... några timmar i frihet innan arbetsklockan klämtar.
Ett tunt, tunt snötäcke på marken ..., leriga vägar ..., mild luft.
Och harry som är glad och sprallig över det här underliga vita som har kommit!
"Ååå, det går att äta!"
Det är halt i backen ner mot havet .., flera gånger håller jag på att dråsa omkull.
Halvvägs hemma möter vi en idogt motionerande herre och jag platsar harry som är lös.
Tänk, då händer det!
Han sätter sig alldeles blick stilla och inväntar mannen och inget hoppande och skuttande och jag blir närapå till mig av tacksamhet!
Sista biten.
Jag hör porlandet från lilla bäcken och tar mig en titt.
3 kommentarer:
Söta duktiga Harry. Det är så charmigt med den där vita svanstippen :)
Och åh så roligt att gå med hund!
(för övrigt var det nästan lite vårkänsla över den porlande bäcken)
mossfolk: ja, vet du, det tycker jag med .., att det är nästan som lite vårkänslor när man har porlandet! Och badbollen, vid Eckes hus, har nu återvänt ,-)
Sa'ru inte att det var labrador i den där? Det kan inte vara många procent. (Så torr som han håller sig, menar jag.)
Skicka en kommentar