.... smarrig müsli är detta!
Den godaste jag smakat, faktiskt.
torsdag 9 september 2010
Det finns människor ...
Vilka härliga frimärken!
När jag en gång telefonbeställde frimärken till affären, bad jag att få några som var vackra.
Arbetskamraterna som stod intill, gapskrattade.
"Vackra frimärken ..., skulle det ha någon betydelse ..??"
"Ja, det är väl klart att dom ska vara fina", sa jag.
Dom här, dom hade jag garanterat beställt!
... som man kommer mer nära än andra.
Människor som - och man begriper egentligen inte varför -, genast skuttar rakt in i ens hjärta och sedan förblir där .., sittandes i hjärtats finsoffa, vickandes på tårna.
En sån människa är Berit Sandström i Malå.
Vi kom att - under ett par år - arbeta tillsammans på Nilahallen i Malå och jag tyckte att hon var en alldeles underbar arbetskamrat!
Alltid glad och sprallig (åtminstone utåt) .., snabb och effektiv .., aldrig rädd att ta i.
Oerhört serviceminded.
Berit hade lätt kunnat vara min dotter och jag minns hur orättvist jag tyckte att det var att hon skulle ha så mycket lägre lön än vi andra, för hon gjorde precis samma jobb och på ett utsökt sätt.
Men framför allt, jag tror att det var det, hade vi samma humor.
Sånt betyder mycket.
När hon några år senare sökte arbete som au pair i USA, skrev jag hennes arbetsbetyg, för det visste jag ju, att skulle chefen skriva, då skulle det bara stå så där ..."har skött sitt arbete på ett ...", ja, totalt själlöst.
Så jag berättade hur härlig Berit var att jobba med .., att hon gjorde oss så glada .., att hon kom till affären på sin lediga dag och gräddade våfflor och att hon, utan att någon bad henne om det, hjälpte kunderna att bära ut tunga varukassar, ja, sånt.
Efteråt fick jag av au-pairförmedlingen veta, att med ett sånt betyg kunde Berit söka tjänst hos den amerikanske presidenten .., ja, ni förstår ju .., jag brukar ju inte direkt spara på överorden och nu hade jag väl tagit i så det räckte och blev över.
Det är förstås det där med sans och måtta; att lagom är bäst.
Och så flyttade vi till Skåne och under det första året, kom Berit på besök.
Sååå roligt var det.
(Berit beställde tid hos frisörskan, gick dit, blev helnöjd ., och gick sedan bums och köpte en bukett till ovan nämnda frisörska, som från-hjärtat-tack! Sån är hon.)
Och sen .,. har det varit sparsamt med kontakten.
Tills idag.
Då upptäcker jag i postlådan (där mitt namn nu också står) ett stort, platt paket.
Från Berit.
Paketet visar sig nnehålla en bok med titeln "Den siste bonden på Tämmesboda" och är som gjord för mig.
Men i paketet finns också Berit-tagna bilder av en väldigt ung ättapjött, han som nu är konstapel i Malmö.
På hans t-shirt står det ..."Makalösa Malå."
Och där är också en bild på vår då tonårige cocker, Linte (-Pinte)!
Alldeles nyss uppstigen från havet är han.
Åååå, lille gubben!
Och där är också .., tre fullskrivna A4 där bokstäver bildar de allra mjukaste snällord!
Ord som försiktigt lägger sig där inne i hjärterummet och värmer som en liten kamin.
Tänk, att så .., just så kan det vara en alldeles vanlig dag i början av september, när man har hämtat posten.
Brevet ...
Det finns också människor som har en förmåga att uttrycka sig, så där så .., ja, när man läser deras rader, så är det som om man ser en film.
En sån kompis har jag.
Han heter Sven-Erik och växte upp i Gargnäs, inte långt från Malå, en tre-fyra mil, kanske.
Son till en slaktare.
Före-före-före-detta trummis i ett lokalt popband, men det var i ett annat årtusende det.
Denne Sven-Erik, han vet hur man berättar och han är, utan tvivel, en tillvarons iakttagare.
Så ..., kom!
Följ med på en bokstavsresa längs Umeälvens västra sida!
Så här skriver han - och detta är bara just om bilturen och vad som hände -.
"Ibland blir dagen inte som man planerat, den blir bättre och förrgårdagen var en sån.
En av mina svågrar ringde och föreslog en ”dit–näsan-pekar-utflykt” och det är rätt ovanligt att han gör det, ja det är så ovanligt att det nästan aldrig har hänt, åtminstone inte med en så kort betänketid som det nu blev.
”Jag sätter på hurran och kollar på kartan, så får du både kaffe och ett förslag på resrutt när du kommer hit” sa han.
Med ”hit” menar han Jämteböle och dit är det c:a 4 mil.
Jag går igång på spontana påhitt, och då en klarblå septemberhimmel redan innan samtalet gjort mig på bästa humöret, var naturligtvis svaret givet.
Det är inte helt fel att vara ”pangis”....;-)
Turen gick längst Umeälvens v:a sida, en för oss båda helt okänd del av Umeälvens dalgång och målet, förutom själva resan, var Lycksele och lunch på Hotell Lappland.
Det var och är mycket trevligt och nostalgiskt att under klarblå himmel köra efter fina grusvägar med blanka telefontrådsstråk.
Du kan säkert förställa dig känslan om du någon gång sett en Åsa-Nisse film och kommer ihåg sekvenserna när ”Nässe” och Klabbarparn brassar omkring i dom småländska skogarna med Eulalia II.
David Frost beskrev helvetet bl.a. så här: ”Helvetet måste vara en plats där tyskarna är poliser och svenskarna står för humorn”.
Han måste ha sett både Bergman- och några gamla Åsa-Nisse filmer.
Någonstans mitt på halva hållet passerade vi en gård med ett milt sagt något annorlunda trädgårdspynt. Ett flertal meterhöga siluetter av änglar satt uppspikade på träd.
Ord och uttryck som ”Evigheten” och ”Tror du att det är Gud eller apan som gav dig livet?”, hade målats på mängder av stenblock.
I buskarna närmast vägen hängde massvis med reflexer, vilket antagligen skapar en viss förvirring när platsen passeras i mörker.
Tre stora träkors som placerats på en liten kalhuggen kulle en bit från vägen gav hela skapelsen en något kuslig inramning och min tolkning är att kullen och korsen skulle symbolisera Golgata."
Så skriver han.
Och jag säger bara .., vem hade kunnat ana att sådant finns hemma i Västerbotten?
Inte jag!
I gårdagens ...
... Hallands Nyheter fanns ett intressant reportage om herr Cylle Palm.
"Han heter Cylle Palm och är skånepåg från Helsingborg, men alla känner honom som Cylle, fotograf i Vessigebro. I hans arkiv trängs glada skolbarn med bilder på flyktingar från krigets Europa, reportagebilder med människor och miljöer från bygden, "busbilder" han tagit åt polisen, bilder av sorg och bilder i glädje.
Men bilderna han hämtade som hemlig kurir i efterkrigstidens Tyskland är fortfarande hemliga."
Så står det längst uppe på sidan.
Och jag sitter ute på altanen, med pElle vid mina fötter, och läser artikeln, författad av Torsten Andersson.
Bilden av herr fotografen himself, är underbar.
Ömsint.
Och längst nere till höger, under bilden, ser jag fotografens namn.
Den här härlige mannen, det är alltså den här madamens pappa.
Och det var hon som tog den ömsinta bilden av sin far.
Här kan ni läsa om honom.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)