Lördagkväll ...

Framme i Bunkeflo kl 11.00 och vid halv två tackade vi för god lunch och tänkte ta sikte på Ystad och och när vi skulle åka, sa jag att om minstingen VILLE, så fick han gärna följa oss till Ystad. Frågan var bara: skulle han våga? 

Hans tre år äldre bror var i samma ålder när han för första gången glatt hoppade in i bilen och gjorde oss sällskap hem till Stensjö, men honom hade vi passat oftare än med minstingen. Men jodå, Viggo vågade!

Efter att ha installerat oss på Stationen och frågat om det var okej att vi blev tre istf två på rummet, åkte vi till Bjäresjö till farfar, Karin och hundarna Mila och Lykke. Där blev det ljuvlig souvas med potatisgratäng till middag och som alltid trivsamt surr. 

Tre timmar senare åter till hotellet. Minstingen sover .., (tog väl max 20 minuter), vi tittar på tv och hör färjan från antingen Bornholm eller Polen lägga till här utanför. 

Här testas sängen. Vårt rum har utsikt mot Pressbyrån och Pågatågen. I det här rummet, nr14, övernattade jag själv i tre nätter för flera år sedan, ja, då Elliot bara var liten baby. Jag tog tåget till Köpenhamn och besökte konstmuseum och ville väl helt enkelt ha lite egentid.

Frukost 07:30. Hoppas att den lille sängkamraten är vaken då. 

Dagens fönster ...

Också ett fönster som finns kvar i mitt hjärta. Den lilla humlan som så gärna vill komma ut i frihet, fångades av Eva på Frösön - fast numera på Rödön -.

Fredag i landet Halland ...

Just så här fin har den här dagen varit! Jag frågade pv om vi skulle ta en promenad längs havet och det tyckte han var en bra idé. 

Det blev kaffe i termosen (hälften kok-hälften brygg, det fungerar bra!) och så slog vi oss ned med några hällar bakom ryggen och med solen rakt emot oss. 

"Nu får vi se upp (eller ner), blir det varmare, ja, då dyker snart ormarna upp", sa pv. 

Havet var så totalt annorlunda lugnt. Små, små, små dyningar kom kom mot land .., och där var två svanar som simmade lugnt och nu och då letade något ätbart på botten.

Så här såg det ut. Fågelholmen (mitten av bilden) är sommartid FYLLD av måsar och andra sjöfåglar och det är ett evinnerligt tjatter, men trivsamt ändå. Borta vid horisonten såg vi ett fartyg ("Kanske sjöräddningen ...?" föreslog pv) , men för övrigt var det lugnt. 

Tidigare idag mötte vi en hel svärm med "gröna fordon" och pv gjorde tummen upp för dem alla och jag tänkte att .., ååå, vilken tur att det finns människor som vill försvara vårt land. Egentligen är det j u - i alla fall för mig - totalt ofattbart att vi skulle kunna bli angripna av landet i öster, fullständigt ofattbart, men risken tycks ju finnas ändå. 

Nåväl. I helgen tänker vi köra söderut till landet Skåne. Vi ska hälsa på min syster, hämta en motorsåg i Bunkeflo (men hälsa på där också), leverera sex flak stora (liiite större än de vanliga, men sååå goda!)  ägg från Stensjö Ägg  på andra sidan kustvägen, titta in hos exet och Karin i Bjäresjö, samt övernatta på Stationen i Ystad. Just därför kommer Skåne att översvämmas av drivor med snö. Så blir det nästan alltid när vi hälsar på min syster. Rara friherrinnan har lovat att se till Sigge.

Ringde tidigare idag till en av mina allra bästa ungdomskompisar, vilken nu är svårt sjuk i cancer och ligger på något slags palliativt boende i Lycksele. Han gick i en parallellklass till mig i högstadiet och båda två gick vi därefter i skola i Lycksele samtidigt och var nästan alltid tillsammans , men bara som bästa vänner. 

Att han har varit drabbat av sjukdom har jag vetat sedan flera år tillbaka, men nu har det hela exploderat. Ringde till honom igårkväll, men han tappade då mobilen i golvet och fick inte tag i den. Idag, när jag var i affären, ringde hans son mig (hade  e x a k t  samma röst som sin far!) och lät mig tala med hans pappa. Jag hade redan tidigare idag spelat in en videohälsning - knappt en minut lång - där jag talade om hur mycket jag tyckte om honom och lite sånt, så den sände jag till sonen som skulle visa den för sin far. 

Den sjuke .., det var han som någon gång under våren 1970, en lördagkväll i Lycksele när vi gick längs Bångvägen i Lycksele (och han var lite glad i hatten), tvärstannade och pekade mot några buskar vid skolan intill och så sa han: "Elisabet, det där .., dom där buskarna där borta, det är Potentilla fruticosa!" Ölandstok, alltså. Han hade nämligen under några somrar arbetat på kyrkogården i Björksele och där hade kyrkvaktmästaren lärt honom många latinska namn på det som växte just där. Jag kan säga att jag har aldrig glömt detta. Det kom så oförhappandes!

En gång för kanske tio år sedan ringde han och sa att:  "Vet du, idag hörde jag  den här låten på radion och då tänkte jag genast på dig! Att du inte nötte ut den skivan i ditt hyresrum, det förstår jag inte!" sa han och skrattade gott. Så var det.

Extrapris ...

Sex kronor styck för nygräddade wienerbröd, det får ju anses vara billigt, tycker jag. (På Ankaret i Haverdal).

Wienerbröden kommer  djupfrysta i stora kartonger och så är det bara att fylla en plåt och grädda dem. När de svalnat, blir det glasyr och/eller florsocker ovanpå, eller bara det ena 

Wienerbröden finns såväl med vanilj som hallonsylt. 

Det är inte alldeles enkelt att få dem vackra, men det tycker jag att den som gräddat bröden idag har lyckats med. 

Gott till kaffet, tycker pv. 

(Ja, jag med ibland).

Dagens fönster ...

Från den flitiga fönsterfångerskan  annannan kom det här fönstret susande till min mobil igårkväll.

Ser ni bokhyllan och den stora monsteran?

"Jag valde vinkel för att få med dem (bokhyllan och blomman). Går förbi det fönstret på  min långa väg hem från jobbet. Älskar det. Kunde gärna få bo kompisar till mig där", skriver hon. 

Stort tack! säger jag.

Angående bränderna ....

Ja, du Rexxie .., det bär mig ju lite emot, men den enda jag känner inom brandväsendet - Mandalaya - hon var benägen att hålla med dig. Kanske t.om lite  m e r   än benägen. Det var då som sjutton.

Då och nu ... 

Har man inget annat för sig, kan man ju alltid sätta sig bekvämt tillrätta på soffan Ektorp och ta del av innehållet i det kompendium jag förärades av min kusin Peder, under pv:s och mitt besök i Dikanäs, för kanske tio år sedan. 

Där berättas om Dikanäs historia och olika släkter vilka befolkade det då lilla samhället, som väl var mer som en by på den tiden. 

Föjande står att läsa på sidan 9: "Denna släktgren (Westerlund) kom att bli den dominerande, vad beträffar befolkningsunderlaget i och omkring Dikanäs. Även kapellförsamlingen fick genom arv sina klockare och kyrkvärdar" (från den Vesterlundska släkten).

Om min mammas farfarsfar, Johan Gustaf Vesterlund, född 1818, kan jag läsa följande. Han gifte sig två gånger och hans första hustru var hans kusin Anna-Stina Jakobsdotter, född 1819 i Bredträsk i Bjurholms kommun. Och så kom barnen. 

1845 föddes Per-Erik (då var hans mor 26 år). Per-Erik kallades "Klockarfar".

1846 föddes Anna-Stina.

1849 föddes Johan-Magnus.

1851 föddes Karl-Jakob.

1854 föddes Anders-Gustaf 

1857 föddes Nils-Olof.

Barnens mor Anna-Stina dör i april 1859, i en ålder av 40 år. Barnen är då 2, 5, 8, 10, 13 och 14 år gamla.

Året därpå 1860, gifter barnens far, änkeman Johan Gustaf, om sig med Magdalena Jonsdotter, f. 1835. Magdalena (då 25 år) är sjutton år yngre än sin 42-årige make och kommer från Kittelfjäll, några mil från Dikanäs. Och så är det, att efter 1 års äktenskap, är Magdalenas tur att bli mamma. 

1861 föddes Maria-Lovisa (kom att bli 93 år och ett av hennes tio barn uppnådde en ålder av 101 år!)

1863 föddes Marta-Magdalena.

1865 föddes Tobias. 

1867 föddes Augustinius.

1868 föddes Johannes (kom att kallas Jan Gustaf, tjänstgjorde som klockare vid kyrkhelger och gudstjänster i Dikanäs kyrka, fram till hans död.)

1870 föddes Katarina Petronella. 

1872 föddes Elisabet Johanna.

1876 föddes Inga Charlotta. 

Tre år senare - 1879 - dör barnens mamma Magdalena Jonsdotter  i en ålder av 44 år. Barnen är då  3, 7, 9, 11, 12, 14, 16 samt 18 år. 

Det är ju helt otroligt vilka levnadsöden som döljer sig i ens egen släkt. Förstår ju att detta är mer av mitt eget intresse, men det känns bra att ha det på pränt.

Dagens Malåbild ...

Så här såg det ut klockan 06.00 i morse när Maria var ute med hundarna. Då var det 19 minusgrader. Nu, vid halv elva, visar termometern på minus 2. 

Och detta var egentligen den utsikt vi hade från vårt vardagsrum, då, på den tiden det begav sig. Enda skillnaden är att vi bodde lite högre upp, med slänt ner mot sjön.

Inbillar man sig ...?

Eller .., visst brinner det betydligt oftare i industrilokaler och dylikt numera? 

Dagens fönster ...

Å, blev så glad när jag kom på att jag ska lägga ut fönster som gjort mig extra-glad, för såna finns det gott om! 

Här är ett, fångat av madamen i Porto, men just detta fångades i Skåne och bilden visades här på bloggen lördagen den 8:e september 2012.

Rubriken på hennes text var: Fönster mot fönster med katt.

"Det är den lilla ljusa fläcken i nedre rutan som är en gulrandig källing som vilar sig i solen.
 Själv slog jag några minuter senare huvudet i det öppna fönstret när jag reste mig upp rakt upp i fönsterkarmen efter att ha rensat i stjärnflockorna under det, dock utan värre följder än en diskret bula.

Svor gjorde jag inte heller."

Raketfart ....

Det var på eftermiddagen igår som vi här hemma pratade om den kanadensiske Ontario-guvernören Doug Ford - han som fick nog av Trumps hot om 50-procentiga tullar mot strategiskt viktiga varor vilka importeras till USA (stål, bland annat) - och då aviserade att jaha, skulle det bli på det viset, ja, då kunde Ontario tänka sig att höja avgifterna för elektricitet till bland annat New York, ja, det kunde t.om bli så att leveranserna helt stoppades. 

Jag kände mig rent av upprymd av att någon vågade sätta sig upp mot D.T. 

Några timmar senare kom pv hem från kvällens körövning. Då var det nya bud från den amerikanske presidenten. Ja, men kanske skulle det inte bli en sådan våldsam höjning av tullavgifterna. 

Här går det minsann undan. Det är ungefär som när pv frågar mig vad vi ska ha till middag och jag svarar "ja, nånting med kyckling", men någon timme senare har jag ändrat mig och när vi sätter oss till bords säger pv förundrat: "men blev det inte kyckling ..?" och jag svarar "nej, det blev pasta". 

Ungefär så är tillvaron numera, vad gäller den amerikanska politiken.

(Foto: Katherine Ky Cheng, AFP/NTB).

Dagens fönster ...

Ännu ett älsklingsfönster som skuttade rakt in i mitt hjärta! 

Den som fångade bilden var Erja och så här skrev hon: "Det är mitt barnbarn Moa (2år) och bonusbarnbarn Charly(3 år) som hälsar på i 6-åriga Livs lekstuga. 

Det syns att jag stör dem när jag kommer och vill knäppa kort, så de fick leka ifred sedan. De fikade med kex och vatten."

Så skrev Erja från Storvik och jag kom att älska det fönstret, men hur mycket värmdes inte hjärtat av hur omtänksam denna Erja var.

Hurra, hurra! 

Idag fyller den alltid så hjälpsamme Rexxie i Västerås år! 

Det var någon gång under senare hälften av 2005 som han - av en slump - snavade över min då nystartade blogg. Tänk, det är tjugo år sedan!

Rexxie är som google eller chatgpt; ställer man en fråga eller blir osäker på någon detalj och råkar nämna det här på bloggen, så vips, finns där en kommentar och ett svar! 

Så här kan det t.ex gå till .., och roligt att läsa Berts kommentar efteråt!

Så här ser Rexxies hand ut. Kraftfull, skulle jag säga.

Sextiotvå år blir han idag! Stort grattis Anders/Rexxie!

Och så här kommenterade annannan, men den kommentaren hamnade i fel inlägg. Tycker att det  var så fint skrivet, så det får komma med här. 

Grattis Rexxie! Jag tänker alltid på dig som en sån där riktigt trevlig kollega på en annan avdelning, som man kan ha när man jobbar i en större organisation. En sådan som man vet att man får hjälp av och att när man ska göra något ihop så blir det bra. / Annannan

Dagens fönster ....

... fångades på biblioteket i Harplinge tidigare idag. 

Om ni tittar noga, så skymtar ni tomten intill och huset som nu håller på att rivas. 

Det är egentligen flera hus i ett .., tydligen har det fungerat såväl förskola som äldreboende och där startade Gyllene Tider sin musikaliska karriär. 

Här man kan läsa mer om projektet. 

Var gång jag passerar det som nu mer liknar bara ett tomt skal, tänker jag på den som ska sortera all bråte som nu ligger på marken. Visserligen i högar, men ändå. Det ser ut som om en bomb dråsat ner!

Lånade tre böcker idag. En roman av Susanna Alakoski - Dotterdottern - den stod bland nyheterna (utgiven 2023). 

För övrigt bodde Alakoskis mor  i Ystad och handlade på lilla Fridhems Livs, där jag en gång arbetade. 

En bok om Berlin - bara för att -,  fick följa med hem, plus "Värt att se i Sverige - en reseguide -", utgiven på Bonniers förlag.

Efteråt svängde jag förbi affären och postade brevet till Eva i Tyresö, men för övrigt har det blivit en dag i stillsamhetens tecken, ja, frånsett ännu en säck med räfsinnehåll. Till i morgon har vi återigen hyrt en släpvagn som garanterat kommer att bli bräddfylld med grenar och stickiga slånkvistar och så tar vi sikte på Falkenberg, då ska väl allt vara klart sedan.

Det man hoppas på ...

Igår planterade jag tjugoen av de tjugofyra penséerna och tanken - eller förhoppningen - är att det ska se ut så här senare i vår och en bra bit in i sommaren. Särskilt trovärdig är man ju inte heller, när jag i jakt på den här bilden läste följande, författat den 26:e juli förra året. 

"Jag brukar ha fina penséer och det var dom också i våras och långt framme i juni. Men sen kom regnet och ännu mera regn och rena skyfallen och vi var ute och seglade och skrev om hur underbart det var på Ven och i Humlebaekk på Själland. Det var då det. Nu har jag givit upp och tänker ibland nej, aldrig mera små penséer! Säkerligen kommer jag att göra om misstaget nästa vår. Och nästa."

Men någon slags insikt hade jag ändå, apropå den sista meningen. 

Så här såg det alltså ut längre fram på sommaren. Nu vet jag ju att alltsammans kan klippas ner nästan till botten och så kommer allt det vackra - hopefully - tillbaka.

För övrigt? SPF-mötet igår i Harplinge med uppträdande av gruppen "Shanahans" (den irländska pubmusiken) blev en trivsam historia, om det nu inte vore för den vanvettigt höga ljudnivån innan musikanterna tog vid. 

Aldrig i mitt liv har jag upplevt att människor pratar så högt, som här - ja, möjligen i Skåne -. Det blir som ett enda KAOS i mitt huvud och det är stört omöjligt att föra ett samtal, då jag helt enkelt inte hör vad bordsgrannen säger. 

Och det underliga är att när ljudnivån blir så hög och det pratas från alla håll och kanter, då får jag t.om svårt att urskilja den halländska dialekten. 

"Förlåt ..? Jag hörde inte ...", är mitt standardsvar och till slut känner man sig så dum. 

För pv blev det motsatt verkan; han fick ta av sig hörapparaten, då det blev för mycket brus. Nåja, det är väl upp till mig att skaffa mig rätt verktyg för att klara av så stora sällskap, men jag förstår verkligen känslan som många vittnat om, det här att man .., känner sig utanför. Hellre än att ideligen fråga om, blir man tyst. 

Medan jag skriver detta, lyssnar jag till nyheterna från radion. Kreml har nu protesterat mot att Ukraina skickat drönare vilka slagit ner i utkanten av Moskva, i ett hyreshus! Tänk, att en nation som i tre års tid har bombat stora hyreshus och städer sönder och samman, ens har  m a g e  att komma med en sån anklagelse! Eller kanske mera: att bli upprörda! Vad ska Ukraina göra? Bara stillatigande ta emot ännu fler missiler/bomber?

Kommer plötsligt ihåg annat från SPF-mötet igår. Som vanligt var det dragning i lotteriet och nu vann faktiskt pv på sin lott och fick, tillsammans med andra lyckliga, gå fram och hämta vinsten. För hans del blev det ett paket Kejsarvåfflor (mix) och det var ju jättebra! 

Andra vinster visade sig t.ex vara ett kaffepaket, 2 kg vetemjöl, pappersnädukar, hembakat fröknäcke och någon flaska med Yes diskmedel. 

När mannen som skötte vinstutdelningen överräckte Yes-flaskan, så sa han: "Yes är drygt!" och han sa det  på  e x a k t  samma sätt som i mannen i den där urfåniga reklamfilmen på tv, den där en ung pojke springer över till grannen för att låna diskmedel. Det blev många leenden, kan jag lova.

Det var icke allenast irländsk musik, kaffe med underbart god och saftig muffins ..,  eller lotteri på mötet, nej, en snabbpratande kvinna från Getinge/Harplinge vårdcentral höll ett föredrag om antalet läkare och andra yrkeskategorier vilka nu finns tillgängliga, ja, hon hann med en hel på de femton minuter hon fått till förfogande. Och så fick vi veta att resan till Bjärehalvön ännu inte var fulltecknad - några platser finns kvar - men resan till till Göteborg och Operan, där är det fullt i bussen. 

Ungefär så var det.

Nu är den här ...! 

Idag hörde jag staren igen. Den satt på grannen Alexandras tv-antenn och siiiirlade så fint. 

Älskar staren.

Och flugorna har vaknat, åtminstone en fluga som ihärdigt tog lovar runt mig och till slut mötte den döden i form av en rosa flugsmälla. 

Har ikväll nattat alla penséerna - täckt över dem med lena fleecefiltar -, ty nu ska det bli kyligare. 

Femton grader idag, men i morgon och resten av veckan enbart några enstaka plusgrader.

Sä kan det gå.

Vilket glädjepiller! 

 

Och kommentarerna på Youtube exploderar av glädje och hyllningar! 

Precis vad vi behöver i dessa orostider!

Dagens fönster ...

"Bror i hytte" ... stod det som beskrivning av den här bilden, den som kom till min blogg för en evighet sedan. 

Som ett älsklingsfönster blev det! Och är det inte en liten krabat som sitter på huk, som den där "bror i hytte" intresserat tittar på.

Vem som skickade bilden, nej, det kommer jag inte ihåg och det är ju en miss, men känsla för fotograferande hade hon i alla fall (för det var en kvinna).

Tack för hundrade gången!

// Men nu visste herr Nilsson i Västerås ..., det var "Maria i Oslo" som var bildfångare! 

Tack Rexxie!

Vecka 11 ... 

Gårdagen bjöd på femton plusgrader, ett dopp i havet (förr-förraveckan plus 2, början av förra plus 4 och igår söndag: plus 6 grader i havet!); ett dopp som kändes som bäst! Ingen ångest, enbart glädje.

Att Frida Karlsson dessförinnan hade tagit GULD på 50 km - i en tävling som kunde ha framkallat hjärtinfarkt hos åtminstone mig - blev som pricken över i. Så vanvettigt spännande!

Pv kom hem vid tretiden och hade då övat med Kammarkören från tio på morgonen. Nynnandet på någon av sångerna fortsatte här hemma. 

Idag är det måndag och SPF har månadsmöte och idag bjuds vi på underhållning av en grupp som spelar irländsk pubmusik, ja, men det låter hoppfullt.

Igår i Skallkroken hörde jag ejderkorrande och det känns som om det vore evigheter sedan sist! Bilden är inte från igår, utan togs samma datum i mars 2015. Det lär ha vimlat av ejdrar här omkring långt innan jag flyttade hit (och det är nu femton år sedan), men dom blir allt färre. Tyvärr. Sååå vackra är dom!

Söndagsfönstret .... 

... fångades igår när vi stannade till vid kyrkan i Slättåkra, kanske 3 mil härifrån. 

En i mina ögon vacker kyrka! Jag tycker för övrigt nästan alltid om vita stenkyrkor.