Mamma - innan allt hände -.Tänk .., att jag "känner" två kvinnor, en som är fyllda 51 och en som är bara något år äldre .., och båda två har nu drabbats av Alzheimers sjukdom.
Det är fullständigt ofattbart.
Och jag tänker på min mamma och alla de gånger som jag gjorde henne sällskap till geriatriska mottagningen för minnestest.
Tänk er själva.Tänk er att era barn eller någon annan som står er nära meddelar att han/hon ska följa er till sjukhuset för en minnestest och ni följer förstås med och kanske sitter er son eller dotter intill er när ni ska rita olika geometriska figurer eller visa - på papper - att klockan är kvart över åtta och i
ngenting fungerar .., ni kan inte
alls göra allt detta och det känns förnedrande och läkaren säger med vänlig röst att det är okej, "ta det nu lugnt bara ...", men inom er, vet ni att något är fel.
Att det
minsta det är, är "lugnt."
Tvärtom.
Hela tillvaron rasar ju .., ja, faller i små, små bitar.
Så var det för mamma.
Och jag minns hennes röda kinder och glansiga ögon var gång vi åkte därifrån .., och hur hon suckade och ibland slog händerna för ansiktet och sa ..."åååå, Eliza .., kör till Möllers och köp nånting riktigt gott!"
Det är lätt att förstå Känslan.
Att ana eller kanske inse att något är galet i ens huvud och man vet rakt inte vad man ska ta sig till.
Den där sorgen över att livet går sin egen väg.
Och att man har tappat kompassen alldeles.
Det är vad jag tänker på när jag jag idag får veta vad som har drabbat de två kvinnorna.
