Ja, någon stjärna i skolan har jag aldrig påstått mig vara.
Men 1981 var jag en liten stjärna.
Det är tjugoåtta år sedan jag gick den där vårdbiträdesutbildningen.
Som en evighet sedan.
Och herr pv har minsann inte hyst så stor tilltro till mina vårdkunskaper, nej, jag fick inte ens ta mig en titt i hans öga, då, när han hade det som värst i fjolvintras.
Men sen .., till min förvåning, tillät han mig att plocka bort några suturer på ryggen, från ett bortopererat födelsemärke.
Och ser man på ..., nu, medan Mona Sahlin intervjuas i tv, frågar han om jag kan ta bort suturerna efter blindtarmsoperationen.
"Javisst, inga problem!" säger jag och går för att leta efter nagelsaxen.
Den hittar jag inte, det är en dålig sköterskemottagning det här, ingen ordning och reda alls, så jag hämtar husets näst minsta sax och säger att jag ska göra ett försök.
Och så får patienten fick lägga sig raklång på soffan Ektorp.
"Ligg still nu!" säger jag myndigt, så där som sköterskor brukar göra.
Och patienten, iklädd blå kalsonger vars resår nästan försvunnit, ligger stilla och blundar.
Det är inte långt ifrån att han ser förskräckt ut.
"Ja, ja .,. ta det lugnt nu .., det här ska nog ordna sig ...!" säger jag tröstande.
Och så börjar jag att klippa.
Det är åtta suturer som ska tas bort.
Lirka in saxen under tråden ..., klipp-klipp, men inte på knuten .., (saxen är slö) ... och så: dra ut hela tråden!
Vips, bara!
Det går hur bra som helst, frånsett dom två yttersta, som sitter lite snävt till, men det går bra ändå.
"Så där ja, nu är det klart .., nu kan du gå och duscha!" säger jag myndigt.
Och patienten ler och suckar lyckligt.
Hälsar Syster Nilsson.
