Om Judit ...

Och jag dyker ner bland alla bokstäverna i hemtidningens sida om Avlidna.

Som ännu en liten roman blir det.

"Mamma var en glad, snäll och duktig person som kunde vara ganska rättfram i sina kommentarer, men hon menade inget illa.

Hon sysslade med allt möjligt, många är sommarbarnen och systerns barn som hon hade hand om, skogsplantering, städerska, tvätterska med mera.

På fritiden, medan hon bodde kvar i Fromheden, hade hon fullt upp, det var att laga mat och servera på otaliga bröllop, vara värdfolk med pappa, jobba i kaffeserveringen när det var dans, baka bröd, driva upp plantor i växthuset, väva, måla tavlor, sticka, aldrig rädd för att prova på något nytt.

Hon älskade att baka goda kakor och hade alltid många sorters kakor. Hon bjöd gärna på kaffe med dopp. Man kunde ofta få fikabröd med sig hem också. Hon lagade gärna god mat och var aldrig rädd för att prova nya recept. Palt gjorde hon gärna.

Hon älskade att spela bingo och hon och pappa kunde köra åtskilliga mil för att spela och träffa folk. Hon var väldigt social. Otaliga var pensionärsresorna som de gjorde tillsammans.

Mamma har levt ett långt och innehållsrikt liv."

Fredagsfönstret ...

.... finns i Bohuslän, på ön Gullholmen.

Bland det vackraste och mest annorlunda jag har sett i vårt avlånga land.

Inte fönstret (jag själv tog bilden), men samhället med sina smala, trånga gränder och alla trähusen och hela tiden - havet intill -.

I love You!

Det var då det ....

Kanske var han nio, tio år och skulle åka buss alldeles själv. 

Det var första gången.

Och jag stod där utanför och frågade om jag inte skulle få en kram och sonen sa att "det kunde jag väl", men först ropade han till busschauffören att titta bort.

Å, hjälp, så piiiinsamt om han skulle se när mamma fick en kram!

Nu har många år passerat, sonen är tjugofyra år, ja, det är ett helt annat liv, när jag ikväll ringer honom.

Det visar sig att han är på jobbet.

"Jaha, okej, ja, men ...", säger jag.

"Var det nåt särskilt du ville ..?" undrar han.

Jag säger att det var det inte .., nja, jag ville bara säga hur mycket jag tycker om honom.

"Ja, jag älskar dig också mamma", svarar sonen.

"Är du ensam i bilen ...?" frågar jag.

"Nä, min kollega sitter här intill och ler ...", säger han som nu är en vuxen man.

Oj.

Nånting har hänt under vägens gång.

Och jag tänker att det finns inte ord för hur mycket jag älskar den sonen!

Och bara så ni vet ...

Så tänker jag hädanefter samla mina bilder här.

Om Olle ...

I klockans inre ligger min mammas dödsruna.

Lokaltidningen hemifrån, den blir för den sedan länge utflyttade, ja, som en slags mental navelsträng.

Eller en kanske en själslig sådan?

De första åren tittar man på bilder av brudpar .., efterhand blir det avdelningen "födda" som får besök och nu, när man själv är vuxen och har barnbarn, skuttar man direkt till sidan med "avlidna".

Och där möter man ansikten och stelnade leenden från före detta grannar och där är gamla lärare och namn som låter bekanta, men man glömt vem dom tillhörde?

Och ingenstans i världen kan där finnas dödsrunor där människor har tyckts så otroligt förnöjsamma, som just hemma i Västerbotten!

Små, små bokstäver formar en bild av en människa och här sitter jag, långt hemifrån, och tycker mig till sist nästan känna den där personen som inte längre finns.

Så här kan det t.ex. stå i texten och där finns också en bild som visar en man i blå skepparkeps.

"När flottningen upphörde köpte Olle bogserbåten han arbetat på, döpte den till Viktoria, tog skepparexamen och drev passagerartrafik på Storavan flera somrar.

Olle var i många år inneboende hos sin syster i Arvidsjaur, bodde sedan i egen lägenhet men det kändes aldrig som hemma. Han timrade en sommarstuga i Krokviken, satte sedan upp ett eget hus i Avaviken.

Olle var ungkarl och började efter pensioneringen resa till Gambia, först på semester och sedan för att hjälpa till med ett skolbygge. Detta ledde till att vi träffades.
Kärlek uppstod, vi gifte oss först i Gambia, senare i Bergnäsudden och fick därefter dottern Margot.
Medan jag studerade var Olle hemmaman.
Vi har varit lyckliga tillsammans."

Ser ni bilden framför er?

Det blir som en liten roman.

Och Olle med den blå kepsen på svaj, blev åttioåtta år.