Lördagmorgon i landet Halland ...

Nej, så här ser det inte ut nu. Ekens blad börjar skymta i brunt mer än grönt; det mesta ligger nog på marken tillsammans med ekollonen. Det är ett äventyr att ge fåglarna mat och då spatsera över alla ekollon .., det är som en massagekudde under fotsulorna och lätt att halka på.

Redan i början av sommaren var VVS-mannen här och tittade på uterummet - det till vänster - då pv tänkt sig att få golvvärme där inne och mannen sa att det var inga problem och jodå, en offert skulle skickas och det lät ju bra.

Jag vet inte hur många gånger pv hört av sig och frågat efter offerten, men det kommer aldrig någon och nu har vi givit upp. Synd, för de här killarna är så trevliga och har hjälpt oss med bland annat vedpannan och nu funderar vi på att kanske rent av skippa golvvärmen. Alltså blir det inget julfirande i uterummet (som ska bli innerum) det här året heller. 

Första frosten för i höst kom natten mot idag. Nog är det härligt att bo i ett land med fyra årstider, även om vi i södra Sverige snart kanske inte har det längre. Här känns det mer som om vi tar skuttet direkt från sommar till knappt vinter och så blir det sommar igen. (Ändå hade vi en förhållandevis ovanligt lång och lite segdragen vår, den som var ..., men det var i och för sig härligt .., man hann verkligen njuta!) Men tänk, i vintras" hade vi snöskottning en enda dag och Vägföreningen fick vägen skrapad/skottad lika ofta - en gång -. 

Något helt annat? 

"Undrar varför kvinnor får små, små streck på överläppen ....?" sa pv, apropå ingenting. 

Jaha. Jag förstod att han upptäckt det hos sin sambo och jag har minsann sett det själv och inte är det ju direkt vackert. Googlade på "streck på överläppen hos kvinnor". Det var vanligt hos rökare och rökt har jag gjort, men inte ens ett helt år av mitt sjuttioettåriga liv, och en av döttrarna menade att .. nej, det är bristen på kollagen/östrogen som orsakar det hela. Och så solandet förstås, det inser jag.

På väg hem från Landvetter läste jag om en kräm som var förfärligt dyrbar, nästan sjuhundra kronor för långt mindre än innehållet i en tandkrämstub och nej, jag beställde ingen, men tanken fanns där. 

"Nej, mamma .., ingen kräm i världen hjälper för sånt!" utbrast hon tvärsäkert.

Ja, ja, kanske lika så gott att börja odla mustasch, för där växer det bra och då döljer det ju det eländet. 

I badrumsskåpet står en burk "strong vax", kvarglömd av någon av Emils killkompisar när dom var här i somras. Perfekt! Då kan jag tvinna muschen också. 

Låg igårkväll på soffan Ektorp och läste igenom DN från förra helgen, då, när vi var bortresta. Där fanns verkligen så mycket läs, - och tittvärt, men det får bli ett inlägg senare idag. Intressant var också dagens Naturmorgon i P1 som - bland annat - handlade om den fantastiska Monarkfjärilens liv och leverne. Såååå fascinerande!

En riktigt fin lördag önskar jag den som eventuellt tittat in här!

Fredag i landet Halland ...

Från +17 på morgnarna till + 4 idag vid sjutiden. Det går det med. 

Hur ljuvligt det än är att tillbringa dagarna vid havet eller uppleva spänning i kubik - som i onsdags när vi hyrde bil och körde uppe i bergen och detta att vara omåttligt rädd när det bara är någon halvmeter till stupet på passagerarsidan och att då upptäcka getter med killingar som ligger och gonar sig - som om dom njöt av vyn - endast någon ynka decimeter från det nämnda stupet - så är det skönt att komma hem.

Det blev en fin vecka. Jag som inte varit så sugen på att resa; det var ju bara en dryg månad sedan vi kom hem från resan norröver .., tyckte mig ändå ha hamnat i närapå paradiset. 

Och jag lärde mig hur ett mullbärsträd ser ut, bara en sån sak. Vi var på väg till middag längre ner i byn och alldeles intill ett hus, vid staketet mot gatan, där stod trädet och jag upptäckte då en äldre kvinna som satt på en bänk vid sin ytterdörr och jag frågade henne vad detta var för träd? Jodå, det visste hon. "Morea"..., sa kvinnan, det lät mer som "moora". Googlade bilden av bladet .., aha, det handlade om mullbär! Kvinnan såg så glad och snäll ut och kanske var det hennes kvällsnöje, att sitta där i lugn och ro och se människor passera? 

Och detta att småprata med vänliga människor som visade sig komma från Ronneby i Blekinge (man och kvinna som ägnade dagarna åt att läsa vid poolen .., stillsamma, rara), eller paret/rumsgrannarna från Rättvik (som ville bjuda in oss till kortspel eller backgammon - av detta blev intet - och tur var det, då båda insjuknade!) .., eller den där blonda kvinnan med make, hon som var så tjusig och alltid valde samma bord på lunchen (satt nära poolen) .., eller mannen och kvinnan från Gävle som vi träffade på stranden några hundra meter från hotellet. Mannen hade varit ungdomstränare i hockey i Brynäs och båda var pratglada och trivsamma. Det var dagen efter den nesliga förlusten för fotbollslandslaget. 

Eller den unga mamman och hennes son August, 2 år, som var så duktig på att plocka ihop alla sina leksaker när det var dags för lunch .., och hans rara mormor som jag trodde var pedagog, nej, hon var chef för LSS-omsorgen i den stad där dom bodde. Och August, han längtade minsann efter morfar, berättade han. 

Eller ..., det tyska paret som låg nära oss på samma strand, hemmastad var Buchholtz .., eller den danska kvinnan från Köge på Själland som vittnade om lyckan i att nu ha sagt upp sig från sitt arbete - nu skulle hon bli pensionär och känna sig fri -! 

Varma leenden och good-morning-hälsning bjöd även städpersonalen på, då, när vi dukade upp frukosten på balkongen och såg dem sitta med var sin kopp kaffe lite snett nedanför oss, i en skuggig del av innergården. 

Det är ju så det är .., det är alla vänliga människor som man träffat, som fastnar i minnet. 

Men oj, så exploaterat det ändå är på ön! Ändå räckte det med att åka någon bil västerut från Gerani så kom vi till mer lantliga/genuina byar, där det verkligen gällde för pv att hålla tungan rätt i munnen när vi körde längs smala gator där djungelns lag gällde.  STOPP-plikt, vad är det? Ja, inget för äldre grekiska herrar, i alla fall. 

På hemväg stannade stannade vi till i en bergsby med den mest fantastiska utsikt .., beställde vår första pizza, hade två katter under bordet ., och i ett av restaurangens rum, hängde fotbollströjor i parti och minut. Ägaren berättade att det var fotbollslaget P.A.E.Chanias  tröjor. 

Men nu är vi hemma. Till Nyhetsmorgon och nyheten att "Greken är förd till Sverige" .., och vi kom hem till pension som idag kommit in på kontot .., till DN och sport på tv och Anna-Karin Hatt som tackat för sig. Blandad kompott. Och upptäcker nu att småfåglarna registrerat att fröautomaten är påfylld - härligt -! Tack, vill jag säga, att jag fick vara med om allt detta.

Onsdageftermiddag vid 17-tiden ....

Ja, så blev den då av, bilturen här på västra och södra sidan av Kreta. 

Åkte iväg vid tiotiden .., körde rakt västerut, passerade Kissamos och snirklade oss genom en by där man knappt kunde komma fram med bilen - byn hette Sfinari - och när man kom längst ner och vägen tog slut och man hänvisades till en gratisparkering på en stor gräslägda, ja, då såg det ut så här. 

Vi var fyra personer på stranden. I restaurangen som fanns bakom mig där jag tog bilden, stod en storvuxen herre och sjöng smäktande och ropade "special for you, madame!" Nej, den gubben gick inte .., vi hade ju med oss termoskaffe och en halv donut som vi delade på och så blev det en simtur i ett kristallklart hav och så iväg igen. 

Här är pv på väg till bilen. Vår stod en bit inåt mot skogen. 

Körde vidare och nu gick vägarna rakt upp mot himlen och det var så obehagligt när man t.ex fick möte med någon buss eller lastbil och nödgades hålla ut mot stupsidan. 

Någon slags nät - modell till hönsen - finns på vissa ställen, men om detta nu skulle hjälpa uti-fall-att .., nej, det tror jag inte. 

Men vackert - svindlande vackert - är det! Precis överallt växer olivträd och på marken under dem ligger svarta eller röda nät, antagligen för att lättare få upp alla oliver när det är skörd. 

Nu var de flesta näten ihoprullade likt korvar och några oliver i träden såg vi inte till. 

Så här kunde det se ut. 

Nästan överallt där det var slingrigt och stup, låg större och mindre stenar på eller omkring vägen; dom hade förstås rasat ner. 

På vissa ställen hade mängder av stenar fösts samman i stora högar och man kan ju bara  a n a  hur förfärligt det kan bli vid ett större skred.

Men det var så fint också. Överallt såg vi barrväxter i olika nyanser .., där var blommande ljung, harklöver, betydligt större och mer högväxta blomstormorot än hemmavid .., och där var tistlar av olika sorter och några gula blommor, som jag får upp olika namn på. Några av namnen: Klibbkorsört eller "Falskt gula huvud", samt Träig loppört. Bara att välja. 

Här är nicktisteln, som ser så stickig ut. Tycker nog att sticktistel hade varit ett mer lämpligt namn. 

Och här får jag upp namnet Daucus Carota - någon slags vildmorot och såååå vacker även i det här tillståndet, tycker jag!Högrest var den också! 

Så här såg dom gula blommorna ut, dom med olika benämningar. 

Det ösregnade just då (vi var på väg hem), jag bara hoppade ut ur bilen och tog en bild, så det blev så oskarpt, men tänk er kilometer efter kilometer med dessa vid vägrenen .., men åååå, så fint det var!

Ännu ett stopp hann vi med - då närmade sig klockan halv 2 och jag var hungrig -. 

I en liten, liten bergsby vid namn Kefali, stannade vi till och tog lunch. 

Själva restaurangen liksom hängde och dinglade likt en lös tand, nästan över stupet! 

Och en matdel med det lockande namnet "Seawiw" var placerad ovanför något som liknade ett garage eller förråd och golvet på den restaurangen, ja själva underredet på det golvet hölls ihop av plankor och masonit. Hu!

En något bedagad telefonkiosk stod och deppade för sig själv. 

Gästtoaletten visade sig vara gemensam för damer och herrar. Gemensam ingång. En toalett till vänster och en till höger. I mitten ett handfat.

Toalettstolarna saknade sittring, man fick sitta på själva det iskalla .., ja, kaklet eller vad jag ska kalla det. 

Dörren till respektive herr/dam/del bestod av ett slags dragspel i brun papp .., det påminde om någon form av skjutdörr som bara drogs igen. Den gick inte att låsa, men alla förstår väl andemeningen ändå. 

Vi beställde pizza och fick vänta länge, länge. Två katter anade väl vad som var på gång och satt troget och spanade på vad som komma skulle. Helt rätt hade dom ,-). Resterna av pizzorna tog vi hem och har fördelats på balkongen till en kattmamma med dotter. Dessa väntar troget vid balkongdörren tills jag kommer med faten .., och så har jag fyllt cigarettfatet med vatten, som nästan alltid dricks upp på en gång. 

Från vårt bord kunde vi se över till grannhuset där de här två finingarna höll koll över den del av världen som är deras. 

Helt ärligt ska jag säga att alla hundar och katter - mest katter, jag kan räkna antalet hundar på ena handens fingrar - som vi har mött eller sett, har verkligen givit mig såååå mycket glädje. 

Nåväl. 

Sist av allt körde vi söderut, längst i söder, till Paleochora. Vi stannade till vid den del av udden som har sandstrand (den andra sidan är stening), tog ett hastigt bad i ett saltare vatten än här uppe på norrsidan. Sen iväg hemåt igen, längs en jättefin väg! 

Nu har pv återlämnat bilen .., vi ska packa det sista och han har handlat frukost för i morgonbitti. Fem över nio lär transferbussen ska hämta oss. Vilken underbar semestervecka det här har varit. 

Nu har jag balkongpratat med den finländske mannen och hans hustru. Dom sitter ute på balkongen och spelar kort; jag hör fraset när korten blandas ..., och frun sa att han idag varit så dålig, nästan som avsvimmad i sängen mellan varven. Allt det vi har över i livsmedel, lämnar vi till dem. 

Så har det varit.

Utflykt med förhinder ...

Besök i Chania i något slags underligt format.

Busstur i 40 minuter. 

Absolut fullsatt buss; inte en centimeter av ledigt utrymme. 

Billigt. En resa kostar ungefär 25:-/person. 

Från busstationen blir det promenad rakt ner längs gågatan, mot hamnen till. 

Passerar rådhuset där är en nioårig Emma och jag själv stod och tittade på ett brudpar med följe. 

Emma var döless; jag tyckte att det var underbart. Kan det ha varit 2005, eller året därpå. 

Överallt butiker, butiker, butiker. 

Väskor, sandaler, karameller, silver och guld, kretensiskt hantverk, super-markets modell mindre, granatäpplen .., och nere vid hamnen restauranger på löpande band. 

Vi slår oss ned nära vattnet och väljer var sin pita-gyro som är ljuvligt god. 

Framför oss, i vattnet, ligger utflyktsbåtar. En av dem lockar med solnedgång ute till havs. 

Mera promenad. 

Pv köper något  som liknar Sachertårta, fast i bakelseformat (att ta hem), jag stannar till vid ett vykortsställ men tänker att nej, jag kan skicka postens vykort i stället, så där som jag brukar göra. 

Vi är verkligen världens sämsta shoppare .., inte i endaste butik tittar vi in, jo, i en livsmedelsaffär där blå vindruvor och Emmentalerost får göra oss sällskap hem och så bageriet då. Ååå, så förfärligt trista vi är! 

Passerar en park där miljoner småfåglar kvittrar i kör; aldrig i hela mitt liv har jag hört dess like! 

På en fontän eller något liknande har någon skrivit i blått: "Free Palestine!"

Möter mängder med svartklädda unga män - helt svartklädda -. 

Ser inte en enda katt, men däremot en svart hund. 

I väntan på bussen upptäcker pv att hans mobil är försvunnen. PANIK. Han skyndar sig ner till restaurangen och där, på bordet där vi satt, ligger mobilen så fint och väntar på husse. 

Glad pv kommer tillbaka. 

Vi hoppar på bussen till Gerani. 

Då .., halvvägs hemma, upptäcker jag att min fina cashmere-sjal som jag haft i tygväskan är försvunnen! Hjälp!

Vi hoppar av bussen i någon av alla små hotell-förorter .., haffar en ny buss som tar god tid på sig att komma till Chania. Jag kollar busstationen där jag väntade på pv .., pv återvänder till restaurangen och visar bilden av min sjal och kollar där vi satt i godan ro .., men icke, sa Nicke. 

Det hela är så totalt galet, så vi kan inte annat än sucka och jag säger att det var ledsamt, men inte det värsta som kan hända här i världen, tur att jag har en likadan med mig - i reserv - om jag skulle smutsa ner den andra, den nyare. Men ändå. Den var dyr och innerligt älskad. 

Tar ny buss hem och pv säger att det är GARANTERAT minst hundra personer ombord. De som inte får sittplats, står trångt i mittgången. De flesta stiger av i Platanias, Stalos, Agia Marina och så i Gerani, men bussen går vidare till Kolombari, ännu längre västerut. Vi trängs bland norrmän, danskar och svenskar och en grekisk kvinna med namnskylt på bröstet. Kanske arbetar hon inom hemtjänsten, tänker jag. 

Kommer hem till underbara lugnet i Gerani. Hör en tupp gala. En liten katt kommer och möter oss. 

"Hej du lilla vän, är du här .., var det kanske du som fick lite kött av Elisabet ..?" säger han och stryker katten över huvudet. 

I restaurangen som delvis är belägen under tak, övriga bord står i ute det fria .. sitter ett danskt sällskap. 

"Kalinichta!" ropar kvinnan i baren och jag stannar till, tvekar ett ögonblick och beställer en Gin & Tonic till oss båda .., vi får ta med oss var sitt glas "hem" och nu lyssnar vi till fotbollsmatchen mellan Sverige och Kosovo. Heja, heja Sverige! säger jag, men Kosovo leder med 1-0. Det fattades ju bara det också. 

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ... och lite till.

Måndag, halv nio lokal tid. Vaknar vid halv fyra och tycker mig se någon mänsklig varelse som står vid pv:s sida av sängen och håller upp en rund flaska innehållande något som liknar whisky. Allt är så ofattbart verkligt, så jag ropar högt på pv .., som knappt reagerar. Sååå obehagligt. 

Dukar till frukost vid åttasnåret. Husets herre bäddar sängarna och muttrar lite över hur jag rumsterat om bland lakan och täcke. Själv ligger han alltid som på lit-de-parade .., på rygg och med händerna på magen. 

Det är en kylig morgon och alldeles tyst ute, frånsett vågskalpet som ligger som ett ständigt bakgrundsljud. 

En stor strandhandduk får pryda bordet. 

Den finländske mannen som vittnade om kostens betydelse och hur han vunnit finska militärmästerskapen en gång i världen (i simning), skulle nog inte godkänna vår frukost.

Det grova brödet som jag äter hemmavid, hittar jag inte här och Kellog´s cornflakes får komma till tals igen.

En sötsliskig fruktdryck är bra att skölja ner mediciner med och bordssaltet är av modell grovsalt (men himla gott"!). 

Askfatet förvandlas till äggkopp.

Idag var tanken att hyra bil, men det blir i morgon. 

Här utanför sitter städpersonalen under skuggan av ett träd .., man hör dem småprata och hälsa "kalimera - godmorgon" till förbipasserande. Sparade en del köttbitar och virade in i servetter igårkväll - frå middagen -, det var tänkt till katterna förstås, men nu har vi inte sett röken av dem. Nåja, så småningom dyker de väl upp.

Det man inte begriper ...

Ja, på den fronten finns det hur mycket som helst, men något som verkligen kan göra mig ..., ja, inte galen, men förvirrad kanske, är att mitt gamla konto på Instagram, det som jag inte kom in på och gav upp, där kommer mina facebookinlägg in! 

Alldeles nyss sa pv: "Har du börjat om med ditt gamla konto?" 

"Nä, inte alls ..", sa jag. 

"Men du har ju uppdaterat där med bilder från Facebook?" kontrade han. 

Jaha, ja. 

Och varför skriver jag på facebook, där jag så sällan varit den senaste tiden? Jo, för att när det krånglade som allra mest, ville jag i alla fall ha  e t t  ställe där jag kunde tömma intrycken. Nu är där plötsligt tre!

Dag 3 i Grekland ...

Vaknar som vanligt tidigt och lyssnar till reprisen av Europapodden - säkert fjärde gången - att lyssna till Andreas Liljeheden, SR:s korrespondent i Bryssel, känns tryggt. 

Och myggbiten har jag blivit, om det nu inte är vägglöss, ja, man vet aldrig. 

Det har regnat och blåst under natten, men klarnar upp lagom till frukosten. Små blommor hamnar i turkosfärgad vas och pv har köpt nybakat bröd, skivad ost och marmelad. Inga katter som jamar och vill ha mat just den här morgonen. 

Det finns mycket att vila ögonen på. När vi tillbringar någon timme eller två vid poolen (det blåser hysteriskt mycket vid havet, inte en människa vågar sig i!), ser jag de båda unga kvinnorna som driver restaurangen. 

Den ena sitter mest med sin E-cigarett och skrollar på mobilen .., den andra springer fram och åter och spelar taktfast modern spansk musik som jag tycker om - men inte pv - och med servicekänslan är det inte mycket bevänt. 

En vacker blond, slank kvinna och hennes lika långe man, väljer var sin solstol nära poolen. Båda röker (nästan non stop) långa cigaretter ..., don efter person kanske .., cigaretterna påminner om långa Look som jag smygrökte i min ungdom (Look Mentol .., fanns det såna ..?). 

"Det är nog danskar ...?" säger jag till pv. 

Nej då, inte alls, visar det sig. Har jag fördomar? Svar: ja! 

Och så dyker en annan kvinna upp. Hon tycks ensam .., är pratglad och inom loppet av fem minuter har hon berättat om de senaste tio åren i sitt liv och mest har det varit elände. Först dog hennes far, därefter hennes bror och så hennes katt och cancer har hon drabbats av också. Kvinnan bor i Västergötland och är väldigt solbränd, nästan chokladbrun i hude. På det lilla bordet intill henne, står ett glas med rött vin. 

"Det här är fjärde gången jag är här i år, ja, jag sålde huset och så var det ju det här med min pappa och så vidare ...", förklarar hon och säger att hon är sextiosex år och nu äntligen har hon lämnat yrkeslivet bakom sig. 

Det är ytterst få som använder sig av poolen, men eftersom jag inte kan (vågar) bada i havet på grund av starka vågor, så hoppar jag i (poolen , alltså).

Simmar totalt tusen meter idag - uppdelat på två gånger - och känner mig för ovanlighetens skull 

s t a r k. 

Ett nyblivet pensionärspar kom igårkväll och mannen,  ställde sig nu på morgonen vid vår balkong och hälsade hurtigt godmorgon, men på grekiska. 

Det visade sig att han är finländare och är tillsammans med en kvinna från Stockholm, båda bor i Dalarna. 

"Spelar ni kort?"  undrade mannen. 

"Njaaa, det är länge sedan ...", svarade pv. 

Nyss såg jag herr och frun sitta på sin balkong och spela Yatzy. Kvinnan är så rar. Hon har har snaggat hår som är så snyggt och det sa jag också. Aha. Hon har varit drabbat av sjukdom, gått på behanding, blivit opererad (men i omvänd ordning) och äntligen har håret - som är granitfärgat - börja växa ut, säger hon. I hennes nacke syns en liten fin lock. 

På eftermiddagen väljer vi att ligga på innergården som verkligen är en oas i ordets rätta bemärkelse. Pv kommer med kaffe och har köpt en stor donut som han delar i små bitar ..., och mellan varven kommer en av katterna och hoppar upp och ligger hos någon av oss. 

En bit därifrån ligger två storvuxna (dvs, långa .., jag tänker att dom kanske spelar handboll) tyska unga kvinnor och den ena av dem får hjälpa sin kompis att knäppa bikinidelen där bak. Själva läser vi var sin bok .., min är skriven av författaren till "Chocolat" som blev filmatiserad av Lasse Hallström. Författaren heter Joanne Harris och det är mycket matprat i boken. "En doft av apelsin" är titeln. Tycker jag om den? Ja, den är lättläst i alla fall, utan att vara fånig. 

Pv läser "Kolmannen" av Jens Henrik Jensen. 

Medan jag kämpar på med den andra simomgången, hinner jag prata (tack och lov för liten paus vid poolens kortsida) med den blonda kvinnan. Hon väntar på sin man ..., dom har cyklat hit från Platanias några kilometer bort och mycket längre än så och när det är dags att återvända till sitt hotell, visar det sig att mannen tappat bort cykelnycklarna! Uthyraren har lovat att komma så snabbt det går, men "snabbt det går" kan bli något helt annat. När han väl kommer, säger den vänlige uthyrar-mannen att inte behöver dom ursäkta sig, nej, nej, "det finns värre saker här i livet och dom är inte dom första som förlorar nycklarna."

Nu är klockan snart fem. I morgon måndag är planen att vi hyr bil och kör runt lite på ön. Ikväll kanske vi tar lokalbussen till Agia Marina och handlar livets nödtorft, det vill säga, hudlotion och lite annat. Jo, en duk till frukostbordet. Friherrinnan som tydligen alltid har dukar i resväskan när hon beger sig utomlands (eller begav sig), skrev "Men var är DUKEN?" när hon såg bilden längst uppe. Detta måste nu genast åtgärdas. 

Nu återstår tre hela dagar. Det blir nog bra.

Dag 2 i Grekland ...

Vaknade till solsken och värme! Vid tiotiden promenerade vi ner till stranden och plötsligt var det som om minnet från resan med Emil här i Gerani vaknade till liv .., doften när vi gick bland höööögt gräs som kanske var bambu och sanden som är krånglig att gå på och hur stenigt det är när man går ut i havet och rädslan för att ramla. 

Allt kom åter! Det är så fascierande hur minnets arkiv fungerar! 

För 6 euro hyrde vi två solstolar med litet bord och parasoll till och vi badade i omgångar och jag kom ihåg att mer som glida in mot stranden - liksom över stenarna som inte var vassa - och så på något giraffliknande sätt ta mig upp. Vilken lättnad att även se unga män och kvinnor vingla omkring på samma sätt (minus giraffandet ...). 

Många timmar senare hade vinden friskat i och när jag simmade längs med stranden, kändes det som om jag inte kom någonstans. Nästan som om man stod stilla i vattnet. 

Åt lunch på närliggande café/restaurang. Vi tog var sin omelett (en med fyllning, en utan) plus en grekisk sallad att dela på, men nu vet vi att det räcker mer än väl med en enda omelett - dom är så stora och tjocka och himla goda -! 

Medan jag tog ideliga bad, låg pv på solstolen och läste den här boken som han tyckte så mycket om. Väl hemma beslöt han sig för att löpträna; det blev 3 kilometer, allt medan jag simmade så många längder som jag orkade i poolen och därefter halvsatt och kelade med den katt som tillbringat natten hos oss - på helt eget bevåg -. Å, så den kurrade! Å, så jag kände mig lycklig! 

Längst bort, med solen mot oss, låg ett svenskt par på var sin solsäng. Det tog inte lång tid förrän mannen somnade och började snarka och jag log för mig själv. Hans hustru simmade som en säl i poolen; eller hon var mer som skjuten ur en kanon när hon drog iväg från den ena sidan till den andra!

Pv på väg hem till hotellet efter löprundan. Så vackert lagd stengång .., och så gott om solstolar placerade här och där i trädgården. Inte mycket till fågelkvitter, mest duvor som skrikflyger. Och pv som låg i sin säng och högläste lite av det avslutande kapitlet.

En så fin dag blev det idag.

Kalimera!

Så kom vi då fram till lilla byn Gerani vid 1-tiden igår och den rara värdinnan (äger tydligen hotellet, kanske änka, ett inramat fotografi av en stilig herre står på receptionsdisken ...) tog emot och sa att "ja, hon hade fått mitt mail om  önskemål inte så högt upp och här har ni ert rum!" sa hon och pekade leenden mot dörren intill receptionen. 

Det visade sig vara ett STOOORT rum med dubbelsäng (som glider isär, men det gör inget) och en soffa där jag nu sitter och skriver och hör tuppar gala .., ett pentry med köksutrustning (saknar diskbortste och diskpropp och äggen fick vi koka i en 5-literskastrull), därtill ännu en soffa eller mer som bänk med tre dynor .., och så förstås ett badrum och två balkonger. En med morgonsol en med kvällssol. 

Balkongen på bilden är den senare och vetter mot en apelsinlund. Torrt, torrt, torrt. 

Den andra balkongen vetter mot innergården och är så fin, med större bord och tre stolar. Genom hålen i balkongräcket kryper katter in och gör mig lycklig. 

Så här ser det ut ..., det var på bänken som ni ser på bilden, som en liten kisse låg och sov i natt. Eftersom vi bor på 1:a våningen med trappa till receptionen intill, kan små och stora kissar krypa in genom hålrummen i balkongen och när vi dessutom har båda balkongdörrarna öppna (hade vi även i natt), så .., ja, då får man räkna med besök. 

Vi var totalt slut på efter att ha varit vakna i ett dygn .., åt tidig middag på spartansk restaurang ..., badade i poolen dessförinnan, pv somnade på solstolen .., och gick i säng tidigt och slocknade på direkten. 

Vaknade klockan fyra av tuppar som gol. Galer en, galer flera ,-) Sånt tycker jag om, på riktigt. 

Vad har vi på programmet idag, tro? Inget planerat. Bad i havet vill jag i alla fall ha. Det lär vara tjugofem grader i vattnet. 

Pratade med en äldre dansk herre igår som skulle åka hem i morgon, lördag. Han hade under sin vecka här haft skyfall, vanligt regn och två dagar med sol. Har han tur får han en fin avslutning i alla fall. Den mannen bor i Ålborg på Jylland och en annan man, betydligt yngre (sade sig skulle fylla 50, men jag gissade på 39!!, han sa att jag därmed förgyllt hans semester med den gissningen, nej, nu skulle hans kone minsann få veta detta ,-), dom hade haft lika otur. Ändå, minst 2.5 mil per dag brukade han och hustrun promenera  här i omgivningarna och han var ivrig att ge mig tips, kanske tyckte den danske herrn att jag såg så otroligt sportig och smidig ut, haha. Pv däremot, som kom först på slutet, förklarade att hans sambo, dvs jag, lider av dålig syn. Själv höll jag god min och tackade för promenadtipsen. 

Allt är sig likt från när vi var här senast i Gerani, det är ju många år sedan. Nej, inte riktigt förstås .., man ser fler "fina hus", men i stort sett så. Mötte en vilsen kalkon på väg hem från restaurangen ..., stackars krake så den tycktes leta efter sina släktingar! 

Lite fågelkvitter hörs, men inte mycket .., däremot skator, kråkor och smalare duvor än vi har hemma. 

Mycket håller på att stängas inför vintern .., Supermarketen (som är liten) var på väg att sätta ned priserna, ville väl bli av med så mycket som möjligt. Sommaren hade varit si-så-där, varken dålig eller riktigt bra, sa ägaren, som längtade efter ledighet. 

Ja, så har vi haft det dag 1. Nu på morgonen frukost på balkongen. Två kvinnor (städerskor) satt i skuggan under en jättelik buske Nerium och jag sa till dem att "ni behöver inte städa vårt rum idag", vilket jag senare ångrade, jag hade helt glömt bort det här toalettsystemet med att inte spola ned papperet. Nåja. Vi överlever nog. 

Duschen fungerar jättebra, däremot inte min syn. Jag hade köpt "strong" balsam i stället för hårschampo, förpackat i en illgrön flaska som kunde ha varit något helt annat också. Inga äggkoppar finns, men däremot askfat i glas, ja, men det gick ju bra som äggkopp, inga problem. 

Tv finns också på rummet med många kanaler, dock endast grekiska, så det blir en vecka utan nyheter via tv-skärmen, vilket säkert är helande för ens mentala tillstånd. Nu ska jag i alla fall göra DN:s fredagsquiz .., (kan säkerligen förändra tillståndet) .., pv är puttrig, hade 6 rätt av 10 på nyhetsgrejen och 9 av 12 på ordkunskapen. Återkommer senare.

Mera Malå ...

Nämligen toppen på Tjamstaberget. (Höjd: 477,4 meter ö.h) 

Långt där nere ligger sjukstugan, där såväl mamma, min äldsta syster Rigmor och nu äldsta dottern har haft - och har - sin utkomst. 

Men den här bilden togs av AP som är hemma på besök och då bor hos Maria. 

Att knata upp för slalombacken är ett rejält jobb, det går nästan rakt upp mot himlen. Där vimlar av blåbärsris och där uppe just vid klipporna tappade mamma en termos och höll själv på att dråsa iväg, då för att försöka fånga termosen! 

Och från berget hördes berguven ho-hoa, det var när man hälsade på mamma kvällstid som man kunde höra den.

Och en kåta på toppen. 

Och bild från det vi i min uppväxt kallade för "Lappstan". Alltså kåtor tillhörande olika samiska familjer. 

Idag ...

Bästa höstdagen på länge, just så har vi det idag. Eftersom vi inte ska köra till flyget förrän i natt (hu, för kolsvart mörkerkörning!), behöver vi inte stressa. 

Tittar in på Clas Ohlson och köper bubbelplast. I kassan står mannen som driver butiken; tillika var han ofta kund i affären och alltid så trevlig. Det är han nu också och det gäller även övrig personal - alla som jag passerade hälsade glatt -. Tänk, vad sånt betyder. 

På väg in till stan mötte vi den ständigt promenerande mannen. Idag hade han sin vanliga orangefärgade jacka på sig och gick i lugnt tempo. 

Lite längre fram passerade vi mannen som bor i skogen någonstans. Tänkte att vi har alla samma tider. Kanske tänker dom samma sak ...? 

Så är nya Nobelpris är utdelade och jag har helt missat det hela. Lär väl inte begripa så värst mycket av vad det handlar om, men ska ändå titta mer noggrant senare i afton. En trio pristagare blev det och en av dem heter Susumu Kitagawa och är sjuttiofyra år. En (Richard Robson, född i Storbritanien) är åttioåtta år och den yngste i sällskapet som är född i Jordanien och heter Omar M. Yaghi, är endast sextio år. Grattis till alla tre!

Efter halvtolv-tolvfika hos friherrinnan, då vi lastat av det som handlats hem till henne och A-M, körde vi hem. Det var starkt solsken och jag hoppade av något hundratal meter från vår uppfart och genade öer slänten där vi har ett äppelträd med sååå goda äpplen - dock av okänd sort -. Så här vackert som på bilden var ljuset som silades mot marken. Lönnlöv är verkligen fina ..., som små solar i gräset.

Summering .... 

Vi tittar på presentationen av årets Nobelpristagare i fysik och till min förvåning säger pv att nää, han fattar ingenting. Det känns bra. Trösterikt. 

För övrigt består dagen mest av väntan eller bilkörning. Jag hämtar ut ett paket i Slöinge och vi åker till biblioteket för att skriva ut några papper, men det vill sig inte och ett nytt system har införskaffats; förr var det lätt som en plätt att fixa utskrifter, men nej, nu ska man först sätta in en summa på sitt skriv-ut-konto (med lösenord och kod med åtta tecken ....) och detta kan endast göras när bibliotekarien är på plats och det är inte varje vardag det händer.

På väg hem från Slöinge - längs en smal och slingrig väg - möter vi en lastbilschaufför som vinkar att vi ska köra in på grusvägen intill .., han vinkar frenetiskt, men vi har redan passerat den infarten och upptäcker efter flera hundra meter att där är räddningsbilar och blinkande ljus, så det är bara att vända. Då förstod vi vad han menade .., och vi blinkar i vår tur med helljuset till en annan chaufför som kommer i hög fart, men han uppfattar inte alls vår varning och hur den chauffören lyckades att vända sitt långa ekipage - om han nu gjorde det - övergår vårt förstånd. 

På Trafikverkets hemsida kan vi sedan läsa att en personbil hamnat ute på åkern och kanske blev det för trångt för såväl den, som för den jättestora jordbruksmaskinen, den som också står parkerad vid alla blåljusen.

Annat har strulat här hemma. Mitt vanliga instagramkonto är för mig ännu hopplöst att komma åt (men andra kan!) och till slut ville jag bara gråta, men struntade i det. 

Lyckades till sist komma in på elisabetihalland2 , men det ser inte ut som på den förra och annat har också förändrats. Och jag, som inte är så förtjust i förändringar som jag själv inte bett om. 

Nåväl. Det får bli som det blir. Och fråga mig inte hur det blev så här eller hur jag lyckades få dit den nya .., allt var kaos och jag kände mig bara dum. 

Ack, att man hade haft en granne som visat sig vara ett tekniskt snille och som gärna kom över och rättade till allt. Å andra sidan är det ju inte hela världen; om några år är säkert Instagram ute och försvunnet och då ska man lära sig något annat. Vare sig Threads eller TikTok har lockat mig, samma sak med Snapchat och inte är jag ofta på Twitter heller.

Har förresten bokat tid för ny covidspruta, det blev den 26/10 på vårdcentralen i Slöinge. (Covid+influensa).

På väg in till stan ..

... såg jag mannen som går 1 mil var morgon och han har earpods och har bytt ut sin orangefärgade jacka till någon annan färg som jag inte lägger på minnet. 

Därefter kommer enstöringen - en äldre man - på sin cykel och sin absolut fullpackade kärra i släptåg. Den mannen lär bo ute i det fria, men han tycks frisk och kry och cyklar nästan liggande över styret! Honom mötte jag två gånger idag .., kanske har han ärenden inne i Halmstad? Nästan alltid funderar jag över hans livsöde. Hur blev det så här? Var sover han? Är han tillfreds med sin tillvaro?

I Steninge, mitt emot det hus där friherrinnan växte upp och bodde i mer än sextio år, där på vägen utanför spatserar en fasanfamilj eller rent av en hel släkt och dom är så otroligt fina, särskilt yngligarna som springer lite hit och dit på vägen, men tänk, alla bilister är så varsamma och saktar farten, nästan stannar helt och hållet.

Längre fram vid en busshållplats står en man och håller en papperskasse i ena handen .., aha, han väntar på buss 350 som går från Falkenberg in till stan (ibland startar den i Skipås - uttalas schipås). 

Att det är underbart att bo på landet där man lätt kan följa med i årstidens växlingar, har jag skrivit om många gånger, men såna här iakttagelser ..., människor som troget följer vissa mönster, ger också en slags trygghet, i alla fall för mig. 

Bilden togs ikväll. Jag hann ta det allra ljuvligaste dopp innan solen försvann och tre motorbåtar kom nästan samtidigt .., hade kanske de vittjat tinor. Hörde någon av dem prata om en fin krabba i fångsten. Mannen som styrde båten på bilden, han vinkade så glatt när bilden togs.

Så var det idag.

Så blev det tisdag ...

(Bilden är från när  friherrinnan och jag själv idkade vinterbad.)

Nej, jag hade inte badat i iskallt vatten, men ungefär så här svettigt inombords har det känts idag. Det har bara strulat. Jag kände mig totalt knäckt ett tag. Så här var det. 

Igår söndag handlade jag en burk av favoritsalvan Nivea på Dollarstore. Det är en rätt rejäl burk och jag fick den av Maria när vi var hemma i Malå och kom att älska den som hudkräm. Så den köpte jag och därefter tittade vi in hos Ecke och Britt, tackade nej till kaffe och middag, ville liksom bara prata lite, säga hej och höra hur det var på barnbarnets bröllop på Ribban i Malmö. Det kändes helt enkelt som länge sedan vi sågs. 

Kom hem och döm om min förvåning när jag öppnade ovan nämmda burk och den visade sig redan vara öppnad; alltså den där "folien" som ligger över krämen, den var sönderriven och man såg tydliga och rejäla fingerspår i den vita krämen. Aj, då! 

Återvände till butiken nu på morgonen och det var inga problem att få byta burk - den vänliga kassörskan löste det hela galant -. Men .., att hitta en ny Niveaburk visade sig vara hopplöst. Den var så enkel att hitta igår, och nu .., helt hopplöst. Frågade en ung kvinna som fyllde på varor om dom möblerat om inför Halloween, men så var det inte. Och jag letade vidare och kände till slut hur gråten närmade sig. Höll jag på att bli  g a l e n?

Efter vad som kändes som en evighet insåg jag att butiken är indelad i två långsmala delar; den är liksom kluven på längden och igår kom vi ju in via kundentrén, idag gick jag direkt till kassörskan och kom då från fel håll. Ingenting stämde.  

Berättade detta för friherrinnan som sa "ja, men det hände mig med, den är så underligt inredd den butiken!" och ni kan inte  a n a  vilken lättnad detta blev. 

Sen kom jag hem och skulle ta mig en titt på mitt instagramkonto. Då blev det ännu värre; helt omöjligt att klicka in sig/mig .., och jag förstod  i n g e n t i n g. Det gör jag fortfarande inte. 

Att jag blivit kapad på något vis, jo, så är det, men det strular även att försöka komma igång igen, trots hjälp från supporten. Fick huvudvärk, kändes som jag skulle kräkas .., men har nu legat  på soffan Ektorp och dragit djupa andetag och tänkt på kriget i Ukraina och alla hungriga barn i Gaza och att allt är sannerligen relativt här i livet. Det kanske är meningen att man (jag) ska vila från sociala medier ett tag, ja, så kan det vara. 

Så kan det vara. 

Dagens fönster ...

pEllegubben .., nu får du vara med och reprisera ett fönster från 2012, vad säger du om det ..? 

Tänk, så trygg och lugn du var! Låg hos mig var natt, jag fick ha min vänstra hand under din haka och Harry vågade aldrig mopsa sig mot dig, det var liksom du bestämde. 

Sen dök ju Sigge Nilsson upp, det var i december 2009 och då var det slut på lugn och ro för din del, pElle. 

När jag skriver det här, kommer jag precis ihåg tyngden av dig .., hur det kändes när man lyfte upp dig. 

Nu ligger såväl du som Sigge under äppelträdet till vänster om växthuset.

Om Nobelprisen ...

Är jag den enda som saknar program som visas i SVT innan själva vinnarna tillkännages? Och samma sak i Sveriges Radio. Spekulationer av så kallade experter .., ja, sånt. Jag förstår ingenting.

Och om någon missat det hela, så börjar sändningen i SVT  klockan 11:25 i morgon. På SVT 2 är det ett program om bröderna Nobel. Det kan man titta på redan nu, på play.

Helg och test av köttbullar ...

Hittar en inköpslista från ett gammalt blogginlägg. Så här tror jag att det var: Någon är på besök hos sin förälder, kanske en mamma som längtar efter pytt i panna och mamman ska skriva inköpslista, men sonen - för det är en son, kanske en läkare eller någon annan som har våldsamt bråttom och är van att bara rafsa ner sin namnteckning - tar över och säger "du, jag skriver så kan du säga vad du behöver!"

Men ..., när jag tittar efter lite längre .., mer noggrannt, tänker jag att det kanske är kvinnans man som har fattat pennan? M:et och det båda t:na i morötter .., tycks skrivna av någon äldre-äldre kanske? Ja, jag ändrar mig. Det var nog så det var.

Söndag idag. Pv bakar långpannebröd och kanelbullar utan kardemumma. Själv har jag har återigen räfsat ihop några högar med ekollon. Läser på nätet att var 2 - 7:e år blir det ofta mer ekollon än vanligt. Vi hade enorma mängder även i fjol, men detta slår alla rekord under de år jag bott i huset!

Mellan varven är man inne i huset och telefonpratar med någon av ätteläggarna och på tv 4 visas en test av köpe-köttbullar och jag säger till pv att "jag är helt förvissad om att Dafgårds Delikatessköttbullar vinner, för dom har jag bjudit småpojkarna på och dom tyckte att dessa var såååå goda!" Jo, så blev det också. Sämst betyg får Garants köttbullar, tätt följd av Eldorados. ÄLSKAR tester!

DN:s lördagskorsord blev äntligen klart sent igårkväll .., och pv gladdes åt att Öster vann över Halmstad (han tittade således på tv) och i morgon har han anmält sig som tillgänglig i vikariepoolen. Det är den där dyrbara bilnyckeln som ska tjänas in igen, men med endast 5-timmarspass i någon skola då och då, vill det till att det blir fler inhopp. 

Funderar på ett dopp i havet idag, om det nu inte är på tok för grumligt efter allt blåsande. 

Bilden togs i Steninge någon gång i början av oktober 2014.

För övrigt kämpar jag på med Håkan Nessers bok från 2004 - Skuggorna och regnet - och irriterar mig aningen över alla namn som folk får i hans böcker. Pv tycker precis tvärtom; att det är påhittigt. Själv känns det som om namnen enbart distraherar mig, men det är väl för att jag är så enjängd, förstås. Vad heter då människorna .., jo: Kristina Ribbingtoft, Tajkon Filipsson, Aron Salmodin, Vivianne Pärsson, Eugen Malander, Viktor Vinblad, samt en herr Wincklerlstroh. Ja, ja. Jag har dock lovat mig själv att läsa ut boken. Drygt trehundra sidor återstår.

Nej, nu har jag bestämt mig!

Jag kommer inte att uppgradera min dator till Windows 11. Jag kör på tills det är dags att köpa ny laptop. Avskyr sånt här som man inte själv bett om (det nya börjar gälla den 14:e den här månaden!) och när jag läste Berts inlägg om bytet, så blev jag om möjligt än säkrare på beslutet.

Det kom av sig ...

Vaknade som vanligt vid 4-tiden i morse (borta är mitt sömnkrångel .., nu sover jag rakt av till just vid fyra och det är en sådan  n å d!) och låg stilla under täcket och lyssnade efter stormen, den som vi varnats för. Hörde inte ett ljud. Lämnade sängen .., ställde mig vid fönstret, föste undan den stora och ännu blommande pelargonian och öppnade fönstret bara lite-lite och höll på att flyga baklänges! 

S O M  det blåste!! Och ekens grenar slängde hit och dit och jag tänkte att nu ryker nog några av dem; kanske de som sitter längst ner. Det gjorde dom inte. 

TV 4:s metorolog som hade sån energi idag (tyckte jag, alltså) berättade om orkanvarning nära Nidingen, den där ön norr om Varberg som vi passerade med segelbåten tidigare i somras och jag tänkte att hu, att befinna sig till havs en sån här dag, men det gör väl ändå ingen ..?

Några timmar senare bedarrade såväl blåsten som regnet och allt blev stilla. Så fort det gick över! tänkte vi. 

Vid halv elva körde vi till Falkenberg där vi besökte Engelsons och där var så många kunder - det var som en hjord av framrusande gnuer på savannen - och jag sa till pv att "nä, jag uthärdar inte, jag går till bilen!" 

Ju äldre jag blir, desto mer ljudkänslig blir jag och desto svårare har jag för stora sällskap. Ja, nu var ju kunderna inget sällskap på  d e t  viset, men ändå .., det gick knappt att ta sig fram mellan hyllorna och alla provrum var upptagna, allt man såg var ben och strumpklädda fötter under svarta dra-för-skynken. Men pv hittade fina höst-vinterskor och var glad. 

Ja, så hemma då. Då gjorde husets herre sin berömda fläskpannkaka och det var länge sedan vi fick fatt i så fint och inte så vanvettigt  fett  fläsk, men så blev pannkakan god också! Vi delade den i två bitar - ena hälften fick friherrinnan och A-M och den andra har vi själva kalasat på. Efteråt skrev ovan nämnda friherrinna: 

"Tack! Sååå god fläskpannkaka. Tror att det var en av de bättre jag fått av er. Tack! Nu är det paltkoma."  

För övrigt har det varit lugnt. Vi har pysslat lite med DN:s lördagskryss - eller jag har inte börjat ännu - har skrivit till min syster i Australien (hon gläds över vårvärmen som äntligen kommit!) och vi har eld i kaminen och kråkmålningen (om det nu är en målning) finns i någon av Lars Lerins stora böcker, det var jag själv som tog bilden och den kråkan hade nog varit ute i regnväder. Mest troligt kommer den från boken "Naturlära", utgiven 2014, den som jag tycker så mycket om, men som är så otympligt stor att hålla i.

Älskar hans texter lika mycket som hans målade alster.

I kundvagnen ....

Nej, det är sannerligen inte ofta jag upptäcker någon inköpslista i vare sig kundkorgar eller vagnar numera. De flesta har väl övergått till att ha det som behövs inhandlas i sin mobil. 

Alla utom jag.

Därför hajade jag till när jag såg denna lilla lapp i en kundvagn, det var igår. 

Kanske ska det bli fisk till middag .., med potatis, lök och tomater. Kanske håller Aromat (tänker på dig hedgrenskan ...) på att ta slut där hemma hos familjen.

En kasse måste också inhandlas.

Det är inte heller ofta något är skrivet på listornas baksidor, men se, det var det igår. Jag undrar jag .., lade Gunnar in appen Instagram på sin telefon?