Och nu har ...

... pensionatsvärden börjat spela andlig musik på pianot.

Ja, så här kvällen innan han ska börja arbeta.

Nån slags insikt .....


I morgon påbörjar jag min sista semestervecka.

Den femte.

Det är första gången på sjutton år som jag har fem veckors semester och då menar jag semester och inte att hoppa omkring på kryckor, äta Citodon och ha ett svullet knä; jag menar inte heller att gå hemma med en bruten handled.

Nej, jag menar verkligen s e m e s t e r.

Fem veckor.

Nästan magiskt är det.

Men för pensionatsvärden är det slut på det roliga.

"Ojojoj .., ja, om man skulle packa ryggsäcken ...?" säger han som ska stiga upp klockan femochtrettio och sedan cykla iväg de tjugotvå kilometrarna söderut, till stan.

Till jobbet.

Det låter inte som om han direkt slår volter av glädje bara vid tanken.

Och tack vare god hjälp från Hildas Patrik har vi fått igång skrivaren och nu har jag inget att skylla på .., det är bara att sätta igång och skriva brev där man berättar vad man kan och duger till och sedan bifoga diverse handlingar, lägga i kuvert, frankera och sist av allt: lägga på den gula postlådan, den som står bland många andra nere på slingervägen.

På tidigare arbetsplatser har jag sett ansökningshandlingar som kommit till min chef och alla sökande berättar om hur energiska, begåvade och socialt kompetenta dom är och hur många bollar dom kan hålla i luften på en och samma gång - stresstålig är bara förnamnet - och alla är såklart positiva och gladlynta.

Ingen enda kräks när dom blir nervös, så där som jag själv har gjort.

Och nu är det min tur.

Tänk, om man skulle skriva som det är .., tänk, om man skulle skriva att ååå, jag skulle gärna tillbringa resten av livet i ett gult hus på en kulle .., sittandes på en stentrappa och då och då låna böcker på biblioteket .., och maila och blogga och läsa tidningar på nätet och kanske skriva insändare och nu och då någon krönika?

Ja, tänk om man skulle skriva och berätta att man inte längre är så himla stresstålig och att man ibland känner svetten rinna i små bäckar och emellanåt - det händer det också - mer som en brusande älv, ja, som Vormforsen om våren, ty så kan det kännas när köerna bara växer och man inte hinner ta undan kundkorgarna och göra fint kring kassan, eller när tobaksskåpen gapar tomma och man vet att där finns ingen tid alls att fylla på.

En dag såg jag en stor skylt utanför en av stormarknaderna och på skylten kunde man läsa att butiken skulle hållas stängd under den och den dagen, ty personalen skulle på Kick-Off för att bli peppade och jag tänkte .., ååå, hjälp, jag skulle föredra kick-down, men det vågar man knappt säga, för då tror människor att latmasken slagit rot i ens själ och det kanske den har gjort, men allra mest tänker man på att det bara är åtta år kvar till pensionen och det vet man, hur fort tiden går, den bara susar iväg.

Ja, sånt kan man tänka på en kväll i början av augusti.

Just så.

Lyssnar till Annika Östbergs sommarpratande.

Så bra!

Det bästa jag har hört hittills i sommar.

Upphittat ..

Snart är lilla gästrummet helt och hållit färdigt och från det mindre bruna skåpet röjer jag och plockar bort sånt som pv inte ska ha kvar.

Sånt där som deklarationer från år 2003 och framåt.

Bland annat.

Och så fyller jag en tom bananlåda med sådant som - trots allt - ska finnas kvar .., och lådan kånkas iväg till carporten, där mina lådor står.

"Ja, men titta här .., här är ju en kartong, vad kan finnas här ..?" tänker jag.



Jo, där ligger mina vinglas och några små ljuslyktor och asietter och ännu flera asietter (det måtte vara min passion här i livet ..?) och där är ju det så ofattbart vackra keramikfatet i en alldeles ljuvlig grön glasyr!

Från Anja.

Nästan helt och hållet har vi tappat bort varandra, tänker jag lite sorgset.

Hilda och Patriks vänsterhänder ...

Det här är Hildas vänstra hand.

Hilda är Oxe (fast ibland Vädur, född alldeles på gränsen ..) endabarn och dotter till pv.

När jag frågar henne vad hon skulle vilja arbeta med (Hilda har tillbringat ett år på skrivarlinjen på Svalövs folkhögskola i Skåne), så får hon svårt att rent konkret säga vad det skulle vara.

"Men jag kan däremot säga vad jag inte vill arbeta med .., ja, vare sig ekonomisk analytiker eller datatekniker vore något för mig ...", säger hon smajlande.

När jag frågar pv vad han tycker är mest typiskt för Hilda, säger han ..., "ja, hon är försiktig .., när hon var yngre ville hon aldrig göra nånting som hon inte hade provat på ..".

Och han har berättat om när Hilda var yngre och dom besökte leksaksaffärer, hur hon nästan timmavis kunde gå och titta på alla leksaker, för att till slut ändå inte kunna välja, och så gick hon ut tomhänt från butiken.

"Ja, så var det .., och när jag någon gång verkligen köpte något, då tyckte jag så synd om den eller det som inte blev vald ..", säger hon leende.

Patrik, hennes pojkvän, han tycker att det mest typiska för Hilda är att hon är .., ja, rolig.

Och själv skulle jag säga att hon är ko-lugn och ..., empatisk.

På den där skalan över hur bra man - just för tillfället - trivs med tillvaron, så svarar hon, efter en lång stunds funderande ...,"sju" .., för att sedan ångra sig och säga .."nä, det får bli sex i stället".



"Vilken glass jag föredrar ..? Tjaa, Calippo, den tycker jag om", säger Hilda, som är vegan. och har vänster tumme upp.


Vi diskuterar vykort, hur tråkiga och enjängda många vykort är.
Där är bilder av rådhus och torg och i Malå hade vykortsmakaren tagit en bild av minigolfbanan och med skuggan av sig själv på en av banorna!


Och så Patriks hand.

Patrik är också Oxe, han är storebror och arbetar på reklambyrå.

Fotografering är Patriks passion och just idag ska han ta bilder för HBK:s hemsida, ja, han ska intervjua och ta bilder av deras fans inför matchen mot Elfsborg i eftermiddag.

"Det mest typiska för Patrik ..? Ja, han är påhittig och klurig, alltså .., rolig på ett klurigt sätt", säger Hilda.

Och jag tycker att han är snäll och omtänksam.

På den där skalan .., så svarar han "sju .., ja, jag är på god väg ., på det stora hela så .., ja, en sjua", säger han.

Patrik har vänster tumme upp och tycker om lakritsglass.