Eftermiddag ...

bakar bröd

tittar ut genom fönstret

där ute

- under äppelträdet -

springer den lilla rödhaken

Hjälp! 

I morgon ska jag på intervju.

Lilla Vera Hansson ....

Projekt brandman ....

Annas vänsterhand ...

 I somras fick jag besök av en alldeles underbar madame. 

Hon var då på besök i Helsingborg hos sina föräldrar .., och den här unga kvinnan med rött år, hon var en av dom allra första som kommenterade på min gamla blogg, jag tror att det var någon gång kring hösten 2005?

Det var då när jag hade sällskap med den lurvige från just Sundets Pärla.

Och nu kom hon alltså - helt oväntat - på besök.

En sån himla trevlig kvinna visade det sig vara!

Lång, sportig, kortsnaggad, rättfram, öppen, varm, charmig och pratglad.

Anna arbetar som brandman i Linköping och är dessutom - enligt mitt sätt att se det -, en helt suverän fotograf.

Nu är hon dessutom engagerad i ett projekt som enligt somliga kanske inte är så där politiskt korrekt, men det struntar jag faktiskt i, jag tycker att det är kul ändå.

Hon fotograferar nämligen sina arbetskamrater.

Intäkterna går dels till Barncancerfonden, dels till brandmännens USA-resa där det ska ställas upp i Polis, - och Brandmans-VM nästa höst.

Skulle jag tycka att det vore lika roligt om någon fotograferade oss kassörskor på Ica?

Ja, det skulle inte störa mig, om det vore gjort med glimten i ögat.

Och att tänka sig min före detta arbetskamrat Johnny på Ica i Malå ..., ja, att han skulle stå där med sin lurviga bringa och svinga köttyxan .., ja, det vore nånting det!

Kalenderns pris är 100 kronor.

Dagens fönster ...

Från Marie-Louise kommer onsdagsfönstret.

Om man är intresserad av hur tillvaron som medberoende ter sig .., det vill säga, om man har haft eller har ett förhållande med t.ex en sexmissbrukare, så kan man med fördel ta sig en titt på hennes sida.

Där vittnar Marie-Louise öppet och utan att snegla åt höger och vänster, om hur detta att nästan bli besatt av en annan människa, kan te sig.

Det är modigt, tycker jag.

Inte just att bli besatt, men att våga berätta om det.

Själv är jag så stolt och skulle aldrig någonsin erkänna nåt sånt, än mindre böna och be att någon skulle stanna kvar.

Det är ju också - på sätt och vis - en slags feghet.

En rädsla att blotta sig.

Här är länken.