Om en pappa och hans son ..., och om kärlek.
Hos hemifrån-Ingela läser jag om något som griper tag så man blir alldeles MATT.
Det blev Ingela också.
Och nu norpar jag länken rakt av .., för det här måste ni bara se!
Tack du underbara Ingela som tipsade!
En dag frågar en son sin far: ”Pappa, springer du en maraton med mig?” Pappan svarar: ”Ja” och de springer sin första maraton tillsammans.
En annan dag frågar sonen sin far igen: ”Pappa, springer du en till maraton med mig?” och pappan svarar igen ”Ja, min son”.
En dag frågar sonen sin far: ”Pappa, vill du göra Ironman tillsammans med mig?” (4 km simning, 180 km cykling, 42 km löpning)
Och pappan svarar igen ”Ja”.
15 kommentarer:
Åh Elisabeth (och Ingela), jag klickade på filmen innan du hade hunnit uppdatera texten och var helt förberedd på vad som komma skulle. Nu rinner tårarna i floder!!! Vilken underbar relation och vilken fantastisk far! Tack för att jag fick börja dagen med sådan glädje.
oförberedd menade jag...
Vilken triumf och vilken far!
Härligt!
mvh R
Och jag sitter här i södra Frankrike med tårar i ögonen och pirr över hela kroppen.
Ibland bestämmer jag mig för att inte ge efter för det som ibland kan kännas lite för amerikanskt sockersött. Men det HÄR gick ju inte att värja sig mot. Helt fantastiskt! Vilken UNDERBAR son!
Ängla-Tapas med sin fina vinjettbild .., reneesfotoblogg och monet: jag, som inte har nåt ljud, missar säkert nånting .., men jag kan ju lyssna senare, när felet är åtgärdat.
Oj...vilken prestation...tårarna rinner...mitt på blanka förmiddagen...vilken kärlek och styrka som uppvisas..jag är helt tagen *L*
Therese i Eskilstuna (f.d vindelbo)
Therese: hej du .., madamen från Vindeln ..-)
Ja, visst griper den tag i en, filmen!
Och här sitter jag och kommer mig inte för nåt vettigt alls. Fy, fy på mig!
Sitter här med tårar som rinner över kinden.
Bra att jag har (oväntad) ledig idag, då har jag tid för en stor bloggrunda. Så kunde jag inte förpassa det här inlägget.
Bara helt fantastiskt!
...och här rinner både tårarna och mascaran...
Jaa, Elisabeth, du misar en hel del när du inte har ljud. Det är en underbar sång på filmklippet. Glöm inte att lyssna på den när du fått ljud igen.
Det hela blir ännu starkare med musiken.
Ochjag håller precis med Monet, jag är klart allergisk mot amerikanska snyfthistorier om små handikappade barn och allehanda lyten, men det här det var något speciellt. Titta också gärna på det lite längre reportaget som jag länkar till. Där beskriver pappan hur han hämtar styrkan till dessa prestationer från sonen.
Fantastiskt, och mycket rörande!
Elisabet, när du får ljud, lyssna också på det här klippet där både far och son berättar med egna ord.
http://www.youtube.com/watch?v=64A_AJjj8M4
Så otroligt starkt och fint.
Jag sitter här med tårar i ögonen.
Oj, oj, oj! Jag är alldeles matt och har inte genomförst hälften av vad far och son gjort.
Skicka en kommentar