En annan som man minns ....

Kan du se honom ...?
En äldre man som sitter vid ratten på hop-on-hop-off-bussen i Edinburgh och allt speglar sig i varandra, men där är han verkligen, den där mannen som jag så fascinerades av.

Så här var det.
Vi hade hoppat på och hoppat av och det kom ett veritabelt skyfall och vi beslöt att bara åka med .., fast vi hade sett rundturen minst två gånger och vi kom till en plats där bussen skulle krångla sig förbi andra bilar/bussar och det var hysteriskt trångt om utrymme och pv, som en gång varit just busschaufför, följde med intresse hur detta skulle gå.

Trix-trix .., backa lite, lite framåt igen .., och bakåt och så, efter en stund, hade bussen vecklat sig förbi alla hinder och jag hade god lust att applådera.

När åkturen var slut och vi lämnat övervåningen, bestämde jag mig för att gå fram till chauffören och framföra min uppskattning av hur han löste detta. Vad hade jag väntat mig ...? En ung man i sina bästa år? Nej, där framme satt en man som säkerligen varit pensionär i många år och han loooog varmt och jag sa vad jag tyckte och guiden, som hörde det hela, han log han också och sa att det var många års gedigen erfarenhet som satt bakom ratten.

Just så är det ju.

Jag försöker ofta, när vi får nya sommarjobbare, inpränta vikten av yrkesstolthet i det man sysslar med. Det spelar ingen roll vilket yrke du har - hög status eller låg -  det viktiga är - enligt mitt sätt att se det - att man gör sitt jobb så bra som möjligt och då blir det, per automatik ofta så att man känner en slags stolthet.

Och det kan jag säga, att när jag frågade den här busschauffören om jag fick ta en bild, så där i farten, så lyste yrkesstoltheten genom rutan! 

Lördagsfönstret ....

"Häromveckan åkte vi på nästgårdssemester med båten till Borgvik i Grums kommun.

Så fint så och där finns också härliga Sliperiet. En konsthall eller vad vi ska kalla det för. På övervåningen fanns detta underbara glaskonstverk framför två fint spröjsade fönster. Svårt dock att fånga konstverket med en telefonkamera. Njut av det som går, i verklighet hundra gånger bättre.

Turtlan som kom sjövägen."

Det som fastnade ...

Ja, vad minns man mest från en resa ..?
Människorna, förstås.
Som Stephen, denne gentleman som bums tog en av våra väskor och kånkade upp den på övervåningen där vi skulle bo hos familjen, denna den första natten i Skottland. Idag ska jag skicka ett kort till just denne Stephen och hans fru Jill i Old Struan och tacka för det så oerhört vänliga bemötandet. Och just då, när bilden togs .., ja, men tänk .., hela semestern låg framför oss.

Och aldrig att jag kommer att glömma Danny McFee i Plockton.
Jag satt i bilen och väntade på pv när jag såg den här skäggige mannen stå och samtala med en till synes främling som tittat in i hans - Dannys - fiskebod. Och jag tänkte .., jag måste våga! Och jag lämnade bilen och förklarade att Anders skulle fylla trettio och kunde han tänka sig att skicka en hälsning? Det kunde han. Rösten visade sig vara så mjuk och vänlig!

Och så paret från Schweiz som bodde på loftet i den gamla kvarnen.
Vi åt frukost tillsammans och pratade om allt möjligt och i värdens gästbok hade Markus skrivit: "Aldrig har man haft så vacker utsikt när man duschat!"

Det lättsamma livet på landet.
Hundarna som låg och sov på golvet medan husse eller matte tog sig en öl på lokala puben.

För att inte tala om lillkillen i puben Devon and Cornwall i Milltorp.
Hans mamma arbetade just där och han roade sig själv med nåt slags spel och visade sen stolt upp fotbollsplanen som han byggt av en bit kartong, men målet - förfärdigat av sugrör - hade mamma hjälpt till med.

Och alla vänliga människor i Skottland, ja, sammantaget, alltså.
Så många leenden!

Johnny i Ardgour log inte särskilt mycket, men var så rar och tipsade om den lilla kyrkan och berättade att han gått i pension - fastän mycket yngre än oss - och så hälsade han till Anders.
Jag fylldes av sån värme för den mannens allvar.

I Seaton, i Cornwall, hittade jag en skadad slända som nog låg på sitt yttersta.
En bra stund höll jag den i handen och småpratade lite med den .., lade den sedan på stenmuren och i flera timmar efteråt tänkte jag på den lilla sländans öde.

Herr och Fru Undulat, inte att förglömma!
Tänk, så skönt att slippa tillbringa livet i en liten brun kartong av papp .., och få åka på lång resa till landet Halland.

Och jag kommer också att minnas kvinnan på bussen till Plymouth, hon som satt där och läste tidningen och log lite för sig själv.

Och alla hundar som vi mötte, som den här matglada madamen på stranden i Plockton.

Skotska frukostarna kommer jag aldrig att glömma.

Inte heller vattenkranarna.

Och alla digitalis som jag kallade för lupiner.

I Bonar Bridge lärde jag mig - av en händelse - att fixa till ett krånglande knä!

Och alla skyltar ....

Kepsen, förstås.

Och taken av skiffer!
Det är sällan det storslagna fastnar i minnet ..., inte på samma sätt i alla fall och inte för mig.

Just så är det.

Bytt är bytt ....

 

Ååå, så jag log!

Hon, nummer två i barnaskaran, är nämligen en godisätare av rang!

 

Dagens fönster ...

Tidigare har Ulrika skickat det ena fönstret vackrare än det tredje från landet Västmanland och jag har sagt att ..., ja, kan det möjligen finnas vackrare hus eller fönster än just där?

Nu är hon i Östergötland och så kommer det lika underbara fönster ...., ja, nu börjar jag tro att just Östergötland leder den ligan - vackrahusochfönsterligan -.

Tack Ulrika!

Litet brev från Nelly ....

 

Igår var jag med om nåt läskigt, må ni tro!
Jag fick åka bil med matte tidigt på morgonen och så kom vi fram till djursjukhuset i Slöinge - jo, jag kände igen mig från när ormen hade bitit mig - men jag låtsades vara modig och satt intill matte i väntrummet, trots att annan jack-russel, en som hette Henry, skällde absolut hela tiden och ville nosa mig i rumpan, men det fick han inte.

Sen fick jag komma in i ett undersökningsrum där en veterinär som heter Tove tittade mig i munnen och lyssnade på hjärtat och vi fick veta att hon själv har en likadan hund som jag själv, men den var tre år äldre!

Och sen .., ja, då fick matte åka hem och en snäll kvinna i blå kläder satte på mig ett annat halsband och koppel och så fick jag följa henne längs korridoren. Jag var jätterädd, men viftade lite på svansen, så där så det inte skulle märkas.

Vad som sen hände, det vet jag inte riktigt?
Jag lär ha blivit sövd och dom har rakat bort hår på mitt ena ben och sen har dom dragit en tand och tagit bort nånting som heter tandsten, men det minns jag inte.

När klockan var halv fem, då kom snälle pv och hämtade mig!
Jag blev jätteglad, men orkade inte visa det, jag hade ganska ont.

När matte kom hem - då var klockan nästan halv tio - frågade hon pv om jag hade fått nånting som heter "smärtstillande", men det hade jag inte, det hade dom nog glömt att skicka med och matte blev lite putt, men så sa hon att "jag ligger hos nelly i natt" och det gjorde hon .,. vi låg tillsammans i det där rummet som kallas för "Gunnars rum" och matte lyssnade till nån som heter Bert Karlsson och sommarpratade i P1 och då spelades det ganska mycket dansbandsmusik och det gillar jag och då glömde jag att det värkte i munnen och somnade ..., ja, jag låg med huvudet på mattes arm.

Nu är det morgon.
Jag har ätit frukost (matte smulade ner lite skinka i maten, då blev jag glad!), men nu orkar jag inte skriva länge, jag är jättetrött!

Hälsningar er vän Nelly.

// I morse ringde matte till djursjukhuset och frågade om smärtlindringen. Då fick hon veta att jag fått nåt närapå narkotiskt preparat innan jag fick åka hem, så det kanske var därför jag var lite virrig och gnydde. Idag mår jag jättebra!

Dagens fönster ....

... fångades av hemifrån-Renée på semester söderöver.

Om jag förstod det rätt, åkte fönsterhåven fram i Kronborgs slott i Helsingör?

Tack snälla, rara Renée!

Denna dagen ett liv ....

En torsdag i slutet av juli.
Skånegästerna som övernattat tackar för sig .., jag skjutsar Nelly till djursjukhuset för borttagning av tandsten och eftersom hon ska sövas, får vi invänta telefonsignal om att det går bra att hämta henne.
Och jag kör till vårdcentralen i Slöinge i akt och mening att spola mitt vänstra öra, men den vänliga sköterskan som är av den mer äldre stammen, hon säger att nej minsann, någon vaxpropp är där inte och jag förstår ingenting, men vad ÄR det då ..., det som susar som en björkskog och som gör att alla ljud som passerar det vänstra örat får mycket högre volym!

Nåväl.

Sen hemåt och jag tar cykeln till stranden och ramlar nästan baklänges, ty där är bara en barnfamilj och jag själv! Förra veckan var det absolut överfullt med människor där nere, nu är det öde.

Jag ligger på en blå frottéhandduk och det plingar i min mobil.
Kan jag tänka mig att ta ett extrapass på lördag .. någon vill vara ledig .., och jag svarar att okej, jag kan ta halva passet, men inte hela och efteråt får jag aningen dåligt samvete. Jag brukar aldrig neka att hoppa in, men någon gång kanske blir den första?

Och igår hände nåt fantastiskt!
Då uppenbarade sig plötsligt en blond kvinna på gräsmattan och sa "du känner kanske inte igen mig ...?" och jag sa ..."Är det Åsa?!"
Det var det.
Åsa som en gång bodde på Ringvägen i Malå och det var Åsa och hennes storebror som jag satt barnvakt hos och det var i det huset - ett jägmästarboställe - som det fanns en turkosfärgad bidé och SOM jag undrade vad detta var! När ingen såg på och när barnen somnat, testade jag att använda den som fotbad, utan större lycka.

Nu mot jobbet!

Dagens fönster ...

Hej (igen)!

Här sov vi så gott en natt i slutet på juni i år. Kullabygdens B&B som ligger ett stenkast från Höganäs.

Vaknade till fågelkvitter och lite vy över nejden. Fönsterhåven = telefonkameran sparade det minnet.

Turtlan."

Sommartider hej, hej ....!

Foto: ja, inte mamman i alla fall .. kanske pappan eller Karin.

Det är inte ofta man är bjuden på sjuttioårskalas, men så var det i helgen!
AP fyllde fyrtio i maj och Anders trettio i början av juli och nu slog dom ihop det hela och så blev det gemensamt firande ute på Ekerö eller Färingsö, jag vet aldrig riktigt säkert.

Efter att först ha hämtat upp barnens faster Eleonor i Alingsås, åkte vi så upp på lördagmorgonen.
Vid sex-sjutiden på kvällen började kalaset och oj, så trevligt det blev!

Det blev tipspromenad med frågor om respektive jubilar .., vinprovning (två olika sorter, ett dubbelt så dyrt som det andra, nu skulle man gissa vilken som var vilken), där var två glas med vatten - ett kranvatten, ett stilla vatten på flaska - vilken var vilken ..., ja, såna grejer och himla roligt var det.
Vi var uppdelade i två lag, så det gällde att kämpa väl!

När klockan var kring två på natten, då gick somliga i säng - i varje fall vi som varit uppe sen halv sex på morgonen - andra kämpade ett bra tag till .., och dagen därpå var det inte enbart Nelly som var trött och utslagen.

Tidigt söndagmorgon tog pv, min f.d. svägerska Eleonor och jag själv buss, tåg och tunnelbana in till stan och så köptes det biljett till båten Storskär, med vilken vi skulle ta oss till Finnhamn, långt ut i skärgården.
Att i någon timmes tid stå vid kajen och köa i nästan trettio graders värme - i väntan på att få gå ombord - oj, så svettigt det var! Men sen, väl ombord .., hjälp, så ljuvligt!

Och vi satt där i solskenet och njöt av vinden ..., såg sommarstugor ligga nära vattnet ., stora och små människor som badade eller hoppade i från klippor ..,  andra som vinkade .., där var segelbåtar och motorbåtar och här och där nån jetski och där var blå himmel och solsken ..., helt fantastiskt!

Här sitter vi, svägerskan och jag själv.
Vi hade kaffe i termos och torra kanelbullar, men på hemvägen åt vi middag i lilla salongen, ja, på båten. 

I en och en halv timme hade vi paus från båtlivet.
Vad gör man då?
Tja, man simmar omkring lite och dyker och har sig, medan svägerskan säger att "nä, jag har ingen lust att bada, jag sitter här och tittar på!"

Och pv, som dagen till ära badade, sträckte ut på klipphällen och sa ..."ja, sämre kan man ju faktiskt ha det, men inte så mycket sämre ...", och så loooog han.
Så lycklig han var över att ha kommit ut på sjön.
"Titta, där är en Shipman!"
"Titta, där är en .....!" sa han och pekade på olika båttyper som vi passerade.
"Jaha ja ...", sa svägerskan och jag själv.

Hör ni fiskmåsarna?

Och så hem igen.

Vi klev ombord halv tolv på söndagen och kom åter till Stockholm vid sjutiden på kvällen.
Då såg det ut så här.
Och vi såg slänggungorna på Gröna Lund där själva gungorna nästan nådde till himlen och vi sa - unisont - att aldrig i livet!

Egentligen hade jag jobbardag igår måndag, men eftersom jag tog Elins torsdagspass, så tog hon min gårdag och det blev ju som bäst bara! Först frukost tillsammans med Anders och Maja som stannat kvar nån dag extra, sen ett dopp i Mälaren (hundarna också, som fick hoppa in i bilen våta som dom var, för att hålla sig svala ...) och så tog pv sikte på Hajstorp och slussen där, så dit åkte vi.

Då blev det kaffe och fika igen (ett fasligt fikande) och solen flödade och intill oss låg en segelbåt med tysk flagga och en liten pincher skällde ut Nelly som inte brydde sig det minsta.

Och plötsligt, medan vi stod där och tittade på hur kanalen fylldes med vatten, kom en kvinna fram och undrade om jag möjligen hade arbetat som kassörska i nån affär i fjällvärlden?
Nej, det har jag ju inte gjort, om man nu inte räknar Malå till fjällvärlden och det gör vi inte.
"Jag arbetar i en butik i Haverdal, i Halland ...", sa jag och då föll poletten på plats.

"Jaa! Ja, men så är det ju, vi har handlat i den affären för några år sedan och då pratade du med min man som är från Åsele, det var han som kände igen dig när ni nu gick förbi, ni hade pratat om var han kom ifrån ...", sa kvinnan och log och så pekade hon på maken och han smajlade han med och det var ju bara så otroligt alltsammans.

Alldeles intill kanalen finns - förutom två pluttiga vandrarhem - en hantverksbod, mer som en gammal lada fylld med just hantverk.
Sååå fint där var!

Jag må vara landets sämsta shoppare, men se när det kommer till keramik och just skålar - som inte är översållade av dekor - då faller jag pladask!

Det gjorde jag också i Hantverksboden i Hajstorp!
En liten, liten skål, perfekt till morgonyoghurten!
Kanske är det just Marianne som gjort den fina skålen; hon syns på bilden om man klickar på länken här ovanför.

Ja, sen gav vi oss av hemåt.
Ösregn, för att inte tala om skyfall innan vi kom till Alingsås .., så blev vi bjudna på middag hos svägerskans goda vänner (som bodde här tillsammans med henne när vi var i England/Skottland) och hundarna skuttade omkring på gräsmattan (t.om Nelly!) och jag slängde tvätt i maskinen .., och så stööööp vi mer eller mindre i säng.


En på alla sätt och vis underbar helg är tillända.
Tack! vill man säga.

Dagens fönster ...

Oj, här kom ett fint erbjudande med mejlen!

"Du gillar ju både fönster och stockrosor. Så varsågod!"

Så skriver Bert i Luleå och alldeles rätt har han!

Tack snälla!

En hel drös fönster från Norge ...

Och det är vännen Bente som - under ett besök i Röros - tog fram håven.
Det var Bentes mamma som fyllde åtttio i oktober och det här var presenten; en resa till Röros.

Att det är en stad värd att besöka, därom råder inga tvivel.
Här kan ni som ännu inte varit där, ta er en titt.



Jag minns att mamma berättade om hur min morfar Erhard och många andra från Dikanäs åkte med häst och släde över till Norge för att göra affärer. Det var nog så här det såg ut.



Och så här kan det också se ut.

Tack snälla Bente!

Ikväll ....

... har pv vakttjänst i hamnen i Haverdal.

Jag tog cykeln och pinnade iväg .., satt en stund och pratade med rara kunder från affären som skulle övernatta i sin nyinköpta motorbåt (dottern har fest hemma ....) ..., och där kom en segelbåt från Tyskland och en annan - från Danmark - låg redan vid kajen.

Det är här som pv ska ha sin stora segelbåt (den som inte är världens största, men större än den lilla Askeladden.

Så här fint var det när jag någon timme senare cyklade hemåt.

Hällregn från Cornwall ....

Vi har tre hela dagar på oss i Cornwall och husvärden tycker att vi ska skippa västra delen - det kommer att ta lååång tid att köra dit på slingriga vägar - så vi ställer kosan norrut och kör mot Newquay. Egentligen kör vi fel - tanken var att vi först skulle besöka Bodmin och Padstow - men att vara flexibel lär ju vara en god egenskap (kan man trösta sig med), så det blir tvärtom, vi börjar med Newquay.

Kör lite utanför stan och jag nästan svimmar när jag ser beach på beach och det är bara så vanvettigt vackert!

Den här stranden ligger i som en gryta och man tar sig ned via en stentrappa och det är 133 trappsteg och väldigt brant.

Hela tiden medan vi sitter där på stranden tänker jag på hur det ska gå att ta sig upp.

Vi har med oss kaffe i termos och snustorra kakor och kanske mackor och jag är så lycklig, så där så jag nästan går sönder.  Långt ute bland vågorna ser jag surfare och det tar en stund innan jag går i.

Så här brant var det och för vanliga spänstiga människor är det förstås ingenting, men för den som har ett krånglande knä ..., så är detta en prövning.

På stranden hittar jag en sten och när det är dags att gå upp för dom där etthundratrettiotre stegen, då håller jag stenen i min hand. Den är len och fin och jodå, det hjälper.

Längst uppe möter vi en ung familj som kommer dragande med en barnvagn och jag nästan svimmar, ja, dom är alltså på väg ner ....

Sen är tanken att vi ska promenera omkring i Padstow (här är en webbkamera just därifrån och kommer ni med båt till stan, får ni lite tips och råd här),  men se där hittar vi ingen parkering och det är packat med människor precis överallt, så vi åker vidare till Bodmin för att besöka ett gammalt fängelse. Det gör vi också och det är bra skyltat, lätt att hitta.

Nere i fängelsehålorna doftar det mögel och det är trånga utrymmen, men intressant läsning om fångarnas öden (mestadels hängning).

Och vi konstarerar att kvinnorna inte hade det lätt.
Att bli gravid och föda ett barn utan att ha en far till barnet, ja, det kunde få unga mödrars liv att gå helt överstyr - somliga tog livet av sitt barn - och så upptäcktes allt och avrättning blev resultatet.
Som vanligt går pv grundligt tillväga och läser precis allting, medan jag lämnar det där unkna och går en trappa eller två upp till solljuset.

På väg hem igen stannar vi till vid Seaton Bay och där har vi varit tidigare; nu känns det bekant och sånt är skönt och vi lägger oss nära vattnet och nästan somnar.
Där är massor med hundar som springer och leker på stranden .., där kommer två ryttare på var sin häst .., och där är småttingar som plaskar i en liten vik av havet.

Nedanför muren ligger en skadad slända och jag tar upp den och håller den i min hand.
Den är skadad just nedanför halsen; det är som ett hål där, men den rör på sina sytrådstunna ben och jag småpratar lite med den arma sländan och lägger den sedan på muren .., tänker att den kan i alla få en fin utsikt innan den tackar för sig.

Vid pilen är hålet ...., och titta så vackra små ben!

Långt efteråt ska jag tänka på den här sländans öde.
Hur länge fick den leva?
En dag?
Två?
En vecka?
Hur länge lever små sländor?
Vad hann den med?

Sånt kan man fundera över när man har semester.