Tisdagsfönstret ...

.... finns även det i Bohuslän.

Det är från vårt rum som vi hyrde den där andra natten i Bohuslän.

Ser ni pv som böjer sig fram i fönstret och kollar om där finns någon kontakt med cyberrymden?

Jodå.

Det fanns det.

Kväller ...

Efter maten .., går vi .., Gunnar, pv och jag själv .., precis samma sträcka som vi gick i fjol, i slutet av maj.

Men nu börjar vi nere vid havet och båthamnen.

Solen likt en apelsin på väg att försvinna i havet.

Rosafärgad himmel.

Det doftar höst.

"Det är säden ...", säger pv och så är det förstås.

Säden, som är så mager och eländig.

Och tänk .., åtta månader efter knäledsoperationen, kan jag nu gå helt obehindrat och i samma tempo som sällskapet!

Det är som ett mirakel.

Gissa, hur lycklig man blir.

Lagom till räkgrytan ...

Södra Frankrike. Anders köper glass av en italiensk försäljare.
Det var då det.

... ringer sonen.

Han är i Malmö och har idag gjort sin första dag i polisbil och han låter mer än glad, han låter nästan lycklig.

"Och du förstår mamma .., vi skulle in på verkstad med bilen och då säger kvinnan som jobbar där att .., ja, hon frågar om jag är Anders och jag fattar ju ingenting .., det visar sig att hon känner igen mig från din blogg ..., ja, hon brukar läsa där, ja, hon var jättetrevlig!" säger han glatt.

Och där sitter jag på altanen tillsammans med Gunnar från Jämtland och pensionatsvärden som är så irriterad på skatorna som äter upp hans körsbär (det är inte jag ...) och jag blir så lycklig för att jag hör glädjen hos ättapjötten, han som inte ville leka med dockor, utan hellre vara Zorro eller Spindelmannen ..., och som nu tycker att detta att vara polisaspirant är livet på en pinne och som berättar om den vänliga kvinnan.

Till dig, du för mig (kanske?) helt okända medmänniska/kvinna där på verkstaden: tack för snällorden!

Och så kommer ett mail:

"Hej!

Gissa vem som dök upp på min arbetsplats idag?

Jo din utomordentligt charmiga son!!!!

Jag kände igen honom direkt och den stackars gossen blev nog aaaaningens förvirrad när jag dök på honom och frågade om han var Anders.

Det är nästan kusligt, jag satt och läste "ifatt" på din blogg när jag åt frukost i morse, och tänkte i mitt stilla sinne, "jag undrar jag när kommer att träffa Anders", för jag har ju insett att det bara var en fråga om tid innan jag skulle stöta på honom.

Och mycket riktigt, framemot förmiddagen stiger en stilig gosse in till oss och jag mer eller mindre överfaller honom och frågar om han är Anders, vilket han ju glatt erkänner att han är.

Jag förklarar att jag läser din blogg och att det var roligt att träffa honom, men jag blev väldigt förvånad över att han inte pratade skånska, det var något jag bara hade tagit för givet att han skulle göra! :o)

Du har all heder av din son, han är genomtrevlig och jag är helt övertygad om att vi har fått en konstapel som kommer att vara en prydnad för kåren ;o)"


Tänk, så liten världen ändå är! hälsar konstapelns mamma.

Nu är han här!

Och med sig har han tre stycken härliga Pelargonior, inhandlade på ett pelargonmuseum i Bodafors, utanför Nässjö.

Plus lite dryckjom inför kvällens övningar.

Och morgondagens.

Nu stundar räkgryta!

Och ja, absolut .., kramarna är utdelade Ulrika och Ruta Ett!

(Han hälsar och tackar .. jag pratade t.om göteborgska när din kram utdelades Ruta Ett ..).

Ett fönster öppnas ...

Små flugor och en humla hittar plötsligt vägen ut.

Och från radion hörs den allra ljuvligaste musik ....