... tillbringar jag mesta delen av denna den första dagen hemma.
En stor hög med DN ligger och väntar på bordet.
Jag läser dem från första till sista sidan.
Jag läser om Lydia Cacho från Mexico, född 1963, som kämpar för mänskliga rättigheter i allmänhet och driver ett center för kvinnor och barn som utsatts för trafficking eller våld.
Denna modiga Lydia som efter ett pedofilavslöjande lever under ständigt dödshot, men vägrar att ge upp.
Och jag läser nekrologer .., bland annat om Carin Bäcklin som har avlidit i en ålder av 101 år och som bara någon vecka innan hon dog, köpte nytt läppstift och mascara.
Sånt säger ganska mycket om en människas framtidstro och hopp.
Och där är bilder på nygifta par som ler rakt in i kameran.
Elva bröllopsbilder inalles i en av tidningarna och jag är femtiofem år, snart femtiosex, och tänker cyniskt..., ja, ja .., hur många ler lika lyckligt om tio år och bara detta att den tanken finns hos mig, får mig att må illa.
Och jag tittar på husannonser i Stockholm och upptäcker att man nu kan boka biljett till julshower och där är en annons med bild på Jonas Gardell som uppträder i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden de 28 september och där hade jag gärna varit och lyssnat, men nu är det för sent.
På sidan 35 finns spalten "Så träffades vi".
Där berättar en kvinna som kallar sig "S" om hur hon en natt drömde om en norrländsk korridorgranne, ja, själv hade hon då redan sällskap.
Hon drömde att hon dansade med den för henne tämligen okände mannen från norr och hur enkelt och rätt det kändes och hur förvånade de båda var över att de blivit ett par.
I drömmen, alltså.
En tid senare tar det abrupt slut mellan kvinnan och hennes pojkvän och inte långt därefter råkar hon, av en slump, träffa mannen som hon drömde om, på en pub.
Kvinnan och mannen gick hem tillsammans och har sedan dess, det är trettio år sedan, varit ett par.
Åå, så härligt och den delen av mitt hjärta som ibland är synnerligen osympatiskt cyniskt, puttas åt sidan.
Ja, så där pågår fredagslivet medan jag ligger där på soffan Ektorp.
Mot söder står fönstret står öppet.
Rullgardinen fladdrar lite i vinden.
Bilar kör förbi.
Och inte en endaste liten fågel hörs kvittra.
11 kommentarer:
Fredagslivet... Ja här i Närke har det varit torsdag idag ;)
Och jag häpnar över bloggmadamens cyniska sida och vägrar att tro att alla nygifta par inte kommer att le lika lyckligt om tio år. Sambon kallar mig inte sällan naiv (fast han säger det ganska snällt). Och jag förstår inte alls vad han menar ;)
Jaja, det märks att hon har haft semeseter, den goda bloggmadamen! Torsdag, va!
mossfolk och hedgren: ja, ja, det är väl petitesser ..., torsdag eller fredag ..-))
Och mossfolk: jag vet .., det är inte kul att upptäcka att man har den sidan .. men jag märker den tydligt ju äldre jag blir. Det kanske inte bara är cynism .., det är väl också nån slags REAlism ,-)
Instämmer i att det är mer realism än cynism. Det blir ju lätt så även om det inte blir så för alla.
PS: Här är det soffan Solliden :-))
IKEA såklart, årsmodell mitten av 80 talet. Håller formen fint om än lite skavanker här och där.
Turtlegirl: jo, så är det nog, men man vill nog hellre förbli icke-realist i det fallet ..-)
Solliden .., det låter nånting det!
Och här är det Bröderna Andersson soffan. Från Småland.
Känner igen det du skriver om bröllpsfoton, jag lägger alla andra tankar åt sidan idag och tänker bara "så fina de är". En ung läkare på min arbetsplats, av mycket mycket rik familj, ej svensk, hade bröllop med en svensk framgångsrik yngling. Bröllopet utomlands var inte av denna världen och varade i många dagar, tror Vickan och liknande kan slänga sig i väggen där:-). Vi fick tyvärr inte vara med men hon hade album i alla modeller som fyllde hela personalrummet och en kvällsfest där, ja det var som en overklig dröm, alla foton. T o m välbeställda doktorer tappade fattningen:-).Då säger en något cynisk kvinnlig och lite tilltufsad läkare (av den hårda verkligheten) till mig: "Vad ska hon göra med allt detta när det är över?" Jag sa till henne att hålla tyst men någon olustkänsla fanns, tyckte inte alls de passade ihop, de kändes så omaka, hon var så naiv på ett sätt, hon var mycket stark också visade det sig senare. I alla fall efter 6 månader var allt över och på ett ofattbart sätt som jag inte kan berätta här, men den där underliga känslan jag hade stämde med råge med avseende på brudgummen. Så sensmoralen, jag tänker bara att det är ett vackert par och inget mer när jag ser ett brudpar.
Eva: bröderna Andersson .., å, det låter som en gemytlig soffa .., särskilt som den kommer från Småland .-)
Annas mamma: ja, nu sitter jag ju inte hela tiden och tänker att ..., "ni är nog så lagom glada efter ett par år tillsammans ..." ,-)
Men ibland gör jag det.
Och man vet så lite hur det blir.
Jag var själv gift i mer än 27 år med samme man och minns att jag hade planer på en annons till silverbröllopet ., jag skulle skriva nåt i stil med .."tänk, vad vi har klarat!"
Nåja, man får vara glad och tacksam för det som har varit.
Vi köpte vår soffa när vi flyttade från gården på landet till Frösön. Och det kan jag säga: det var en av få gånger som jag och maken varit osams. Jag ville ha en soffa med god kvalitet, som skulle räcka resten av livet. Han ville, som vanligt, köpa billigt. Men han fick ge sig. Soffan var dyr men ack så skön den är och fortfarande lika fin.
Men då kommer jag susande med en lite tröst för realisten och påstår att jag och maken ler lika lyckligt mot varandra nu som för 17 år sedan:-)
Jag kan inte fatta att jag, JAG, haft sådan tur, för om man väger in diverse fulmönster som man påstås ta med sig från uppväxt och barndom skulle det bli katastrof, det här med sammanlevandet. Men jag gjorde ett snett skutt låååångt västerut, ut ur min vardag, ända till den gröna ön, du vet - och det skapade något slags klarhet som gjorde att jag bums visste att jag hittat rätt:-)
Härliga bilder och betraktelser som vanligt, både från Samos och himmaviden:-)
Skicka en kommentar