onsdag 27 oktober 2010

"Vid himlens utkant ..."



Så heter filmen som vi såg ikväll, pv och jag själv.

Dvd-omslagets framsida visar en hord av beröm .., det är getingar, stjärnor, biografstolar, små fyrar, filmklappor, plustecken och orden "Bästa Manus vid Cannes filmfestival".

Då förstår man ju.

I Svenska Dagbladet kan man läsa den här recensionen.

Men vi sitter där i mörkret och tittar och småpratar mellan varven och säger att ..."visst spretar den lite åt alla möjliga håll ...?" (säger jag) och ..."nog är det överspel ibland, så där som när hon kom ner i köket .., det tycker jag ..(menar pv).

Vissa scener är helt ljuvliga (exakt dom som SVD tar upp) och musiken passar perfekt.


Herr Kurtiz. Vattuman, född 1936. Jättebra, spelar han!

Bäst, utan tvekan bäst, tycker jag att mannen som spelar änkling i filmen är.

Den mannen, Tuncel Kurtiz växlar personlighet på ett suveränt sätt!



Regissören, Fatih Akim, är Jungfru, ( som synes försedd med helt otroliga ögonbryn och ja, det är i sammanhanget totalt oväsentligt, men ändå ... ) född 1973 i Hamburg av föräldrar som utvandrat från Turkiet.

Den här filmen var för övrigt Tysklands bidrag till Oscarsgalan 2008.



Hanna Schygulla (Stenbock ..., se där ...!) har också en roll i filmen och jag bara gapade när jag såg henne, för mig var hon fortfarande den här kvinnan .., men det betyder ju bara att åren går fortare än man tror.

Det totala betyget?

En 3:a från mig. (av 5).

"Ja, det blir inte mer än en 3:a från mig ...", säger pv som sitter i vardagsrummet och rättar matteprov.

Så var det med den filmen.

Vid elvatiden ...




.... allt medan regnet öser ner utanför fönstren, läser jag ut den sexhundrafyrtiosju sidor tjocka boken "Vad jag levde för", av Joyce Carol Oates.

Sexhundrafyrtiosju sidor!

Och det är ungefär som när man tittar på "Morden i Midsomer", egentligen bryr man sig inte så mycket om slutet och hur det till sist ska gå för mr Jerome Corcoran , nej, det är själva vägen dit som betyder nånting.

Sättet hon skriver på.

Det vimlar av könsord och beskrivningar av sex till höger och vänster och en kväll när jag ligger på soffan Ektorp och läser boken, säger jag smajlande till pv att .."ja, läs inte den här .., du kommer att bli evigt pilsk" och nej, det blir inte jag, men jag fascineras av hur författaren kan ändra språk så till den milda grad, det är som om hon har hur många personligheter som helst att välja på och hade någon frågat mig och jag inte hade en aning om vem som skrivit boken, hade jag satsat allt jag äger och har på att det hade varit en man.

Nej, jag förstår det inte!



Och här sitter författaren på sina knän .., och där är katten - med hängmage så där som pElle - och hade mrs Oates nu suttit mitt emot mig på Öresundståget så hade jag kanske gissat att hon vore hattmakerska eller bibliotekarie, det är vad jag hade gissat på, nej, hädanefter ska jag aldrig någonsin döma människor efter utsidan!



Och som yngre.


Och vad är det som gör
att jag fullkomligt sugs in i hennes sätt att berätta?

Jo, jag vet.


Det är närbilderna;
bokstavsnärbilderna.

Så här t.ex, som när författaren beskriver när Jerome Corcoran hittar ett råttbo i sin farbror Seans något bedagade hus.

"Corky hade faktiskt aldrig undersökt ett råttbo noggrant förrän han satt där nerhukad över det, förfärad men ändå full av beundran, och ju mer han tittade desto mer beundrade han det, för så häpnadsväckande det var: stort som en basketboll, skickligt, ja, kärleksfullt sammanfogat av alla möjliga konstiga saker, inte bara garn, snören, trasor och bitar av tidningspapper som man kunde vänta sig, utan här fanns fjädrar och glänsande ståltråd och julgransglitter och fem, sex knappar och färgade glas - och plastbitar och en del av ett barns Kalle Anka-docka av gummi och en illa fläckad silvermedalj på en tunn kedja och ett par trasiga glasögon med metallbågar och, mest förbluffande av allt, den metalliska självlysande tavlan till en väckarklocka som han och Pete hade haft i sitt rum.

---

När Corky bar ner boet för att visa det för sin farbror som satt och halvsov framför TV:n, satte sig Sean ivrigt upp och spärrade upp ögonen för första gången på länge. Och sedan fick han tårar i ögonen och hans lätt darrande hand drog fram den missfärgade medaljen på en kedja ur det tätt sammanfogade boet - en religiös medalj -, Jungfru Maria, som en gång hade tillhört Frances Corcoran, borta sedan länge."

För mig blev det här en m a g i s k bok.

Helt underbar!






Anita minns sin morfar ...


Ja, nog ser han spjuveraktig ut nog! tycker Elisabet.


"Mitt minne av morfar är att han var lite av en "spjuver", rolig och lätt originell.

Han satt gärna och "rökte" (sög!) på sin pipa intill spisvärmen, och tycktes sitta och drömma tillbaka till gamla tider.

Han drack gärna kaffe på fat med samma njutning och tackade ej heller nej till ett glas öl.

Och han var en fantastisk skidåkare och dansör också! Ingen svängde "sina lurviga" som han!

Han tyckte om sina många barnbarn och älskade när de skojade med honom.

Han tog gärna sin ryggsäck på ryggen och vandrade iväg på lite äventyr, om det så var till skogen för att fiska eller för att hälsa på någon gammal vän. Med tiden blev han tyvärr ganska döv men det tycktes inte bekomma honom så mycket.

Han hörde nog det han ville i alla fall... ;)

När vi hade flyttat till Stocksund 1963 kom morfar och hälsade på.

Mamma ville att jag skulle visa morfar alla fina båtar i hamnen.

Morfar blev inte ett dugg imponerad utan tyckte att båtarna liknade de flesta "gammbåtar" han tidigare sett! Så lätt gick det inte att imponera på en gammal skogsman och fiskare!

Tjurig och egensinnig var han min morfar, men jättemysig!"

Onsdagsfönstret ...




... kommer från Övertorneå i Norrbotten.

Det är vännen Ulrika som, på stickläger - just i Övertorneå -, lät garnet vila en liten stund och då passade på att ta fram fönsterhåven!

Tänka sig, att den hade hon med sig!

Det tackar man ödmjukast för.

tisdag 26 oktober 2010

Det bästa jag vet ....

... är detta.

Som på Forumbiografen ....



Ikväll blev det besök på Halmstad Bibliotek och det tog mig en kvart att välja ut tre filmer.

Å, sicken härlig helg som stundar!

Första filmen ut är den här.
(Som ni ser är jag fortfarande kvar på bokstaven A ...).

Nästa blev denna.

Och sist av allt - då hade det kommit en kvinna som också ville titta på A-avdelningen, så jag flyttade mig artigt till höger och kom då till bokstaven V.

Då blev det den här filmen.

När det nu blir filmvisning, ska vi även ha lite smågodis till.

Kanske till och med paus.




Efter biblanbesöket hälsar jag på hos Sonja och Gösta, i väntan på pv som har körövning.

Vi sitter i deras vardagsrum med tre eller fyra meters takhöjd och Nissan och Halmstad slott där utanför, och Gösta visar en film från 80-talet, från ett besök hos Gunvor och Viking som då hade köpt lägenhet i Spanien.

Gösta är den som filmar, han är duktig på den biten .., där är vardagsbilder från själva området .., murare som arbetar med nya hotellkomplex .., där är bilder från livsmedelsaffären och från ett påskaftonsfirande tillsammans med andra svenskar och ett par från Norge .. och där, i det spanska köket, dansar en kvinna från England, hon har flirtig blick och är på gränsen till utmanande - "hon söp ihjäl sig så småningom", säger Gösta så där apropå - och det blir ännu mera dans och allsång .., Sonja står och diskar och ler mot herr filmaren .., det är på den tiden när människor röker inomhus och i ena hörnet av den spanska altanen - och med eftermiddagsljuset mot sitt silvervita hår - sitter Viking och sjunger glatt och Gunvor är solbränd och ser glad ut .., det är en helt annan tid och nu, tjugo år senare, är allt annorlunda .., många av festdeltagarna som ser så glada ut den där påskaftonen, är nu förvandlade till aska och ligger i minneslundar .., någon har drabbats av Alzheimers och någon har lämnat sin fru, en annan har sålt sin lägenhet och köpt hus i södra Frankrike .., och där är förstås bilder från stranden och havet, havet som är turkosfärgat och ser så härligt ut.

Detta är första gången jag ser pv:s pappa på film och framför allt: hör hans röst.

Vilken oerhört stilig man! tänker jag.
Turtlan minns ...

Min morfar och farfar har jag inga egna minnen av för jag var 2 år när de bara med någon månads mellanrum gick bort.

Men från mormor och farmor finns många många minnen.

Mormor bakade den ljuvligaste och snyggaste sockerkaka jag ätit och nånsin sett.
Djupfrysta bullar de tinade hon i en gryta på spisen på låg värme, inte i ugnen. Den Micro hon fick användes nog inte många minuter.
"Ett modernt påfund".

Eller när jag skulle reda ut i telefonen om styrka på tabletter:

Hon ringde och undrade varför en Alvedon var på 500 mg och sömntabletten var på 5 mg?

- Inte undra på att jag inte kan sova när den bara är så svag som 5 mg....!

Men när hon tog en Alvedon på 500 mg på kvällen... ja då sov hon så gott så.....
Jag försökte reda ut det hela men jag undrar om hon köpte det?
Ingen större skada ta en Alvedon på kvällskvisten och perfekt om hon somnade med hjälp av den .

Farmor hon sov middag i hammocken på sommarstugan och än idag är det som om man förväntar sig att hon ska ligga där när man kommer runt hörnet där hammocken står.

Farmor och farfar reste mycket ut i världen ( = Europa) på 50 och 60 talet. Farfar hade en liten resebyrå på sidan om sitt vanliga jobb. Det är kanske därifrån jag fått min resekärlek?

De var helt olika som personer men det var och är bara roligt.

Turtlan

När postbilen kommer ...



... blir det nästan som lilla julafton!

Där är boken som beställdes bara häromdagen (och just som jag hade klickat iväg ordern, hittar jag den ena negativa recensionen efter den tredje, nåja ..), men där är också ett så fint kuvert, adresserat till sigge nilsson.



Å, det är från Alicia, dotter i huset där sigge tillbringade sin första tid i livet.

Tretton katter fanns där då .. några kattmammor och en massa kattungar!

Kanske någon kattfarbror också?

Det är måhända därför - att där var så många syskon och kusiner och att han aldrig fick vara i fred - som sigge numera vill ha lugn & ro?

Ofta hittar vi honom uppe i det som var Hildas rum .., där ligger han timmavis för sig själv.

Eller i gästrummet.



Och sigge får ta del av brevet från Alicia, där hon berättar att hon har varit hos tandläkaren och att tandsköterskan, Winnie, förklarade att tandtrollen hade gjort hålet i tanden och Sofia, tandläkaren, skulle ta bort dem, ja, Sofia hade en duschborr som skrämde bort alla tandtrollen och sedan fångade Winnie dem finurligt i sin sugslang!

Att sigges syster Mysis
och hans mamma mår bra .., och att Alicia har börjat på en danskurs, det får han också veta, och så skickar hon en fin teckning som hon har gjort, bara till sigge nilsson.

Se det var ett trevligt brev från en liten madame i Benestad, inte långt från Ystad.

Om en farfar ....


Mossfolks farfar med barnbarnet, mossfolks lillebror.
Titta sån fin medalj den lille gossen har runt halsen!


mossfolk minns ...

Oj vad mycket man minns när man tänker efter. En massa små minnen som dyker upp i olika vardagssituationer.

Jag minns hur farfar ägnade timmar sittandes i sin skinnfåtölj i vardagsrummet med morgonkaffet och dagens tidningar.

Och jag minns hur han satt på terassen och visslade på fåglarna som hämtade ost ur händerna på honom. Talgoxar och blåmesar.

Och när han hängde upp hängmattan mellan fruktträden i den stora trädgården.

Och jag minns hur han sade "Aja du" på bredaste skånska med ett utdraget u.

Det var liksom gångbart i alla situationer och sades, beroende på betydelsen, med lite olika glimt i ögat.


Mera minnen ...


Evas pappa på balkongen.
Bilden från hennes blogg.


Eva minns ...

Jag minns min pappas visslande.

Han visslade jämt på någon oidentifierbar melodi.

Och hans sätt att ropa när vi ringde på dörren, "JAAAA!", ropade han (och ville att mamma skulle öppna).

Jag minns hans varma och pliriga blick, så glad och kärleksfull.

Barbro minns ....

"Mamma .., jo, men hon var ju så social och kreativ och otroligt generös, ja, hade hon bara, så kunde hon ge bort sina sista slantar till någon gamling.

Ja, omtänksam, det var hon verkligen.

Du kanske kommer ihåg Elisabet hur vårat hus var, det var så otätat och dragigt, så när man gick i säng om vinterkvällarna, då brukade mamma lägga vedträn i ugnen och sen lurade hon in dom i tidningspapper och lade det i sängen, vid fotändan, så blev det varmt och skönt!


Moster Gunvor, Barbros mamma, gjorde tavlor av ull som hon färgade.
Ull och mossa och ..., ja, ser ni lappgubben som sitter böjd vid elden, där nere till vänster?
Den här tavlan satt på väggen i mitt barndomshem, jag förmodar att det var mamma som målat ramen i grönt - hon hade såna perioder - allt blev grönt eller blått.


"Nåt annat som verkligen var mamma .., ja, du vet, vi hade ju getter och killingar och alltid lyckades dom hoppa över hagen, det var omöjligt att hålla dom på plats och då hörde man mamma som ropade att vi skulle ut och fånga in dom!"

(När moster Gunvor dog, skrev en av hennes syskonbarn en helt UNDERBAR nekrolog, som avslutades som så att ... var någonstans, om inte hos moster Gunvor, fick man ta in en liten killing i huset, bada den i badkaret och sen ställa den på köksbordet och föna pälsen med hårtork!)



Och Gunvors signatur.
Gunvor Fjellström.
Moster Gunvor var Tvilling.




Morbror Joakim, Barbros pappa och Lothas morfar, var - i mina ögon - en tusenkonstnär.
Av björknäver tillverkade han kaffekoppar (innerglaset har tyvärr kraschat), ölsejdlar, snapsglas .., ja, han var fantastiskt duktig!
Jag undrar hur många malåbor som har såna här koppar i sina skåp?
Var gång mamma åkte till Dikanäs, till morbror Olaf, mormor och moster Gunvor, hade hon i bilen med sig en stooor kartong fylld med näveralster som skulle levereras till olika kunder.


Barbro fortsätter.

"Och pappa, Joakim ...?

Å, han var en sån naturmänniska, tog ofta med oss ut i skogen. En gång (Barbro skrattar gott vid minnet) skulle vi fiska och vi stod där länge och inte ett enda napp blev det. Då sa pappa smajlande att nu ska vi tjyvfiska och så gick vi till en annan sjö och tror du inte .., vi fick fisk direkt och pappa kokade den i en kaffeburk, du vet, såna här som fanns förr .., och så la han en smörklick i ..., ja, det glömmer jag aldrig!"
Lotha minns sin mormor ....


Elisabet säger: moster Gunvor i växthuset .., för mig var hon blommor, skratt, värme och en som pratade lika fort som jag själv och det vill inte säga lite. Och så var hon lite rödhårig och en otrolig djurvän. Man kände sig alltid älskad av henne.


"Hej Elisabet!


Du har säkert en alldeles egen minnesbild av din moster, som var min mormor.

Min mormor var mjuk och go att krama.

När jag var mindre minns jag hur hon sparat alla klädeskataloger så när jag väl kom och hälsade på, satt vi och valde ur dem, vi klippte ut och gjorde egna klippdockor.

Hon hade rosiga kinder och vi gick utomhus och hon ropade den vackraste rop-sången efter alla fina små getter.

Alltid klädd i förkläde och hilka.

Vi hittade ofta ägg-svamp som blev till vardagsfest på det vackra köksbordet.
Mjukmackor med smörstekt svamp! Än i dag är det Mormorsdoft!

Men ett av de käraste hjärtvärmande minnen ja ghar, var när Mormor flyttat upp till änkestugan, upp i backen, nära lillebror Olaf.


När jag kom så fanns där nästan alltid nybakt sockerkaka ur vedspisens varma inre. Och fanns det inte, var den snabbt fixad, sen när kaffet var kokt och sockerkakan stod på bordet, så satte jag igång stenkakan med Arne Qvicks "Rosen" och sen sjöng vi för full hals, fikade och skrattade!

Lotha."



Farmor Gunvor pratar med pElle.

Joanna minns sin farmors sås till laxen ...

Haha, en rolig sak med Farmor som jag alltid tänker på är hennes goda sås som vi alltid åt till lax (som vi alltid åt på midsommar).

Det här receptet var nog ganska komplicerat från början med mycket kryddor och så där, men allt efter att tiden gick (och efter att Farfar gick bort) så blev det mindre och mindre viktigt.

Mina systrar (som farmor var "låtsasfarmor" åt) älskar den här såsen och en gång ringde Mamma upp Farmor för att få det exakta receptet.

"Jaså den såsen?" säger Farmor. "Ja det fanns ett recept en gång i tiden, men nu har jag insett att det funkar lika bra att blanda grädde och ketchup" Haha!

Vonkis minns...

Minnena av mormor är fortfarande för färska för att de ska gå att sortera. Just nu känns det som att jag minns allt.

När jag känner doften av träslöjdsalen brukar jag tänka på morfar och hur roligt det var att vara med honom i han verkstad och hur noga han var att vi skulle vara försiktiga runt maskinerna. På hur han alltid glömde bort att slå av blinkersen i gammSAABen efter att han hade svängt.

Och hur han kunde börja prata med vem som helst som han mötte. Och den där gången när jag sprutade vatten i baken på honom, hur vågade jag? Jag sprang in ingen fortare än kvickt och morfar stod kvar och skrattade. Eller när han låg på soffan och tog igen sig, hur löständerna alltid ramlade ner en bit i munnen och liksom glappade på utandningen.

Såna där hårda fyrkantiga fruktgodisar får mig alltid att tänka på gammelmormor. Vi fick alltid såna när vi var och hälsade på. Hon hade några granntanter i 80-års åldern som hon brukade passa när hon var ung. När hon på gamla dar skulle gå och hälsa på dem sa hon alltid att hon skulle gå över till småflickorna :-)

Och farfar. Hur han for med munnen när han rakade sig med rakapparaten. Alltid satt han vid köksbordet, under klockan. Och den där tummen som var skadad. Vi fick aldrig veta vad han hade gjort med den. "Jag slogs med en björn" var det enda han sa.

Kring jul brukar jag tänka på Anders som jag trodde var Lasse Berghagen när jag var liten. Han hade en bonad som satt uppe året runt i köket "Snön lyser vit på taken. Endast tomten är vaken".

Käre värld vilka minnen du väckte med det här inlägget :-)


Tisdagsfönstret ...



.... hittade Fru Grå i Hamburg, nu i helgen som var.

Ett bagerifönster.

I den lilla dubbelsängen ligger ett bröd .., på stolen ett annat.

måndag 25 oktober 2010

och pv minns .....





















... sin far Viking .., jo, det kan han säga på en gång ., han Viking var ju så musikalisk;  kunde spela både banjo, dragspel och mandolin ..,  och klinka lite på piano, gitarr och cittra, och så sjöng han alltid när han arbetade, ofta "hittepåmelodier" som kom till så där i stundens ingivelse, säger pv.

Och Gunvor då?

Den yngste sonen funderar och funderar.

Men jag vet .., det mest typiska för mig - med Gunvor - var hennes goda humör.

Hon var en gladlynt och lättsam människa och nästan alltid när vi tittade in i sommarhuset hos henne (eller för den delen i lägenheten i Ljungby), så sa hon "ja, här har varit jordbävning, minst 8 på Richterskalan" och så smajlade hon och visade på det hon tyckte vara en salig röra.

("Men det var bara dom sista åren,  Så länge far levde han hon koll på läget, då var det ordning och reda ....", säger pv och skrattar gott.)
agnetha minns ...

(Jag mailar Agnetha på jobbet (hon arbetar som läkarsekreterare) och frågar om hon har några minnen ..., å, så svårt mitt i alla stressen, men liite kommer hon ihåg så där på stört ...).

Det är klart att man har många minnen, det poppar upp saker vid olika tillfällen, men när jag ska sätta det på pränt så står det helt stilla, vet inte vad jag ska skriva.

Minns hur pappa brukade stänga in sig för att spela på sitt dragspel (stängde alltid in sig i sovrummet för att han tyckte att han spelade så dåligt, ville inte ha publik), men jag brukade sitta utanför och lyssna, jag tyckte jättemycket om att lyssna när han spelade.

Och hur han, när vi åkte bil och han körde, alltid sjöng "Närmare Gud till dig" och man undrade om det här var sista resan ...?

När det gäller mamma så minns jag faktiskt mest henne framför symaskinen, hon sydde alltid.

Hade skräddarutbildning , så hon sydde kläder åt folk.

Agnetha
cruella minns sin mormor ...

Jag minns massor av min mormor, men mest sånt omtänk som att hon rensade sardinerna till mig när jag skulle få smörgås - och även om sardinerna i tomatsås hemma hos mig är utbytta mot makrill så ÄLSKAR jag och min lillunge fortfarande just den mackan:-)

Och så hade hon alltid karamellskål i ett skåp och när vi kom för att hälsa på så SPRANG vi ungar upp för att hinna få karamell innan våra föräldrar hann med att säga nix;-)

När man sov över fick man ett vinrött tungt vaddtäcke över sig och överlakan. Och mormor sov bredvid i bäddsoffan.



// Elisabet säger: vaddtäcket .., vilken nostalgi!

Och känslan av svala, manglade lakan mot benen, då, innan påslakanens tidevarv hade anlänt.

Och cruella minns sin morfar ...

Min morfar var född 1897 och drabbades av tidig Alzheimer så i hans ögon blev jag aldrig mer än så där två år.

Att hälsa på honom på den gamla sortens långvård var ganska hemskt för han hade liksom ingen koll.

Men jag minns en gång när jag hade en ny röd toppluva, någon gång i mellanstadiet, och hur han plötsligt glimtade till och satte den på sitt eget huvud och gjorde en liten skidcharad med stakning där i sjukhusrummet.

Ulrika minns ....

- apropå inlägget här under -


Några
saker av det jag minns bäst av min älskade mormor är

att hon alltid visslade på Drömmen om Elin medan hon, t.ex., lagade mat eller virkade.

hennes alltid hopplöst korta byxben som hon blev galen på - hon var lång och hade svårt att
hitta byxor med tillräckligt långa ben.

hennes slitna, blommiga förkläde (som jag har sparat).

hennes varma, lite rynkiga och oerhört mjuka händer.

Hälsingedialekten.

världens godaste rotmos.

när hon läste böcker för mig när jag var liten och jag satt nära nära henne och kände, och visste, att hos henne var jag alltid trygg och säker.

glädjen i hennes ögon varje gång jag klev innanför dörren.



// Åååå, och det där med byxbenen får mig att smajla, Ulrika!

Om vad man minns ...



Nästan alltid när jag läser hemtidningens dödsrunor, känner jag en slags inutivärme sprida sig.

Och alltid förundras jag över vad det är vi minns, av den som inte längre finns kvar.

Det är sällan det där storvulna, mer det lilla.

När jag tänker på min pappa, då tänker jag på hans alltid så varma händer .., och sättet hur han satt på det näst nedersta trappsteget och knöt sina skor.




Och hur han, med hjälp av Keratin hårvatten, fuktade det lilla av hår som fanns kvar.
(Den blå flaskan stod alltid dold bakom gardinen i köksfönstret).

Eller hur han ..., med kupad hand måttade kaffet i den sotiga skogspannan.

Sånt.


Doften av eter (finns eter längre?), får mig också att tänka på mamma.


Och mamma?

Ja, inte är det hennes arbete i Sydamerika inte!

Nej, det är hur hon alltid stod med rumpan i vädret och vaskade golven .., schwisch - schwish - lät det!

Eller hur hon satt vid snurrbordet i vardagsrummet (det som gick att höja eller sänka, genom att man helt enkelt snurrade bordsskivan) och knöt ryamattor enligt löpande-band-principen.

Jag minns också hur hon satt i soffan och läste bibeln, alltid med en penna till hands, så där så hon kunde göra understrykningar.

Och hur hon stod vid diskbänken och sjöng med sopranstämma .., så där som jag själv gör, vilket alltid får pv att le .., jag tror inte att han njuter fullt så mycket av sången som jag själv.

Idag i hemtidningen läser jag om Inga-Marta som har avlidit i en ålder av 77 år.

En bild av en glad och positiv människa träder fram mellan bokstäverna.

Så här står det, bland annat:

"Inga-Marta älskade människor, unga som gamla. Hon var en varm och enkel person, alltid nära till ett hjärtligt skratt och med spontana kommentarer till hands. I hemmet var det ofta musik och Inga älskade att sjunga. Tävlingsmänniskan Inga kom fram vid bocciaspel men även andra spel som hon oftast vann. Inga-Marta bjöd alltid på fantastisk mat, men beskrev den ofta själv som lite för torr eller osalt. Åren efter pensionen var hon en frekvent dansare och reste runt i Sverige tillsammans med maken Göte."

Det är när jag läser om den fantastiska maten som blev för torr eller för osalt, som den där värmen sprider sig.

Just sånt kan det vara som vi minns.

Småttigheter, som ändå betyder så mycket.

Som formar minnen.

Som värmer efterlevandes hjärtan.

Vad minns du själv av den som inte längre finns?

Om du vill berätta, så får duå gärna.

Jag lägger i så fall in det allt eftersom.

(Har du en bild till, så får du mer än gärna ta med den också. Adressen är bisse151@gmail.com).
Hotellrum bokat ...


Om nästan exakt 1 månad, är det dags för London.

Dr Böhlander, hennes väninna, väninnans mamma och så jag själv.

Och här ska vi tydligen bo!

(Ja, jag är bjuden och bara tackar och tar emot ..)

På torsdag ...

November 2009. Sänggrannen väntar på utskrivning.




... bär det av till Hässleholm, då ska jag nämligen på återbesök till ortopedkliniken.

Ingår man (och det gör man) i ett forskningsprojekt angående knäledsplastik, får man dels fylla i ett oändligt antal frågeformulär, men där stundar även röntgen av det opererade knäet, samt besök hos sjukgymnast.

Ganska intressant är det!

Då .., ska jag även ta upp detta att mitt knä på något underligt vis låser sig, helt plötsligt bara, och den smärtan som då uppstår .., den slår allt jag har varit med om tidigare!

Det är en smärta som är så djävulskt intensiv och man gallskriker i högan sky (pv trodde att en mus hade kommit in i vardagsrummet ...) - av såväl rädsla som av smärtan - som, underligt (och tacksamt) nog inte varar mer än kanske tio, femton sekunder!

Som förstenad blir man .., och tanken susar genom mitt huvud .., tänk, om detta händer när man sitter i en biografsalong .., eller när man kör bil!

Förmodligen är det någon nerv som kommer i kläm?

Nåja.

På tillbakavägen tänker jag dock glömma allt vad knän heter, då ska jag vara kulturell värre.

Då ska jag titta in här.

Nämligen.


(Där sökte jag, för kanske två månader sedan, ett arbete som receptionist. Ja, det var förstås lönlöst, långt att pendla, 1.5 timme enkel väg skulle det ta härifrån, men ååå, så roligt det hade varit! Häromdagen kom ett mail med tack-för-visat-intresse - vilket ytterst få arbetsgivare bryr sig om att skicka - men tjänsten var nu tillsatt av annan sökande. Åttahundrasextio personer hade sökt jobbet. Å andra sidan var det nog lika många sökande när Ica Supermarket öppnade i Ystad, så det stora antalet behöver inte betyda att allt är kört. )

Musjakt i köket ...




Inte minsta lilla spår av möss har vi upptäckt i diskbänksskåpet.

Komposthinken har lock .., och i soppåsen slängs endast sånt som är brännbart.

Härligt! tänker vi.

Men sigge nilsson .., han vet.

Han tillbringar nämligen massor av tid med att sitta och stirr-glo rakt mot bänklisten .., och han följer med blicken från höger till vänster ..., javisst, han hör det vi inte hör .. och han vet att där bakom finns små eller större möss.

Blickstilla sitter han.

Och innan vi går och lägger oss, gillrar pv musfällan.

Måndagsfönstret ...


















.... finns i Köpenhamn.

Vem som hade hand om fönsterhåven?

Det var jag själv.

söndag 24 oktober 2010

Två timmars diskbänksrealism ...


Mr Leigh, f. 1943.


Så var den fjärde och sista dvd-filmen avklarad.

"All or nothing" - av Mike Leigh, för övrigt en av mina absoluta favoritregissörer.

Den här historien påminner ganska mycket om "Hemligheter och lögner" (Secret and lies), om möjligt är den än mer deprimerande och en sak kan man ju konstatera: det är bra att se såna här eländesfilmer, för efteråt tycker man sig leva i rena paradiset!

Ja, faktiskt borde det här vara en film - helt perfekt faktiskt,- att visas för deppiga par som kommit till familjeterapeuten, för så värst mycket sämre än så här kan det väl ändå inte vara?

Och sicket underbart förhållande man då plötsligt tycker att man har!

Suveräna skådespelare vimlar det som alltid av i Leigh´s filmer.


Mr Spall . Fisk.

Där är Timothy Spall (spelade fotograf i "Hemligheter och lögner" och "Peter Pettigrew" i Harry Potter-filmerna, för er som har sett dem ...) som ser så tafatt ut att man vill dra honom i skjortkragen och säga "men skärp dig, man!" och hans fru, spelad av Lesley Manville (klicka på länken och jämför med bilden här under ...), som också var med i "Hemligheter och lögner", där hon agerade socialsekreterare.



Lesley Manville.
Man tror knappt att det är samma människa!




För att inte tala om underbara Ruth Sheen (t.v.på bilden), den enda i filmen som verkligen har något d r i v och som spelar så himla bra!

Såväl pv och jag själv har sett "All or nothing" förut, men ingen av oss kom ihåg slutet.

Betyg?

Ja, för skådespelarinsatsen toppbetyg, men för övrigt tämligen deprimerande.

pv säger .... 3 av 5.

Jag säger nog samma sak, nja, en 2:a, tror jag.

(En annan M.Leigh-film som jag tyckte var jättebra, var "Vera Drake".)

Och denna - Another Year - är den senaste i raden.

Den ska jag verkligen se och där finns såväl Ruth Sheen som Lesley Manville.

Timothy Spall finns även med i den här filmen, lyriskt recenserad av Norrbottens Kuriren.

På väg till bonden ...


"Ja, mitt namn är Göransson .. ja, Thomas Göransson, jo, det var så att ..".



... för att köpa ägg, upptäcker pv något i diket.

En plånbok!

Så han tar med den hem och vi letar efter ett namn och hittar körkort och patientbricka ., jodå.

På den senare står telefonnumret.



"Jaha, ni hade inbrott för tre veckor sedan .., i Haverdal, jaha, på det viset .., ja, allt finns här ..", säger pv.

Och jag tänker på alla gånger kunderna glömde plånböcker (det händer oftare än man tror) i affären och hur man satt inne på lilla kontoret och försökte hitta en ledtråd .., och sedan, letandet på hitta.se och glädjen hos plånboksinnehavaren över att man alls hörde av sig ., ja, den där obeskrivliga lättnaden, kanske mest den biten.

Långt senare tänker jag att vi förstås inte skulle ha r ö r t plånboken, den nu upphittade, såsom vi gjorde.

"Ja, men du vet, DNA-bevisen från tjuven .., nu kanske vi har suddat bort dem med våra fingeravtryck!" säger jag som just nu läser om ett mord och dessutom har varit gift med en kriminalkommisarie, ajajaj, hur kunde vi missa den biten!

Ännu lite senare: kommer en släkting till plånboksinnehavaren och hämtar det som nu finns kvar. Körkort, patientkort och sånt. Då får vi veta att dom bestulna i huset hade haft ett kuvert innehållande 32 000 kronor .., till bilköp .., och det kuvertet försvann såklart också.

Så här städar vi ...



Bloggblad sa...

För Guds skull! Inget knäskurande! Jag var hemsamarit i min ungdom, och städade hos en dam i rullstol. Hon hade benen avknipsade ovanför knäna. Både hon och läkaren var övetygade om att hennes idoga dagliga knäskurande hade förstört knäna för henne. Efter det (-75) är det stångtorkning som gäller hos mig. Alltså, trasa på pinne... eller vad det heter. Jag är inte så haj på städtermer längre.


Cecilia N
sa...

Städa?

När jag har luftat dammsugaren så är jag så slut på så det där med våttorkning kommer jag aldrig fram till.

Men de gånger som köksgolvet inte längre får se ut som det gör, även efter dammsugningen, då tar jag hink och en gammal tygblöja och fenom. Och ja, fenom använde min mamma.

Tygblöjor är inte alls så impregnerade som ni säger att skurtrasor är. Jag vet inte, för jag har använt tygblöjor sen barnen slutade använda dem.




Agnetha i Skelleteå sa...

Här storstädas också idag. Min mamma knäskurade men jag använder mopp precis som du. I början av mitt liv som sambo gjorde jag som mamma och knäskurade, men det la jag av med ganska snabbt. De enstaka gånger som Jonny städar så knäskurar han, men tyvärr är det alltför sällan. /kram Agnetha


baratradgard sa...

Jag har en sån där "mopp" med smala remsor som av Wettexduk. Som jag trycker ur vattnet ur mot en sil i skurhinken. Städa är det tråkigaste jag vet och jag är urdålig på att få ett bra resultat.

Ene sonen som är en riktig fena på att städa - han har en sån där vit platt modern golvtorkargrej.

Jag vet ett par som flyttade ihop men var väldiga ovänner om städning och separerade igen efter ett par månader (ja suck). Den ene låg på knä och torkade listerna med trasa medan den andre tog listerna stående med golvmoppen och ingen kunde förlika sig med den andres metoder. (Har jag hört ryktesvägen genom gemensamma bekanta åtminstone.)

Ett sånt forskningsämne!! Hur städar din nyblivna sambo! "Gå i städterapi" innan du blir sambo...

Monica sa...

Såpa är toppen tycker jag till allt! Ute och inne. Varierar koncentrationen bara. Tror dock att mamma tyckte det var lite omodernt för det kom ju mycket nya medel i min barndom så för mig är de väl tillbakagång till farmors tid:-).

Ingela sa...

Jag använder modääärna städgrejor. Så moderna att jag faktiskt köpte helt nya i fredags. Tänkte till och med blogga om det men har inte hunnit än.


garnlivet sa...

Men Elisabeth, nu hoppas jag verkligen att jag slipper läsa att du hamnat i fängelse pga bildtjyvandet...
Såpa och diskmedel är de medel jag använder...åh, gamla handdukar duger utmärkt att torka upp med.
PS: Men varning för att köpa såpa med citrondoft, såpa ska dofta just såpa eller hur !?


Bert sa...

Här är det också modäääärnt. En sådan där platt sak "som på sjukhus". Suverän, för man fuktar den ju. Inget dammande här inte. Det blir små högar med damm, som snällt ligger och väntar på att plockas upp senare.

Men jag håller med dig om skurtrasor. De nya verkar impregnerade för att inte suga upp vatten.

Det finns säkert någon bortglömd bruksanvisning, som blev kvar i affären där man köpte den, och som säger att "trasan bör tvättas 3 gånger i vittvätt innan användning för full funktion."

Det tror jag

Efteråt ...


























.... blir det storstädning.

Det är då olikheterna kommer fram.

Pensionatsvärden knäskurar alltid golven.

Det skulle aldrig falla mig in!

Själv använder jag en gammaldags röd skurkäpp med borste och virar en trasa runt borsten och så torkar jag golvet.

(I tvättstugan finns även en sån här modern skurgrej som man bara fukt-sveper-omkring-med .,. en sån här platt historia som är vridbar .., såna som används på sjukhus .., men då drar man ju bara omkring dammet?)

Såpa elller Ajax Citron i skurvattnet.

Är det riktigt eländigt, skurar jag först med borsten och gott om vatten.

























 Som trasa tar jag ofta en gammal frottéhandduk, eftersom köpetrasor ofta har en slags "fet" beläggning som gör att man aldrig får upp vattnet.

"Ja, det har jag då aldrig ...!" säger pv och tittar häpet på den orangefärgade handduken (70-tal, säkert), den som jag hittade i linneskåpet.

Och insikten säger mig, att förmodligen, ja, förmodligen ...  gör vi precis som våra mammor en gång gjorde.

Var och en på sitt sätt.

Han som Gunvor .., jag, som Ann-Gerd.

Och hur gör ni ..? undrar städmadamen.


// Bilderna har jag helt fräckt norpat från nätet. Den övre är en reklambild  och den nedre kommer från en av de stora kvällstidningarna För detta kanske jag hamnar i fängelse, men har jag tur, får man blogga även där och då kan det hela ju bara bli intressant., ja rent av en erfarenhet.

Ett åpent vindu ...

























... fra systerlandet i väster, har kommit susande genom rymden och hamnat här.

Avsändare är vännen Bente i Hamar.

"Sender deg ett åpent vindu. Det kan jo symbolisere mye", skriver hon.

Söndagmorgon i landet Halland ...



















... blir tidningsläsande och frukost (scones från igårkväll ljummas upp i mikron ..) .., sigge nilsson som hoppar upp på stolen och får sin sedvanliga ostskiva .., och Mannheimer & Tengby från radion.

Ute råder grått höstväder.

Hällregn.

Och på soffan Ektorp sover pElle ihopkrupen som en liten boll.

Igår, vid tvåtiden på dagen, gav jag upp och hämtade honom från övervåningen.

Då hade han sovit  - eller inte varit utomhus - (läs: inte kissat) sedan kvällen före - !

Dagens fönster ...


















.... kommer från Pershyttan och det var Ulrika som höll i fönsterhåven.

Det tackar man för.

lördag 23 oktober 2010

Nu har vi sett den ...























Och jag säger bara en sak: detta är en av de vackraste filmer jag någonsin har sett.

Lågmäld, helt  u n d e r b a r.

På en skala från 1 - 5 får den en 5:a.

Sannerligen en insikt ...




















Eftermiddagsringer till min syster i Hörby, men den som svarar är hennes barnbarn, Nathalie.

Tjugosex år.

Lång och rödhårig.

Den absolut lugnaste människa jag vet.

Oerhört kreativ.

En kort stunds prat bara.

Efteråt översköljs jag av "å-vad-jag-älskar-henne-känslor!"

Härligt är det ...

Ja, jag hittade ingen bild som passade. Det får bli den här.



.... när mina barns pappa och pensionatsvärden diskuterar räkgryte-recept via telefonen.
I mitt nästa liv ....


... ska jag i alla fall inte bli mattelärare på gymnasiet.

När pv berättar om elever som ägnar lektionstiden åt spel på mobilen ...., eller att käfta emot så där rent allmänt .., eller att helt enkelt utebli från dom flesta lektionerna .., då tackar jag min skapare att jag har arbetat som kassörska.

Åååå ....



















... så jag älskar den här lille krabaten, - skåningen sigge nilsson -!

Igår låg jag på soffan Ektorp och läste mastodontromanen av Joyce Carol Oates - "Vad jag levde för" -, (i den här boken skriver Oates precis en "karl" ., det är, i alla fall till en början, oerhört mycket sex och rakt-på-sak .. och jag bara gapar och tänker att hade en detta varit en "Jim Oates" som skrivit boken, hade jag säkert tänkt att .. men gud, vilka schablonbilder av kvinnor och män han målar upp! men hon skriver så underbart och jag kan omöjligen lägga den ifrån mig, annat än korta stunder .. ) och nästan hela tiden medan jag ligger där, har jag en liten sigge på mitt bröst och han kryper inte, han draaaar sig uppåt liggandes på rygg, ja, när han vill komma närmare .., ungefär som på bilden.

Och ikväll blir det mera film.

Under ett par års tid var jag flitig medlem på den här sidan.
(En sak kan jag konstatera .. jag har inte brytt mig om att hyra filmer som inte verkar falla mig i smaken ... och Hitta Nemo skulle nog inte få en 5:a idag ,-)

Då var det filmtittande i princip varje helg, men nu har det varit dåligt på den fronten.

























I min ljufva ungdom sparade jag alla biobiljetter från Forumbiografen i Malå och på baksidan av biljetten skrev jag ner handling och betyg. 

Utbudet av filmer var väl inte särskilt överdådigt ., det var en hel del Clint Eastwood (typ ...för en handfull dollar .., den onde-den gode - den fule ..ja, sånt), men själva känslan .,.att köpa biljett av tant Ellen, en ask salta katten eller pastillerna Nickel .., av dottern Christina eller sonen Anders .., gå uppför trappan ..,. se Ellens (Manfred? eller Joel ..?) man stå vid dörren och sedan låta honom riva biljetten (så småningom stod Anders - deras son - där uppe),  och sist av allt .., slå sig ner i fåtöljen med manchesterklädsel. 


Vilken lycka!

Men i min ungdom var förpackningen avlång.
Allra godast var den vita pastillen med svag rosa rand.

Vilken förväntan!


Så småningom blev det Saga, - och Sturebiografen i Lycksele som fick ta del av mitt studiebidrag och samma sak då, biljetterna sparades och tyckandet noterades prydligt.

Ack, att man inte har sparat allt detta!

Återkomsten ....

Pick-pick-på ekollonen ...
Den lille eken planterades av pv för kanske tio år sedan?
Och det ska jag säga er, att räfsa upp eklöv, är ingen höjdare!




Såja. 

Nu har han återvänt, han som hälsade på precis varje dag i vintras.

Det var herr Fasan som i vintras nästan retade livet ur den då väldigt ungdomlige sigge nilsson.

En sigge nilsson som ihärdigt försökte smyyyyyga sig på den där stora, kaxige typen med den pråliga fjäderdräkten.

Aldrig hann sigge upp honom!

Jag undrar jag hur det ska bli i vinter?

Dagens fönster ...




















.... finns i ett gult hus på en kulle, allt uti landet Halland.

Och just dom här blommorna, "Gåsfot" sa nån att dom hette, har jag sån otrolig tur med.

Dom växer och växer och jag delar och sätter nya plantor och de tar aldrig slut!