Verkligen en insikt ...

Å, jag älskar såna här betraktelser!

Och så hittar jag ett brev ...

... skrivet av min mamma, daterat den 12:e mars 1980.

I brevet berättar hon om en resa från Puntana till Tartagal.

Puntana låg eller ligger kanske fortfarande mitt inne i den argentinska djungeln, eller mer som ett ökenområde eller måhända nånting mitt emellan, alldeles nära gränsen till Bolivia.
Det var där som mamma höll till de första åren.
Hon kallade det för ett "campamente" och där var mest rishyddor där indianerna bodde .., där fanns ett litet vitt hus med två rum, varav mamma hade det ena som mottagning. En trädgård hade hon också, där hon kunde plocka paprikor, grape, pomelo, citroner, tomater och alla möjliga grönsaker. Fisk köpte hon av indianerna som lade ut nät i Pilcomayofloden alldeles i närheten.

Till Tartagal, cirka femton mil från Puntana, åkte hon för att hämta post och handla medicin och ta ut pengar.

Så här - bland annat - skriver mamma:

"Kära Eliza!

Tänk, äntligen är jag här igen!!!'

Vägen var obeskrivbar på sina ställen, men långa sträckor riktigt bra.

Frisia (lärare, som började studera till läkare, men bytte bana ..) och bror till hans fru skulle åka samtidigt, eftersom Frisia har en inflammation i en spottkörtel och har rysligt ont - och hans svåger skulle börja arbeta till veckan.

Detta blev en i sanning intressant resa.

Frisias bil krånglade eftersom det kommit vatten i bensinen, lägg därtill några andra problem.

Vi startade kl.10. från Puntana och kom fram kl.3 i natt!
Då hade Frisia fastnat i en grop gjord av traktor och vi kunde omöjligen få loss bilen och bogserlinan av stål gick av i ett. Dessförinnan hade han generöst tagit upp en bekant familj till honom som varit på vägen sedan i i fredags! (Det är tisdag idag).

Tio personer tillsammans med höns, en gris, tre getter och en fru, hade han att köra.

Innan Frisia körde fast hade en traktor dragit loss oss från ett sur-hål som vi fastnat i.

Frisia har inte kommit ännu, fast klockan är 14.30 på onsdag.

Hans svåger satt långa stunder på biltaket med en plåtburk och en slang till motorn - eftersom den vanliga tillförseln inte fungerade -.
Å, Eliza, detta var en syn att skåda och jag önskade att jag hade haft en kamera med.

Sedan fick vi låna en glas-dameján av en criolle efter vägen. Den band de fast framför bilrutan, sedan var det bara att fylla på mer bensin. Den bättre bensinen fick de av andra som fastnat längs vägen i fredags förra veckan.

Ps. Det visade sig att jag hade sjutton brev att hämta ut på posten. Tre var från dig, plus några norrantidningar med artiklar om Ingemar Stenmark! Tusen tack! Ds.

Flyttstädning pågår, avsnitt 2.


Och nu har jag hittat två par högklackade skor.

Är dessa verkligen m i n a ?

Flyttstädning pågår ...

Och jag tömmer garderoben och upptäcker att jag nog kan starta sjalförsäljning, ja, jag kan nog rent av bli grossist i sjalbranschen.

Ungefär sju tusen kalasbyxor (svarta, modell tjockare) hittades också .., samt ett oräkneligt antal blå arbetströjor.

Forts. följer i nästa nr.

Hemifrån-hälsning ...

"Vi har börjat med trivsel- och kulturvandringar i och omkring byn.

Förra gången gick vi den gamla kyrkvägen, sen till Carl Olofs påbörjade gårdsmuséum och avslutade med rabarberpaj i byalokalen.
Vi var över 20 stycken i blandade åldrar.

I går bar det iväg på orkidéjakt.

Först en gammal väg som de gick när de skulle slå myrängarna förr, sen över en myr, som Oskar och Carl Olof spångat för kanske 10 år sen, så man kom över torrskodd.

Sen en ny gångväg som jag och Carl Olof märkte upp för att hitta när vi skulle dit nästa gång. Nu heter den älgstråket för det finns hur mycket älgskit som helst där. Något att ta tyskar på vandring till...

Nå, vårt mål var en sträcka där de växer massor av orkidéer.
Inte så ovanliga, men masor av mutationer så färgerna är starkt rödlila till vita.

Avslutningsvis satte vi oss på storstenarna på hygget, man måste klättra upp. Allt för att sitta i vinden så vi inte skulle få alltför mycket mygg kring oss.

Kvällen var ljum och solen sken, fikat smakte bra.



Den andra bilden visar vad jag möttes av när jag varit in på samhället och handlat i måndags. Inte gör det mig något, men den dagen skulle jag måla ett hus där de stått och då luktade det som i en större gammal lagård med kor.

Men jag tycker fortfarande att om de inte äter upp mina träd och planto, får de gärna vara här.
Ha det bra!
Kerstin."


//Och inte är det väl underligt att man - då, hemma i Västerbotten -, looooog när man kom körande med bilen och såg någon turist stå med kameran för att föreviga några strörenar längs vägen.
"Ja, ja .., det är väl nån sörlänning, förstås ..?" sa man. /Elisabet.