"Snälla ... bedöva mig!"

Torsdag. 

Då kommer snön, men inga mängder. 

Ja, ja, det är så det är. Hit-och-dit-väder. 

Tittar på 112- på liv och död. ¨

En man någonstans i Skåne - i östra delen kring Kristianstad, tror jag - har ramlat och blivit liggande timmavis på köksgolvet, då hans höftkula har hoppat ur sitt läge. 

Redan på väg dit säger en av ambulansmännen att han funderar på hur dom ska få ut mannen ur huset, för det här med höftleder som hoppat ur led, är oerhört smärtsamt. 

Det första den äldre olycksalige äldre mannen säger är "snälla, bedöva mig!" 

Till min förvåning (i brittiska Ambulansen tycks patienter med smärtor få lustgas eller morfin i ett huj!) är det precis vad dom gör och Gud, så snälla och omtänksamma dom är .., mannen får så stark sedering så han somnar och så kan dom två ambulansmännen bära ut honom till bilen och  lägga honom på en bår. 

Efter en stund vaknar han och är så innerligt tacksam .., och har man någon gång upplevt överdjävulsk smärta (jag minns första knäoperationen när jag inte kunde ta morfin, då jag bara kräktes ., jag hade så ont så jag bara skakade och hackade tänder!), då vet man vad smärtlindring betyder. Lycka. Detta att äntligen kunna slappna av. 

Väl på akuten säger ambulansmannen hejdå åt patienten och han - ambulansmannen - får en nästan-kram och återigen ett  t a c k. 

Tänk, att ha ett sånt arbete! Att känna att man verkligen gör skillnad i människors liv.

Dagens fönster ...

... fångades i Porto (det var då i flykten bara ....) och annannan höll i håven. Undrar om det är ett badlakan eller en stor badhandduk där till höger på bilden? Och så en rad med färgglada lampor i fönstret (om det nu är lampor). 

Tack för bilden! säger jag.

Onsdag ... och pension och allt. 

Det är inte ofta som jag sover en hel natt - eller i alla fall fram till klockan fyra - men nu har det hänt. 

Vi pratade om det härom kvällen och pv oroar sig lite för min  - så ofta - bristande sömn, men jag sa att så har det alltid varit, även när jag var yngre. 

Och nu spelar det ju ingen roll alls. Det är skillnad om man ska upp i ottan och ge sig av till ett arbete. 

De gånger jag legat på sjukhus har jag mest varit vaken hela nätterna .., glidit omkring på halkiga lakan och haft svårt att hitta en bekväm sovställning.

Lyssnat efter steg i korridoren .., det har på ett sätt varit så spännande. 

Kände mig därför osedvanligt pigg i morse. Åt frukost framför tv:n. Helikopterolycka i Ukraina och ännu ett sprängdåd, nu i Kista. Detta krig och detta ständiga skjutande eller sprängande i vårt land, kommer att driva mig till vansinnets brant. 

 Stängde tv:n. Blåste ut ljusen. Tog därefter Harry på promenad ner till lilla hamnen. Medvind dit, rejäl motvind hem. 

Gunnar i Jämtland, han har flera gånger talat om att han tycker om busväder och när det inte regnar - men blåser - kan jag också uppleva en sån frihetskänsla! Just så var det idag. Tack och lov för stickemössa, tjocka vantar och halsduk - allt behövdes (och åkte som vanligt av när vi hade medvind sista biten hem). 

Slog mig ner vid hamnföreningens stuga där ett trädgårdsbord med stolar finns uppställda och bara  s a t t! 

Tittade ut över dom få båtar som inte tagits upp sedan i somras (bara två, modell större) och vilka ligger i lä innanför piren, nästan helt oåtkomliga för vådliga västanvindar. 

Det knirrade och knarrade från bryggorna och då uppstod ett ljud som DIREKT flyttade mig baklänges i tiden. Det är ju helt ofattbart att ljud och dofter kan ha sådan inverkan. 

När jag växte upp fanns nämligen en röd träbyggnad - avlång liksom och öppen på ena långsidan - där det sågades ved. Kanske tillhörde den där byggnaden Domänverket (bara hundra meter ifrån kanske) och från den där röda träbyggnaden, där inifrån hördes ofta ljudet av SÅGKLINGOR och det hördes hem till oss (dit man väl gick på 1 minut kanske). Förmodligen stod någon man och sågade virke dagen lång .., kanske Alvar "Snoddas" Renberg som alltid gick i träskor och blåställ ..., och det det där sågklingeljudet, etsade sig fast i mitt minne. 

I ljudförrådet. 

Det finns andra ljud. Intill det som jag nu kallar för "sågen", låg mejeriet. Där kom om morgnarna eller dagarna mjölkbilen och lastade av stora mjölkhämtare som rullade iväg på ett slags rull-band - inte med hjälp av elektricitet - nej, dom liksom föstes iväg och så blev det ett slags skrammel-ljud som jag än idag kan höra inom mig. 

Andra ljud ..? Jo, pappa som står vid spisen och kokar kornmjölsgröt som tydligen hela tiden måste röras om. Det var nog den enda mat jag såg honom tillaga under alla år, men han må vara förlåten - född 1910 som han var - och det tog sig ändå lite när han gick i pension. Lite. 

Du som tittat här ....., har du några ljudminnen?  Mer än gärna får du berätta, om du vill.

Dagens fönster ...

Ett fönster från Ångermanland .., ett fönster som legat och deppat i ensamhet i många år. 

Solveig hette - och heter - fönsterfångerskan.

Dagens fönster och lite till ...

Igår upptäckte jag plötsligt att jag inte kunde ringa med min mobil och inte gick det att sms:a eller ta emot samtal heller.

Kom då ihåg att jag i mitten av december hade bytt mobiloperatör - från Tele 2 till 3 - och att det var just igår som bytet skulle ske. 

Något nytt simkort har inte kommit, så jag kontaktade - via mejl - kundsupporten. Jo, dom hade skickat ett simkort innan jul, men det hade nog kommit bort i hanteringen. 

Rekommenderades då att köra in till närmaste 3-butik för att få det nödvändiga simkortet och butiken visade sig finnas i Halmstad. 

Snabbt iväg, innan butiken stängde.

Det var då jag fångade S:t Nicolaikyrkan på bild, så där i brådrasket. Några fönster följde ju med, upptäckte jag senare.  

Här kan man ta sig en virtuell titt inne kyrkan. 

Det blev ett oerhört snabbt besök, då jag inte kunde betala p-avgift eftersom mobilen krånglade. Tänkte att hjälp, om jag nu har p-böter på 900 kronor .,. då vet jag inte vad jag gör. 

Bild mot Stortorget som verkligen är ett andefattigt torg. Inte ens sommartid är det inbjudande, tycker jag .,. kanske är det helt enkelt för stort?

På bänkar sitter alltid män och halsar burköl (Systemet intill) och jag blir så fascinerad av att alkoholiserade mäns röster låter på ett särskilt sätt. Liksom "brööölande". 

Hur kan det komma sig? Man märker det tydligt när dom höjer rösten och tycks irriterade ., eller kanske bara talar högljutt med någon kompis.

I bilen, på väg hem, lyssnade jag på nyheterna och fick där veta att den italienska skådespelerskan Gina Lollobrigida hade avlidit i en ålder av nittiofem år. 

I min tidiga ungdom samlade jag på filmstjärnor och så bytte man mellan klasskamraterna och hoppades få fatt i någon som man verkligen trånade efter. 

Denna Gina Lollobrigida var en av dem, tillsammans med Elizabeth Taylor och andra dåtida kändisar. 

Nu, sittandes i bilen, upptäckte jag att jag alltid hade uttalat Signora Lollobrigidas efternamn helt galet, med betoning på Lollobrigiiiiida (ungefär som i rigida). 

När jag nu letar bilder på denna skönhet, hittar jag mest halvsexiga porträtt av henne och så minns jag dem verkligen inte. Det här var ju i alla fall fint. 

Tidningen Land hade 2018 ett reportage om just filmstjärnor och därifrån har jag lånat den här bilden. Åtminstone Michael Landon, Grace Kelly och Brigitte Bardot hade jag i min samling, plus Pernell Roberts - "Adam" i Bröderna Cartwright -, oj, vad jag tyckte att han var fin!

James Dean var nog mera mina systrars idol. 

I rubriken skrev jag "Dagens fönster och lite till" .., det blev som vanligt mycket mera.

Måndag ...., vecka 3. 

Ännu står sig tulpanerna och vilken glädje det är med blommor i en vas! 

Såg ett inlägg från Landskrona ., där blommar nu vintergäck! 

Inte här .., ja, på vår tomt finns öht inga vintergäck, däremot hos grannen snett mitt emot oss. Hos Vera Birgitta. 

På bordet ligger veckans annonsblad, men det är inte mycket som lockar. 

Jo, mozarellan var billig och fläskkarré (grishals, fick jag lära mig att det skulle stå på skyltarna som textades, ja, i Skåne, alltså). Det kan bli gott - stekta i små bitar - att fylla ett pitabröd med, karrén alltså.

För övrigt kan meddelas att regnet har upphört. Det är knappt man tror att det är sant. 

Hade som vanligt mejl från min syster i Australien nu på morgonen. Hon hade fått tips av sonen om nyproduktion av enplanshus för äldre i Portland, där han och hans fru bor. 

Birgitta blir ju inte yngre .., måhända tänker sonen på hur knepigt det var när hon - i sex veckors tid - låg på sjukhuset efter bilkraschen och han befann sig sextio mil söderut. 

Men att byta delstat är inte bara att flytta. Där är andra regler. Körkortsregler, t ex. 

Så här skriver hon: "Jag vet inte riktigt vilka regler som gäller, man behöver inte köra upp,  men är man över 70 år så gäller körkorten bara 3 år.  Det jag har nu gäller i 10 år.  Man måste även besiktiga och omregistrera bilen och allt detta är ju inte gratis precis....   Dessutom skall ju en läkare i Victoria - dvs en som man förmodligen aldrig sett tidigare - fylla i ett formulär som intygar att man är fullt kapabel att köra bil, både vad gäller syn, hälsa och det mentala."

Ja, det låter ju vettigt, faktiskt vettigare än hur vi har det i vårt land. Å andra sidan lär det inte vara äldre människor som är mest inblandade i trafikolyckor, tvärtom. Det är väl unga testosteronstinna män som ligger i topp där, gissar jag.

      Dagens fönster ...

        ..... fångades i lördagsflykten av ingen mindre än madamen i Porto! Tack annannan! 

        (Och vilken underbar grön färg runt fönster och på taket! Matchar den mossiga muren!)

Glädjepost ...

Och födelsedag. 

Ja, så är det. Sextionio år. Ett ynka kvar till sjuttio. Här firas inte födelsedagar med dunder och brak .., det är mer av det stillsamma slaget. 

Men gottat oss åt dom supergoda kakorna - bakade av friherrinnan - och vilken fin present, det har vi gjort! Perfekt till kaffet. 

Och glad blir man av vackra kort som kommer. 

Från mian i Falköping kommer ett handgjort och så vackert kort, men jag blir även glad av enbart kuvertet! 

Och frimärket, inte att förglömma! 

Post kom även från Skellefteå. Där stod att läsa att kortet inhandlades i Rom för tjugofem år sedan. Och så hejdlöst fort dom åren har fått.

"Elisabet, tänk dig tjugofem år framåt .., då är jag nästan hundra och du är nittiofyra!" skriver hon. 

Madame Friberg (mian) har så många strängar på sin lyra. Hon tycks vara en hejare på att odla ., driver upp frön i parti och absolut inte i minut .., hon tar suveränt fina bilder av alla möjliga småkryp .., (av henne har jag lärt mig vilka kryp som är bärfisar, t.ex, bara en sån sak!) och så pysslar hon med korttillverkning. 

Från Ystad och hon som kallar sig "solupp", men egentligen heter Solbritt (vilket underbart vackert namn!) kom det här kortet.

Vilka vackra tulpaner!! 

Från Jämtland kommer ett annat kort och det är väl inte svårt att se vem som har målat detta? Nej, just det .., Eva på ... Rödön. Nog blir man väl glad av så många härliga tulpaner! Man får låtsas att det är en själv som går där och plockar samman en bukett. Och kläder som torkar i solskenet ser jag också.

Sist av allt sextionioåringen själv i olika stadier av sitt liv. Tänk, så länge man har fått vara med! Tänk, att hjärtat inte har stannat  EN ENDA GÅNG under alla dessa år, det är ju helt obegripligt! 

Tänk, alla motorer som stannar nu och då, men hjärtat det slår och slår och slår. Men en dag, då tar det slut.

Oändlig är tacksamheten över att det inte ännu har hänt.

Och så ett sent kvällsfönster ...

... fångat i flykten av ingen mindre än hedgrenskan i Trelleborg!

Tack Kerstin!

Såg en kvinna .... 

..... i kvällens nyhetssändning - det var ett inslag från Ukraina - och den kvinnan hade tagit om etthundrafemtiotre (153) hundar. 

Hundar vilka blivit lämnade på ena eller andra sättet - kanske har husse och matte flytt eller än värre - skjutits eller omkommit i söndersprängda hyreshus. 

När hundfodret tar slut, kokar denna ömsinta människa gröt till hundarna, det får gå det med. 

Hade jag haft möjlighet skulle jag skicka pengar till den kvinnan. Olena Bubenko är hennes namn.

Namnet betyder lycklig ....

Tänk, att ha ett namn med så vacker betydelse! Jo, så är det om man heter Felix. 

Frågade pv nyss hur många med det namnet som han känner. 

En enda en, visade det sig och det är sonen till hans ungdomskompis Tompe. 

Jag känner också bara en enda Felix och det är Felix Theolin i Malå; gift med den närapå legendariska barnmorskan Aina  Theolin - båda saliga i åminnelse -.

(Aina var själva sinne bilden av en Stark Kvinna. Trygg. Förlöste min mamma när jag kom till världen. Och hos Aina gick jag på kontroll när jag väntade den förstfödda).

Och så är det ju Felix Herngren, men honom känner jag inte.

Idag har vi slagit på stort och kört in till Halmstad och ätit ute igen, på samma indiska restaurang som

tidigare (vilket väl inte förvånar någon). 

Men nu tänker vi variera oss nästa gång, men till riktigt vad vet vi inte. Det var rejält blåsigt där vi gick på Nygatan och med vinden vinande mot oss. 

På torgets bänkar satt sällskap av män och några kvinnor och pratade tämligen högljutt .., den stora julgranen var ännu på plats .., vid Pressbyrån stod en kvinna och drack öl .., , och en av lokalbussarna kom körande och stannade vid hållplatsen - inte långt från granen -. 

Såg mängder med äldre-äldre kvinnor med rullatorer, men inte en endaste man med samma hjälpmedel. Man kan undra varför? 

Visserligen lär ju männen inte leva lika länge som kvinnorna, men någon av dem som är i livet, borde väl ha bruk av en rollator?

Därefter ett besök hos Ecke och Britt. 

Såå glad Harry blir när vi kommer in där och han springer raka spåret till Ecke (som också blir glad), men nu har Britt börjat muta Harry med lite godis och då han förstås vem han ska hålla sig väl hos. 

Visst är den vacker, ljusstaken som Eckes far gjorde för en evighet sedan. 

Han arbetade som kranskötare i Ystads hamn på den tiden det begav sig. Ecke och hans syskon fick ett exemplar var av ljusstaken som jag tycker är så vacker. 

För övrigt har det inte hänt så mycket. 

Det dagliga regnet kom vid tvåtiden .., och badet i havet ställdes in .., Harry fick klorna klippta ..., väl hemma somnade jag på soffan och lär väl nu vara pigg i timmar i natt, men får ju skylla mig själv. I brevet från Australien fick vi veta att det klockan 08.00 på morgonen var 32 grader varmt och framåt dagen kom det upp i närmare 40. 

Nej, det vore inget för mig. 

Ajöken, sa fröken.

En liten skimrande pärla ... (fem minuter kort eller lång).

Det  är inte så många bloggare kvar numera i min länklista, men en av dem är hon som har bloggen "Akvarell". Hon heter Solveig, är född och uppvuxen i trakten av Arjeplog (Artjeplog, som alla skojar och säger hemmavid) och är född 1948. 

Sedan lång tid tillbaka bor hon ute i skogen i Dalarna, är sedan sex, sju år tillbaka änka sedan hennes Roland gick bort. Nu lever hon med hund och katt, är inte längre med i skrivarkursen, men tar många bilder och har tagit tag i bloggandet igen. Läser mängder med digitala tidningar ("idag Elisabet har jag läst Hallandsposten!"säger hon) tack vare PressReader som finns på biblioteken.

Idag klickade jag in på mig hennes blogg - "Långt borta och nära" - och tittade på den lilla kortfilm som hon gjorde för kanske femton år sedan, kanske mera. 

Det är från den filmen - gjord av Solveig - som  fotot av Veje-Maria kommer. Jag tog bilden med min mobil. Har ni inget annat för er idag, rekommenderar jag VERKLIGEN den lilla guldskimrande pärlan, ja, Solveig vann t.om förstapris för den! 

Här en länk till henne .

En annan sak: hon är så härlig, den här kvinnan från Norrbotten! Pratar lika fort som jag själv; det liksom bubblar över .., och hon har en instagramväninna i Japan - Rumiko heter hon -. 

"Vi har t.om börjat skicka presenter och julklappar tillvarandra och så önskar vi varandra godnatt, ja, för henne är det godmorgon när jag säger godnatt", förklarar Solveig och skrattar gott.

Och så berättar hon om katten Nisse som ligger "överom" elementet och sover.

Så är det med den här madamen i Dalarna.

Glömde DN:s  Nutidsquiz .... 

Nio av tio även den här gången.  

Svarade fel på konstfrågan och den borde man ju ha klarat, tycker jag.

Pv har ännu inte meddelat hur det gick för honom.

(Och nej, bilden har inget med texten att göra. Jag tycker bara om den inköpslistan).

Uppdatering: pv hade 8 rätt. Missade den första och den sista frågan.

Uppbrott ....(bilden har inget med texten att göra, jag tycker bara om den).

Somnar man på soffan på kvällen, får man ligga och snurra i sin säng på natten. Det är sedan gammalt. 

Då kan man i stället lyssna till Radiokorrespondenterna i SR, där det diskuteras hur stark ställning den rysk-ortodoxa kyrkan har, men det blev så komplicerat, så jag gav upp. Då knackade jag på hos DPS - Det politiska spelet - även det i P1. 

Där fick vi veta att en av de medverkande i programmet, den eminente Tomas Ramberg, efter trettio år i SR:s tjänst - nu tackar för sig och går till Dagens Nyheter. 

Den senaste tiden har jag upplevt DPS som aningen flamsigt och att då tappa denne - till synes så lugne -  T.Ramberg, det blir nog en förlust för programmet. 

När vi i somras seglade lyssnade vi till Henrik Torehammar som då - som programledare i Ring P1 - gjorde samma sak: tackade för sig. Nu skulle han bli inrikespolitisk kommentator på Svenska Dagbladet. Människor från när och fjärran ringde in och tackade och öste beröm över honom och såväl pv som jag själv rördes inombords av all värme som fullkomligt strömmade emot denne Henrik med sin lite speciella röst/dialekt. Även denne man har varit en av deltagarna i DPS.

Och nu förmiddag.  

Det blev senare frukost än vanligt och så småningom telefonsamtal med vännen Eva i Tyresö. Teckningen är från henne och kom för ett antal år sedan. Där är pv som åker rullskidor ., där är jag själv i kassan och där är Den Halvlånge som packar i sina varor. Eva är duktig på att fånga ögonblick med pennan. 

Ett "blir-det-något-bad-i-havet-samtal" kom också, men från pv:s kusin Maria. 

Så har den här dagen börjat.

Dagens fönster ...

Promenerar bland fönsterbidrag vilka legat och deppat och känt sig onyttiga. Tänk, att bara ha fått visas en enda gång under alla år! 

För nio år sedan besökte Anna-Lena - då distriktssköterska i Getinge - Nya Zeeland och tänka sig, att hon hade tagit med sig fönsterhåven.

Såja, nu kan även det här fönstret känna sig lite nöjd och belåten.

En kväll i januari ....

VM-handboll på tv och här sitter vi och tittar (pv något mer fokuserad) och Harry har gått och lagt sig. 

Ringde Inger i Skellefteå. Vi talas vid ungefär tre gånger årligen och det är - jag har skrivit om det tidigare - som att bara fortsätta ett samtal. Allt flyter på. 

Jag minns när hennes pappa dog; en storvuxen man som jag aldrig träffat och som levde ensam. Döden kom när han låg i sin säng och sov och det var hon som upptäckte det, men hon blev kvar .., lät honom ligga kvar i sin säng och bäddade själv ner sig på soffan , ja, stannade hos honom över natten, helt enkelt. Det hade jag aldrig vågat och det är ju så dumt, så det är inte sant - att man inte vågar, alltså -. När jag frågade henne om just den biten, blev hon så förvånad. 

"Men det är ju bara pappa .. ", och det kändes väl ledsamt att lämna honom ensam just då.

Nu är det många, många år sedan detta hände och om döden pratar vi inte. Men om en höftoperation som låter vänta på sig - men troligen blir av i vinter - och om deras hund och halkan i Skellefteå. 

Precis nu plingar det till i min mobil; en notis från Sveriges Radio. Där stod att läsa något om att jordartsmetallerna som hittats i Kiruna, ja, att det kan bli för Sverige vad oljan kommit att betyda för Norge. Är det möjligt?  

Annat som man häpnar över är detta. 

Helt otroligt! 

Tittade på Ambulansen igår och där var en ung man vars knäled hoppat ur sitt läge och det var fjärde gången på kort tid. Ååå, hjälp som han vrålade när en sjuksköterska försökte trycka in knäskålen i rätt läge! Halleluja för lustgas.., det var det enda som hjälpte!

Detta var dagens rapport och även dagens fönster - ett fönster från växthuset - och bilden togs för några år sedan i början av januari. Förlåt fönstret att du kom på plats så sent!

  Läste och loooog ..... 

  Ja, det var dom här raderna här under som fångade mitt intresse. 

  Det var på Twitter, i morse.

Och som alltid är det minst lika roligt att ta del av kommentarerna .., ty det var många som kände ungefär samma sak, kanske mest människor från femtio och uppåt. 

Jag minns när jag hade flyttat hit och skulle söka nytt arbete ., då hade jag arbetat i butik (och älskat jobbet) i mer än fyrtio år och på en skylt utanför Ica Maxi stod att läsa att butiken skulle hålla stängt en viss dag, då personalen skulle på "kick-off-träff". 

"Nej, hjälp .., jag vill nog hellre på kick-down!" sa jag till den något förvånade pv - han, som ju aldrig brytt sig i det här med karriär -. 

Läser vidare på den som har kontots sida. Oj, så jag tycker om sättet hen skriver på. Signaturen är mo (gudargod).

Det var väl detta (bilden) jag längtade efter .., nästan slut i kroppen som jag var då, efter det som till slut blev fyrtiosju år inom samma gebit.  Den där längtan efter en slags frihet. Att nästan hur länge som helst kunna sitta här på ljugarbänken nere vid lilla hamnen .., titta på fåglar och båtar och ha Harry svansande runt benen.

Torsdagsfönstret ...

"Jul-Buddha", skriver annannan. Och bilden togs i Porto. 

Tack! säger jag.

Vick honung frisk och kvinnan i spegeln ....

Det är tur att man känner sin kropp. Lågtryck och högtryck om vartannat, då vet man. Och halsont och frossa och två timmars halvsömn på soffan Ektorp och när klockan är 21.00 vaknar man till liv. 

Värkknölarna på fingrarna finns kvar, men värken tackade för sig. 

Nu är det kväll. 

Pv steker lever och gör sås till. Det ska bli till middag i morgon. 

Idag regn och rusk och solsken. Harry har sovit mest hela dagen; mentalt uttröttad efter hundkompisbesöket igår och förrgår. 

I maj fyller Harry tolv år. 

Tidigare ikväll stod tv:n påslagen och vi gjorde just ingenting. Gokväll i 1:an. Där sitter en man - Johan Tjärnberg - och berättar om den film han gjort om sin mamma och tiden med henne som Alzheimersjuk. En dokumentär - "Mellanrum" -.

Min egen rubrik syftar delvis på vad som hände i filmen.

"Kan du tänka dig att se den nu, den finns på svt.play ?" säger jag till pv. 

Jo, det kan han. 

Så det gör vi ägnar femtioåtta minuter av kvällen till detta. Det är en film så fylld av värme, frustration, kärlek, säkerligen ilska och hopplöshet också och ibland skrattar vi - jo, man får skratta åt hur absurd tillvaron kan bli -. 

Efteråt säger jag till pv att det här att drabbas av demens av olika slag .., jo, jag tror att det kan vara ännu knepigare för den som haft en position i samhället .., den som varit .., ja, kraftfull och fylld av energi och självkänsla. 

Fallet blir högre. 

Det är vad jag tror, alltså. Jag, som lever ett stillsamt liv, tittar mycket på filmer och går på promenader längs havet .., för mig kanske det inte blir så våldsam kontrast. För mamma blev det ju som .., från vitt till svart. Likadant för den här kvinnan i filmen. 

Sen var det nånting som gjorde mig så glad. En film gjord av en norrlänning, inspelad i Norr, - och Västerbotten. Ens egen dialekt, i alla fall nästan. Kanske tyckte jag extra mycket om den just därför .

Johan Tjärnberg och Fredrik Oskarsson står som regissörer. 

Sååå sevärd!

Sist av allt: tack till Bert Bodin i Luleå för att du försökte förklara det jag undrade om! 

Det gällde vår resa till Gdansk i början av april. 

Så vänligt av dig!

Bilden .., ja, det hade kunnat vara mammas kalufs, men är gräset nere vid stranden.

Ett sent tisdagsfönster ...

... fångades i morse i Slöinge.

Där inifrån hördes den allra ljuvligaste musik .., någon slags vilsam jazz och det var svårt att inte sjunga med. 

Det finns två små bord inne i butiken. Vid det ena tycks det alltid sitta en äldre man och han har sin laptop framför sig och en kopp kaffe intill. 

Kanske hans nya arbetsplats? 

Vid det andra bordet satt en en ung kvinna med sin lilla dotter. Den senare liknade Lotta på Bråkmakargatan.