängvärmen och gick ner i köket, där pv redan var på plats. Skjutsade honom till Lilla Skipås och busshållplatsen femtio minuter senare ..., och besvärsrädd är han i alla fall inte .., kånkade på skidfodralet, resväskan och ytterligare en väska - mest troligt ryggsäck också - , men tackade nej till att bli skjutsad till stan. 

Sen hemåt i mörkret. 

Harry lullade en trappa upp och lade sig i dubbelsängen .., tror förstås att husse snart ska komma hem igen och vill ha koll på fönstret och utsikten mot garaget. Jo, det blir många dagar av väntan för honom., inte förrän på tisdag dyker han upp igen. 

Och själv?'

Skriver ett långt mejl till min syster i Australien. Det var som om hon inte fattade hur hemskt det var i Ukraina, så jag skickade länken till DN och nu lät det annorlunda. Såna bilder hade hon inte sett på australiensisk tv. 

Hon i sin tur berättade om förfärliga översvämningar i någon del av Australien. 

Det känns fortfarande som om man befinner sig i en centrifug som inte går att få stopp på. 

Högsta varv på centrifugen också.

Men solen ska stråla idag, över hela landet, tycks det. 

Det känns b r a. 

Over and out.

Dagens fönster ....

... fångades i Ystad, men för många år sedan. 

Fina Ystad!

Det är mycket nu ...

Omöjligt att komma in på min ordinarie dator .., det fungerar däremot på min laptop .., men det går inte att ladda ner bilder. Ja, ja. Det är väl nu vi får se på andra bullar, från några hackare i Ryssland. Vi ska väl förstås inte få visa vad som händer, av bilder som vi laddat ner. 

Körde till affären .., lågt över Steninge kom stridsflyg och jag tänkte att det är andra tider nu. 

Säkert någon övning, eller spaning. 

Jo, ser man på ..., jag kan ladda ner från nätet, men inte från mitt eget arkiv! 

Ja, ja. 

Tidigare idag: efter att ha städat rejält i pannrummet och t.om putsat fönstret, lade jag mig raklång på soffan och läste boken "Liten by i Bretagne" av Harriet Hjorth.

Boken gavs ut 1971 (min upplaga är från 1985 och det var den - mer än nånting annat - som fick mig att drömma om en bilsemester i just Bretagne. Jag älskar boken. Det är ingen roman i vanlig bemärkelse, utan författaren berättar om hur hon handlöst förälskade sig i ett byhus i Bretagne, köpte huset ., kämpade mot möss och råttor och mycket annat, men  allra mest handlar den om en massa kärlek till den här byn och till människorna. 

(Och ja, flera år senare körde vi verkligen till Bretagne, hyrde ett hus alldeles vid en vik av Atlanten .., badade i iiiskallt vatten, såg vackra kungsfiskare och när vi lämnade huset, tog hyresvärden mig i handen, gick en sväng i trädgården och sa slutligen :"madame, your eyes are blue like the sky, but your heart is verrry hot. En avknipsad ros fick jag också .., den låg på instrumentbrädan på hemvägen. Jo, det levde jag på länge, kan jag säga).

Många år senare kom ju Bodil Malmsten ut med sin bok "Priset på vatten i Finistère som handlade om hennes flytt till Frankrike och i hög grad påminde om Harriet Hjorths bok, eller i alla fall upplevelser.

Onsdagsfönstret ....

Ännu ett fönster från Porto och annannan. 

Ett "vanligt fönster", skriver hon. 

//Ja, såå skönt med nånting här i världen som är alldeles vanligt! tänker jag. 

Det känns verkligen så overkligt och oroligt just nu. Pratade ikväll med min syster i Skåne; bland annat pratade vi om skyddsrum. Ingen av oss har något sådant alldeles i närheten, men däremot har vi bekanta som meddelat att i deras stora hus finns ett sådant, ja, vi kan komma dit om det värsta sker. 

Bara en sån sak. 

Bara att ens tänka  t a n k e n. 

Så .., ja tack, till ett alldeles vanligt fönster med en lika icke-krusidullig blomlåda där utanför. 

Och här finns en länk till skyddsrumskartan, om någon är intresserad.

Ikväll ....

... tänder jag dom vackra sten-glas-ljusen som Annika Lundberg i Ystad har plockat på stranden och satt samman. Dom får "brinna" för alla som har det svårt och är oroliga. 

Mig själv inräknad, ja, svårt har jag det inte, men orolig kan jag vara.

Fick igår höra talas om nånting som heter "Bovärnet", där människor som har möjlighet och vill ställa upp, kan anmäla sig.

Gert Aspelin ...

I det föregående inlägget visade jag tavlan jag fyndade på loppis, en etsning av konstnären Gert Aspelin. Den tavlan hade titeln "Upplysning". 

Googlade på hans namn och då kom en hel svärm med målningar/etsningar upp. 

Här är en som jag tycker om. Den påminner mig om när jag simmar under ytan och ser solglittret mot havsbotten. 

Här en annan, som jag ju lätt hade kunnat tänka mig att ha!

Om Gert Aspelin (inte längre i livet, han blev bara sjuttiotre år) kan man läsa här.

Så var det dags igen ...

I det lilla mellanrummet just innan man går upp till övervåningen (det kanske har varit en hall förr i världen?), finns en garderob där allt möjligt hamnat. En sån där garderob där man till slut knappt kunnat stänga dörren. 

Idag tog vi oss an den. 

Det finns inte ord för hur mycket som rymdes där inne och nu har vi sorterat och sorterat ännu mera; brännbart, hårdplast, elektronik, tyger, ja, sånt. 

En av lådorna visade sig innehålla brev som jag själv skrivit till före detta arbetskamrater eller till min svägerska i Göteborg. Brev från när vi varit på olika resor och bilden ovanför, ja, det brevet handlar om när vi bilsemestrade i Frankrike. 

Här ovan min fascination (tycker fortfarande det är hemskt) över när länder dubbar utländska filmer.

Där var också hundratals brev från min mamma, adresserade till hennes väninna Gertrud i Gävle. Dessa slängde jag rakt av .., och även om jag fått dem från Gertrud innan hon dog, så känns det inte rätt att läsa dem. 

Men här ovanför är ett brev som skickades till mig. 

Jag läser och ler .., hon berättar om ett kasettband som jag tydligen spelat in och skickat till mamma (då var hon i Argentina). 

"Igårkväll lyssnade jag på ett band från december 1978 där Anna kammar dig och pratar under tiden. Det framkom att hon väntade barn. Hennes man hette Ias- nånting, men vid din fråga om han inte hette Tommy, svarade hon "ipbland" (med p). Hon stammar lite rart och jag njöt av bandet - båda Anna och Maria snackar, så jag ömsom grät och skrattade. Detta kommer att vara intressant att ha när hon blir äldre - om vi, mot allt vad jag tror - får någon framtid på denna jorden."

Gamla tidningsurklipp från hemtidningen dök också upp. Dom finns redan i klippböcker från den tiden, men kanske hade mamma sparat dem?  Här lilla älskade Emma som gjorde mig sällskap på en äventyrsutflykt, med båt, till Djurgården.

En tavla av Gert Aspelin som jag köpt på loppis och ÄLSKAR, lutade sig mot väggen i garderoben. Nu ska jag lämna in även denna till Rammakeriet i Halmstad. 

Är den inte fin?

Måhända är det konstnärens egna barn som fångades under något tv-programstittande?

Nu ska vi packa bilen, men just nu lyssnar pv till vad vi tror är EU:s kvinnliga talman som håller ett sååå bra tal!

Dagens fönster ...

Så här skriver fönsterfångerskan: "Godmorgon! Fettisdagen är karneval här i Portugal och här kommer ett karnevalsfönster. Det vanligaste sättet att fira är maskeradfester, kvällen före. På en del håll har man parader idag. Inte i Porto, dock. Skolbarnen är lediga och vi har också fått ledigt". 

Stort tack annannan!

// Och så här kan det se ut när det är karneval i Portugal .., skriver bloggmadamen.

Tittar på Rapport ....

Ser hur det polska folket vid gränsen tar emot ukrainska flyktingar. 

Blir sååå varm i hjärtat och minns detta.

Och detta.

Underbara människor rakt av!

Testar nu igen ...

Så här. 

Nu vill jag ha nästa bild här under. 

Och så vill jag ha texten här. 

Den här gången fungerade det.

Allt för Sverige ...

Igårkväll sändes det näst sista avsnittet av "Allt för Sverige" och vi tittade, som vanligt. 

Man fick då veta att deltagarna inte förstod sig på hur vi svenskar är funtade .., ingen hälsar eller vågar möta deras blickar och vi bara ger oss iväg mitt i ett samtal. 

Är det verkligen så illa ställt med oss?

Under åren i olika butiker har mina arbetskamrater ofta haft roligt åt att jag pratat med totalt obekanta människor - ofta turister - .,. jag har frågat var dom kommer ifrån (om jag känner igen språket) och önskat dem en trevlig semester och jag har bjudit hem totala främlingar som fått övernatta hos oss eller äta frukost eller vad som helst och jag tycker verkligen att hallänningarna är öppna och vänliga.

Nej, jag känner  i n t e  igen mig i beskrivningen - och den framhålls ofta av programledaren - hur himla stela vi svenskar är.

Jag känner absolut inte igen pv heller i den beskrivningen.

Att människor aktar sig för att föra samtal när kameran är på, det kan väl till viss del bero på att man inte känner sig helt bekväm att inför svenska folket tala engelska (man kanske har sprungit till affären för att tvärhandla och så har man plötsligt ett tv-team mitt framför ögonen!), men för övrigt? 

Är vi såna asociala typer?

Är det månne ett storstadsfenomen?

Jaaa, sånt kan man fundera på och det är precis vad jag gör.

Dagens fönster och Moonlight Serenade ...

Ja, som synes har tavlan som jag tyckte att vi skulle rama in, ännu inte kommit upp på väggen, men den ska. Och tack vare att vi inte bestämt oss för var den ska vara, fick jag två fönster i ett svep. 

Inväntar solen. 

Har pratat länge med en av ätteläggarna, mest om kriget. Tittat på morgon-tv och där var Malcom Dixelius, en gång korrespondent för SVT om jag inte missminner mig. Och jag promenerar omkring på Twitter, ser filmer från Kiev och tittar på ett inslag från irländsk tv, där den ryske ambassadören intervjuas och en tuffare reporter har jag väl aldrig skådat. 

Måste säga att jag i dessa tider (har man skrivit det tidigare ...?) älskar jag Twitter, med filmer från ukrainare och åsikter från när och fjärran. Svårt bara att veta vad som är äkta. 

Och "Moonlight Serenade" ..?

Ja, ibland på Spotify så samlas låtar man  t r o s  tycka om (det är väl algoritmerna) i Discover Weekly, men eftersom vi är två som väljer musik, så .., ja, när jag går igenom den här listan, så är många av låtarna pv:s, tror jag. Nej, nu kom Rod Stewart med en smörig sång "Isn´t it romantic"?  Jaha, det är nog mitt val. 

För övrigt? Jo, pv är på väg ut för ännu en rullskiderunda. Igår hade han avverkat toalt sextiotre mil på rullskidor, då blir det totalt sextiofem med dagens åkande. 
Han frågar om vi ska ta ett dopp när han är klar? Så kanske det blir, för just i skrivande stund, tittar solen fram.

(Någon minut senare: oj! Han hade glömt att kören har styrelsemöte via zoom, nu sitter han här i träningkläder och loggar in!)

Ketchupeffekt ...

Det är ju så det är. 

Eller ofta blir. 

Inget - eller nästan inget - och så allt på en gång. 

I onsdags lunchgäster och idag dopp i havet tillsammans med friherrinnan och pv (plus tre grader, lågvatten ...) och därefter kom Ecke och Britt på spontan visit och efter en stund dök mina barns pappa upp. Han hade varit i Göteborg hos sina två bröder och hann nu med en stunds surrande (mest om handboll med Ecke) där vi satt ute vid västerväggen. 

I   s o l e n. 

Mera ketchupeffekt. 

Först Vasasloppet nästa söndag och pv åker iväg redan på torsdag efter jobbet och kommer hem tisdagkväll veckan därpå. 

I mitten av mars ska jag åka upp till Upplands Väsby och bara barnbarnsvakt, då minstingens föräldrar är på kurs där. Vi bor hos äldsta dottern. 

En vecka senare blir det ny sväng, till samma ställe. Svärsonen fyller femtio och Emma tjugofem. Kalas och kalas. 

Ny helg, den andra april .., då tar jag tåget till Malmö och är bjuden att bo på hotell tillsammans med mellandottern AP. Då ska vi fira minstingen som blir tre år. 

Sex dagar senare .., flyger pv och jag själv till Berlin. Tre hela dagar (fyra nätter på hotell) och på tisdagen vänder vi hemåt, någon gång på eftermiddagen. 

Det är helt ofattbart så mycket som ska hända. 

Men morötterna ...? tänker ni. 

Jo, men det är det jag kallar för längtansmorötter .., nånting man har som dinglar framför en .., nånting att längta till. 

Det här - bilden precis här ovanför) var året 2016 och morot nr 2 blev inte av, jag minns inte varför. 

För övrigt? 

Det är idag exakt ett år sedan jag fick ett positivt provsvar angående covid-19. 

Så här skrev jag: "Så kom svaret. Helt utslagen idag. Vi ligger i var sin del av hörnsoffan .., fönstret på glänt .., jag har mått sååå illa, men det gick över efter ett rejält hulkande som bara blev just ett sådant - ett hulkande -. Har hög feber. Undrar just hur detta ska gå?"

// Ps. Vilka underbara människor som bor i Polen! Mottagandet av de ukrainska flyktingarna visar på en sån otrolig medmänsklighet och generositet! Ds.

Lördagsfönstret ...

... fångades mitt ute i skogen i Dalarna, hos Solveig som för övrigt har bloggen "Långt borta och nära". 

Det var då det. I bildtexten hade jag skrivit att hon hade sextio höns. 

Undrar just om dom är kvar? 

Kan meddela att det i landet Halland, i alla fall just här och nu i Stensjö, råder strålande solsken och ljust blå himmel.

 Glöm inte .... 

... att titta in hos Gunnel i Luleå, som berättar om vad hon har i skrivbordslådan. 

Helt  u n d e r b a r t!

Dagens fönster och lite till ...

En orolig natt blev det. När någonsin har man hört någon i regeringsställning säga att "vi kan inte UTESLUTA ett angrepp på vårt land"?  Det hela låter som en fras tagen ur en film ..., inte som verklighet. 

Orkade inte vara uppe till midnatt och titta på "Ambulansen", med påföljd att jag i stället vaknade ovanligt tidigt. Vid tre-fyratiden frågade jag om inte pv ville komma in till mig och Harry och jo, det gjorde han och så låg vi där och halvsov och lyssnade till radion och inte blev man väl särskilt mycket lugnare av detta. 

Och nu? 

Frukosten avklarad .., jag är såå imponerad av Katarina Engberg - den säkerhetspolitiska experten - som uppvisar ett sådant  l u g n  och på programledarens fråga om hon hade övernattat hos SVT, svarade hon lite leende att hon hade en brits att vila på.  

Ja, det är många som verkligen gör ett bra jobb och som Marianne Bokblad skrev i en kommentar i föregående inlägg, är det nog fler än en journalist som ser sin fjällsemester försvinna i fjärran. 

För övrigt?

Lite snö på marken i dag, men plusgrader. 

Friska vindar. Blir nog inget bad.

Tack Anna-Lena ...! 

Bilden från DN. 

Dagens Nyheters korrespondent i Ryssland, Anna-Lena Laurén .., oj, vad jag tycker att hon är bra! Jag följer henne på Twitter (och såklart i DN) och när jag läser hennes rader, hör jag inom mig hennes tjungande finlandssvenska (men den är ju av mindre vikt i sammanhanget). Jag litar helt enkelt på henne.

Ja, det är många journalister som arbetat - och arbetar - hårt nu med allt som händer. 

SVT:s David Boati - sååå bra! - Bert Sundström (känns numera som en gammal bekant) på plats i Ukraina .., och aldrig har jag väl sett någon se så plågad ut av vad som hänt, som Martin Kragh som arbetar vid utrikespolitiska institutet och vars röst jag har lärt mig att känna igen, enbart från den här dagen.

Och så förstås alla som suttit eller avlöst varandra i studion (har enbart tittat på SVT den här dagen)! 

Vi har - som så många andra människor - varit våldsamt påverkade av vad som hänt och har egentligen tillbringat hela dagen framför tv:n. Jag försökte komma på när en sån oroskänsla - eller känsla av tomhet eller hopplöshet - senast virvlade omkring inom mig. 

Estonia, ja .., det var förfärligt. Tsunamin i Thailand när äldsta dottern med familj var där .., såå skräckfyllt! Elfte september .., jo, då kände jag den där fasan. 

Men detta .., det slår det mesta.

Modiga människor finns det också. Såg för en stund sedan filmer från Moskva och även från S:t Petersburg där människor vågat sig ut för att protestera mot kriget. Vilket civilkurage! Vilket oändligt mod!

Ps. Nu ska jag skriva nånting som absolut inte hör till allt det oroliga och förfärliga som  hänt, men som jag lagt märke till under dagen. Undrar om det är någon nyanställd människa som ordnar make-up och frisyrer till alla journalister i Aktuellt eller Rapport? Aldrig har jag sett dem sååå snygga som idag! Ds.

Klockan tio och Dagens Fönster ...

Går mellan kaminen i vardagsrummet och vedpannan - den stora - och lägger på ved. 

Som ett mantra blir det. 

På fönstren syns regndroppar. 

Men jag eldar. 

Och eldar.

Håller värmen inomhus. 

Pv, som varit på djursjukhuset med Harry (knölen i ljumsken) ringer och säger att det har nu tagits prov på densamma och han berättar också att Harry totalt vägrat hoppa ut från bilen när han upptäckte var dom befann sig (Hallands Djursjukhus i Slöinge), men det gick bra, även om han nog vunnit skak-mästerskapen, så rädd är han för dessa besök. 

Nu blir det analys av knölens innehåll. 

Kanske svar redan i morgon. 

"Du får gärna sätta på kaffe ...", säger pv, från bilen. 

Så det gör jag.