Det är den sjunde december 1976 vid åttatiden på morgonen.
Jag är tjugotvå år och tvåbarnsmamma och bor i Kungsängen.
Nu är jag på väg in till Stockholms Central där jag ska möta en före detta klasskamrat hemifrån, Dinah Wännstedt.
Just som jag ska åka, ringer telefonen.
Det är min mamma.
Hon befinner sig i en sal på Lycksele lasarett där min pappa har tillbringat nästan sju dagar, ja, han har hjärtproblem.
Jag står i hallen som har grönvitrandiga tapeter och håller luren mot örat och mamma säger att pappa är dålig.
"Å, han är så svag ...!" säger hon tyst.
Och jag förstår att snart är det slut.
"Eliza, vill du prata med pappa .., vill du säga nånting till honom ...?" frågar hon.
Och jag blir iskall inombords och torr i munnen och tappar nästan andan, för jag förstår vad hon menar.
"Nej, jag .., jag kan inte .., hälsa honom att han har varit den bästa pappa som finns ...", säger jag.
Och mamma lovar.
En timme senare är min pappa död.
Och i hela mitt vuxna liv ska jag ångra att jag inte vågade säga vad jag kände.
13 kommentarer:
Nu fick kapten vitskägg en tår i ögat..
Rörande E!
(näsduk fram alltså...)
Men din hälsning innefattade ju allt, e g e n t l i g e n.
Om mina/våra barn hade sagt så till mig, så hade jag förstått.
Kram!
Kapten Vitskägg: va? är du här och läser ? Så roligt!
SoF: ja, det gjorde den, men att jag inte vågade säga det själv .., det ångrar jag. Men det kändes så DEFINITIVT .., som att slänga nyckeln till allt hopp.
Tänk så lika våra ångerdagar är ändå. Jag hoppas vi kan få andra att ta det där sista steget och komma över sin egen rädsla. Det är mer värt än att ångra sej resten av sitt liv.
Oj,oj,oj vad jag känner igen.
malin och eva: hur många är vi tro .., vi som bär på j u s t såna känslor?
Miljoner människor, kanske.
Man kan också ha det som jag - en pappa som dör fullständigt oväntat i en olycka bara 40 år gammal. Och lämnar mig, 15 år gammal med mamma 35 år som ung änka och med tre yngre systrar. I fullständigt kaos.
Då fanns det inte tid till några sista samtal eller någon hälsning för det var ingen som visste att tiden var utmätt.
Den som haft tid på sig att förbereda sig på ett eller annat sätt för en förälders död kan i det här perspektivet ändå känna sig någorlunda tacksam. Sen finns det inga rättvisor eller jämförelser när det gäller så här svåra livskriser
Monet: självklart! Eller som mina systrar, sex och nio år och mamman har en hjärntumör i 3 års tid och ingen pratar om det .., för ingen vågar .., och hon bara dör.
Vilket trauma.
Men när jag träffar honom ska jag berätta:
- att var gång mamma pratade om dig log hon
- att hon var omåttligt stolt över dig
-att hon alltid berättade hur fin pappa du var och vilket fint morfarshjärtat du hade och vilken fin hatt du alltid bar
- att du hade gott öga till "fruntimmer"
- hur mamma skrattade när hon berättade om hur du brukade jaga henne med småkryp
- att du alltid gjorde lite morgon och kvällsgymnastik och att jag förmodligen har träningsskallen efter dig
- hur ledsen mamma blev när hon tänkte på att hon inte sa hej då. Hej då på riktigt. Men - då känns det skönt att du kommer att svara och säga att det har hon visst gjort och att mamma gjort ett fantastiskt jobb i livet som en underbar mamma och en fin vän och livskamrat.
Så cikoria behöver inte oroa sig, vi är nog de enda barnbarn som känner sin morfar utan att ha träffat honom.
Men Elisabet du var bara 22 år gammal...Och det hade kanske varit en otrolig ansträngning för din pappa att prata i telefon så kanske ditt meddelande var skonsammare för honom?
Kram på dig!
AP: du är då en ängel! (Men hatt hade han bara på helgerna ,-)
Ulrika: ja, jag vet .. och det kändes som om jag då skulle skrämma honom .., så där så att han förstod att nu är det slut.
Vad fint AP skriver. Det är det du ska tänka på, Elisabet.
Kram!
anna of sweden: oj, vad du är aktiv! Jag hinner knappt med att svara på dina kommenterar ,-))
(pv ligger på soffan Ektorp och läser ... jag lyssnar till julmusik och skriver ...)
Skicka en kommentar